Biografi

Palme, släkt, härstammande från skepparen och handelsmannen i Ystad Palme Lyder (d 1630), vilken senast 1607 inflyttade till nämnda stad från en ort inom lågtyska språkområdet, sannolikt Holland. Hans söner antog namnet P, bland dem Jacob P (ca 1629–79), handelsman i Ystad och föreståndare för stadens latinskola. Dennes söner ändrade släktnamnet till Palm (ännu levande släkt), men en sonsons son till honom (jfr släkttavlan), Erik (1737–1815), kh i Nättraby, Blek, och kontraktsprost, återtog liksom sina syskon släktnamnet P. Erik P var far till Johan P (1778–1845), kronofogde i Södra Möre hd, Kalm, med assessors n h o v, från vilken alla nu levande medlemmar av släkten härstammar.

Sonson till Johan P var skådespelaren Bror August P (1856–1924). Han debuterade 1875 och var efter olika anställningar engagerad vid Dramatiska teatern i Sthlm 1885–1921. August P var en av sin tids mest kända och populära skådespelare. Hans styrka låg i det lyriska och romantiska, med drag av – ibland överdriven – sentimentalitet, medan roller av mer psykologisk natur passade honom sämre.

P var vän till Strindberg och spelade huvudroller i flera av dennes pjäser, trots att han kanske inte alltid var lämpad för detta, vilket också kan ses som ett uttryck för sekelskiftets syn på Strindbergs gestalter (Wieselgren). P och Augusta Lindberg (bd 23) hade huvudrollerna i Brott och brott (1900) vilken blev en stor publiksuccé och början till en Strindbergsvåg på teatern. Han utsågs vidare till manlig huvudrollsinnehavare i Till Damaskus I (1900) och till kvinnlig motspelare föreslog han själv Harriet Bosse (bd 5), vilken han uppvaktat och stod nära. Därigenom kom P att bli den som sammanförde henne och Strindberg. Andra Strindbergstolkningar blev mindre lyckade; så var han t ex alltför vek för rollen som Jean i Fröken Julie vilken han spelade vid den sv premiären i Lund i sept 1906 och även i sin recettföreställning 1917.

Bland P:s många uppskattade rolltolkningar var titelrollen i Molbechs Ambrosius, som studenten Ejbaek i Hostrups Äventyr på fotvandringen (1905), där han även sjöng "äkta romantiskt" och "med en yttre förfining" (Laurin 1913), och rollen som Gabriel Lidman i Hjalmar Söderbergs Gertrud som han spelade (1916) "med den mest gripande lyriska smärta" (Laurin, Ros o ris, 2,1923). Som hans främsta rollprestation har betecknats Hjalmar Ekdahl i Ibsens Vildanden, som han spelade flera gånger. Bo Bergmans berömmande recension (1910) fick en framträdande plats i DN, och C G Laurin talade om en "första rangens prestation. Svagheter som eljest något störa den intelligente skådespelarens framställning, den alltför lyriska rösttimbren och de kanske något flaxiga rörelserna, bli här ytterligare förtjänster" (Laurin 1913). P valde även denna roll i sin avskedsföreställning 1921 vilken beskrevs som "en beundransvärd, nästan självbiografisk prestation, där alla Palmes olater och manér blev betydande förtjänster, en totalt oansvarig, slappt älskvärd, kapunfet egoist" (Molander).

P var omtalad och legendomspunnen. Han var en "bildad och fin person" (Laurin 1930) men också "en mild drömmare som byggde hägrande luftslott" (Rabenius). Hans distraktioner kunde ibland försvåra repetitionsarbetet. Han hade svårt att ta regi och ansåg det onödigt att läsa mer än sin egen roll. Den nya registil som växte fram mot slutet av hans karriär (jfr bd 25, s 623) kunde han ej förlika sig med – "utvecklingen hade sprungit ifrån honom" (Molander). P förhöll sig relativt passiv i sin tids teaterfejder men höll 1890 ett hätskt och uppmärksammat föredrag mot pressen, främst tydligen riktat mot Georg Lundström, signaturen Jörgen (bd 24).

P erhöll 1899 Litteris et artibus. Efter sin pensionering bodde han i Italien, Schweiz och Frankrike. Hans liv fick ett dramatiskt slut: han krossades mellan en hiss och en vägg. – Ett mindre arkiv efter honom, bl a innehållande delar av hans opublicerade memoarer (1924), finns i SSA.

