Meriter

1 Odhelstierna, Erich, före adl Odhelius, f 26 jan 1661 i Uppsala (epitafium i Västerås domk, Ekström, s 188), dp där, Domk, 29 jan, d 12 okt 1704 i Sthlm (epitafium o v Schantz' geneal:er, RHA; bet för själaringn s d i Sthlm, Nik). Föräldrar: TD, prof Ericus Odhelius o Margareta Laurelia. Inskr vid UU 8 dec 76, disp pro exercitio där 21 april 83, företog en studieresa i Europa sept 83–aug 87, inskr vid univ i Leipzig vinterterminen 83, disp pro exercitio där 84, inskr vid univ i Freiberg 85, proberare där 85, disp pro gradu i Reims 10 jan 87, MD där 87, inskr vid univ i Leiden 21 febr 87, auskultant i bergskoll 18 okt 87, tf proberare där 87, bergmästare vid Nya kopparberget o Hällefors nya silverbergslag 30 maj 88, dir vid Hällefors silververk 12 mars 89, resa i Europa mars 90–okt 92, bergmästare i Öster- o Västerbergslagen 21 febr 91, assessor i bergskoll från 4 juni 95, adl 4 maj 98 (introd 99).

G 1695 (Marcks v Würtenbergs genealogier, RHA) m Margareta Schomera, f 1 jan 1671 (v Schantz genealogier, RHA) trol i Sthlm, d 4 jan 1737 i Västerås, dtr till riksbankskassören Henrik Schomerus (Marcks v Würtenbergs genealogier; jfr Kalmar hm 5, s 1) o Catharina Clarman (Bouppt 1723: 587; jfr Sthlms mtl 1676, s 132v, båda i SSA).

Biografi

O:s hem präglades i hög grad av den klassiska bildning och intellektuella mångsidighet som var karakteristiska för stormaktstidens lärdomsideal. Detta var fallet även efter faderns tidiga död, då styvfadern, senare biskopen i Västerås, Nicolaus Rudbeckius tog sig an O:s vidare fostran. Efter en gedigen klassisk skolning ägnade O sig åt naturvetenskapliga studier, i synnerhet kemi och medicin, ämnen som kommit i starkt uppsving vid UU under Olof Rudbeck d ä (bror till styvfadern) och Petrus Hoffwenius (bd 19), en livlig förespråkare för cartesianismen. Tack vare sin begåvning och beläsenhet gjorde O sig snabbt bemärkt, särskilt genom sin lysande disputation Specimen cogitationum de magnetismis rerum 1683.

Hösten 1683 reste O på egen bekostnad till kontinenten för att fullborda sin yrkesutbildning. Det första året ägnades åt kemiska, farmakologiska och medicinska studier i Leipzig. Redan tidigare hade han blivit bekant med Urban Hiärne (bd 19) och dennes kemiska försök. På Hiärnes rekommendation uppsökte O den framstående Leipzigapotekaren och kemisten J H Linck. Laboratorium ställdes till hans förfogande, och han fick också tillfälle att dagligen följa Lincks olika experiment. Resultaten av dessa redovisades ingående och med stor entusiasm i 0:s brevväxling med Hiärne. På hösten 1684 disputerade O vid medicinska fakulteten pro exercitio på avhandlingen "de putrefactione" (om förruttnelsen), författad av preses.

Följande år hängav O sig åt sitt främsta intresse, nämligen studier i bergsvetenskap. Också inom detta fält fick han praktiska råd av Hiärne, då knuten till bergskollegium som metallurgisk expert. I Freiberg och de övriga sachsiska gruvstäderna ägnade O sig mest åt metallprobering och gruvmätning men skaffade sig samtidigt alla slags upplysningar om bergshanteringen och samlade flitigt mineralprover, som vidarebefordrades till Hiärne. Hösten 1685 fick han av kurfurstlige proberaren G Süssmilch sitt mästarbrev som proberare. O fann metallurgin med dess genom praktiska försök ackumulerade kunskaper vetenskapligt mer tillfredsställande än medicinen med dess "stora incertitude", och han funderade över hur man i metallurgin "på praxin en tjänlig theorie inrättar".

