Meriter

2 von Otter, Carl Gustaf, sonsons sonson till O 1, f 17 aug 1827 i Fagre, Skar, d 24 febr 1900 i Sthlm, Skeppsh. Föräldrar: överstelöjtnanten frih Casten Fredrik v O o Anna Dorotea Santesson. Kadett vid krigsakad på Karlberg 9 sept 41, sjöofficersex 30 nov 47, sekundlöjtn vid flottan 3 dec 47, i engelsk örlogstjänst 20 maj 52–2 okt 54, premiärlöjtn 26 jan 56, kaptenlöjtn 27 okt 65, kapten av 1. kl 1 okt 66, kommendörkapten av 2. kl 8 febr 67, led av komm ang rekrytutbildn för flottans båtsmanshåll 68–mars 69, av komm ang fyr- o båkmedlens användande juni 72–jan 74, chef för norra lotsdistr 18 okt 72, lotsdir o chef för Lots-styr 27 aug 75 (tjänstl 23 april 80), generallotsdir 30 nov 88–29 juli 92 (tjänstl), statsråd o chef för Sjöförsvarsdep 19 april 80–16 dec 92, konteramiral 30 nov 83, led av den sk neutralitetskomm dec 88–90, viceamiral 25 okt 89, viceamiral i flottans reserv 16 dec 92–13 mars 96. – LÖS 62, Hed-LÖS 76, LKrVA 81.

G 28 nov 1858 i Stralsund, S:t Nikolai, m Gustava Emilie Charlotte Bollman, f 21 aug 1838 där, ibid, d 8 nov 1914 i Sthlm, Skeppsh, dtr till vicekonsuln Carl Eduard Alexander B o Johanna Caroline Gustava Schlüter.

Biografi

Efter avslutad sjöofficersutbildning gjorde O sedvanlig sjötjänst i hemmafarvattnen. Han deltog också i korvetten Najadens expedition till Nordamerika, Västindien och Sydamerika 1849–50. Återkommen till hemlandet beviljades han tre års tjänstledighet och inträdde i brittiska flottan. Tjänstgöringstiden där ombord på olika fartyg, bl a som chef på en beväpnad skonert tillhörig brittiska ostindiska kompaniet, blev synnerligen rik på erfarenheter. Fartygen opererade i indiska och kinesiska farvatten i så gott som ständig strid med skilda motståndare till brittiska kronan och Ostindiska kompaniet. Mot Burma bedrevs krig, sjörövare bekämpades och i Kina stödde britterna regeringen mot upprorsmän. Utlandstjänsten följdes av skilda kommenderingar inom sv flottan och 1860–63 även civil tjänst som befälhavare på ångfartyget Carl X, som befor Östersjön och Kattegatt. 1871–72 seglade O som chef på korvetten Josephine till Nordamerika och Västindien.

Sedan Josephines långa seglats avslutats, följde för O tjänstgöring i land på olika chefsposter. Som lotsdirektör bereddes han tillfälle att i Bredskärs sund vid Umeå installera en av honom konstruerad s k klippfyrapparat. Uppfinningen blev i utlandet känd under hans namn och fick stor praktisk betydelse. Klippapparater sattes in i fyrar i Kalmarsund 1878 och ansågs väsentligt förbättra fyrbelysningen. Aret därpå redovisades nya klippfyrar vid Piteå, Sundsvall och Hudiksvall samt vid Karlskrona. Även i Norge och Tyskland kom systemet till användning.

När Arvid Posse bildade regering 1880 inträdde O i ministären som sjöförsvarsminister. Han efterträdde då sin yngre bror Fredrik O (O 3). Att valet föll på O torde främst ha berott på goda relationer till regeringsbildaren samt att han var väl anskriven hos konung Oscar II. Brodern hade inför riksdagen redovisat en operativ sjöförsvarsplan och även initierat en kommitté för materielfrågor, en s k certkommitté, vilken föreslog att nya typer av fartyg skulle tillföras flottan: pansarbåtar och minfartyg. De senare var avsedda att föra s k självgående minor och benämndes därför från 1895 mera adekvat för torpedbåtar. Härmed hade ett program för flottans utveckling formulerats.

