Meriter

Lithou, Gustaf, f 25 mars 1692 i Limingo, Uleåborgs län, Finland (begr:vers, KB), d 21 dec 1753 i Sthlm (begr:vers; enl bouppt d 2 dec), begr i Jak. Föräldrar: kh Gustaf Lithovius o Margareta Brenner. Inskr vid UU 6 nov 06, fänrik vid Upplands infanterireg 13 sept 18—30 sept 19, kaptens karaktär 5 juni 52. Latinskald. - Ogift.

Biografi

L kom från en släkt, som innehaft kyrkoherdeposten i Limingo i Österbotten sedan slutet av 1500-talet. 14-årig inskrevs han under informator i Uppsala. Vilka perioder han egentligen studerade där är oklart; han uppgav 1736, att han som ung vistats inemot 13 år vid akademin. Pga krigshändelserna o faderns död 1715 upphörde understödet hemifrån. L gick i krigstjänst o deltog därunder i belägringen av Fredriksten. Han blev fänrik 1718 men fick avsked vid de stora indragningarna ett år senare o återupptog troligen för någon tid sina studier i Uppsala. 1720 utgav L ett episkt anlagt gravkväde på latinsk hexameter över Karl XII, Panegyris exsequialis. Detta gav till resultat, att L av K M:t tillerkändes ett årligt underhåll på c:a 300 dlr smt, som skulle motsvara ett stipendium vid universitetet. Snart bosatte han sig i Sthlm, där han fann sitt umgänge bland litteratörer som N H Dal (bd 9) o O Lindstéen. Ingenting tyder på att L strävat efter en akademisk karriär eller civil ämbetsmannabana. Han tycks ha sett som sin exklusiva uppgift att författa latinsk dikt.

1731 indrogs av oklara skäl L:s statliga understöd. Inför riksdagen 1734 ökade L sin poetiska aktivitet. Ansökningar om fast lön möttes av visst gensvar, o beslut fattades att ge honom 150 dlr smt om året, mot att han utarbetade något "till rikets heder". I anslutning till att L också sökte beveka ständerna att ge honom någon kompensation för de år han saknat understöd cirkulerade prenumerationslistor på L:s samlade latinska dikter. På privat bekostnad utkom Poëmatum heroico-miscellaneorum pars I "med oändelig svårighet äntligen 1734 slutet på året" enligt L:s uppgift; den sista dikten i den över 300— sidiga samlingen är dock daterad i febr 1735. De flesta exemplaren av boken var 1738 osålda.

Det statliga underhållet var ej tillräckligt för att klara L:s ekonomi, o i en skrivelse till K M:t i nov 1736 bad han om hjälp att betala sina skulder. När ärendet kom upp i rådet i jan 1737, utverkade J Cronstedt genom ett kraftfullt o litteraturpolitiskt intressant yttrande — han betonade att poeter "bör ej plågas med bekymmer för varje dags föda" — beslut om retroaktivt understöd o höjning av pensionen till 300 dlr smt per år. L växte nu alltmer in i rollen som halvofficiell "rikspoet". Hans "kväden på nationella högtidsdagar blevo berömda" (E Wrangel). Det var inte bara för den unge A Reuterholm som L tedde sig som tidens störste sv poet. Stöd fick L av latinälskarna o skaldebröderna H A Löfvenskjöld o G Palmfelt. Den sistnämnde var han behjälplig med korrekturet på dennes översättning av Vergilius' ekloger (1740); i ersättning fick L ett antal exemplar av boken att sälja. Ekonomiskt förbättrades situationen 1747 genom att L:s pension fördubblades. Hans arbeten avtrycktes regelmässigt i Lärda tidningar. Dikter av L översattes också till svenska; bl a signerade H C Nordenflycht en tolkning av hans hyllning till Stockholm.

L är den förste sv skald som erhållit en regelrätt statlig "diktarlön". Som motprestation för understödet anbefalldes diktning. L:s produktion består uteslutande av latinspråkig dikt o följer funktions- o genremässigt i renässanshumanismens traditionella spår. Efter ett par ungdomsdikter, en sorgesång över fadern, där melodi o rimschema hämtats från Runius, o en likaledes rimmad o därmed oklassisk dikt över Simsons uppvaknande, blir diktionen helt klassicerande. Med äreminnet över Karl XII avlade L mästarprovet som latinpoet. Panegyris exsequialis approberades av J Upmarck Rosenadier, censor librorum o framstående latinist, som ställde L:s "lyckliga snilles foster" i jämnhöjd med antikens verk. Acta literaria Sueciæ följde 1721 med en starkt berömmande notis, där i humanistisk anda diktarens lärdom framhölls. "Med en praktfull retorik som de svenskspråkiga diktarna aldrig kunde prestera någon motsvarighet till" (O Westerlund) målade L de flesta av de motiv o drag som senare skulle känneteckna den mytiska bilden av hjältekonungen. Hans därnäst omfångsrikaste arbete kom 1723, en gravdikt över biskop G Wallin på c:a 750 hexameterrader.