På grund av ovisshet om de framtida sysselsättningsmöjligheterna fortsatte O på Hiärnes uppmaning sina medicinska studier i Leipzig under våren 1686. Sommaren och hösten användes till resor till bergverk i västra Tyskland samt till Nederländerna och England. Från Skottland fick han erbjudande att bistå vid återupptagandet av förfallna koppargruvor, vilket han emellertid avböjde. På nyåret 1687 begav O sig till Reims, där han framlade och försvarade en avhandling med titeln Observationes chemico-metallurgicas circa ortum & effluvia metallorum ... och erhöll doktorsgraden.

O återvände sommaren 1687 till Sverige vid en för bergskollegium kritisk tidpunkt. Kollegiet var i stort behov av en kunnig metallurg med ingående kännedom om bergshanteringens senaste metoder. Den sv kopparproduktionen, som i ett halvt sekel dominerat den europeiska marknaden och bidragit till att finansiera den sv stormakts-politiken, var på nedåtgående efter upprepade ras i Falu koppargruva på 1670-talet, och i juni 1687 störtade storgruvan samman. Sedan mitten av 1680-talet arbetades med olika försök – med Hiärne som sakkunnig – för att effektivisera smältningsprocessen vid Stora Kopparberget och utprova nya metoder för kopparframställning. En del av dessa projekt byggde på tidigare erfarenheter och var ur professionell synvinkel försvarliga, även om resultaten inte alltid blev lyckade, medan andra bottnade i alkemistiska föreställningar om möjligheten att förvandla enklare malmer till ädlare, t ex järn till koppar och silver till guld. O blev som bergmästare i Nya Kopparberg och expert i bergskollegium flitigt anlitad att granska och bedöma dessa försök. Med sitt kritiska ifrågasättande och sina gedigna kemiska kunskaper och erfarenheter från kontinenten ingrep han – i situationer där Hiärne var alltför sangvinisk i sin bedömning – och satte punkt för orealistiska och olönsamma företag.

Som direktör för Hällefors silververk blev O engagerad i bergskollegiets strävanden att främja silverproduktionen. Ett förslag att smälta silvermalm från Sumatra med blyglansmalm från Falu gruva hade s å framlagts av Baltzar Grill (bd 17). O fick inom kort tillfälle att orientera sig närmare om såväl till Amsterdam importerad Sumatramalm som utländska metoder för silverframställning genom segring ur koppar och genom precipitation av koppar medelst vitriolhaltigt vatten.

På bergskollegiets anmodan erhöll O 17 jan 1690 K M:ts uppdrag att besöka alla mera betydande europeiska bergverk. Huvudsyftet med resan var att erhålla en samlad värdering av de utländska bergverkens produktion – kvantitativt och kvalitativt – samt att undersöka de marknadsmässiga förutsättningarna för den sv järnexporten. Bakom den önskade utredningen låg frågan om Sverige inom den internationella järnhandeln skulle kunna driva en monopolistisk prispolitik så som periodvis hade skett inom kopparhandeln.

Uppdraget var i sitt slag unikt i sin ambitiösa målsättning: en systematisk kartläggning av hela den europeiska bergsindustrin och dess avsättningsförhållanden. O gav sig målmedvetet i kast med uppgiften och lät sig endast tillfälligt hejdas av "krigstiden eller oundvikeliga händelser" under sin i det närmaste två och ett halvt år långa resa till bergverk och industriområden i större delen av Europa – undantag var Norge, Polen och Ryssland.

