Meriter

Lundberg, Erik Johan, f 1 febr 1895 i Malmö, S:t Petri, d 9 maj 1969 i Lidingö. Föräldrar: disponenten Carl Theodor Ansgarius L o Emma Lovisa Bong. Studentex vid h reallärov på Norrmalm i Sthlm 14 maj 14, inskr vid StH 14 sept 14, FK där 30 maj 17, specialelev vid KTH 16 sept 18, FL vid StH 28 maj 21, studier i ornamentik, arkitektur, sv arkitekturens hist, stadsanläggmlära o fotografi vid KTH 21–23, intendent o förest för Skansens kulturhist avd o ritkontor 29–32, extra antikvarie o föredragande av byggmärenden vid riksantikvarieämbetet 1 maj 32, disp vid StH 21 maj 35, FD där 29 maj 36, antikvarie o chef för riksantikvarieämbetets byggmminnesavd 31 aug 38–46, prof i sv o jämförande arkitekturhist vid konsthögskolan 28 juni 46–61, speciallär i sv arkitekturens hist vid KTH 46-61, bitr lär i trädgårdskonst där från 47. – HedLFrKA 55.

G 17 juni 1928 i Vårdsberg, Ög, m Ingegerd Harriet Elin Emerentia Koch, f 22 nov 1903 i Flisby, Jönk, dtr till godsägaren John Oswald Åke K o Elin Julia Adele Mannerstedt.

Biografi

Erik L kom tidigt ut i praktisk verksamhet, deltog i utgrävningarna av Vreta kloster 1916–23 och ledde utgrävningarna i Nyköping 1925, Söderköping 1925–36 och Skänninge 1928. Hans lärare t konsthistoria vid StH, Andreas Lindblom (bd 23), tog på S Curmans rekommendation honom med sig, när han blev chef för Nordiska museet och Skansen, och placerade honom 1929 som ledare för den kulturhistoriska avdelningen, de gamla byggnaderna och markvården. L kom under 1930-talet att arbeta med en total omgestaltning av djuravdelningarna, där "burkänslan" eliminerades så långt som möjligt. Vidare sammanförde han de av pittoreska smågångar splittrade markytorna till sammanhängande enheter och skapade den nya entrén från Djurgårdsslätten.

Genom sin dubbla studiegång – konsthistoria och arkitektur – kom L att få en särställning inom kulturminnesvården. Han blev en självklar ledare för denna sektor inom riksantikvarieämbetet och kunde få de många parterna i debatten om bevarandefrågorna att lyssna. Han fick en liknande auktoritet som sin chef Sigurd Curman, också han både arkitekt och konsthistoriker.

L skapade åt sig en stor rörelsefrihet och lyckades ägna sig åt flera uppgifter samtidigt, restaureringsuppdrag och byggnadsundersökningar, konsultverksamhet och opinionsbildande insatser. Som lärare i arkitekturens historia vid KTH:s och konsthögskolans arkitektlinjer hade han ett stort antal elever och hans undervisning satte outplånliga spår hos en generation arkitektstuderande. Som bevarare av gamla byggnader intog L en mellanställning mellan olika doktriner. Han hyste respekt för skilda stilepokers omgestaltning av ett byggnadsverk och såg ogärna större ingrepp för att söka återskapa ett förlorat skede i en byggnads historia. Däremot ansåg han att ganska omfattande ingrepp var berättigade för att funktionellt kunna utnyttja ett byggnadsminne. Det blev framförallt i kyrkornas och slottens byggnadsfrågor som han ingrep, inte alltid utan mothugg. Hans restaureringar innefattade ofta moment av eget konstnärligt skapande, särskilt ifråga om belysning, färgsättning och materialbehandling. Viktigaste exemplet härpå är omgestaltningen av Västerås domkyrka (1958–61). Av en mer spartanskt inriktad bevarandesyn betraktades L:s insatser ibland och ofta med rätta som "smakrestaureringar". Man kom alltmer under det följande 60-talet att verka för ett systematiskt underhåll och undvikande av ombyggnader. L beräknas ha genomfört ett hundratal restaureringsuppdrag, många i samarbete med sin kompanjon arkitekten Uno Söderberg.