Kusiner till August P var finansmannen Johan Henrik P (P 1) och dennes halvsyskon försäkringsdirektören Sven Theodor P (P 2) och Ingegerd Selma Augusta P (1877–1966). Ingegerd P blev student i Cambridge 1898 och var under många år verksam i utlandet som studerande och lärarinna. 1906 blev hon Master of Arts i Dublin, varefter hon återvände till Sverige, där hon bl a arbetade som fastighetsförmedlare. De språkkunskaper och utlandserfarenheter hon förvärvade kom till stor nytta i de sociala och internationella verksamheter inom kvinnorörelsen hon senare ägnade sig åt. P var från 1917 ledamot av styrelsen (korresp sekr 1921–30, ordf 1930–31) för Sv kvinnors nationalförbund, som utgjorde den sv sektionen av International Council of Women, där hon var v president 1930–47. Hon ledde ofta den sv delegationen vid olika kvinnokonferenser och internationella kongresser. P var vidare bl a ledamot av styrelsen för Akademiskt bildade kvinnors förening 1918–29 och för Skattebetalarnas förening från dess bildande 1921.

Son till P 1 var konstnären Carl Adolf P (1879–1960). Han påbörjade en "borgerlig" karriär: genomgick Skogshögskolans forstmästarekurs 1897–98 och var 1898–1900 anställd vid det äventyrliga trävaruab Petchora i Norra Ryssland och Sibirien. Sedan detta gått i konkurs sändes Carl P 1900 till London för att få bankpraktik, men han tillbringade i stället sin tid vid Slade's School of Art, varefter hans konstnärliga ambitioner helt tog överhanden. Han studerade i München 1901–03, bl a för Wassily Kandinsky som starkt påverkade honom i experimentell och nyskapande riktning. 1904–14 vistades P huvudsakligen i Italien. Betydelsefullt blev hans möte 1907 i Paris med Matisse, i vars krets han blev den förste skandinaven och vid vars akademi han var en av de sju första eleverna med undervisning i tre olika etapper 1908–11. Som introduktör och förmedlare av dennes idéer till andra sv konstnärer (t ex I Grünewald, bd 17, L Engström, bd 13, och E Jolin, bd 20, s 356) fick han konsthistorisk betydelse. Vid P:s första utställning i Sthlm, nov–dec 1908, omfattande produktion från 1903–08, dokumenterades klart hans roll som sv introduktör av de nya impulserna från Kandinsky och Matisse och han varjämte – och t o m före – "1909 års män" den konstnär som banade vägen för modernismens genombrott i Sverige.

Perioden 1908–14 målade P italienska landskapsbilder, men sin största betydelse som konstnär fick han som grafiker. I samband med första världskrigets utbrott lämnade han Italien för att resa hem och kom under ett uppehåll i Berlin i kontakt med prof Emil Orlik, som gjorde arbeten i japansk färgträsnittsteknik. P fängslades av dess möjligheter, lärde sig tekniken från grunden och blev dess pionjär i Sverige. Han använde sex eller sju – och ibland upp till elva – färgstockar i olika träslag och kunde åstadkomma en serie varianter på samma motiv. Dessa hämtade P bl a från Italien, olika industribyggnader, sv bruk, herrgårdar och städer. Han hade stor förmåga att komponera in sina motiv i dekorativa och färgrika mönster. Det komplicerade tillvägagångssättet har han beskrivit i artikeln Min färgträsnittsteknik (Konstvärlden 1941).

P flyttade 1933 till Sverige och bosatte sig i Östra Vingåker, Söd. Han hade flera separatutställningar. Vid sidan av träsnittsarbetet, vars metod han successivt förfinade, återupptog han på 1950-talet sporadiskt oljemåleriet. – P var en egenartad och självständig,konstnär. Han var även verksam som författare och skriftställare. Självbiografin Konstens karyatider (1950) är en underhållande och konsthistoriskt intressant skildring av konstlivet i Europa i början av 1900-talet. Han skrev även bl a Minnen från Petchora (NT 1901) och en mindre monografi över Sigrid Hjertén (1936).

