Meriter

Patkul, Johann Reinhold, dp 27 juli 1660 i Sthlm, Ty, d 30 sept 1707 i Kasimierz, Posen. Föräldrar: lantrådet Friedrich Wilhelm P o Gertrud Holstfer. Inskr vid univ i Kiel juli 77, kapten vid guvernementsreg i Riga 87, deltog i livländska lantdagarna 88 o 90, deputerad att framlägga livländska adelns privilegier inför Karl XI 28 febr 90, deltog i livländska adelskonventet mars 92, reside-rande lantråd 16 mars 92, kapten vid Åbo läns infanterireg 16 jan 93 (tilltr ej), generalmajor i sachsisk tjänst 00, generalkrigskommissarie i rysk tjänst 02, ryskt geheime-råd o envoyé extraordinaire vid polska o kejserliga hoven 6 juli 03, generallöjtn, chef för ryska truppkontingenten i Polen aug 04. - Ogift.

Biografi

Vid P:s födelse satt hans far fängslad i Sthlm, anklagad för förräderi vid fästningen Wolmars kapitulation 1657. Förmildrande omständigheter fanns dock, och efter ingiven nådeansökan frigavs han i aug 1660. Det har dock ansetts att behandlingen av fadern grundlade P:s avoghet mot Sverige.

P växte upp på godset Kegeln, efter sin fars frånfälle 1666 fostrad av modern, vars våldsamma lynne gick i arv till P. 1677 inledde han akademiska studier i Tyskland; hans senare bana vittnar om goda kunskaper i juridik och språk. P återvände hem 1680 och övertog förvaltningen av sina gods. Efter några år som skuldsatt och processande lantjunkare sökte han sig ett avlönat ämbete och blev, utan tidigare militär erfarenhet, kapten vid garnisonsinfanteriet i Riga. Befordran var anmärkningsvärd, och P har uppenbarligen gynnats av generalguvernören JJ Hastfer (bd 18).

P:s genombrott som politiker skedde på lantdagen i Riga 1690, vid en tidpunkt då den livländska adeln kände sig hårt trängd av reduktionen. Ännu ej 30 år fyllda hade P, stridbar och väl insatt i privilegiefrågor, redan en stark ställning bland sina ståndsbrö- der och föreslogs till det lediga lantmarskalksämbetet. Han frånsade sig denna ära men accepterade det viktiga uppdraget att jämte lantrådet L G v Budberg (bd 6) förhandla med statsledningen om den livländska adelns hotade privilegier. Förhandlarna anlände till Sthlm i okt; P hade fördröjts av en process med en av sina fordringsägare — tillika en av Rigas främsta borgare — som han överfallit och misshandlat.

Av de båda livländska sändebuden arbetade särskilt P energiskt för att säkra de privilegier som Livlands adel fått bekräftade av Karl XI så sent som 1678. I nov 1691 tvangs dock P lämna Sthlm utan att ha nått några som helst framgångar. För statsledningen var reduktionspolitiken inte förhandlingsbar; Karl XI förklarades ha rätt att ogiltig-förklara privilegiebrev som utfärdats av tidigare härskare.

I mars 1692 samlades ridderskapet till möte i Wenden. P föredrog där en relation över de deputerades underhandlingar, vars syfte var att uppmuntra adeln till fortsatt kamp. Därtill framlade han ett betänkande, vari han yrkade på åtgärder för att stärka adelns position i förhållande både till kungamakten och till andra grupper i provinsen, särskilt borgerskapet i Riga. Bl a föreslog han att adeln skulle utse ett ständigt utskott av lantråd, som skulle residera i Riga och hos generalguvernören bevaka ståndets intressen. I enlighet därmed utsåg adeln fyra residerande lantråd, däribland P. Adelsmötet beslöt också att sända kungen en klagoskrift. Denna författades av P och var hållen i djärva ordalag.

P agerade så i ett annat känsligt ärende. Jämte andra kaptener vid sitt regemente inlämnade han i dec 1692 till Hastfer, som också var regementets överste, en besvärsskrift mot överstelöjtnanten M v Helmer-sen. Följden av hans agerande på adelsmötet och i affären Helmersen blev att Hastfer dels utverkade hans förflyttning till ett finskt regemente, dels tillsatte en krigsrätt över honom och hans kamrater, vilka anklagades för myteri. I juli 1693 flydde P till Kurland. I hans frånvaro dömde krigsrätten honom och de andra kaptenerna till böter och sex månaders fängelse.

