Meriter

Lindqvist, Adolf Natanael (Natan), f 5 april 1882 i Nässjö, d 4 april 1963 i Uppsala. Föräldrar: målarmästaren o färghandlaren Jonas August L o Maria Andersson. Mogenhetsex vid Linköpings h a l 22 maj 02, inskr vid UU 18 sept 02, sekr i styr för undersökn av östgötamålen nov 05–sept 14, medarb vid Ortnamnskomm periodvis 07–13 o 26, FK vid UU 29 maj 08, FL där 28 maj 12, timlär vid Uppsala folkskoleseminarium ht 13, medarb vid SAOB:s red 1 nov 14–30juni 16, disp vid UU 28 maj 18, FD 29 maj 18, doc i sv språket där 16 sept 18, bitr lär 18–30, medarb vid revid av NT i Karl XII:s kyrkobibel 20–23, anställd vid landsmåls- o folkminnesarkivet i Uppsala 20 sept 26–20 nov 30, sekr hos Ortnamnskomm 27–39, lektor vid Örebro h a l 19 april 29–30 nov 36 (tjänstl), föreståndare för landsmålsarkivet i Lund 21 nov 30–30 nov 36, doc i nord språk vid LU 24 nov 31–30 nov 36, prof i sv språket vid UU 27 nov 36–1 juli 47, v ordf i Ortnamnssällsk i Uppsala 37, red för den språkliga delen av Atlas över sv folkkultur 39, led av styr för landsmåls- o folkminnesarkivet i Uppsala 41–47, huvudred för 111 sv ordbok 48–53, ordf i styr för Upsala nya tidn:ab 50–59. - LGAA 32 (led av styr 33-50, bibliotekarie 46-50), LHVL 33, LVSL 33, LHVU 37, teol hedersdr vid UU 31 okt 41, HedLGAA 52.

G 23 maj 1931 i Sthlm, Sofia, m skulptrisen Anna (Annie) Viktoria Grönlund, f 29 juni 1893 i Jomala, Ålands län, Finland, d 24 mars 1980 i Uppsala, dtr till lantbrukaren Fredrik Vilhelm G o Anna Erika Nyman.

Biografi

Natan L:s lärare i nordiska språk var Adolf Noreen o Otto v Friesen (bd 16). Den sistnämnde förde honom in på det forskningsområde, där han skulle komma att göra sin viktigaste vetenskapliga insats: reformationstidens sv bibelspråk.

Doktorsavhandlingen Studier över reformationstidens bibelsvenska (1918) behandlar språket i Nya testamentet (NT) 1526. Det var tidigare känt, att NT 1526 har ett mindre enhetligt språk än Gustav Vasas bibel (GVB) 1541, den första fullständiga sv bibelöversättningen. L visar att regellösheten är mest framträdande i början av NT, under det att språket i senare delen (from Galaterbrevet) utmärks av en för sin tid enastående enhetlighet o konsekvens. Detsamma gäller om "förspråket" (företalet), som tydligen skrivits sist. Detta i NT 1526 segrande språk, som L kallar "normalspråket" — iakttagelserna o karakteristiken avser i första hand ortografin o bruket av vissa småord — övertogs till stora delar av GVB 1541 o kom därigenom att på viktiga punkter bestämma det nysvenska riksspråkets utveckling. Den närmaste förebilden lör NT:s "normalspråk" finner L i autentiska handskrifter av reformatorn (bd 22), Gustav I:s kansler på 1520-talet. Denne har enligt L varit språkligt ledande vid översättningsarbetet. Han har inte bara fungerat som huvudredaktör o t ex bestämt ortografin, utan han har själv "språkligt formulerat normalspråksområdet". Spår efter huvudredaktören finner L också i vissa inslag av uppsvensk dialekt (i en särskild utredning från 1917 hade L visat att Laurentius Andreæ sannolikt härstammade från östra Västmanland). Inflytande från Olavus Petri kan enligt L urskiljas i vissa av NT:s böcker, men om dessa översatts av Olavus Petri, har de underkastats en språklig överarbetning av huvudredaktören. Den starka reduceringen av Olavus Petris roll vid översättningen av NT 1526 gick stick i stäv mot auktoritativa meningar vid den tiden (Schück) o väckte uppseende.

