Meriter

1 Montgomery, Magdalena (Malla) Sophie, f 8 febr 1782 i Snappertuna kapellförs, Nyland, Finland, d 17 jan 1861 i Uppsala, Domk. Föräldrar: översten Robert Montgomery o frih Catharina Charlotta Rudbeck. – Memoarförfattare.

G 11 jan 1807 i Sollentuna, Sth, m översten David Gudmund Silfverstolpe, f 27 sept 1769 i Sthlm, Klara, d 3 juni 1819 i Sthlm (enl db för Domk, Uppsala), son till kammarrådet Lars S o frih Catharina Charlotta Stierncrona.

Biografi

M:s mor dog knappt två månader efter hennes födelse, varefter hon av släktingar fördes över till Sverige. Hon växte där upp hos sin mors släktingar på deras släktgods Edsberg; vintersäsongen tillbragte familjen i Sthlm. Det var en kulturellt livaktig högreståndsmiljö, präglad av fransk kultur och politisk liberalism. M:s släktingar hade sympati för tidens aristokratiska frihetsidéer; hennes far, "den sturske Montgomery", tillhörde Anjalamännen. I åskådning och livsstil behöll M något av 1700-talstraditionen men utvecklades med åren politiskt i konservativ riktning.

Om M:s biografi är vi väl underrättade genom hennes livsverk, de innehållsrika memoarerna; där omtalar hon sig själv i tredje person, "Malla". Hon kom tidigt med i det högadliga sällskapslivet och debuterade 15-årig vid hovet i samband med Gustav IV Adolfs kröning. I giftasåldern fick hon en rad friare och kom i stort beråd. En av dem var den nästan 50-årige A F Skjöldebrand. Han representerade, skriver M, i mycket hennes ideal av en man: "musik, geni, kärlek, tapperhet, ädelmod, exalterad känsla". Efter stor vacklan valde hon den yngre David Silfverstolpe. Äktenskapet blev mindre lyckligt, sedan alltför stora skillnader i temperament och intressen mellan makarna yppat sig.

Från 1812 var paret bosatt i Uppsala, där M hade släktingar i societeten. Hon fann sig snabbt tillrätta i den stimulerande akademiska och vittra miljön och blev vän med Atterbom och Geijer. För den förre blev hon förtrogen biktmoder och trösterska. Med entusiasm åhörde hon Geijers föreläsningar. Hans "manliga, raska föredrag behagade henne obeskrivligt, och det friska, kraftfulla däri upplivade hennes mod". M, som tidigare fängslats av upplysningens och förromantikens författare, började nu med intresse läsa den nya riktningens verk. Atterbom och Geijer blev hennes vittra ledstjärnor i stället för Thorild och Leopold.

Våren 1816 fick Uppsala ett celebert besök, då den tyska författarinnan Amalia v Helvig (bd 18) och hennes syster, M:s väninnor sedan deras tidigare besök i Sverige, några månader bodde hos henne, v Helvig var systerdotter till Goethes väninna fru v Stein och kom med en fläkt från den stora litterära världen. Hon och M förenades i beundran för Geijer. Samvaron med dessa intressanta människor kom M att glömma sina privata bekymmer; hon var "hänförd av de rika samtalen, de nya tankar och idéer som blixtrade däri". Från denna tid var M helt accepterad av de inre kretsarna i romantikens Uppsala.

1819 dog M:s make, och hon kunde som förmögen och socialt väletablerad änka inrätta sitt liv efter behag. I memoarerna för 1820 heter det att hon tillsade ett tiotal av sina vänner, de flesta akademiker och skalder, "att hon varje fredagsafton vore hemma och med tacksamhet skulle emottaga vem som då ville tänka på henne ... Den 10 nov var den första fredagen, som dessa kvällar sedan kallades. Supén var alltid tarvlig, fyra rätter." Louis De Geer, som under sin studenttid ibland var med i sällskapet, beskriver samvaron så: "Där lästes vanligen högt ur någon nyligen utkommen bok, därvid vem som helst fritt avbröt läsningen med sina anmärkningar, som upptogos av andra och ofta utspunno sig till de mångsidigaste recensioner ... För övrigt konverserades om dagens allmänna politiska och litterära ämnen, och en stund av aftonen var alltid anslagen åt musik" (De Geer, s 48).

