Meriter

2 Palmstjerna, Nils Fredric, sonson till P 1, f 1 dec 1788 i Hömb, Skar, d 11 juni 1863 i Hamburg. Föräldrar: översten frih Måns P o frih Beata v Essen. Fanjunkare vid Skaraborgs reg 31 maj 94, fänrik där 6 juli 04, inskr vid univ i Greifswald 7 maj 03, vid univ i Göttingen 04, vid UU 8 nov 05, kans-liex där ht 06, fänrik vid Bohusläns reg 2 sept 06, löjtn 2 dec 08-3 april 10, andre kapten 1 sept 12, stabskapten 23 mars 13 — 19 april 14, kapten i reg 19 april 14 — 8 maj 21, allt vid Bohusläns reg, andre sekr i UD 11 okt 09, deltog i riksdagarna 09-10, 23, 44 — 45 o 50 — 51, legationssekr i Berlin 10 — 15, i Wien 16, kammarherre 2 juli 12, major i armén 14 april 18, envoyé extraor-dinaire o ministre plénipotentiaire i Wien 23 sept 18, överstelöjtn i armén 4 juli 19, överste där 30 dec 19, generaladjutant där 21 sept 20, envoyé extraordinaire o ministre plénipotentiaire i S:t Petersburg 30 sept 20 — 19 aug 45, generalmajors n hov 11 maj 26, överstekammarjunkare 29 mars 28, generalmajor i armén 4 april 35, general-löjtn där 4 juli 43-9 okt 45. - LKrVA 52.

G 20 nov 1845 i Wandsbeck, Hamburg (P:s resedagbok), m Gustava Christina Elisabeth Håkansson, f 24 sept 1804 i Sthlm, Klara, d 9 sept 1874 i Neustadt-Harzburg (nu Bad Harzburg), Tyskland, dtr till sko-makarmästaren Peter H o Gustava Fredrica Röding.

Biografi

P nådde en hög militär grad, men hans militära karriär blev tämligen kort. Då han som 20-åring inträdde i utrikesexpeditionen behöll han till en början sin militära anställning. Diplomatin tog emellertid mer och mer överhanden. Från legationssekreterar-tjänsten i Berlin tog han 1813 tjänstledigt för att delta i kriget mot Frankrike under kronprins Karl Johans högsta befäl. P utmärkte sig vid slagen vid Gross-Beeren och Dennewitz.

Då Karl Johan 1820 utnämnde P till minister i S:t Petersburg kan P sägas ha blivit rätt man på rätt plats vid rätt tillfälle. Den strängt konservative P passade bra vid den ryske självhärskarens hov som yttersta spjutspets för "1812 års politik", dvs Karl Johans fredspolitik gentemot Ryssland. Det mångåriga uppdraget som sändebud hos tsaren ökade P:s sympati för Ryssland och för sv vänskap med detta rike i sådan grad att han ibland också blev "talesman för ryska synpunkter i svenska frågor" (Jansson, s 10). Liberala strömningar i Sverige, som kunde verka stötande på tsaren, måste enligt P bekämpas. Skandinavismen, som bl a innebar ett angrepp på det ryska envåldssy-stemet, ansågs av tsar Nikolaus vid P:s avskedsaudiens 1845 vara ett av orosmolnen för förhållandet mellan Ryssland och de förenade rikena. P hade emellertid inte suttit med armarna i kors utan i vredgade skrivelser till utrikesledningen i Sthlm varnat för denna rörelses liberala drag i allmänhet och dess antiryska element i synnerhet.

P:s konservativa samhällsåskådning hade sina rötter hos en på fideikommisser besutten adel. Aristokratins självskrivenhet i parlamentet ansåg han vara av avgörande betydelse för att inte kungamakten skulle försvagas. Trots att han var påverkad av ryska förhållanden var det dock inte Rysslands politiska system han förordade. Förebilden var det engelska systemet med ett parlament behärskat av de stora jordägarna. Till ett svenskt överhus eller första kammare borde kungen dessutom, enligt P, ha rätt att utse ett mindre antal representanter.

Den liberala anstormningen vid 1840 — 41 års riksdag hade bl a avkastat ett representationsförslag, antaget som vilande, vilket gick stick i stäv med P:s och andra konservativas ideal. Vid den påföljande riksdagen 1844—45, inkallad med anledning av Oscar I:s trontillträde, hoppades de liberala på att få förslaget antaget och även på att få till stånd andra förändringar i liberal anda. Det fanns anledning till optimism eftersom den nye kungen som kronprins visat liberala tendenser. För P var detta ett påtagligt hot, som bäst bekämpades med ett aktivt deltagande i riksdagsarbetet i samverkan med andra konservativa. Vid sidan av A v Hartmansdorff (bd 18) blev han också denna riksdags konservative ledare på riddarhuset.