Efter en tioårig paus, då L bl a var upptagen av ortnamnsundersökningar, återvände han mot slutet av 20-talet till sina studier i 1500-talets bibelsvenska, dels för att bemöta den kritik som riktats mot vissa av teserna i doktorsavhandlingen, dels för att lägga fram resultaten av sina fortsatta forskningar på området. Särskilt viktig är Bibelsvenskans medeltida ursprung (1929). Som framgår av titeln har L funnit, att 1500-talets bibelspråk har sina rötter — eller snarare några av sina rötter — i medeltidens religiösa prosa. Det gäller framför allt ortografin, för vilken det tidigare Vadstenaspråket (från 1400-talets början) varit mönstret, enligt L förmedlat av Laurentius Andreæ. Ordförrådet är däremot frapperande modernt, med starka inslag av lånord, i NT 1526 danska o lågtyska, i GVB 1541 högtyska. I högre grad än NT 1526 är helbibeln präglad av Luther; det gäller såväl ordval som satsbildning o ordföljd. Men ordförrådet i GVB har två ansikten. Där finns också, särskilt i GT, ett inslag av högtidliga, ålderdomliga ord o vändningar med motsvarigheter i den allra äldsta religiösa medeltidslitteraturen (inte minst Moseboksparafrasen) o i dialekterna. Detta stildrag härleder L från ärkebiskop Laurentius Petri (bd 22), Olavus Petris yngre bror, som var den ledande kraften i 1541 års bibelöversättning o som av L utnämnes till "Sveriges förste medvetet och konsekvent arbetande nationelle språksträvare". Påvisandet av Laurentius Petris bidrag till Vasabibelns språk o stil o därmed till vårt sv skriftspråk är den viktigaste nyheten i den på synpunkter rika avhandlingen från 1929. Studier över reformationstidens bibelsvenska o Bibelsvenskans medeltida ursprung är L:s huvudarbeten om bibelspråket. Hans senare smärre skrifter i ämnet är i allt väsentligt sammanfattningar av tidigare forskningsresultat.

Vissa av L:s teser, framfor allt den om Laurentius Andreæ som huvudredaktör for NT 1526, gav upphov till en tidvis hetsig polemik med meningsmotståndare. Det är möjligt att L låtit ortografin väga alltför tungt. Här kan tryckeriet ha inverkat framför allt genom korrektorerna. Själv övergav L aldrig sin uppfattning, att Laurentius Andreæ varit översättningens ledande man o bestämt den slutgiltiga språkformen. Däremot tycks han ganska tidigt ha insett, att själva översättningsarbetet o den primära språkliga utformningen kan ha skett i samverkan mellan flera personer, kända o okända (jfr ANF 46, 1930, s 12). Frågan om vem som burit huvudansvaret för översättningen av NT 1526 har ännu inte fatt ett definitivt svar o kommer kanske aldrig att få det. Först i o med L:s doktorsavhandling o diskussionen kring denna blev det klart hur oerhört komplicerat problemet är.

De sv folkmålen fångade tidigt L:s intresse, o han förvärvade grundliga kunskaper i synnerhet om de götiska o mellansv dialekterna. L gjorde själv omfattande uppteckningar i fältet av mycket hög kvalitet. Som chef för det nygrundade landsmålsarkivet i Lund, där L visade sig vara en energisk och skicklig organisatör, igångsatte han en stort upplagd inventering av dialektord med huvudsakligen syd- o västsv utbredning. L:s dialektologiska intresse hade vid denna tid fått en klart språkgeografisk inriktning. En preliminär o översiktlig bearbetning av det mycket omfattande materialet föreligger i Sydväst-Sverige i språkgeografisk belysning, 1—2 (1947), vars kartdel innehåller 125 språkkartor över mer eller mindre sydvästligt orienterade språkdrag. Ordförrådet dominerar, men också företeelser inom ljudlära, formlära o ordbildning karteras. L räknar med ett sydvästsv språkgeografiskt "kärnområde", omfattande landet söder o väster om en ungefärlig linje från norra Dalsland till östra Blekinge. Det visas i detalj, hur de viktiga samfärdslederna — i gammal tid vattenvägarna — varit spridningsvägar för de språkliga företeelserna. L:s språkkartor kommer att för lång tid framåt vara ett värdefullt hjälpmedel för ordforskning, språkhistoria o etnologi.