Bror till Carl P var Lennart Alexander P (1881–1971) som blev civilingenjör vid KTH 1903. Han verkade större delen av sitt liv utomlands men var bl a 1905–11 bosatt i Sthlm och inköpte då 1907 området Nya Enskede, på vilket den s k "Palmeska villastaden" uppfördes. Lennart P var från 1922 bosatt i USA, under senare år i Santa Barbara, Calif, där han var verksam som arkitekt och fastighetsmäklare. Hans familjearkiv finns i SSA. Brorson till Carl P och Lennart P var skådespelaren och regissören Ulf Henrik P (P 4).

P 2 var far till historikern Olof P (1884–1918). Denne, som var elev till H Hjärne (bd 19), publicerade 1908 uppsatsen Les Anecdotes de Suède och dess författare (Hist studier tillägnade H Hjärne). Där styrkte han genom en tendensanalys på ett övertygande sätt en tidigare framlagd hypotes att den uppmärksammade pamfletten, sannolikt tillkommen i början av 1690-talet men tryckt först 1716, skrivits av Johan Olivekrantz (jfr s 218). P blev fil lic 1908 på en avhandling om det franska partiet i Sverige 1680–97, av vilken delar publicerades i uppsatsen Bazins beskickning till Sverige 1682 (HT 1910). Mycket av P:s forskningsresultat förblev dock opublicerat. Likaså kom första världskrigets utbrott att förhindra hans fortsatta utlandsforskningar rörande Johan Gyllenstierna (bd 17), om vilken han samlat åtskilligt material i sv arkiv. P:s kanske viktigaste publikation blev Släkten Palme intill år 1815 (2 bd, 1917). Denna var – förutom en släktkrönika – ett värdefullt lokal- och kulturhistoriskt verk om präster-och borgerskapen i Skåne under 1600- och 1700-talen. Formellt var brodern Gunnar P medförfattare, men boken bygger på P:s omfattande arkivforskningar och källkritiska kunnande.

P var politiskt aktiv och en av de ledande i den konservativa studentföreningen Heimdal i Uppsala. Han fick 1907 Iduns pris för det sociala skådespelet Förnyelse (tr 1908), vilket enligt förordet var menat "som ett skri ... mot vår tids allt förhärjande demon: socialismen". Han var även engagerad i valtekniska frågor och skrev Undersökning om den proportionella valmetoden vid 1910 års landstingsmannaval (1910), Valen till andra kammaren (1911) och Vår nya rösträtt i stat och kommun (3. tillökade och omarb uppl 1911).

1910 bosatte sig P i Sigtuna och lade där grunden till den moderna forskningen kring staden. Han ordnade dess arkiv och utgav bl a Sigtuna stads privilegier (1914). Han förespråkade en tvärvetenskaplig helhetssyn på stadens historia och initierade – efter ett fynd i sin egen trädgård – den första regelrätta arkeologiska utgrävningen där 1915, varvid han själv gjorde stora fynd från äldre medeltiden. P grundade 1916 stiftelsen Fornhem (senare Sigtuna museer) i avsikt att möjliggöra fortsatta systematiska undersökningar och att kunna visa de funna föremålen i ett museum (öppnat 1923).

Det var således en ung, lovande och mångsidig vetenskapsman och publicist som på grund av sitt engagemang för Finland rycktes bort i förtid. Genom familjens starka vänskaps- och släktanknytning till ledande politiker där (jfr P 2) – bl a var modern Hanna v Bom finlandssvenska och P själv född utanför Borgå – kom P att djupt engagera sig för Finlands sak under första världskriget. Detta kom till en början till uttryck i anonyma pamfletter, bl a Sverige inför det nya kriget, 1. Finland, av sign Proteus (1917), i vilken han förespråkade en återförening av Sverige och Finland. Han var senare initiativtagare till Svenska brigaden, som i inbördeskriget deltog på de vitas sida vid erövringen av Tammerfors våren 1918, då P själv stupade, 33 år gammal. Postumt utgavs Till minnet af Olof Palme. Ord om och af honom, samlade för hans barn (1918).

Olof P var far till direktören Rutger P (f 1910), prof Sven Ulric Adalvard P (P 3) samt Per Olof P (1914–83) som 1956 blev fil dr och docent i konsthistoria vid UU på avhandlingen Triumph of Peace, A Study of the Whitehall Banqueting House, vilken erhöll det högsta och sällsynta betyget Berömlig och blev internationellt uppmärksammad. Per P var 1957–61 docent vid GU och från 1962 professor i konsthistoria vid Oslo universitet.

