Meriter

Qvist Andersson, Benct (av släkten Svinhufvud i Västergötland), f 21 okt 1726 i Ockelbo, Gävl (fb saknas), d 14 okt 1799 i Sthlm, Kat. Föräldrar: bruksinspektorn Andreas Q o Anna Elisabeth Salner. Inskr vid UU 3 mars 43, auskultant i Bergskoll 1 okt (avlade eden 13 okt) 47, eo notarie där 29 jan 50, biträde hos övermasmästaren Sven Rinman 7 sept 51, övermasmästare i Bergskoll 8 april 55 (tjänstl 69), studieresor i Holland, England o Frankrike 64–69, bergmästares titel 6 febr 70, direktör över den finare järntillverkn 12 juni 71, assessor i Bergskoll från 25 nov 82. -LVA 69, LPS 76.

G 25 aug 1769 i Örebro m Lovisa Ulrika v Aken, f 12 sept 1745 där (fb saknas), d 21 juli 1809 i Sthlm, Maria, dtr till apotekaren Frans Mikael v A (bd 1, s 342) o Fredrika Margareta Bagge samt omg Stenberg.

Biografi

Under studietiden vid UU handleddes Q i naturalhistorien av C v Linné och J G Wallerius. Redan i början av sin karriär inom bergshanteringen hade han förmånen att arbeta tillsammans med landets mest framstående metallurg, Sven Rinman. Därmed inleddes ett livslångt samarbete, som bidrog både till avgörande framsteg inom bergskemin och till en betydande förbättring av framställningsmetoderna för sv järn och stål.

1751 hade Rinman utnämnts till det nyinrättade övermasmästarämbetet med uppgift att kvalitetsmässigt övervaka och tekniskt förbättra järnhanteringen i Öster-och Västerbergslagen. S å förordnades Q som hans biträde, utan lön. Då arbetsuppgifterna blev allt fler och alltmer tidskrävande inrättades 1755 ytterligare en övermasmästartjänst, som Q erhöll. Främst gällde det att finna en lösning på de tekniska problemen med de fosfor- och svavelhaltiga bergslagsmalmerna och att göra smältningsprocesserna effektivare.

Kemisten i Bergskollegium A F Cronstedt (bd 9) hade vid Skisshyttan i Dalarna inrättat ett laboratorium för mineralanalyser, där även Q, och Rinman utförde sina metallurgiska försök. Där utvecklade de också den behändiga blåsrörsanalysen till ett oumbärligt hjälpmedel för mineralogerna. Q beviljades 1759 en egen proberkammare i Örebro, inrättad med medel från Jernkontoret. Bland Q:s insatser inom kemin kan nämnas hans Rön om blyerts (VAH 1754), där han nämnde den sannolika förekomsten av ett förut okänt ämne i blyerts från Bispberg, nämligen molybden, senare upptäckt och isolerat av C W Scheele och P J Hjelm (bd 19).

Q:s årsberättelser till Bergskollegium skildrar åskådligt hans arbete för att förbättra rostningsmetoderna vid hyttorna, bl a genom större välventilerade rostugnar. Hans energiska insats på området ledde till en märkbar produktivitetsökning. Av betydelse var också hans omfattande tekniska rådgivning till bruksägarna.

Med sina djupgående teoretiska och praktiska kunskaper betraktades Q på 1760-talet som en av landets främsta kännare av bergshanteringen. Som expert i metallurgi och mineralogi påbörjade han i mars 1764 en flerårig utlandsresa, främst till England och Frankrike samt Holland. Reseanslag erhöll han av Jernkontoret, som med tiden mottog en utförlig berättelse över resan i England 1766–67. I sin slutliga form inlämnades redogörelsen först till Bergskollegium och vidaresändes långt senare till Jernkontoret. Hans skildring är ett ytterst sakkunnigt bidrag till kännedomen om den engelska järnhanteringen under den tekniska omdaning som inledde industrialiseringen.

Speciell uppmärksamhet ägnade han i England åt användningen av fossilt bränsle i olika led av järnbearbetningen och den i Sheffield utexperimenterade metoden för framställning av degelstål av sv järn från Dannemorabruken.

Efter hemkomsten anlade Q – med Bergskollegiets benägna stöd och ett av Jernkontoret beviljat lån – ett degelstålverk på Ersta i Sthlm, det första utanför England. De tekniska detaljerna rörande själva framställningsprocessen hemlighölls – och nämndes inte heller i reseberättelsen – men en förseglad beskrivning av projektet ingavs till Bergskollegium. En allvarlig svårighet visade sig vid framställningen av deglar som kunde tåla de nödvändiga höga temperaturerna, och Q tvingades ägna mycken tid åt prövning av olika sv lerarter och deglar. Först sedan G W Palmstruchs (bd 28, s 711) degelmakeri på Djurgården kommit igång, kunde hållfasta deglar framställas och driften vid stålverket komma igång 1776. Såväl deglarna som ugnarna gav dock fortsatta problem och inte förrän 1780 var produktionen av stål kontinuerlig. Tekniskt sett var detta en stor framgång för Q. Stålet var av utmärkt kvalitet och särdeles väl lämpat för framställning av olika slag av eggverktyg.

