Meriter

Puke, Erik, d omkr 1 febr 1437 i Sthlm. Föräldrar: riksrådet Nils Gustavsson (Rossviksätten) o trol en dtr till Jöns Abjörnsson (sparre över blad). Underhövitsman i Korsholms slottslän senast 34, erhöll Rasbo hd, Uppland, som pantlän 35, innehade Kastellholms slottslän (Åland) från aug 34, riksråd från jan 35.

G m en dtr till riddaren o riksrådet Nils Erengislason (Hammerstaätten; bd 18, s 224) o Märta Magnusdtr (Magnus Marinasons ätt?), trol den Birgitta som 1440 inträdde i Vårfruberga kloster o var död 1465.

Biografi

P:s livsöde måste ses mot bakgrunden av hans fars. Nils Gustavsson nämns som riddare 1400, som riksråd 1413, som häradshövding i Österrekarne härad 1418, som lagman i Uppland 1420 och som innehavare av Korsholms län (där han hade Umeå socken i personlig förläning) 1420. Hans sätesgård var (1419) Rossvik i Husby-Rekarne, Södermanland, men han bodde senare på Österby i Tumbo i samma landskap. Nils Gustavssons karriär är anmärkningsvärd såtillvida som han icke genom sitt fäderne tillhörde aristokratin; fadern Gustav Folkesson framträder under 1380-talet som sörmländsk frälseman. Det är påfallande att han, efter att ha gett sin äldre son namn efter farfadern, uppkallade den yngre efter sin mors kusin, marsken Erik Kettilsson, med tillnamnet Puke.

P står vid sina första framträdanden i faderns tjänst. I brev u å till staden Reval, som klagat över att P tillfogat skada på skepp tillhöriga stadens borgare, tillstår Nils Gustavsson att han anförtrott sonen "slott och land". Krönikan förklarar Engelbrekts uppdrag till P sommaren 1434 att svara för "Norrland" med att "Korsholm hade han då inne på herr Niklis vägnar"; han var således sin fars underhövitsman i länet, omfattande Väster- och Österbotten.

Karlskrönikan utgör huvudkällan för kännedom om P:s korta bana: intill Engelbrekts död den tidigt tillkomna Engelbrektskrönikan, sympatisk mot honom, därefter den av Karl Knutsson inspirerade fortsättningen (intill 1439), vilken till sin förra del utgör en pamflett mot den krossade fienden P. Det sparsamma urkundsmaterialet kan endast punktvis pröva, komplettera och nyansera krönikans bild.

Krönikan berättar att på Engelbrekts kallelse till frälset (i Mälardalen) att möta honom i Västerås svarar Nils Gustavsson med att infinna sig i spetsen för andra frälsemän; sedan Västerås slott fallit i de upproriskas händer anförtros slottet till honom. Tydligen i samförstånd med fadern får P av Engelbrekt det norrländska uppdraget; inget hindrar att också P var med vid detta tillfälle och med skriftlig fullmakt skickades norrut. Detta tidiga samförstånd med upprorsledaren har gett anledning att peka på beröring dessförinnan: Engelbrekts bror Nils sålde 1426 med dennes medverkan arvejord i Stenkvista, nära Rossvik; Engelbrekts hustru har menats höra hemma i Rekarnes frälse. Krönikan säger om Engelbrekt och P vid hövitsmannavalet vintern 1436: "de voro svurna samman som sällar".

Krönikan skildrar sedan hur P organiserar två styrkor: "Hälsingar" under Elof Djäkns befäl bränner Faxehus (vid nuv Söderhamn); Johan Folkesson i spetsen för "österlänningar" förmår fogden på Kastellholm (Åland) att ge upp borgen och sätter sig där som P:s förtroendeman; P själv söker efter förrättat värv upp Engelbrekt. Det senare bekräftas av Engelbrekts brev till riksrådet från Axvall 10 sept 1434; där heter det att han då bryter upp mot Varberg men överlämnar ansvaret för den fortsatta belägringen åt den från Kastellholm anlände P.

Stilleståndsfördraget i Sthlm 15 nov 1434, i avvaktan på rättegång mellan kung Erik och hans sv undersåtar, skulle gälla särdeles för "Engelbrekt Engelbrektsson och E P och deras medhjälpare". Dessa två sågs således som det främsta oroselementet. I det preliminära förlikningsfördraget i Halmstad 3 maj 1435 har de också fått sig var sin punkt tilldelad: Engelbrekt skall få Örebro län på livstid; P tilldelas Rasbo härad i Uppland att innehas som pantlän på livstid. Skiljedomen i Sthlm 18 okt s å bekräftade detta.