Under själva resan sände O flera rapporter till bergskollegiet och efter hemkomsten skrev han en synnerligen diger och innehållsrik relation, som bevarats i flera avskrifter. Reseberättelsen utgör den mest omfattande samtida skildringen av det europeiska bergväsendet och har utnyttjats flitigt i den ekonomisk-historiska och bergshistoriska forskningen i Sverige. O var inte bara en inom sitt ämne mycket kunnig utan också en vetenskapligt kritisk observatör. Det framgår både av en bevarad resedagbok från 1690 och av själva reseberättelsen att han vinnlade sig om att själv få ta del av befintligt källmaterial, bl a räkenskaper vid bergverken och tulljournaler i hamnstäderna. Genom goda kontakter och stor sakkunskap lyckades han förvånansvärt lätt få tillgång till känsliga upplysningar av ekonomisk och teknisk art.

Bergverksrelationen avslutas med den av bergskollegiet begärda översikten över den europeiska produktionen av, förutom järn, bl a guld, silver, koppar, tenn och bly. Produktionstalens tillförlitlighet torde, som O påpekade, variera för olika områden, bl a beroende på förekomsten eller frånvaron av en central bergsförvaltning. Beträffande t ex England har det sålunda genom senare forskning visats, att O underskattade brukens antal och produktionskapacitet. Även om statistiken i vissa fall endast kan anses ge minimital är detta i sig värdefullt. O drog, trots sin nedvärdering av den engelska järnindustrin, icke desto mindre den riktiga konklusionen att marknadsläget för stångjärn inte skulle tillåta en monopolistisk prispolitik. Med sin ingående argumentering lyckades han också övertyga bergskollegiets ledning. Förutom redovisningen av förhållandena för de europeiska bergverken innehåller reseberättelsen långa tekniskt och metallurgiskt intressanta redogörelser för bergshanteringen på skilda orter.

Vid återkomsten hade O, som var särdeles väl anskriven hos bergskollegiets president Fabian Wrede, redan överflyttats från Nya Kopparbergs bergmästardöme till det förmånligare Öster- och Västerbergslagen. 1695 utnämndes han till assessor i kollegiet och avslog en kallelse till medicinska fakulteten i Uppsala. Sedan Hiärne blivit arkiater 1696 erhöll O dennes ordinarie tjänst i kollegiet. Hiärne förestod dock fortfarande Laboratorium chymicum, dit O också förlade en del av sin verksamhet. Tillsammans tog de sig an auskultantundervisningen i "mineraliernas hanterande på chymiskt sätt". O omhänderhade även kollegiets 1699 färdigställda mineralkabinett, till vilket han under sina resor skaffat många bidrag.

I aug 1698 ingick O i den kommission från bergskollegiet som skulle inspektera Kopparberget och granska Christopher Polhems stora reformplan för konstverket vid gruvan. Planen gjorde ett övertygande intryck på de sakkunniga, och i ett brev till Leibniz nämnde O entusiastiskt Polhems förslag till en ny och häpnadsväckande gruvmaskin.

Vid sidan om de krävande praktiska uppgifterna i kollegiet arbetade O på två stora arbeten, som han dock inte hann avsluta före sin död. Det ena var ett Lexicon metallicum och det andra ett geologiskt verk, Suecia subterrana.

Som vetenskapsman var O influerad av den nya naturvetenskapliga filosofin och anhängare av den experimentellt prövande kemi som bl a Robert Boyle företrädde. O besökte och hade under sina båda utlandsresor långa samtal med denne och andra ledamöter av Royal Society i London. Liksom Hiärne önskade han i Sverige skapa en motsvarighet till det engelska samfundet, en tanke, som – i blygsam skala – förverkligades först efter hans död av bl a systersonen Erik Benzelius (d y; bd 3) genom stiftandet av Collegium curiosorum i Uppsala 1710.

Hiärne var O:s läromästare, rådgivare och inspirationskälla. Rent intellektuellt var O emellertid långt mer kritisk än Hiärne, och med sitt strikt metodiska tillvägagångssätt försökte han tygla dennes ohämmade experimentlusta. Till hans paracelsiska idéer ställde sig O efterhand alltmer skeptisk.

O beskrevs av en samtida som öppen och ärlig med ett vänligt sätt och älskvärt lynne. Han var en av Sveriges kunnigaste metallurger i sin tid; han ägde stor arbetskapacitet, och hans insatser vittnar om sakkunskap, överblick och gott omdöme.

