Meriter

Nilsson, Per, f 29 juni 1865 i Riseberga, Krist, d 11 nov 1933 i Helsingborg (enl db för Riseberga). Föräldrar: lantbrukaren Nils Persson o Sofia Persdtr. Elev vid Fridhems folkhögsk, Svalöv, Malm, 84–85, räkenskapsförare i Riseberga kommunalnämnd 85–92, hemmansägare i Bonarp, Riseberga, 94, skiftesgodman 94, led av styr för Riseberga o Röstånga sparbanker 94, ordf bla i kommunalstämman i Riseberga 97–11, led av styr för Ingelstorps stärkelsefabriksab 00–17, led av AK från 03 (led av tillf utsk 06–09, av bevilln:utsk 10–18A, v ordf där 12 och 14B–17, statsrevisor 11–12, led av olika särsk utsk 13, 16, 18B, 19B o 20, av statsutsk 19A, 20–32, andre v talman 21–31, förste v talman 31-32, led av utrikesnämnden 29–30), led av Kristianstads läns landsting 07–09 o från 11, av komm ang ålderdomsförsäkr dec 07–okt 15, av komm ang förvaltn av permanenta verken i Boden aug–okt 09, av lantmannapartiets förtroenderåd 10–11, av lantmanna- o borgarepartiets förtroenderåd från 12, sekr 12–18, v ordf där från maj 19, led av Allm valmansförb:s styr o arbetsutsk, av socialförsäkr:komm dec 15–dec 22 , av komm ang riksdagens arbete okt–dec 16, av komm ang ändrad organisation av Lunds stift maj 19–april 22, av komm ang torrläggn av mark juni –dec 19, av folkbildn:-sakk juni 20–maj 23, av komm ang social-försäkris organisation okt 20–dec 22, av komm ang folkskolebyggnader april 21–juni 23, av försvarsväsendets lönenämnd från 21, av allm civilförvaltn:s lönenämnd från 23, ordf i Åsbo härads brandstods-nämnd 24, led av allm kyrkomötena 25–26, 29 o 32 (ordf i ekonomiutsk 25), av 1928 års pensionsförsäkr:komm från juli 28.

G 29 juni 1908 i Riseberga m Hilda Assarsson f 21 juli 1882, där, d 19 jan 1959 där, dtr till lantbrukaren Nils A o Helena Jonasson.

Biografi

N inledde sin kommunala och politiska karriär som räkenskapsförare i Riseberga under faderns ordförandeskap. Uppdragen hopade sig snabbt över honom. 1902 lanserades han som konservativ AK-kandidat i N Åsbo härad. Tack vare starkt stöd framför allt i hemkommunen slog han med ganska knapp marginal ut valkretsens sittande riksdagsman gästgivaren Carl Wittsell, företrädare för den mera moderata högern och i motsats till N motståndare till att övergången till allmän rösträtt förenades med proportionella val. N omvaldes med klar majoritet 1905 och 1908 och stod vid de proportionella valen 1911–32 som första namn på den moderata listan i Kristianstads läns nordvästra valkrets respektive (från 1921) hela länet. I riksdagen kallades han N i Bonarp.

N inträdde 1903 i lantmannapartiet i AK och kvarstod i detta 1906 i motsats till en del länskamrater som övergick till det nybildade nationella framstegspartiet. Från 1912 tillhörde han AK:s lantmanna- och borgareparti. 1918 vände han sig mot tanken på återupplivandet av ett särskilt lantmannaparti (Gellerman).

I AK kom N att bli en av partiledaren A Lindmans (bd 23) främsta och trognaste medarbetare. Vid schismen 1909 mellan statsminister Lindman och jordbruksminister A Petersson i Påboda om riksdagens rätt att inhämta upplysningar av statliga ämbets-och tjänstemän anslöt sig N till Lindmans restriktiva ståndpunkt; han ville inte ha någon riksdag av frihetstida modell. En del av hans inlägg i plenardebatterna var lokalpoli-tiskt färgade. I flera frågor röjde han åtskillig bondekonservativ misstro mot stadslivet och dess avigsidor. Han var en nitisk värnare av jordbrukets, särskilt småbrukets, intressen i framförallt tull- och prisfrågor. Produktionen av spannmål, kött, potatis och socker låg honom varmt om hjärtat. Under sin tid i bevillningsutskottet deltog han i motståndet mot skärpning av arvs- och fastighetsbeskattningen. I nykterhetsfrågorna ansåg han sig företräda "en gyllene medelväg" (1916); han förordade vissa restriktioner men vände sig mot förbudstanken och mot s k lokalt veto, vari han såg en inkörsport till en långt gående demokratisering av den kommunala rösträtten. Sedan högerns motstånd i författningsfrågorna brutits 1918–21, kritiserade N borttagandet av utskyldsstrecket för "de egentliga skatteskolkarna" dvs för dem som underlät att betala skatt av annat skäl än ekonomisk oförmåga och som ändå fick utöva sin rösträtt (1921).