Ekonomiskt var företaget emellertid förlustbringande och lade helt beslag på Q:s privata resurser förutom lånet från Jernkontoret, som 1787 måste avskrivas. Vid Q:s död, då stålverket i flera år inte varit i drift, översteg skulderna tillgångarna. Delvis berodde detta på att Q:s målsättning främst varit att åstadkomma ett tekniskt tillfredsställande gjutstål. Sedan han uppnått detta mål visade det sig, trots en viss premierad export till Frankrike, Holland och Amerika, svårt att finna avsättning för det nya stålet, eftersom den sv järnmanufakturen var föga utvecklad då det gällde tillverkning av stålprodukter. En förpost utgjorde emellertid manufakturverket i Eskilstuna fristad, till vilket Q knöts i sin egenskap av direktör för det finare smidet.

Q hade under sin utlandsresa utarbetat en redogörelse för framställningen av holländsk "vattenklinkert" och cement, vilken översänts till direktionen för Trollhätte slussverk, och efter hemkomsten förordnades han som teknisk ledare för anläggningen av slussarna vid Brinkebergskulle och Åkerström. Att konstruera hållfasta och vattentäta slussdammar och slusskamrar var en tekniskt krävande uppgift, där Q:s materialkännedom och utexperimen-terade provningsförfarande kom till god användning. Klinker och cement specialtillverkades under hans ledning i en för ändamålet inrättad fabrik.

Q:s framhållande av den fördelaktiga användningen av fossilt bränsle i den engelska järnhanteringen väckte Jernkontorets intresse för möjligheterna att finna inhemskt stenkol. Q ingick naturligt som geologisk expert i Örebro bergsborrningsbolag, som bildades av svågern F J v Aken (bd 1) 1777. Bolagets borrningar efter stenkol i Örebrotrakten blev dock resultatlösa.

Under 1780-talet bedrev Q en omfattande provningsverksamhet för offentlig och privat räkning. 1784 hade han bl a konstruerat en maskin för prövning av järn- och ståltråds seghet. 1787 analyserade han för VA prover av de första större sv fyndigheterna av eldfast lera, som B R Geijer (bd 17) hade påträffat i Skåne och som inom kort kom att användas vid Rörstrand.

I VA var Q en aktiv ledamot och bidrog flitigt med skrifter i skilda ämnen till dess tryckta handlingar. Som mineralog skaffade han sig en uppmärksammad samling av ädelstenar, vilka han klassificerade enligt ett eget system, också detta presenterat i VAH.

Q är en god representant för den empiriska 1700-talsforskningen i Sverige, där bergsforskningen tack vare Rinman och Q kom att inta en framskjuten plats. Kunnig i sitt ämne, systematisk, noggrann och ihärdig uppnådde han betydande tekniska resultat. Med sin verksamhet inom järn- och stålhanteringen och kanal- och slussbyggandet samt med uppmärksamheten riktad mot alternativa energikällor vid sidan av träkol befann han sig i den tekniska frontlinjen. De praktiska svårigheterna lyckades han mestadels övervinna, men vad beträffar avsättningen på marknaden skedde det avgörande genombrottet för sv stål först med G F Göranssons (bd 17) framställning av götstål 1858.

Författare

Elsa-Britta Grage

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Bidrag i VAH 1754, 1766, 1768, 1770 (2 st), 1772 (2 st), 1775, 1776 (4 st) o 1777, Sthlm; se A. J. Ståhl, Register öfver Kongl. vetenskaps-academlens handlingar Sthlm 1831, s 144 f.

Källor och litteratur

Källor o litt: Bergskoll, prot 1747 o bergverksrelationer 1755–63; Jernkontoret, reseberättelse inlämnad 7 maj 1781; allt i RA.

Bergskoll; B Boëthius o A Kromnow, Jernkontorets hist, 1–3 (1947–55); L de Boisgelin, Travels through Denmark and Sweden, 2 (1810); E Heckscher, Sveriges ekon hist från Gustav Vasa, 2:1–2 (1949); A Kromnow, Övermasmästareämb under 1700-talet (MHoF 9–10, 1939); H Lindgren, Kanalbyggarna o staten (1993); S Rydberg, Sv studieresor till England under frihetstiden (Lychnos-bibl, 12, 1951); C Sahlin, De sv degelstålverken (MHoF 4, 1932); SMoK; Trollhättan, dess kanal- o kraftverk. Historik o beskrifn 1–3 (1911–16).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Benct Qvist Andersson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7466, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elsa-Britta Grage), hämtad 2024-11-06.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7466
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Benct Qvist Andersson, urn:sbl:7466, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elsa-Britta Grage), hämtad 2024-11-06.