Meriter

Liljeqvist, Per Efraim, f 24 sept 1865 i Örebro, d 19 aug 1941 i Lund. Föräldrar: lantbrukaren Per Henrik L o Sofia Helida Hallgren. Mogenhetsex vid Örebro h a l 30 maj 84, inskr vid UU 10 juni 84, FK 14 dec 88, FL 30 maj 92, disp 1 sept 93, FD 6 sept 93, doc i teoret filosofi 16 sept 93–28 mars 94, allt vid UU, doc i filosofi vid GH 27 febr 94, prof i prakt filosofi vid LU 29 juni 06–1 okt 30, ordf i Lunds studentsångfören 3 mars 07–12, v ordf i Sv-tyska akad förb 21–30, i Lundasektionen av Società Dante Alighieri från 34, ordf i riksfören Sverige-Tyskland från 39. - LVVS 04, LHVL 18.

G 25 juni 1908, trol i Hannover, m Crachta Ottilie Auguste Gertrud Hartleben, f 1 april 1874 i Hannover, d 27 febr 1940 i Lund, dtr till bergmästaren Friedrich Herman H o Elvine Julie Ernestine Angerstein.

Biografi

Efraim L blev redan under sin skoltid i Örebro förtrogen med den boströmska filosofin genom lektor Henrik Jacobssons undervisning. Under L:s fortsatta filosofiska arbete kom Boströms idealistiska personlighetsfilosofi att utgöra hans fasta grund. Vid en tid då denna rationalistiska filosofi började upplevas som dogmatisk o hopplöst förlegad, sökte L vaska fram dess levande kärna.

Innan L på allvar började sina universitetsstudier i Uppsala, tillbringade han en vintertermin 1884-85 i Tyskland, främst vid Leipzigs universitet. Han läste här på egen hand Kants Kritik der reinen Vernunft o följde bl a Wundts föreläsningar i experimentell psykologi. Av oerhörd betydelse för hela hans liv blev de intryck han fick av tysk kultur o filosofi. Tyskland blev hans andra hemort, här skaffade han sig nära förbindelser med universitetsmän o ingick äktenskap med en tyska, syster till den på sin tid uppburne författaren Erich Hartleben. När han i sin filosofiska orientering sökte sig utanför den boströmska filosofins ramar, var det självklart till den tyska idealistiska filosofins målsmän. Trots detta kom han att behandla grundaren av den brittiska empirismen i sin doktorsavhandling, Om Francis Bacons filosofi med särskild hänsyn till det etiska problemet (1893). L arbetade ofta på det filosofihistoriska fältet, o han sökte här tillämpa höga krav på filologisk stränghet efter Edvard Zellers förebild. Inte minst visade sig detta i hans arbeten om utvecklingen av Boströms äldsta filosofi.

L:s egentliga lärare i filosofi i Uppsala var C Y Sahlin o E O Burman. Särskilt Sahlins inflytande var mycket starkt, o han kände sig ofta arbeta i förlängningen av dennes tänkande. Det var Sahlin som förmedlade arvet från Boström. Det var L helt främmande att som Vitalis Norström proklamera avsteg från Boströms läror. Ändå ville han inte kännas vid epitetet boströmian. Han fann uttrycket "revisionistisk boströmian" mer träffande. Boströmianismen sökte han modernisera o vitalisera; den skulle i enlighet med dess organiska utvecklingssyn under kritisk prövning fortbildas.

Det starkaste uttrycket för denna revisionistiska ansats var L:s orientering åt empiriska vetenskaper, inte minst den experimentella psykologin. Boströms rationalistiska o idealistiska system skulle inte fattas dogmatiskt, utan prövas mot den senaste naturvetenskapens rön. Filosofin måste bygga på kritisk analys av den givna erfarenheten. För detta ändamål ägnade sig L under 1890-talet åt ingående medicinska o fysiologiska studier, redovisade i arbetet Om specifika sinnesenergier (1899). Hans omfattande värdeteoretiska arbeten syftade till att visa, att den boströmska spekulativa antropologin med dess lära om medvetandets förnuftiga innehåll rätt betraktad överensstämmer med modern psykologisk forskning (Meinongs allmänna värdeteori, 1904). Burman förstod L rätt, då han i den filosofiska korrespondensen med Vitalis Norström på 1890-talet skrev: "Om L har jag bästa förhoppningar, men icke blir han syntesen av oss, utan av Boström och naturvetenskapen."

L hade kort efter disputationen på initiativ av Norström knutits till GH som biträdande lärare i filosofi med professors tjänstgöringsskyldighet. Han sökte den lediga professuren i teoretisk filosofi i Lund, vilken Hans Larsson 1901 erhöll efter en mycket uppmärksammad strid. 1906 utnämndes han emellertid till professor i praktisk filosofi i Lund efter konkurrens med Axel Hägerström o Axel Herrlin, o han verkade där som Hans Larssons kollega i över tjugo år. Han visade stor respekt för Hägerström som tänkare, men bekämpade ivrigt hans värdenihilism liksom hela uppsalaskolans begreppsanalytiska inriktning. Av sina studenter krävde L ännu på 1920-talet förtrogenhet med den boströmska statsläran o antropologin. Den var en självklar grund för högre filosofiska studier. Men på sina seminarier visade han prov på vidsynthet o generositet mot filosofier som stred mot hans egen. Han hade en ovanligt omfattande beläsenhet, men det han läste erhöll alltid en sträng prövning utifrån hans egen idealistiska ståndpunkt. Han var inte heller rädd för att pröva sin övertygelse mot den moderna naturforskningens erfarenhetsmaterial. L betonade, att "en alltmera förfinad och utvecklad em-piri" leder fram till en bekräftelse av personlighetsidealismens ståndpunkt. "Litet empiri förde bort från Boström; mycket empiri ledde däremot tillbaka till honom" (Nyman, s XXI).