Under uppsalatiden kom M:s personliga liv att präglas av hennes känsloengagemang för en rad manliga vänner. Hennes första svärmeri gällde den romantiskt vackre unge bellmanssångaren P U Kernell (bd 21), för vilken hon uppenbarligen hyste mycket varma känslor. Då han 1824 avled i Erlangen sörjde M djupt. Hennes känslor visavi de män hon tog sig an har sammanfattats i ordet vänskapskärlek (Fröberg 1974).

Bland M:s vänner i Uppsala intog Geijer i årtionden en central plats. Relationen till honom dominerades av hennes beundran för personligheten: "snille, djupsinnighet, ett rent och gott och ömt hjärta". Av allt att döma kom Geijer henne tillmötes med varm mänsklig sympati. Han sade att hon hade "geni i vänskap". Han tycks tidigt ha kommit till uppfattningen att en del av M:s personliga problem berodde på hennes barnlöshet och längtan efter moderskap. Mot denna bakgrund måste man se en episod som M noggrant redogör för (Norberg, s 172): i jan 1823 föreslog Geijer M att hon genom honom i hemlighet skulle bli mor. Hon ställde sig bestämt avvisande, men Geijers propå väckte en storm av stridiga känslor inom henne. "Allt kom i uppror – brott och last frestade henne" heter det i hennes kommentar till händelsen, och hon talar om "en vördad väns obegripliga obetänksamhet".

Att den kvinnliga fåfänga – och stolthet – som var drag i M:s personlighet fått henne att utbrodera episoden är sannolikt. Hon tycks ha varit angelägen att den skulle nå eftervärlden och hon hemlighöll den inte för sina intima vänner. Det tog lång tid innan relationen mellan M och Geijer och dennes hustru återfick sin familjära förtrolighet. Geijers "avfall" 1838 komplicerade åter förhållandet mellan de två. På sin sista sjukbädd beklagade Geijer, enligt dottern Agnes, att "Malla, som håller så mycket av mig, dock i mitt handlingssätt ej kan se annat än hugskott och villfarelser" (Liljebjörn-Geijer ..., s 169).

1822 hade M träffat den 22-årige studenten A F Lindblad (bd 23), som blev en välkommen gäst på hennes "fredagar", värderad för "sin musik och sitt obeskrivligt egna och naiva sätt att vara". En varm vänskap uppstod mellan honom och M. För att Lindblad skulle fa ägna sig åt musikstudier i Berlin utverkade M ett stipendium åt honom och bidrog själv ekonomiskt till saken. Det blev en gemensam resa till kontinenten för Geijer, Lindblad och M själv. Hon bekostade ytterligare en tids studier för Lindblad i Paris. Sedan han efter återkomsten bildat familj och etablerat sig i Sthlm fortlevde vänskapen mellan honom och M, som ofta var gäst i det lindbladska hemmet.

Det var huvudsakligen tre angelägenheter som förde M till Tyskland: hon installerade Lindblad i Berlin, hon vallfärdade till Kernells grav i Erlangen och hon träffade A v Helvig och hennes krets i Berlin. Den tyska väninnan lät M möta några av det tyska kulturlivets ledande personer. I Berlins salonger mötte hon berömdheter som W v Humboldt, diktarna Matthisson och v Chamisso. Bekantskapen med den originella Bettina v Arnim med hennes romantiska anknytning till Goethe intresserade M mycket.

Efter återkomsten från resan möttes M av besvikelser. Hon fick inte, som hon hoppats, uppdraget som guvernant åt de k barnen. Hennes fredagssalong kom i skuggan för den krets som samlades hos Hans Järta. Där fann hon sig inte riktigt tillfreds; de politiska och juridiska ämnena tog där överhanden över de litterära. Men i sitt hem fick hon ännu mottaga många berömda gäster, bl a Jenny Lind och H C Andersen, vilken högläste för sällskapet ur sina Eventyr. Den unge G Wennerberg sjöng i M:s salong ur sina nydiktade Gluntarne.

Omkring 1830 blev den då 50-åriga M förälskad i C W Böttiger som visade henne vänlig uppmärksamhet men knappast mer. Då han 1839 anträdde en lång studieresa måste M bittert resignerat inse att ålderdomens isolering väntade henne. Att hon kunde vara tröttsam för de unga män som hon slösade sin ömhet på visar ett brev från den äldre Böttiger till Lindblad. Vid tanken på "Mallas tidevarv" säger han sig ofta undra "hur en så oändlig välvilja kunde stå tillsammans med ett så oändligt trassel, eviga missförstånd, daglig omtuggning av samma förebråelser, missnöjen, explikationer" (Fröberg 1974, s 190).