Son till P 2 var även Gunnar P (1886–1934) som blev jur kand vid UU 1912, tingstjänstgjorde 1912–15 och blev underlöjtnant 1915 samt löjtnant 1920 vid Livregementets dragoner. Han anställdes 1915 i försäkringsbolaget Thule, där fadern var VD. P blev 1918 ombudsman (chefjurist) och finanschef där, biträdande direktör 1924, vice VD 1927 samt VD 1932 efter sin far. Han var sannolikt den reelle ledaren av försäkringsbolaget redan under faderns sista år och initiativtagare till den breddning av företagets verksamhet som ägde rum 1929–32 genom köpet av fyra skadeförsäkringsbolag. Från att ha varit ett renodlat livförsäkringsbolag blev Thule därigenom en bolagsgrupp som täckte i stort sett hela försäkringsområdet. Detta markerade också en generationsväxling, eftersom P 2 var en utpräglad livförsäkringsman och ansåg annan försäkringsverksamhet ha betydligt lägre status.

P var som jurist ett framträdande exempel på en ny typ av försäkringstjänsteman, och han var den förste heltidsanställde ombudsmannen i ett livförsäkringsbolag. Han initierade bildandet av Försäkringsjuridiska föreningen 1932 och var dess förste ordförande. Han hade flera uppdrag som berörde hans yrkesområden; bl a var han sekreterare i försäkringsavtalskommittén 1918–25, vars förslag låg till grund för 1927 års lag om försäkringsavtal. Bland P:s skrifter i försäkringsfrågor märks Register över försäkringsmål (1920) och den genomarbetade Dödligheten i självmord bland livförsäkrade personer (Nord försäkringstidskr 1922).

P var i stor utsträckning sin fars kronprins. Familjens högt ställda krav och förväntningar – uttrycket "omvänd nepotism" har använts (Englund 1993) – lyckades han väl leva upp till. Han var en skicklig och kompetent företagsledare, om än inte lika dominant och auktoritär som fadern. P hade stor arbetsförmåga; han avled i förtid av en hjärtattack, endast en och en halv månad efter sin far. Han var far till advokaten Claes P (f 1917, d 2006^[1]) och till statsministern Sven Olof Joachim P (P 5).

En helbror till P 1 var far till konstnären Knut Einar Gustaf Adolf P (1901–93). Han avbröt en jägmästarutbildning och blev arkitektelev på KTH. Av sin lärare där råddes dock Einar P att istället studera konst, vilket han gjorde bl a i Wien och Paris och 1922–23 vid Carl Wilhelmsons målarskola i Sthlm. Därefter följde för P ett intensivt och flitigt utlandsresande – till bl a Paris, Italien, Monte Carlo och England — varvat med utställningar. I samband med en vistelse i Lofoten skedde hans utställningsdebut i Tromsö 1924. I Sverige debuterade han 1927 i Örebro och i Sthlm 1929 på Konstnärshuset, uppmuntrad av Evert Taube som också skrev inledningen till den påkostade utställningskatalogen.

P:s utlandsresande fortsatte till andra världskrigets utbrott och han var bl a i Algeriet, USA, Mexiko, Västindien och på Kuba. Under finska vinterkriget 1939–40 gjorde han drygt 100 teckningar i tusch och färgkrita, vilka sedermera inköptes av finska staten och tillfördes Krigsmuseet i Hfors. 1940–44 deltog P som marinmålare i kustflottans kryssningar. Efter krigsslutet reste han bl a till USA och Sydeuropa.

P hade av Leander Engström (bd 13) fått rådet att "umgås med duktiga artister och studera naturen", och det var främst naturen som påverkade honom. Han var "en smula lik en konstnärligt arbetande fotograf så till vida som han genom åren bygger upp sin artistiska skicklighet på antalet lyckade kontakter med naturen" (Liedholm, s 56). Som landskapsmålare arbetade P med blonda färger, gärna skissartat, och var intresserad av atmosfär och ljus. Som marinmålare sökte han sig senare mot en klarare detaljteckning och mer saklig skildring. Han blev med åren mycket driven i den svåra konsten att måla havet och dess övergång i himmel. – P var även en skicklig tecknare i tusch och blyerts och sysslade dessutom med grafik. Som porträttmålare avbildade han 1933 skådespelaren Ivan Hedqvist (bd 18) och bl a även författaren Anders Österling. P var en flitig utställare, förutom i Sverige ställde han flera gånger ut i New York samt även i London, Philadelphia, Paris och München.