I sept 1693 inkallades den livländska adeln till lantdag. Lantmarskalken och lantråden befalldes infinna sig i Sthlm och bevisa sanningen i de klagomål som skriftligen tillsänts kungen. Adelns flertal ställde sig i plenum bakom dem men beslöt avlåta en ny supplik till kungen för att blidka denne. Hastfer i sin tur anhöll att adeln till honom skulle överlämna besluten från mötet i Wenden jämte P:s relation om förhandlingarna i Sthlm. Sedan denna begäran avvisats förklarade generalguvernören lantdagen upplöst.

Från sin kurländska exil kallades P i nov

1693 att infinna sig i Sthlm. Sedan han erhållit k lejdebrev kom han våren 1694 till huvudstaden, där en särskild kommission under ordförandeskap av kanslipresidenten B Oxenstierna (s 528 ff) skulle rannsaka över de livländska lantråden. P ställdes till svars för sin relation om förhandlingarna i Sthlm 1690 — 91, för sitt betänkande om adelns ställning och för att ha författat adelns klagoskrift och instruktionen för de residerande lantråden. Innan dom fallit flydde P i nov tillbaka till Kurland. 12 dec

1694 dömdes han att som majestätsförbrytare mista liv, ära och gods; ytterligare tre livländare dömdes till döden men fick straffen mildrade. På nyåret 1695 upphävdes Livlands gamla styrelsesätt genom ett k reglemente, som bl a innebar att lantrådsämbetena slopades. Den livländska adelns kamp mot enväldet hade lidit nederlag.

P vistades de närmaste åren i bl a Tyskland, Schweiz, Italien, Frankrike, Nederländerna och England. I början av 1698 mottogs han som gäst på O A v Paykulls gods i Brandenburg. Genom denne sammanfördes P med J H v Flemming, gunstling hos August II av Polen och Sachsen. Nya möjligheter öppnades för honom. Nyåret 1699 överlämnade han till August ett betänkande, vari förespråkades ett mot Sverige riktat förbund mellan August, tsar Peter och kungen av Danmark. Estlands och Livlands adel skulle hälsa August som en befriare, och dessa provinser kunde efter ett lyckosamt krig tillfalla honom. August var sedan mars 1698 allierad med Danmark och hade sommaren s å haft ett vänskapligt möte med tsaren, varvid ett anfallsförbund mot Sverige tycks ha diskuterats. August beslöt använda sig av P:s tjänster.

14 aug 1699 slöts en överenskommelse mellan August å Polens vägnar och P, som det livländska ridderskapets representant, vari ridderskapet lovade trohet mot polske kungen som länsherre, medan August tillförsäkrade adeln vittgående privilegier. P stödde sig på en föregiven fullmakt från en grupp livländska adelsmän, som skulle ha uppdragit åt honom att företräda ståndet; sannolikt hade fullmakten uppsatts av P själv. Redan i maj hade P sänts till Khvn för sonderingar. Utan hans medverkan bedrevs samtidigt underhandlingar mellan Danmark och Ryssland. Dessa resulterade 24 aug i en pakt, som innebar att parterna skulle bistå varandra i kommande krig; förbundet riktade sig inte uttryckligen mot Sverige. En av P förmedlad offensivallians mellan Danmark och Sachsen slöts 25 sept; den innebar bla att August i jan eller febr 1700 skulle infalla i Livland. I okt sändes P till Moskva, som en av två sachsiska delegater, för att fullborda inringningen av Sverige; anfallsförbundet mellan Sachsen och Ryssland undertecknades 11 nov och innebar att tsaren senast våren 1700 skulle infalla i de sv östersjöprovinserna. Sachsarna inledde planenligt kriget i febr 1700, men försöken att erövra Riga misslyckades, och den livländska adeln visade sig trots P:s utfästelser nästan genomgående svensktrogen. P deltog i fälttåget och genomförde tillsammans med befälhavande generalen J H v Flemming en expedition till Wenden. Sedan belägringen av Riga hävts inkallade generalguvernören E Dahlbergh (bd 9) ett adelsmöte i juni, som uttryckligen tog avstånd från P:s agerande. Motgångarna hopade sig: Danmark tvingades till fred i juli och ryssarna led nederlag vid Narva i november.

P lyckades dock kvarstå som Augusts rådgivare och var med vid dennes möte med Peter i Birsen i febr 1701, då avtal slöts om att fortsätta kriget. Efter sachsarnas nederlag vid Duna i juli 1701 stärktes emellertid de krafter vid Augusts hov som arbetade för fred. P övergick i rysk tjänst, dock utan att bryta med sachsarna.