När O tillträdde posten som sjöförsvarsminister ankom det på honom att inleda programmets förverkligande. Han begärde följdriktigt att 1881 års riksdag skulle anslå medel till den första pansarbåten. Statsministern hade emellertid låtit tillsätta två kommittéer, en för lantförsvaret och en för sjöförsvaret. Eftersom sjöförsvarskommittén inte avslutat sitt arbete avslog riksdagen 0:s begäran. Följande riksdagar anslog dock medel till fartygsbyggande, dock ej sällan först efter gemensam votering, då kamrarna fattat skilda beslut.

Vid O:s avgång som minister 1892 hade medel anslagits till tre pansarbåtar av typ Svea, två kanonbåtar och 15 torpedbåtar samt ett övningsfartyg. Detta var ett för sjöförsvaret värdefullt tillskott, men bedömningen av insatsen var inte odelat positiv; bl a saknades ett av statsmakterna fattat beslut om hur många enheter som borde ingå i ett helt genomfört program. O vände sig emellertid mot tanken på att fixera slutmålet för flottans utbyggnad. Han ansåg att man borde arbeta sig fram successivt under iakttagande av den tekniska utvecklingen och att den av certkommittén föreslagna pansarbåtstypen representerade en god början. Utbyggnadstakten var dock lång- sam. Marinförvaltningen påpekade 1888 att det med oförändrad anslagstakt skulle ta tolv år att få de tre pansarbåtar färdiga som sjöförsvarskommittén 1882 ansett borde bli byggda snarast möjligt. O:s återhållsamhet hade sin grund i en bedömning av möjligheterna att få förslag godtagna av riksdagen. Hans egen långsammare utbyggnadstakt var svår nog att få igenom. – O:s önskan att få nya fartyg byggda kan inte ifrågasättas. Hans ansträngningar härför kan avläsas i hans åtgärder att inom ramen för det ordinarie anslaget lösgöra medel för fartygsbyggande. En kanonbåt och sex av de nybyggda torpedbåtarna synes ha tillkommit på detta sätt.

Verksamheten som sjöminister bestod inte bara i att få till stånd fartygsbyggen. O lyckades genomdriva vissa kvalitetshöjande beslut. Sjöofficerskåren utökades, reservofficersinstitutionen inrättades och beslut fattades om att successivt ersätta båtsmanshållets manskap med värvad stam. Anslaget till övningar höjdes väsentligt. Av 1891 års riksdag utverkades medel för att inrätta signal- och telefonstationer vid rikets kuster.

Under sina tolv år som sjöförsvarsminister ingick O i sex ministärer. Att han blev kvar på sin post vid de olika regeringskiftena har sin förklaring i att han betraktade sig – och betraktades – som en utpräglad fackminister. Han tillhörde dem som inte deltog i diskussioner inom regeringen om större politiska frågor. När han lämnade ministären var det på eget initiativ och utan anknytning till någon sakfråga.

O har karakteriserats som "öppen, tillgänglig och vänfast samt i hälsans dagar glad och munter. Havet var hans element, och ingenstädes fann han sig så till rätta som där" (af Ugglas, s 316). Det var för övrigt inte bara de stora skeppen som lockade O. Han var även, och långt upp i åren, en ivrig småbåtsseglare.

Författare

Lennart Roseli

Arkivuppgifter

Största delen av O:s papper brändes vid hans död. – Brev från O i KrA, RA (bl a många till F v Otter) o i UUB (bl a till E v Krusenstjerna).

Källor och litteratur

Källor o litt: Lotsstyr:s arkiv BVIa:1 o BVIf:2, RA. Biografica, KrA.

J Glete, Kustförsvar o tekn omvandl. Teknik, doktriner o organisation inom sv kustförsvar 1850–1880 (1985); L L v Horn, Biogr anteckn:ar, 3:2 (1934); E F v der Lancken, nekr över O (KrVAH 1900); Oscar II, Mina memoarer, 1 (1960); T Petré, Ministären Themptander (1945); P Sundberg, Ministärerna Bildt o Åkerhielm (1961); G af Ugglas, nekr över O (TiS 1900); F Wedin, Amiralitetskoll:s hist, 4 (1981); B Åhlund, Från vanmakt till sjömakt. Oscariansk sjöförsvarspolitik 1872–1905 (TiS 1988).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Gustaf Otter, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7852, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lennart Roseli), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7852
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Gustaf Otter, von, urn:sbl:7852, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lennart Roseli), hämtad 2024-04-19.