Såsom ledamot av det starkt utvidgade riksrådet deltog P 1435 i de stora mötena i Arboga, Uppsala och utanför Sthlm. Hans fasta punkt var nu Kastellholm. Där tog han i sitt beskydd en Alf v Molen och lät sitt folk delta i dennes kaperier på Finska viken. För det lilla Rasbo var han inte beredd att avträda detta slottslän: Kung Erik upptog bland sina klagopunkter vid mötet i Kalmar 1436 att han vid förlikningen föregående år erkänt P:s faktiska innehav av Kastellholm endast mot att P omgående skulle överlämna slottet till Karl (Tordsson) Bonde (bd 5) vid dennes ankomst; istället hade P kastat denne och hans folk i slottstornet.

Till denna tid, slutet av år 1435, måste förläggas P:s överfall på Täljehus, innehaft av Bengt Stensson (Natt och Dag; bd 26), vilket i den Engelbrektsdikt som inarbetats i krönikan beskrivs såsom utfört i samförstånd med Engelbrekt. Under den följande tiden förfogade P även över denna lilla borg, viktig för förbindelserna då Sthlm ännu var i kungens hand.

Med detta personliga missnöje med förlikningens utfall och med dessa övergrepp mot denna bör sammanställas marsken Karl Knutssons vittnesbörd i brev 29 nov till kung Eriks förtroendeman i Sthlm Erik Nilsson (Gyldenstierne; bd 17, s 589), hur Engelbrekt och P inför en menighet ställt honom mot väggen och P anklagat honom för att ligga bakom kravet att P skulle ställa borgen för sitt välförhållande. Enligt Karl Knutsson stod bakom kravet, framfört till P:s far, inte endast han och adressaten utan också drotsen Krister Nilsson (Vasa), Bengt Stensson och P:s svärfar, Nils Erengislason, således de rådsledamöter åt vilka kungen vid sin avfärd förefaller ha anförtrott regeringsmakten. Marsken återger P:s slutreplik: 'Jag skall ha gods och penningar, skulle jag ock med vilja och vetskap gå i mitt eget fördärv."

Händelserna i Sthlm vintern 1436 förde till vidare konfrontationer mellan P och Karl Knutsson. Vid blockaden av slottet svarade de två för var sitt frontavsnitt. Karl Knutsson hade dock högsta befälet i huvudstaden, medan Engelbrekt svarade för kampanjen mot de borgar kungen innehade. Hövitsmannavalet, förrättat under ärkebiskopens ledning av en nämnd av andliga och världsliga, gav Karl Knutsson ett överväldigande antal röster gentemot Engelbrekt och P. Dessa vägrade att finna sig häri, och det stöd hos de väpnade styrkorna de kunde hänvisa till ledde till att hövitsmannaskapet delades mellan Karl Knutsson och Engelbrekt.

Mordet på Engelbrekt 4 maj genom Bengt Stenssons son Magnus (bd 26) förändrade P:s situation. Ännu vid midsommarens möte i Sthlm intog han en framskjuten plats. Vid förhandlingarna i Kalmar framförde kung Erik grava anklagelser mot honom, vilka från sv sida icke bemöttes. Det följande mötet i Söderköping i okt, till vilket kungen icke infann sig, blev avgörande. Mötet dominerades av marsken Karl Knutsson och drotsen Krister Nilsson, vilken både som slottsherre på Viborg och som Karl Bondes morbror hade besvärats av P:s övergrepp som herre på Kastellholm. P synes ha måst lova att lämna från sig detta slott. Att han tvangs att ingå ett avtal med Bengt Stensson pekar på att inte heller Tälje förblev i hans okvalda besittning.

En månad senare begynte P en ny resning. Denna hade sitt centrum i hans hembygd Rekarne, med Torshälla stad, men utbreddes snabbt över Närke och Västmanland. Det upprörda fejdebrev P från Arboga 8 dec riktade till Karl Knutsson – vilket fick denne att snabbt lämna grannskapet – är känt in extenso genom drotsens och marskens proklamation till frälset från Sthlm fyra dagar senare. För kunskap om "Pukefejden" är forskningen nästan helt hänvisad till krönikans starkt partiska skildring, särskilt opålitlig vad gäller uppviglaren P:s program. Så mycket synes säkert som att han kunde framställa sig som Engelbrekts arvtagare och anknyta till kravet på minskade pålagor och till misstron mot "herrarna". Att han, som det sägs, för egen del skulle ha eftersträvat kungakronan kan inte göras sannolikt. Någon anslutning från samhällets högre skikt vann han icke, och hans aktioner mot de fasta husen i Örebro och Västerås hade ingen framgång.