Sommaren 1702 sändes P av tsaren till Tyskland som diplomatisk agent och för att värva officerare och hantverkare. Han mötte August i lägret vid Kliszöw och var med vid sachsarnas nederlag där 9 juli. P for därifrån vidare till Wien, där han arbetade för att stärka tsarens förbindelser med kej-sarhovet. I jan 1703 återvände han för att avlägga rapport till Peter och deltog sedan i dennes militära operationer vid Nevas mynning.

I juli 1703 sändes P, nu med officiell diplomatstatus, från det nyanlagda S:t Petersburg, för att hos August förhandla om villkoren för det fortsatta kriget och för att förmå republiken Polen att ansluta sig till alliansen mot Sverige. De polska magnaterna kunde dock inte övertalas till detta steg. Av August fick P — trots att han stod i rysk tjänst — i uppdrag att omorganisera delar av den sachsiska förvaltningen. Han gick vintern 1703 — 04 hänsynslöst till verket och skaffade sig därigenom inflytelserika fiender i Augusts omgivning.

Våren 1704 var P i Berlin för att utverka Preussens anslutning till förbundet mot Sverige men nådde ej detta syfte. I aug fick han befälet över en rysk truppkontingent, som ställts till sachsarnas förfogande. Tsaren och P befarade på goda grunder att August övervägde en separatfred med Sve- rige. Som tsarens sändebud och förmedlare av dennes subsidier, därtill försedd med militära resurser, uppträdde P på ett maktfull-komligt och för August stötande sätt för att hindra detta. August å sin sida lät från hösten 1704 öppna P:s korrespondens.

P hade, från ett utgångsläge som dödsdömd och landsflyktig kapten, lyckats nå en ställning som rådgivare åt två av Europas mäktigaste furstar. Utan social förankring i vare sig Ryssland eller Sachsen levde han emellertid osäkert, beroende av de båda härskarnas nåd. Samtidigt frestades han genom sin fristående position att bedriva storpolitik på egen hand. 1705 var han nyckelperson i en rad invecklade förhandlingar, som kretsade kring Preussens eventuella inträde i det nordiska kriget. P tycks ha velat göra sig nyttig hos såväl preussarna som tsaren men handlade konsekvent mot Augusts intressen.

Som chef för en rysk truppkontingent under sachsiskt överbefäl hade P svårigheter att ordna truppens underhåll och slöt en överenskommelse med kejsarens sändebud om kontingentens överlåtelse i österrikisk tjänst. De sachsiska ministrarna begärde att truppens avmarsch skulle anstå tills åtgärden godkänts av den ej närvarande kung August, men P förklarade att avtalet inte kunde brytas. 19 dec 1705 lät ministrarna arrestera P, uppenbarligen med Augusts goda minne. Anklagad för högförräderi inspärrades P i fästet Sonnenstein.

I fredsavtalet mellan Sverige och Sachsen i Altranstädt 14 sept 1706 förband sig August att utlämna P till svenskarna. Utläm-ningen förhalades av hänsyn till tsaren men i april 1707 överlämnades P och fick följa den sv armén när den på sensommaren tågade österut. Under ett uppehåll i marschen bekräftade en krigsrätt under presidium av fältmarskalken C G Rehnschiöld den dödsdom som fällts 1694. Karl XII befallde dock att straffet på grund av P:s senare förbrytelser skulle skärpas genom att kroppen rådbråkades före halshuggningen. Grymheten vid dödsdomens verkställande kom att utnyttjas i propagandan mot Sverige-Eftervärldens syn på P har till stor del följt nationella skiljelinjer. I den balttyska traditionen, formad under intryck av 1800- talets förryskningssträvanden i östersjöprovinserna, har han framstått som en frihetshjälte, en förkämpe för den tyska befolkningen i Baltikum. I äldre sv historieskrivning har han däremot setts som en landsförrädare utan försonande egenskaper. P var i början av sin politiska bana utan tvivel en betrodd representant för den livländska adeln. Däremot företrädde han inte den tyska folkgruppen i övrigt; hans kamp gällde ridderskapets intressen, och hans förhållande till de ledande inom provinsens tyska borgerskap var dåligt. Emellertid var östersjöprovinsernas tyska ridderskap, trots oppositionella strömningar, inte berett att bryta sin trohetsed till sv kungen. Alternativen till det sv styret, ryskt eller polskt herravälde, tedde sig föga lockande. För P fanns dock efter dödsdomen 1694 ingen återvändo. Han bidrog till att förmedla de kontakter mellan Sachsens, Rysslands och Danmarks härskare som ledde till 1699 års anfallsförbund mot Sverige. Avgörande för hans framgång var att han opererade i ett läge då också andra krafter i alla tre rikena arbetade för krig.