L var tidigt medveten om den ordgeografiska metodens speciella förutsättningar att belysa de förändringar i form o innehåll ("urspårningar"), som orden ofta undergår i periferin av sitt utbredningsområde. Iakttagelser av den arten har L sammanfört i uppsatserna Urspårade ord i dialektgeografisk belysning (1934) o Ordgränser och ordförändringar (1938). I GAA:s stora projekt Atlas över svensk folkkultur var L från början en av de fyra huvudredaktörerna med ansvar för den språkliga delen. Arbetet var långt framskridet vid L:s frånfälle. Omständigheter av olika slag har fördröjt dess avslutande. Atlasmaterialet har dock utnyttjats i åtskilliga dialektgeografiska undersökningar. L framstår som den främste företrädaren för språkgeografin i vårt land. I Språkgeografi (1943) ger han en presentation av denna forskningsgren, med flitigt utnyttjande av egna forskningsresultat.

L:s tredje huvudområde var ortnamnsforskning. Hans främsta insats på detta fält är det monumentala verket Bjärka-Säby ortnamn (1926). Arbetet behandlar samtliga från äldsta tid o framåt påträffade namn — både bebyggelsenamn o naturnamn, även de obetydligaste — inom östgötagodset Bjärka-Säby, som omfattar större delen av socknen Vist. Han har inte skytt någon möda, då det gällt att i den muntliga traditionen o i äldre handlingar skaffa fram uppgifter om lokalerna av vikt för tolkningen. På så sätt kan L ofta prestera enkla o naturliga förklaringar till namn — särskilt yngre, tillfälliga o lokalt begränsade — där en renodlad skrivbordsetymolog skulle ha lämnats i sticket. När det rör sig om större namnkomplex med krav på vidare perspektiv i tid o rum, blir framställningen inte alltid lika givande. Som djupundersökning torde arbetet ännu söka sin like i den nordiska ortnamnslitteraturen. Efter fullbordandet av Bjärka-Säby-monografin återvände L mera sporadiskt till ortnamnsforskningen. Bland övertygande förklaringar till enskilda namn kan nämnas tolkningarna av häradsnamnen Lysing o Sevede o av stadsnamnet Säffle.

Några smärre undersökningar ägnade L åt Bellmanstolkning o förklaringar till talesätt av typen "ha ett horn i sidan till någon" o liknande, där L:s förtrogenhet med bibeln o folkliga föreställningar kommer väl till pass. Mycket av tid o krafter lade L ned på Illustrerad svensk ordbok, vars huvudredaktör han var 1948—53. En stor del av ordboken var färdig i ett första manuskript, när L på grund av bristande tid lämnade redaktörskapet.

L utförde ett energiskt o resultatrikt arbete inom flera grenar av den nordiska språkvetenskapen, delvis som pionjär. Sin största insats gjorde han som utforskare av reformationstidens bibelsvenska o därmed av det nysv skriftspråket i ett avgörande skede av dess historia. På detta område var L:s forskningar av grundläggande natur. Som akademisk lärare var L högt skattad, framför allt på det högre stadiet. I umgänget utvecklade han stor charm; han var kvick o spirituell, inte minst i sina ofta improviserade tal. Med sin ungdomliga läggning var han en högt uppburen o avhållen inspektor for Östgöta studentnation i Uppsala. På sin 65-årsdag hyllades L med en premiefond, som bär hans namn o förvaltas av UU.

Författare

Lennart Moberg

Arkivuppgifter

Saml:ar o uppteckn:ar av L rör ortnamn o dialekter i Dialekt- o folkminnesarkivet i Uppsala. — Brev från L i KB o till bl a O v Ericsen o B Hesselman i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se GAA:s minnesbok 1957–1972, 2, Lund 1981, s 33–40; jfr UUM 1937–1950, Upps 1953, s 340 f, o 1951–1960, tr 1975 s 355.

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 27 nov 36, nr 30. - S Benson, N L (VSLÅ 1964); L Moberg, N L d (ANF 79, 1964); B Nerman, N L in memoriam (Acta Ostrogothica 8, 1965); UUM 1951-60; Väd.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
A Natanael (Natan) Lindqvist, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10642, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lennart Moberg), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10642
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
A Natanael (Natan) Lindqvist, urn:sbl:10642, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lennart Moberg), hämtad 2024-04-23.