Under sin kommunala tid sysslade N mycket med fattigvårdsfrågor, och han ingick i flera viktiga socialförsäkringskommittéer. Han välkomnade 1913 års folkpensionsreform, som enligt honom räddade tusentals män och kvinnor från att vandra den tunga vägen till fattighuset för att där som "hjon bland hjonen" mottaga "kommunens nådebröd". Däremot avrådde han 1914 från en omedelbar utvidgning av 1913 års lagstiftning. I debatten om olycksfallsförsäkring 1916 gick han för ovanlighetens skull emot Lindman. Stödd av andra medlemmar av lantmanna- och borgarepartiet kritiserade Lindman regeringen Hammarskjöld för att den ville ta bort de sedan 1901 gällande 60 karensdagarna; Lindman ville för att undvika kostnader och byråkratisering ha kvar denna karens, varvid ansvaret för ersättning skulle läggas på sjukkassorna med biträde av arbetsgivarna. Med stöd av en annan grupp inom partiet anslöt sig N här till regeringen, emedan bibehållandet av karensdagarna utsatte bönder, hantverkare och andra mindre arbetsgivare för stora ekonomiska risker. AK följde regeringen utan votering (AK;s prot 1916: 86, s 3–15, 51–55).

Som ledamot av statsutskottet följde N en traditionell men ganska måttfull sparsamhetskurs. Han var särskilt återhållsam gentemot krav på löneförbättringar, extra pensioner och dyrtidstillägg åt statstjänstemän. Med skärpa avvisade han yrkandet på lika löner för män och kvinnor i statsförvaltningen (1925). Även universitet, skolor, museer och bibliotek blev ofta föremål för hans sparsamhetskrav, men det hände också att han engagerade sig i positiv riktning, t ex när det gällde anslag till populärvetenskapliga föreläsningar (1921), Statens historiska museum (1929) — han prisade O Montelius' (bd 25) insatser — och landsmålsundersökningar (1929). N var själv mycket kulturellt intresserad och skaffade sig med tiden ett stort och värdefullt bibliotek. Han var även kyrkligt verksam. Som ledamot av kyrkomötet markerade han en viss distans mot högkyrkligheten (1929).

Som v ordförande i lantmanna- och borgarepartiet var N åtminstone formellt den främste talesmannen för lantmannahögern. Hans ord vägde ofta tungt. Vid den regeringskris som utbröt i okt 1920 efter den första ministären Brantings avgång avrådde han bestämt från att högern bildade eller medverkade i någon regering, och han ogillade att L De Geers (bd 10) fackmannaministär fick ett visst högerinslag (Gerdner). Ett uttryck för N:s allmänna försiktighet var hans plädering för att Sverige under rådande stormaktskonstellation skulle stanna utanför Nationernas förbund (1920). Vid 1923 års regeringskris riktade N ett skarpt angrepp mot den andra ministären Branting, vars planer på att stödja strejkande arbetare enligt hans mening var till nackdel för jordbruksarbetarna, som var sämre organiserade än industriarbetarna och därför hade svårt att göra sig hörda på arbetsmarknaden. Av liknande skäl motsatte han sig 1922 det socialdemokratiska förslaget om införande av arbetslöshetsförsäkring.

När FK-högerns ledare Ernst Trygger bildade regering 1923, kom AK-högern i en kinkig situation. Problemet ställdes på sin spets, när regeringen 1924 framlade en försvarsproposition, som av många högermän betraktades som otillbörligt njugg. Medan en del lantmän varnade för "överbud", ville Lindman gå till aktion och fick visst stöd av N, som dock menade att man borde vara "försiktig och ej motionera i block" (Wieslander). Trots detta skrev N på en av Lindmans fyra försvarsmotioner. N var varm försvarsvän och 1924 oroades han starkt av regeringens förslag om nedskärning av det skånska kavalleriet; han såg däri ett hot mot skånsk tradition och försvarskänsla. Mot den 1925 beslutade nedrustningen protesterade han kraftigt. Bl a ansåg han att Skånes betydelse för rikets försvar blivit kraftigt underskattad.