På fredagsaftnarna sjöngs ofta Almqvists Songes och presenterades hans nyskrivna större verk genom högläsning. På 1830-talet var diktaren själv då och då bland gästerna. Med stort intresse läste hon hans romaner. Tendensen i Det går an stötte hennes konventionella moraluppfattning och hon drog sig ej för att säga bokens författare "hårda sanningar". Att han hade orätt sökte hon visa med motskriften Månne det går an? (1840). I denna novell med väl imiterad Almqvist-stil ville M demonstrera att Sara Videbeck bröt mot både världslig lag och Guds bud; hon låter henne knäckas av svårigheterna i sitt fria äktenskap.

M:s beundran för Fredrika Bremers Grannarne ledde till personlig bekantskap och livlig kontakt mellan de båda skrivande kvinnorna. M värderade Bremers romankonst högt men kunde inte helt dela hennes åsikter i kvinnosaken. Enligt M hade kvinnan "den frihet vi behöva, om vi blott hava förmågan att begagna den". Som människa var Bremer i M:s tycke alltför intellektuell, hade "ej nog kvinnligt hjärta".

Bremer uppmuntrade M i hennes arbete med memoarerna. Dessa blev för M själv alltmer ett livsverk som skulle bevara hennes unika erfarenheter åt framtiden. Verket bygger huvudsakligen på dagböcker hon fört alltifrån tonåren in i ålderdomen. När hon i mitten av 1820-talet beslöt att skriva en självbiografi, var det bl a for att ge ett meningsfullt innehåll åt hennes trots stort umgänge ensamma liv som änka. Med undantag för perioder av depression och håglöshet fortsatte hon arbetet ända till början av 1850-talet. Till trycket befordrades verket inte förrän 1908–11 och då i en ofullständig och textkritiskt otillfredsställande utgåva.

Till M:s förebilder hörde Rousseaus och Goethes självbiografiska verk samt M:me Rolands Mémoires, som hon mycket beundrade. Stimulans fick hon också av sin vidsträckta läsning av skönlitteratur. Intryck från Bremers Teckningar utur hvardagslifvet kan ha bidragit till att ge delar av memoarerna en något romanaktig stil. Samtidas vittnesbörd om M:s sannfärdighet och den etiska anda som talar ur memoarerna låter förmoda att de i stort sett är tillförlitliga i sak. Däremot är M:s tolkningar och värderingar subjektiva liksom urvalet av lämnade upplysningar. När hon t ex får lyssna till ett animerat samtal mellan Tegnér, Geijer och Atterbom skriver hon, att "detta intresserade dem och roade mig ofantligt", men vad de tre diktarna yttrade får vi inte veta.

"Malla är en rikt begåvad, självständig natur" var A v Helvigs omdöme om den unga M. Hon hade ingen skapande konstnärlig begåvning, men hon var känslig och receptiv och hade ett intensivt människointresse, egenskaper som gjorde henne till en god iakttagare. Hennes memoarer, som saknar all språklig briljans, är ett tidsdokument, där ett stycke sv liv i en högintellektuell miljö under en viktig epok bevarats åt eftervärlden. Där lever M själv och hennes berömda vänner i sin styrka och sin svaghet. "Framför allt lever här den romantiska livsstämningen, också när den avklätts geniernas lysande idérustning: dess känslofullhet och ömtåliga stämningsmottaglighet, dess självupptagenhet och självanalys, dess drömmar och längtan i halvdager" (Fröberg 1960, s 12).