Författare

CHC

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt: [O o G Palme], Släkten Palme intill år 1815, 1-2 (1917); Sv släktkal 1989 (1989); Örnberg, 5 (1889).

Bror August P: Den sv nationalscenen, ed C Rosenqvist (1988); A Falck, Fem år med Strindberg (1935); G Fredriksson, Teaterminnen (1918), s 165,190,197; C Isaksson, Pressen på teatern (1987); O Lagercrantz, August Strindberg (1979); C G Laurin, Ros o ris. Från Sthlms teatrar, 1, 1903-1913 (1913), 2, 1914-1918 (1923), 3, 1919-1923 (1923); dens, Minnen 1868-1888 (1929), 1888-1898 (1930), 1898-1908 (1931); O Molander, Detta är jag (1961), s 151ff; Myggans nöjeslex, ed U M Ericson, 12 (1992); Ny ill tidn 1892, s 417; O Rabenius, Mellan Sthlms strömdrag (1943); A Selling, Teaterfolk (1912); A Strindberg, Brev, 10, 13-17 (1968 — 91); S Torsslow, Dramatenaktörernas republik. Dramatiska teatern under associationstiden 1888-1907 (1975); O W[ieselgren], A P (SMoK).

Ingegerd Selma Augusta P: SMoK; I Waern Bugge, I P in memoriam (SvD 12 maj 1966); nekr 10 maj 1966 i SvD.

Carl Adolf P: C P. Färgträsnitt. 16 planscher ... (1951); SKL o där anf litt; SMoK; nekr:er i dagspressen.

Lennart Alexander P: I Johansson, Storstockholms bebyggelsehist (1987); SvTeknF.

Olof P: N Ahnlund, Bidr till problemet Anecdotes de Suede (HT 1923); O A[lmgren], O P + (UFT, 8, 1918); S E Bring, Bibliogr handbok till Sveriges hist (1934); E Floderus, Sigtuna fornhem 20 år (UFT, h 45, 1936), s 307 f; dens, Sigtuna ... (1941), s 20 f; H Hamilton, Dagböcker 1917-19, ed G Gerdner (1956); G Hesslén, Några minnen från den "politiska" vårterminen 1914 (Hågk o livsintr, 19, 1938), s 316 o 323 f; Makt o människor i kungens Sigtuna. Sigtunautgrävn 1988 — 90, ed S Tesch (1991), s 7; E Palmstierna, Orostid, 1 (1952), s 203 o 206; R Pipping, O P (FT april 1928); SMoK; Sv brigaden, ed G Unonius (1932), s 11, 13 ff, 95, o där anf litt; B Thordeman, Från det äldsta Sigtuna. O P:s grävn år 1915 (UFT, 9, 1922-24); Till minnet af O P. Ord om o af honom ... (1918); A H Uggla, O P + (PHT 1918-19).

Per Olof P: Nekr:er i dagspressen.

Gunnar P: P Bergholm, nekr (Nord försäkringstidskr 1935), s 124; C A G Braunerhjelm, K lif-reg:s till häst hist, 5:2 (1922); S Curman, G P in memoriam (SSEÅ 1935); K Englund, Försäkring o fusioner (1982); dens, Skandiamän o andra försäkringsmän 1855-1970 (1993); nekr:er över P (Lifförsäkrings ab Thule. Månadsmeddel sept 1934); Sv försäkringsmatr 1930 (1930); Väd 1933 (1932).

Knut Einar Gustaf Adolf P: O G C[arlsund], E P (Konstvärldcn 1941); E P död (SvD 19 febr 1993); Hultmark; A Liedholm, E P (1951); SKL; SMoK.

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Palme, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7974, Svenskt biografiskt lexikon (art av CHC), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7974
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Palme, släkt, urn:sbl:7974, Svenskt biografiskt lexikon (art av CHC), hämtad 2024-11-08.