P och Hartmansdorff lyckades få riddar-husets utskottstillsättningar efter sina önskningar. Nästa uppgift blev att fälla representationsförslaget. Med stor glöd deltog P i debatten. Det lyckades också de konservativa att få förslaget förkastat av de två högre stånden med stora majoriteter. — En annan fråga som engagerade P under riksdagen var förslaget om lika arvsrätt på landsbygden för son och dotter. Sedan gammalt gällde detta i städerna oavsett stånd. P menade att den lika arvsrätten skulle leda till ägosplittring och proletarisering av landsbygden och därmed så småningom till den jordägande klassens undergång. Förslaget förkastades också av adeln men antogs av de tre övriga stånden. Riksdagen hade därmed antagit förslaget. De konservativa hoppades att Oscar I skulle vägra sanktion. Till libera- lernas förtjusning fastställde emellertid kungen beslutet trots avstyrkande från Högsta domstolen och halva statsrådet. P demonstrerade tydligt sin avsky för den nya lagen, bla genom att gå på Operan iförd sorgdräkt.

P:s kraftiga agerande mot regeringen medförde att han omedelbart efter riksdagens slut, via utrikesstatsministern, underrättades om att kungen inte längre ville ha honom som minister i S:t Petersburg. P skulle hemkallas och sättas i disponibilitet. Rappellen väckte förvåning inte bara i Sthlm utan även i Ryssland, varför kungen i ett personligt brev till tsaren sade sig vara nödsakad att avlägsna P eftersom han inte ställde sig bakom regeringens politik. För P förklarade Oscar i audiens att hemkallandet inte tillkommit för att markera hans onåd för gjorda tjänster, och att kungen avsåg att använda honom i framtiden. Vid avskedsaudiensen i S:t Petersburg visade tsaren P en demonstrativ välvilja.

Återkallandet av P behöver i första hand inte ses som en bestraffning för hans age- rande under riksdagen; snarare utnyttjade kungen ett lämpligt tillfälle att bli av med den proryske P i ett läge där majestätet ville länka utrikespolitiken i nya banor (Borell). De personliga egenskaperna hos sv ministrar i de viktigare länderna blev också av större betydelse än tidigare eftersom Oscar I tog för vana att utan utrikesledningens vetskap träda i direkt förbindelse med de sv sändebuden.

Efter rappellen gick P i frivillig landsflykt och bosatte sig i Hamburg. Han kapade dock inte banden med Sverige. Tvärtom följde han noga utvecklingen i hemlandet, vilket framgår av hans brevväxling. Vänner i Sverige besökte också gärna P när de passerade Hamburg. Under Krimkriget vid 1850-talets mitt tog P Rysslands parti fullt ut och ansåg att kung Oscar höll på att rasera sin fars politik genom sitt närmande till västmakterna. P:s sympatier för Ryssland riktade sig mera till den ryska bildade aristokratin än till landet och folket.

Författare

Jan Berggren

Arkivuppgifter

P:s arkiv (27 vol: fullm:er, föreläsn:anteckn:ar, konc, brev, tryck mm) i P:ska släktarkivet; brev till P även i L Manderströms arkiv, E Lagerheims arkiv o i Rosenstein-Tersmedenska saml, allt i RA. - Brev från P i LUB, RA (bl a till A v Hartmansdorff, C D Skogman, C v Stedingk, M Wahren-dorff o G af Wetterstedt samt många till G Löwenhielm, L Manderström o J N Tersmeden), UUB (bl a till A E Ihre o G Knös samt många till C G Löwenhielm o G af Nordin) o i SA:s arkiv (till B v Beskow).

Källor och litteratur

Källor o litt: T J Arne, Svenskarna o Österlandet (1952); B Borell, De sv liberalerna o representationsfrågan på 1840-talet (1948); L De Geer, Minnen, 1 (1892); S Eriksson, Sv diplomati o tidn:press under Krimkriget (1939); dens, Carl XV (1954); O I Fåhraeus, Skildnar ur offentliga lifvet (1880); G Heckscher, Konung o statsråd i 1809 års författn (1933); Q C Hellberg], Ur minnet o dagboken om mina samtida, ... af Posthumus, 2 (1870); A Holmberg, Skandinavismen i Sverige vid 1800-talets mitt (1946); G Hornwall, Regeringskris o riksdagspolitik 1840 — 1841 (1951); T T:son Höjer, Carl Johan i den stora koalitionen mot Napoleon (1935); dens, 1810 — 1844 (Den sv utrikespolitikens hist, 3:2, 1954); dens, Carl XIV Johan, Konungatiden (1960); A Jansson, 1844—1872 (Den sv utrikespolitikens hist, 3:3, 1961); B Lange, Christoffer Isak Heur-lin som politiker (1948); C G Laurin, Liv o konst (1946); C G Palmgren, Excellensen Lars Herman Gyllenhaal (1984); C F Palmstierna, Berättelser ur frih C O P:s lefnad (1880); C-F Palmstierna, Sverige, Ryssland o England 1833-1855 (1932); dens, N F P. En politisk karaktärsbild från Oscar I:s dagar (PHT 1933); H Reuterdahl, Ärkebiskop Henrik Reuterdahls memoarer (192U); A Söderhjelm o C-F Palmstierna, Oscar I (1944); H Wieselgren, Lars Johan Hierta (1880).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Fredric Palmstjerna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8032, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Berggren), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8032
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Fredric Palmstjerna, urn:sbl:8032, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Berggren), hämtad 2024-04-23.