Författare

Gösta Lundström

Arkivuppgifter

M:s arkiv är splittrat. Ms till memoarerna, reseanteckningar samt en stor brevsamling hos Fredric Rudbeck, Salsta gård, Öja, Söd. Brev till M även i UUB. – Brev från M i KB, RA o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Månne det går an? Fortsättning af "Det går an". Upsala 1840. 64 s. [Anon.] – Amalia von Helvig. Utdrag ur ... anteckningar, meddelade af M. Gfrandinson]. 1–2 (Nordisk tidskrift ... utg af Letterstedtska fören, 1904, Sthlm, s 425-436, 513–526). - Interiörer från Gustaf IV Adolfs tid. Ur samtida anteckningar [1–4] (OoB, årg 13, 1904, Sthlm, s 26–32, 433-440, o 14, 1905, s 561–567, 625–633). - Erik Gustaf Geijer och Uppsalalifvet 1817-1825. Utdrag ur ... anteckningar ... 1–2 (Nordisk tidskr, 1905, s 471–483, 569-581). – I Berlin 1825-26, hos Amalia von Helvig. Utdrag ... (ibid, 1907, s 245–264). – Ett samtal med konung Karl XIV Johan. Ur ... anteckningar (OoB, 16, 1907, s 483–488). – Ett friar-bref från 1700-talet. Ur... [meddelat] (ibid, 17, 1908, s 405–410). – Memoarer. Utg af M Grandinson. D 1–4. Sthlm 1908-11. 1. 1782–1803. 1908. 353 s, 1 portr. 2. uppl 1914. 2. 1804–1819. 1909. 329 s, 1 portr. 2. uppl 1914. 3. 1819–1825 (sept.). 1910. 273 s, 1 portr. [2. uppl] 1920. 4. 1825 (sept.)–1861. 1911. 248 s, 1 portr. [2. uppl:] ... med fullst namnreg. 1920. 257 s, 1 portr. – Das romantische Deutschland. Reisejournal einer Schwedin (1825–1826) mit einer Einleitung von Ellen Key. Leipzig 1912. XVI, 200 s. – Memoarer. I urval o med inl av P Fröberg. Sthlm 1960. 257 s, 1 portr. (Levande litteratur, Natur och kulturs klas- sikerserie.) – Den borttappade ringen. Berättelse från Kaflås 11 juli 1836, utg till 11. juli 1960 av R. R[udbe]ck. [Sollentuna] 1960. [Duplic] 12 bl. [Ur originalmanus till Memoarer.]

Källor och litteratur

Källor o litt: F Böök, Romantiska salonger (dens, Essayer o kritiker, 1913); L Dahlgren, Grannarna vid Kungsängsgatan (1923); L De Geer, Minnen, 1 (1892); P Fröberg, Smärtans o kärlekens kavaljer (1930); dens, Skalden Bottiger (1943); dens, Inledn (M M, Memoarer, 1960); dens, Minnen o bikt. En studie i M M:s memoarer (1974); E G Geijer, Ur Erik Gustaf Geijers liv, ed W G Stiernstedt, 2 (1964); A Hamilton-Geete, I solnedgången, 1 (1919); A Hansson, Ur romantikens sekretärer. Personskildringar o törnroserier kring den Gei-jerska uppsalakretsen (1930); E Hedén, Vittra storhetsminnen (OoB 1914); A v Helvig, Brev till Erik Gustaf Geijer, ed W G Stiernstedt (1950); V Horn, De små Knösarna. Ett romantiskt uppsalahem (1921); K Johanson, Malla o hennes värld (dens, Det speglade livet, 1926); E Key, Einleitung (M M, Das romantische Deutschland, 1912); T Knös, Efterlemnade anteckmar meddelade af Afgnes] H[amilton] (1881); J Landqvist, Geijer (1954); A L Liljebjörn-Geijer o A Geijer-Hamilton, Två släktled berätta, ed W G Stiernstedt (1948); B Nelson, Sophie v Knorring (1927); F Nibelius, rec av Fröberg, a a 1974 (Saml 1975); E Norberg, Geijers väg från romantik till realism (1944); H Olsson, Kvinnorna kring diktaren (dens, Törnrosens diktare, 1966); G Qvist, Fredrika Bremer o kvinnans emancipation. Opinionshist studier (1969); A Ringström, A F Lindblad som ung (Vår sång 1928, nr 1, 3, 7, 8); C Santesson, Atterbomstudier (1932); P Sondén, Biskop Anders Fredrik Beckman (1931); G Wennerberg, Företal (dens, Gluntarne, 1882); dens, Brev o minnen, ed S Taube, 1 (1913); K Westman Berg, Studier i C J L Almqvists kvinnouppfattning (1962).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Magdalena (Malla) S Montgomery, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9478, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Lundström), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9478
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Magdalena (Malla) S Montgomery, urn:sbl:9478, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Lundström), hämtad 2024-04-19.