Meriter

1 Bo Nilsson, d tidigast 1322. Far: riddaren o lagmannen Nils Sigridsson. Riddare mellan 14 febr 11 o 19 juni 13, hertigarnas råd senast 13, lagman i Östergötland från något av åren 16–18 o ännu 20, kallas hertiginnornas råd 1 aug 18 o riksråd 28 juli 19.

G sannolikt kort efter 16 maj 1306 med Cecilia Knutsdtr, d tidigast 1350, dtr till drotsen o lagmannen i Östergötland Knut Jonsson (Aspenäsätten; bd 2) o Katarina Bengtsdtr (Folkungaättens lagmansgren).

Biografi

I motsats till sin svärfar Knut Jonsson och sina svågrar Ture Kettilsson (Bielke; bd 4) och Håkan Jonsson Läma (bd 24, s 487), vilka under 1310-talet var konung Birgers drots, kammarmästare och marsk, slöt sig B tidigt till hertigarna Erik och Valdemar, som i ett gåvobrev 1307 kallade honom "dilectus et fidelis noster", en beteckning som saknas i konung Birgers bekräftelsebrev 1311. Då B nästa gång nämns, i fredstraktaten i Roskilde 1313, har han blivit riddare. När hertigarna i Lödöse så upptog ett lån av några Lübeck-borgare, kallas B hertigarnas rådsherre och ställes som löftesman för lånets betalning. Han medverkade i hävdeskiftet mellan hertigarna i Lödöse 1314, då Valdemar på sin lott bl a fick Borgholm, dit denne följande år förlade sitt residens. B synes närmast ha varit knuten till hertig Valdemar och dennes gemål Ingeborg Eriksdotter. Man finner honom hos denne på Borgholms slott 1317 och hos hertiginnan i Kalmar följande år.

Sedan hertigarna fängslats i Nyköping Lucianatten 1317 av kung Birger, ansåg sig denne ännu 27 febr 1318 kunna räkna Knut Jonsson och Håkan Läma som sina anhängare. I det testamente som upprättades i de fångna hertigarnas namn 18 jan 1318, troligen på föranstaltande av biskop Karl (bd 20) av Linköping, utsågs tre biskopar och fem världsliga stormän, bl a B, till testamentsexekutörer. I den resning som då redan börjat i syfte att befria hertigarna och störta konung Birger hörde testamentsexekutörerna till ledarna. De konfiskerade bl a alla Knut Jonssons gods och överlämnande dem 31 jan 1318 till B. Även lagmansdömet i Östergötland, som herr Knut innehaft ännu 1316, överläts till B. Enligt ett par annalnotiser hade under tiden konungens värvade ryttare brutit en avtalad vapenvila och 19 mars 1318 åstadkommit ett blodbad på ett omisstänksamt bondeuppbåd i Karleby i Västergötland, och Erikskrönikan berättar, att konung Birger endast genom ingripande av herr B kunde förmås att avbryta massakern och låta de överlevande bönderna draga hem. Under hösten anslöt sig även Knut Jonsson till hertiginnornas parti, och ett brev från Lödöse 8 okt 1318 av hertig Valdemars änka beseglades av hertiginnornas råd, till vilket nu både han och B räknades. Efter kung Birgers danska hjälphärs förkrossande nederlag vid Mjölkalånga nära Finjasjön slöts i Roskilde 11 nov 1318 ett långt stillestånd, vari B utsågs till en av de fyra sv skiljedomarna. Fördraget ratificerades i Sthlm 21 mars 1319, och bland de många sv sigillanterna var också B.

Som lagman i Östergötland deltog B i kungavalet 1319 och hörde till utfärdarna av det märkliga frihetsbrevet i Uppsala på valdagen 8 juli. Han var också bland de sv riddare och riksråd som med den nyvalde konung Magnus for till Lödöse för att denne av norrmännen skulle hyllas som konung i sitt norska arvrike. I Lödöse utfärdade dessa sv riksråd tillsammans med kungamodern hertiginnan Ingeborg Håkansdotter 28 juli 1319 brev med försäkran till biskoparna, prästerskapet och kyrkan i Sverige om bibehållande av alla gamla k privilegier.