1953 fick L uppdraget att efterträda Curman som arkitekt för landskapen kring kraftverken. Hans fördjupade kunskaper från Skansen-tiden kom nu till sin rätt, även om det där gällt småskaliga arbeten. Han arbetade efter principen att inte dölja ingreppen med ridåplanteringar utan låta stora maskiner tippa och fördela jordmassorna efter deras egna rasmöjligheter. Det gällde ibland omfördelningar av väldiga volymer: i Stornorrfors c:a 5 milj kubikmeter jord och stenmassor. Med än större intresse ägnade L sig åt den egentliga trädgårdskonsten och där i gemensamt arbete med sin mor Emma L, själv trädgårdsarkitekt och målarinna. Bland det tjugotal trädgårdar och anläggningar som son och mor utarbetade gemensamt märks framförallt terrassträdgården till Venngarns slott. Hans egen trädgård till villan på Lidingön var ofta centrum för hans undervisning i trädgårdskonst, det ämne han fortsatte att undervisa i efter sin pensionering. 1961 inledde han slutkapitlet till de 7 000 sidorna om Arkitekturens formspråk med orden: "Kanske är det till slut lättast att på trädgårdskonstens område samla upp en totalbild av de lärdomar som vårt studium kunnat giva".

L var mycket på resor, i Sverige till alla olika "vårdobjekt" och utomlands för studier och som ledare för sina många elevkullar. Öga och penna fångade monumenten, synpunkter och sammandrag lagrades för kommande behov. Han var oerhört flitig som skribent med ambition att klarlägga och övertyga. Hans bibliografi upptar nära 300 titlar (1917–71).

L:s viktigaste verk, Arkitekturens formspråk, som utkom 1945–61, är inte en arkitekturhistoria i vanlig mening utan en översikt över byggnaders och tuktad naturs olika uttrycksformer och vårt sätt att reagera för dessa. Det är med andra ord något av en arkitekturens semantik, en betydelselära, och som introduktör av denna avläsningsmetod i Sverige står L i en viss tacksamhetsskuld till Danmark, där arkitekturupplevelserna tolkats på liknande sätt.

L hade en stark känsla för karaktären och strukturen hos olika material. Den ende sv arkitekt han valde att skriva om var Isak Gustaf Clason (bd 8), som i större utsträckning än sina samtida arbetade i "äkta" material. Redan under åren på Skansen fascinerades L av den gamla sv träarkitekturen. Under hela sin följande verksamhet samlade han ett rikt material i teckningar, foton och beskrivningar över träets bearbetning i husbyggen från hela Europa och från alla tider. Efter hans död lät hans vänner publicera ett efterlämnat omfattande manuskript: Trä gav form (1971).

L tillhörde samma generation som funktionalismens företrädare, kretsen kring Stockholmsutställningen 1930. I den tionde och sista delen av Arkitekturens formspråk för han fram mycket av den kritik som riktats mot funktionalismen och dess introduktörer i Sverige. Som företrädare för vårdsidan av sv arkitekturminnen hade han naturligt nog andra ideal än de hård planerande gestaltarna av modern stadsmiljö. Hans balanserade och klargörande synpunkter på delar av nuets miljöproblem hör till det viktigaste som sagts i sv arkitekturdiskussion.

L:s bror bergsingenjören Hans Torkel Fredrik L (1893–1971) utvecklade tillsammans med H Nathorst 1918 en förbättrad elektrisk malmletningsmetod, den galvaniska, och var 1923–28 förste ingenjör vid ab Elektrisk malmletning. Sedan början av 1930-talet verkade Hans L utomlands, främst i USA och Canada, och blev en pionjär i fråga om malmletning från luften. 1947 blev han tekn hedersdr vid KTH i Sthlm.

Författare

Åke Meyerson

Arkivuppgifter

Ritningar av L i Sveriges arkitekturmus. Fotografier o negativ i konsthögskolans arkitekturskola. Rapporter över 1926–36 års konserveringsarbeten på Bohus fästning i ATA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Intill 1971 se bibliogr av G Österman i A Tuulse m (1, nedan a a, s 22–36. – Svensk bostad. Dess utveckling och traditionsbildning. Dess förhållande till utländskt samt dess egenart och framtida möjligheter. 2. omarb uppl Sthlm (tr Nacka) 1978. 325 s, 96 s pl.

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 31 aug 1938, nr 2, samt KTH:s arkiv, DI b: 4 (matr över tillfälliga elever ...; nr 900) o E IV: 4 (ink skriv:er 1918; nr 484), allt i RA.

B Berthelson, Några ord om E L (Fornv 1969); A Jorn, Arkitekturens semantik – E L in memoriam (Arkitekten 1969, nr 23); B Linn, E L död (DN 16 maj 1969); Lärare o studenter vid Sthlms reallärov ... (1941); G Näsström, E L död (SvD 14 maj 1969); A Tuulse, P-O Westlund o J Alton, E L (VHAAH, Antikvariskt arkiv, 60, 1975); Väd 1969 (1968). – Nekr över L i Meddel från FrKA 1969–1970 (1971), s 13 f. – Hans L: T Althin, Minnesord över ... led av IVA ... 1965–76 (1977); SMoK. – Nekr:er i DN o SvD 12 mars 1971.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik J Lundberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9756, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Meyerson), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9756
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik J Lundberg, urn:sbl:9756, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Meyerson), hämtad 2024-04-23.