Tydligen i känsla av sin sårbarhet drog sig P norrut och uppbådade med hjälp av Karl Knutssons avfällige dalafogde Hans Mårtensson Dalarnas allmoge; P räknade också med anslutning från Hälsingland. Karl Knutsson kvävde snabbt och hårdhänt oron i Mälardalen, och vid Haraker norr om Västerås fick hans frälseuppbåd kontakt med P:s styrkor. Efter en kort strid i Hälleskogen kom det till förhandlingar. Den väpnade allmogen vände hemåt, medan P jämte Hans Mårtensson följde med till Västerås. Vad som där utspelades är oklart: krönikan motiverar att de två fängslades med att P hyste fortsatt förrädiska planer. Medan Hans Mårtensson avrättades på stället, lät Karl Knutsson föra P till Sthlm för att dömas av drotsen såsom handhavare av konungens dom. Dödsdomen, tydligen efter högmålsbalken, verkställdes omgående genom halshuggning.

Ericus Olai återger en tradition att biskop Tomas förebrådde sig sin del i sveket mot P, och Olavus Petri säger sig känna till öppna brev, i vilka Karl Knutsson fritog sig från talet att han brutit den lejd som P utlovats. I danska uppteckningar är känd en visa om hur Karl Knutsson bedrog "Erik Stygessön"; dess tillkomstsituation är okänd. – P:s godsinnehav är föga känt. Ett större godsköp han gjort från faderns skyddsling, den åldrige Esbjörn Blåpanna och dennes hustru, men blott till ringa del betalat, dömdes efter hans död att gå tillbaka. Fadern Nils Gustavsson dog inom ett par år efter att ha lämnat lagmansämbetet i Uppland till förmån för Karl Knutssons unge halvbror Ture Stensson (Bielke). P:s son Gustav Eriksson P, som dog tidigt, barnlös, hade till förmyndare morbrodern Erengisle Nilsson.

Det har sagts att "i historien om Sveriges nationella frigörelse på 1430-talet framstår Erik Puke som den mest tragiska gestalten" (Carlsson, 1941, s 388). Det föreliggande källmaterialet ger knappast underlag för ett sådant omdöme. Att han stod Engelbrekt närmare än någon annan ur högfrälset är tydligt, men hans egna gärningar vittnar knappast om annat än personliga strävanden och det epitet "folkhövding" han tilldelats kan ifrågasättas. I sin vädjan till det folkliga missnöjet mot en inhemsk aristokratisk regim är han dock en föregångare till Nils Sture och Sten Sture d ä.

Författare

Herman Schück

Källor och litteratur

Källor o litt: B 20 b (nyare avskr:er av medeltidshandl:ar), RA. S Burell, E P (otr uppsats, Hist instit, StU, 1994).

BSH 2 (1864); G Carlsson, Tidsskedet 1389-1448 (Sveriges hist till våra dagar, 3:1, 1941); dens, art:arna Engelbrekt Engelbrektssons släkt o Engelbrekt Engelbrektsson (SBL 13, 1950); Ericus Olai, Chronica regni Gothorum, ed E Heuman oj Öberg (1993); FMU 3 (1921); B Fritz, Hus, land o län, 1–2 (1972–73); H Gillingstam, Ätterna Oxenstierna o Vasa under medeltiden (1952); HH 7 (1870); B Hildebrand, Esbjörn Blåpanna o hans arvingar (PHT 1934); K-I Hildeman, Polit visor från Sveriges senmedeltid (1950); K Kumlien, Karl Knutssons polit verksamhet 1434–1448 (1933); L-O Larsson, Engelbrekt Engelbrektsson o 1430-talets sv uppror (1984); Liv-, Esth- und Curländisches Urkundenbuch, 8 (1884); E Lönnroth, Sverige o Kalmarunionen 1397–1457 (1934); Privilegier, resolutioner o förord:nar för Sveriges städer, 1 (1927); H Reuterdahl, Sw kyrkans hist, 3:2 (1863); H Schück, Rikets brev o register (1976); dens, "Sex skattebönder av vart härad" – eller i varje gärd? (Arkivet, historien, rörelsen. Sven Lundkvist 60 år, 1987); dens, Engelbrektskrönikan (1994); SFSS 17:2 (1866); SMR; ST 3 (1895); Sveriges medeltida personnamn, 1 (1967–76), sp 722; G T Westin, Historieskrivaren Olaus Petri (1946); ÄSF 1:1–3 (1957–89).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Puke, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7423, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herman Schück), hämtad 2024-11-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7423
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Puke, urn:sbl:7423, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herman Schück), hämtad 2024-11-09.