Som framgår av två brev 2 och 5 juni 1320, deltog B i den herredag i Sthlm där- kung Birgers son junker Magnus dödsdömdes och avrättades. 5 jan 1321 beseglade B i Alvastra ett testamente tillsammans med svärfadern Knut Jonsson. Denne reste jämte flera andra herrar till Varberg, där de sammanträffade med hertiginnan Ingeborg Håkansdotter. Där utfärdades 27 jan i konung Magnus' namn tre brev till förmån för biskop Karl och Linköpings domkyrka. I brevtexterna uppräknas bland sigillanterna hertig Valdemars änka Ingeborg, ärkebiskop Olof, Mathias Kettilmundsson (bd 25), Birger Petersson (Finstaätten; bd 4) och B, men de har aldrig beseglat breven, utan andra herrars sigill har vidhängts. Anledningen kan vara, att biskop Karl ej behövde deras sigill, emedan de redan beseglat nästan likalydande brev, som utfärdats av de båda hertiginnorna 1 aug 1318 och av kungamodern 25 nov 1319. Knut Jonsson, Ture Kettilsson och Håkan Jonsson Läma, vilka i det längsta tillhört kungapartiet, hade inte beseglat de tidigare breven men uppräknas bland sigillanterna i Varbergbreven och har också beseglat dem. Uppenbart är att hertig Valdemars änka ej varit med i Varberg, och detsamma gäller kanske också B och hans förutnämnda medbröder. Det finns därför ej tillräckliga skäl för att av den egendomliga beseglingen konstruera (Beckman 1954, s 74) en dramatisk konflikt mellan Mathias Kettilmundsson och Knut Jonsson.

Den spirande misstron mot kretsen kring kungamoderns gunstling Knut Porse kom till klart uttryck i det brev som konung Magnus' sv rådsherrar, däribland B, från en talrikt besökt herredag i Örebro riktade till hans norska riksråd 12 april 1321. B hörde också till de riksråd som i (Söder)Tälje 4 juni 1322 beseglade förlikningsavtalet och privilegiebekräftelsen för Visby och som i Skara 29 juli 1322 beseglade den konfederation mellan riksråden, som riktade sig mot kungamoderns och hennes utländska gunstlingars otillbörliga inflytande på rikets styrelse. Endast några veckor senare upprättade B på sjukbädden 9 sept 1322 sitt testamente, genom vilket han valde Linköpings domkyrka till sin gravplats och gjorde donationer till den av hans förutnämnde politiske meningsfrände linköpingsbiskopen Karl — en av hans testamentsexekutörer jämte svärfadern Knut Jonsson och brodern Karl Nilsson — stiftade Eriksprebendan i Linköpings domkyrka, till alla kloster och hospital i Linköpings stift samt till kyrkorna och prästerna i de socknar där han ägde gods. De fa uppgifterna om B:s egendomar visar, att han hade gods i skilda delar av Östgöta lagsaga, men tyngdpunkten torde ha legat i Bankekinds härad i sydöstra Östergötland.