När Lindman bildade regering 1928, ställdes han i sin ekonomiska politik inför valet mellan traditionell agrarprotektionism och en av partiets industrimän förordad mera frihandelsvänlig kurs. Han valde det förra alternativet och hänvisade därvid till den trofasthet som en rad "förträffliga, pålitliga lantmän", bland dem "Bonarp", alltid hade visat partiet och honom själv (Anderson). Liksom regeringen föredrog N jordbrukstullar framför subventioner men såg sig till sist nödsakad att acceptera subventionslinjen.

Som AK:s andre och sedan förste v talman slog N klubban i bordet mot kommunisten A Spångberg, när denne 1927 manade till revolution — enligt N en "brottslig handling" — och 1931 i särdeles hårda ordalag angrep vissa ämbetsmäns och officerares agerande under Adalskravallerna. Vid sistnämnda tillfälle avbröts debatten på N:s förslag.

I jan 1933 var N sjuk och lämnade både talmansposten och sin plats i statsutskottet. Han deltog endast sporadiskt i AK:s plenarförhandlingar. Säkerligen ogillade han den stora krisuppgörelsen s å. Han hade tidigare vänt sig mot socialdemokraternas arbetslöshetsprogram (1931-32).

N hörde hemma i en av Skånes mest utpräglade småbrukarbygder och uppfattade sig gärna som talesman för "de små" i samhället, dvs närmast småbönder, småföretagare och jordbruksarbetare. Trots sin småbrukarförankring ogillade han dock långt gående jordstyckning (1924). Han saknade inte förståelse för industriarbetarnas sociala krav men var misstrogen mot deras partipolitiska och fackliga strävanden. Med en för honom ovanlig skärpa vände han sig 1923 mot socialdemokraten A Engbergs beskyllning mot "högerns lantmän" för att vara beroende av "storfinansen". N underströk de självägande böndernas oberoende och deras finansiella anknytning till de lokala sparbankerna, utanför de stora kapitalägarnas sfär. Inom AK-högern var N en av de sista företrädarna för gamla lantmannatraditioner, i mycket påminnande om sin ett år äldre partikamrat O Magnusson i Tumhult (bd 24). Vid partiets nominering av andre v talman 1921 var bägge på tal, och N fördes fram först efter en "rätt skarp" strid (K Magnusson). Däremot måste han vika för Magnusson vid tillsättandet av en av partiets platser i 1924 års försvarsutskott (Lindman). Med sitt blida och försynta väsen var N mindre färgstark och slagfärdig än Magnusson. I fråga om kunskaper och bildning hade han få övermän bland riksdagens lantmän.

Författare

Sten Carlsson

Arkivuppgifter

N:s arkiv (23 vol, bla dagböcker, kalendrar, anteckn:ar, brev o klipp) i LUB. — Brev från N i LUB, RA o UUB.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: I Anderson, Arvid Lindman o hans tid (1956); S Carlsson, Lantmannapolitiken o industrialismen (1953); dens, Bonden i sv hist, 3 (1956); O Gellerman, Staten och jordbruket 1867-1918 (1958); G Gerdner, Parlamentarismens kris i Sverige vid 1920-talets början (1954); Helsingborgs dagbl 10 aug o 8 sept 1902; S O Lindeberg, Nödhjälp o samhällsneutralitet (1968); A Lindman, Dagboksanteckmar (1972); K Magnusson, Vid spade och riksdagspulpet (1950); S U Palme, På Karl Staaffs tid (1964); riksdagstrycket; SMoK; Sveriges officiella statistik (SOS), ser R, Valstatistik resp Riksdagsmannavalen; E Thermaenius, Rikdagspartierna (Sveriges riksdag, 17, 1935); Tvåkammarriksdagen 1867-1970, 3 (1986); H Wieslander, I nedrustningens tecken (1966).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Per Nilsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8972, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2024-04-30.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8972
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Per Nilsson, urn:sbl:8972, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2024-04-30.