Författare

Elsa-Britta Grage

Arkivuppgifter

Konc:bok o resejournal 1690 i UUB. – Brev från O i LSB (till E Benzelius). Ang tr brev se nedan.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Specimen cogitationum de magnetismis rerum ... publico examini submittit Ericus E. Odhelius. [Äkad avh, Upps, preses J Bilberg.] Sthlm 1683. 4:o. (44) s. – Observationes chemico-metallurgicas circa örtum & effluvia metallorum, dissertatione inaugurali ... subjicit E Odhelius ... [Akad avh, Reims.] Bruxellis 1687. 4:o. (28) s. – Epistola ad nobiliss. dn. Urbanus Hiaerne, de mercurio virgineo in fodina argentea Sahlbergensi detecto. Ex ms. [Rubr.] Uo [1720]. (4) s, 1 lös pl. [Brev 11 nov 1698.] Även: Epistola ... de mercurii minera in ... detecto (VS, Acta literaria Sveciae ..., vol 1 continens annos 1720 ... & 1724, UpsaliEe ... 1720-24, s 59-[68], 1 lös pl [1720]; omtr: F E Briickmann, Magnalia Dei in locis subterraneis ..., T 2, Wolffenbüttel 1730, fol, s 900–906). – Bref til landshöfdingen herr Urban Hjärne [1683–92, 34 st] (Det svenska biblioteket, utg af C C Gjörwell, d 1, Sthlm 1757, 4:o, s 299–341, o 2, 1758, s 256–328). – [Brev till Erik Benzelius dy 18 jan 1699] (ibid, 4, 1760, s 134–136; undert E. O.). – Litterae datae Holmiae d. 1 Febr. 1699 (Commercii epistolici Leib-nitiani typis nondum vulgati selecta specimina edidit notulisque passim illustravit J G H Feder, [annat titelbl:] Lettres choisies de la correspondance de Leibnitz publiées pour la premiére fois Hannoverae 1805, s 177-179). – [Utdrag ur Resebeskrifning ...] (N Zenzén, a a 1936, s 105–107).

Källor och litteratur

Källor o litt: Bergskolks skriv:er till K M:t 13 jan 1690, 10 febr o 27 april 1691, 14 okt 1693, 3 april 1695, 25 maj 1696 o 15 okt 1704; Bergskolks arkiv E 111:4–5 (Uti bergverksrelationer); RA. M-O Cajdert, E O:s ungdom o studieresa (C-uppsats i idé- o lärdomshist, duplic, UU, 1988).

Bergskoll; E F Heckscher, Den europeiska kopparmarknaden under 1600-talet (Sc 1938); K-G Hildebrand, Sexton- o sjuttonhundratalen (Fagerstabrukens hist, 1, 1957); U Hjärne, Själfbiogr, ed H Schück (UUÅ 4:2, Program, 1916); A Liljencrantz, Polhem o grundandet av Sveriges första naturvetensk samf ... Collegium curiosorum (Lychnos 1939 o 1940); S Lindroth, Gruvbrytn o kopparhantering vid Stora Kopparberget intill 1800-talets början, 2 (1955); dens, Urban Hiärne o Laboratorium chymicum (Lychnos 1946–1947, 1947); C Sahlin, Guld- o silvermalm från Sumatra, försmält vid Sala silververk på 1690-talet (MHoF 8, 1937); SLH 1:3 (1824); J Upmarck, Oratio parentalis in obitum Erici Odhelstierni, 1705 (C Nettelbladt, Memoria virorum in Suecia ... Leipzig 1729); N Zenzén, Studier i o rör Bergskollegii mineralsaml (Arkiv för kemi, mineralogi o geologi, 8:20, 1922); dens, Från den tid, då vi skulle transmutera järn till koppar... (MHoF 8, 1937).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erich Odhelstierna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7644, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elsa-Britta Grage), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7644
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erich Odhelstierna, urn:sbl:7644, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elsa-Britta Grage), hämtad 2024-04-23.