Författare

Jan Liedgren

Arkivuppgifter

Brev ur B:s arkiv ärvdes av hans sonson biskop Knut i Linköping (N 3) o till dennes brorsdotters son Svarte Åke Jönsson (d 1494) på Åkerö, som 1465 vidimerade ett brev 1306 (DS 1504) o upptar andra i sin brevförteckn från 1467 (C 25, RA; jfr Liedgren 1961). Några av dessa ärvdes av Hogen-skild o Ture Bielke, indrogs till kronan av Karl IX o tillföll antikvitetsarkivet o sedan RA, men fyra brev 1318—20 hörde till miscellaneaknippa 5, som förstördes vid slottsbranden 1697. Två brev 1317 om Hjälmaryd .(Säby sn) ärvdes från biskop Knut till ägarna av Ängsö, förtecknades av J Hadorph 1673 (RA:s ämbetsarkiv F IV;1; jfr bd 17, s 700) o finns i avskr i D 366, KB. Flera av B:s jordebrev vidimerades av abboten i Alvastra 20 april 1345, bla det brev 5 juni 1320 (avskr i B 16, RÅ) varigenom han förvärvade en lång rad gårdar, huvudsakligen i Bankekinds hd.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: Kopiebok B 16, f 300 v; RA:s ämbetsarkiv F IV: 1 (Hadorphs förteckn över brev på Ängsö); Genealogica 41, fö, o 75, f 45v, 59v, 60, 84v, 151, 199v, 278, 328v o 587; J Liedgrens regi-strant över C 25, Sv diplomatarium; E 8663, p 82 ff (avskr av Peringskiölds kopiebok över Oxenstiernabrev); Peringskiölds Dipl E 102a:Förteckn av E Wemuesius oj Hadorph dy över miscellaneaknip-pa 5, nr 24, 27, 36, 45 o 52, VHAA:s dep; allt i RA. D 366 (avskr:er av brev på Ängsö) o Ff 5 (Hadorphs renskr av förteckn över brev på Ängsö), KB. Allbo hd:s dombok 1795 (översättn av brev 22 nov 1315), VLA.

Annales Suecici medii aevi, ed G Paulsson (1974); G Authén Blom, Ingebjarg ... Kong Hå- kans datter ... (NHT 1981:4); S Axelson, När blev Svantepolk Knutsson lagman i Östergötland? (PHT 1953); B Beckman, Ett sfragistiskt fynd (HT 1949), s 382 f; dens, Matts Kättilmundsson o hans tid, 1-2 (VHAAH 84-85, 1953-54); dens, Till Tofta- o Ulfåtternas äldre hist (1957), s 38; Diplo-matarium Danicum, 2:7 (1956), 2:8 (1953); DS 2-5 (1837-65); S Engström, Bo Jonsson, 1 (1935); Erikskrönikan, ed R Pipping (SFSS 158, 1921); B E Hildebrand, Sv sigiller från medeltiden (1862—67); H Jägerstad, Hovdag o råd under äldre medeltid (1948); K H Karlsson, Drotsen Bo Jonssons (grip) harstamn (SAT 2:2, 1890); J Koit, Aspenäsätten (ASF 1, 1957); Lags o doms; J Liedgren, Arkivför-teckn o gallring under sv medeltid (Arkivvetensk studier, 5, 1981), s 231 f; dens, rec av ÄSF 1:2 (PHT 1965); dens, Förlusterna av medeltidsbrev i slottsbranden 1697 (Arkivvetensk studier, 6, 1987); A F Liljeholm, Till frågan om Sparre av Tofta- o Ulvätternas äldre hist (PHT 1958), s 30 f; K-E Löfqvist, Om riddarväsen o frälse i nord medeltid (1935), s 246, 256; A Mohlin, Kristoffer II av Danmark, 1 (1960), s 360-365; C Nisser, Liljeholmen (E Wettergren, Boxholms ab 1872-1947, 1947); E Nygren, rec av I Andersson, Källstudier till Sveriges hist 1230-1436 (Sc 1929), s 94; J Rosén, Striden mellan Birger Magnusson o hans bröder (1939); dens, Kronoavsöndringar under äldre medeltid (SHVL 46, 1949); H Rosman, Bjärka-Säby o dess ägare, 1-3 (1923-27); H Schück, Rikets brev o register (1976), s 74 ff; ST 1 (1877); Sveriges medeltida personnamn, 1 (1967—76), sp 419; Ur-kundenbuch der Stadt Liibeck, 2 (1858).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bo Nilsson (Natt och Dag), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8773, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Liedgren), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8773
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bo Nilsson (Natt och Dag), urn:sbl:8773, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Liedgren), hämtad 2024-04-25.