Författare

Björn Asker

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Grundliche iedoch bescheidene Deduction der Unschuld Hn. Joh. Reinhold von Patkul ... nebst denen völligen wider ihn in Schweden Anno 1694. ergangenen Acten ... Leipzig 1701. 4:o. (32), 234, 50, 195, 30, 206 s. [Anon.] Övers härur: Solida sed modesta deduc-tio innocentiae domini Johannis Reinholdi de Patkul U o 1701, 4:o, (28) s. - Echo, oder: rechtmässige Beantwortung auff die von denen infamen schwedischen Ehren-Dieben, wider Se. Königliche Majest, in Pohlen ... insonderheit wider den Hn. Geheimbden Rath v. Patkull, aus-gestreuete unverschämte Pasquillen ... [Leipzig?] 1702. (162) s. [Pseud sign T(reumann) S(incerus) m fl.] Övers: Echo sive justissima responsio ad detestabiles atque execrandas plané adversus sac-ram regiam Poloniarum majestatem ... praecipue autem adversus consiliarium intimum dominum de Patkul ... libellis famosis hinc & inde dissemi-natas calumnias ..., u o [1705], 4:o, 144 s (pseud sign T. S.). — Berichte an das zaarische Cabinet in Moscau, von seinem Gesandtschafts-Posten bey August II. Könige von Polen ... [Hrsg: J Bernoul-li.] T 1, welcher die Berichte bis März 1705 ent-hält. Berlin 1792. XXXVIII, 424 s. - Unmass-gebliches Bedenken uber das dessein, Schweden zu bekriegen ... Grodnau den 1. Jan. 1699; item Warschau den 7. Aprill 1699 (ibid, 2, welcher Beiträge zu Patkuls Lebensgeschichte bis zum An-fange der Berichte enthält, 1795, s 237-266). -Schriften, seine stockholmischen Sachen an-langend in den Jahren 1701 und 1702, u. a. m. (ibid, s 325 — 350). — Bedenken, iibergeben an Ihro Königl. Majestät in Pohlen ... 8. März 1705 (ibid, 3. und letzter Theil, welcher den Beschluss der Beyträge zu Patkuls Lebensgeschichte ... ent-hält, 1797, s 59-86). - Patkuls eigene Ver-muthung von der Ursache seines Unfalls ... (ibid, s 131 —133). — Widerlegung der Prätexte, deren sich die sächsischen Minister wegen ihres Verfah-rens gegen Patkuln zu bedienen gesucht (ibid, s 154 — 186; anon). — Praesent. Suae regiae maje-stati Poloniae anno 1698 2. lan. styl. nou. Grod-nae. Allerunterthänigstes Memorial (Magazin fiir die neue Historie und Geographie, angelegt von A F Biisching, T 15, Halle 1781, s 281-284, anon). — Promemoria. Was bey obhandener Ruptur mit Schweden, fiir Mesures an den auswärtigen Höfen zu nehmen (ibid, s 285 — 290; anon). — Projet zu der Entreprise. Donné le 4 avril 1699 å Varsovie (ibid, s 290-292, anon). -[Brev till August II 19 aug 1699 o revers 6/16 juli 1703] (ibid, s 294, 302). - Der Landtag zu Wen-den 1692. Nach dem Originalconzept. Leipzig 1841. 72 s. — Brev tr bl a i Buchholtz, nedan a a, s 183-189, 192 f, 211 f, 236 f.

Källor och litteratur

Källor o litt: S Backman, Från Rawicz till Frau-stadt. Studier i det stora nord krigets diplomati 1704-1706 (1940); A Buchholtz, Beiträge zur Lebensgeschichte J R P:s (1893); Y Erdmann, Der livländische Staatsmann J R v P (1970) o där anf litt; H Hornborg, Konspiratören J R P (1945); A Isberg, Karl XI o den livländska adeln 1684 — 1695 (1953); dens, JRPo Livland åren 1699-1701 (KFÅ 1960); J Rosén, 1697-1721 (Den sv utrikespolitikens hist 2:1, 1952); O Sjögren, J R P, hist karaktersbild (1882).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johann Reinhold Patkul, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8050, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Asker), hämtad 2024-11-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8050
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johann Reinhold Patkul, urn:sbl:8050, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Asker), hämtad 2024-11-09.