L hade en uttalat konservativ samhällssyn. Men det var inte en konservatism som försvarade det bestående. "Sund, hållbar är blott den konservatism, som respekterar utvecklingens natur" (Chr Jac Boström och frågan om folkets representation i staten, 1907). Hans ideal var inte ett orörligt politiskt liv utan en organisk jämvikt, som bäst kunde uppnås i det korporativa statssystemet. L motsatte sig den allmänna rösträtten. Folkets intresse tillgodosågs bäst genom korporativ representation. Han såg med oro på den demokratiska utvecklingen i Sverige. Denna stod för honom som inkompetenskult o begåvningsnivellering. Under 1930-talet var han en ivrig anhängare av naziregimen. Hitler skulle, trodde L, åter göra det tyska riket stort o mäktigt. Vid krigsutbrottet fungerade L som ordförande i Riksföreningen Sverige-Tyskland. Hans stora kärlek till sin ungdoms Tyskland gjorde honom blind för vad som egentligen skedde.

L var ingen originell eller nyskapande filosof. Han kunde inte dra till sig massor av studenter som sin kollega Hans Larsson, o han förde inte in filosofin på några nya banor. Han hade ingen sympati för vad han kallade estetiserande filosofi eller för grandiost systembyggande. Därför blev han snart underskattad o bortglömd. Som filosof ville han verka för fosterländsk tradition, o det grämde honom att tiden visade så ringa förståelse för det boströmska systemet. Han gjorde upprepade föreläsningsturnéer utomlands för att sprida kunskap om sv idealistisk filosofi o besökte flitigt internationella filosofikongresser.

Med sin varma idealistiska övertygelse o engagerade framställningskonst gjorde L ett starkt intryck som lärare. Gentemot studenter visade han alltid intresse o förståelse. I Filosofiska föreningen var han dock fruktad för sitt skarpa intellekt o sin stridsglada, ibland koleriska debattlystnad. Som sakkunnig i den s k segerstedtska professorsstriden stred han för den religionsvetenskapliga forskningens frihet. I sina filosofiska arbeten utmärks L av grundlighet o vederhäftighet, men mycket av vad han skrivit präglas av tung lärdom. Han fördjupade sig gärna i detaljerade resonemang, där huvudfrågorna lätt kom bort.

L älskade fotvandringar i tyska alper eller sv fjäll. Sedan sin ungdom odlade han gärna sina musikaliska intressen tillsammans med andra, själv spelade han piano. Han var mångårig inspector musices vid LU, o hela hans kvarlåtenskap donerades till Akademiska kapellet i Lund. L var en generös natur, o många av hans vänner medverkade i den omfattande festskriften vid hans avgång. Han har kallats "den siste boströmianen". De första boströmianerna hade satt sig vid mästarens fötter på 1840- talet, den siste gick ur tiden först hundra år senare.

Författare

Ingemar Nilsson

Arkivuppgifter

L:s arkiv i LUB (innehåller bl a brev från A Hägerström). - Brev från L till bl a V Norström o J Paulson i GUB, J Landquist, A Molin o K Warburg i KB, H Larsson o F Wulff i LUB, S Clason o S Tunberg i RA o till bl a S Alrutz, T M Hulth, N J Nordström, A K Phalén o H A Öhrvall i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se LUM 1939, Lund, 1940, s 255-257; jfr även B. E. V. Wulff, Bidrag till en bibliografi över Efraim Liljeqvists tryckta skrifter (Studier tillägnade Efraim Liljeqvist den 24 september 1930, Lund 1930, s 477-503, även sep, 27 s).

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 29 juni 1906, nr 12, RA. 1 Paulson, Självbiogr, ms i GUB.

A Ahlberg, Filosofiskt lex (Natur o kultur, 39, 1925); G Aspelin, E L(J V Johansson, Minnestal hållna i VVS... 1938-42, 1942); dens, E L (Theoria, 8, 1942); dens, Lärospån i Lund. Minnen från studentåren (1973); G Holmgren, Hemmet med de öppna dörrarna (Hågk o livsintr, 20, 1939); LUM 1939 (1940); I Nilsson, Själen i laboratoriet. Vetenskapsideal o människosyn i den experimentella psykologins framväxt (1978); V Norström, Brev 1889-1916 (1923); A Nyman, PEL, ett minnesord (HVL-.s årsber 1941—42); dens, Hans Larsson. En sv tänkareprofil (1945), s 86-111; H Odelberg, E L in memoriam (Sverige—Tyskland, 1941); A Werin, E L (SMoK); E Åkesson, E L (Söderman-lands-Nerikes nation. En majhälsn till äldre landsmän, 15, 1942). - B Oden, Lauritz Weibull o forskarsamhället (1975), s 251-54, 258.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
P Efraim Liljeqvist, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10264, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ingemar Nilsson), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10264
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
P Efraim Liljeqvist, urn:sbl:10264, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ingemar Nilsson), hämtad 2024-04-23.