L:s versteknik o omsorg om att utfå sitt underhåll visas av inlagor i t ex sapphiska strofer till statskontoret 1721; ansökningar om ekonomiskt stöd ackompanjeras av suppliker på hexameter o distikon till kung, råd o ständer. Av de större episka verk han aviserade blev dock föga. En framställning av Ulrika Eleonoras leverne, som han arbetade med i slutet av 1730-talet, förvandlades genom drottningens död till ett gravkväde, tryckt 1742 med statligt stöd. Huvudsakligen ägnade sig L åt ren tillfällesdiktning. Adressatlistan domineras av kungahuset o högadel med ämbeten o inflytande. Därjämte finner man en del dikter för släkt- o vänkretsar. Utanför tillfällesfältet ligger den serie sedelärande tvåradingar till skolungdomen L publicerade 1732. Sammanlagt trycktes ett sjuttiotal dikter av L under hans livstid.

När L i en verssupplik åberopade att latinpoeter tidigare fått stöd av sv staten, nämnde han bl a Narssius, Barlaeus o Heinsius. Dessa ingick också bland hans poetiska förebilder, där senromersk diktning är ett annat tydligt inslag. "Besynnerligen älskade han Lucanus, Statius, Claudianus och Barlaeus" (Gezelius efter S Alf). Det finns dessutom skäl att framhäva Vergilius' mönsterbildande roll. L:s beläsenhet manifesteras i den utförliga, främst språkliga kommentar med vilken han försåg sina dikter, när de översedda o bearbetade utgavs i bokform. Han angav dock inte de direkta lån från äldre diktning som fanns bl a i Panegyris exsequialis.

Ofrivilligt kom L att bli centralfiguren i en uppmärksammad litterär strid. Tidskriften Thet swenske nitet innehöll hösten 1738 en kritisk genomgång på vers över sv skaldekonst. Det skarpaste angreppet riktade den anonyme kritikern (O Celsius dy) mot L, som utpekades som plagiator; till bevis gavs jämförande sidhänvisningar till L:s diktsamling o dikter av Barlaeus (fr a dennes gravdikt över Gustav II Adolf). I en motskrift sökte A Sahlstedt bla försvara L genom att hänvisa till latinhumanistisk poetik: ett verslån kunde höja en dikts valör. L själv diktade ett hätskt genmäle, som förblev otryckt. Striden vittnar om en brytningstid i litterär estetik. För L o samtida sv akademisk tradition var imitationsprincipen självklar, liksom oförmågan att se något värde i offentlig kritik. Celsius förebådade en modernare litteratursyn, med tonvikt på originalitet o kritisk värdering. Det bör dock påpekas att L:s lån från sin förlaga ibland var större än vad som normalt brukade förekomma annat än i skolövningar.

L:s diktning präglas av högstämd retorik, klassiskt bildspråk o en utmärkt metrisk känsla. Däremot saknas nyskapande förmåga. Hans inlevelse i den klassiska o nylatinska diktvärlden är dominant: till den transponeras den sv samtid L panegyriserade.

1752 erhöll L, som gjort sig känd som "den vittre fänriken", kaptens titel. Året därpå avled han. Hans syster måste låna för att klara begravningskostnaderna, eftersom han inte lämnat någon egendom efter sig. Om L:s personlighet är föga känt; "en from och redelig man, under sin fattigdom alltid glad och nöjd, fast med en trygg och allvarsam uppsyn" lyder Gezelius' schablonartade karaktäristik.

Författare

Per S Ridderstad

Arkivuppgifter

Ms av L o anteckn:ar om honom i Älfska saml i LSB. Suppliker av L 1733 o 1752 i M 1105, 1736 i Biographica o 1757 i Kanslikoll skriv:er till K Ml (19 sept) vol 51 i RA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Panegyris exsequialis, quå herois incomparabilis, ac regis augustissimi Garoli XII. ... manibus devotissime parentatum ivit G Lithou. Holmiae 1720. 4:o. (64) s. — Arctos pullata, cumulo ... dn. Georgii Wallin ... Den. d. 8 Julii 1723 ... Holmiae [1723]. 4:o. (26) s. — Disticha quaedam moralia in usum studiosae juventutis Latinitate donata. Strengnesi 1732. (15) s. [Även sv text.] -Poématum heroico-miscellaneorum pars 1. Pluri-mis in locis aucta et emendata. Adjecit auctor cla-viculam caecioribus mythologicis ac hellenismis aperiundis in usum Svethicae pubis ex postulato accomodatam. Holmiae 1734. 4:o. (16), 319, (9) s. — Mnemosynon immortale aeternarum virtutum ... Ulricae Eleonorae ... manibus sacrum calamo demississime venerabundo G Lithou. Holmiae 1742. 4:o. (16) s. — Encomium Stockholmiae urbis primaria: regni Svio-Gothici. - Lof-qväde öfver Svea rikes hufvudstad Stockholm. Sthlm 1749. Fol. (7) s. [Undert, med övers av H C Nordenflycht; båda i kortare version i Lärda tidningar för år

1747, Sthlm, nr 44 resp 49.] — Sacratissimo atque augustissimo Svecorum, Gothorum Vandalorum-que regi, Adolpho Friderico ... cum ... publice diadema susciperet die 26. Novembris 1751 ... Stockholmias [1751]. 4:o. (8) s. — Ytterligare latinsk poesi, om högst 4 s, till bl a: Burchard Philip v Freytag 1720, Fredrik I 15 aug 1721, Maria Cron-hielm, f Wallenstedt, 1723, Carl Erichson Gyllen-stiernas begr 1723, Olof Lindstéen 1724, Johan Z Wattrangs begr 1724, Nils Poraths o Anna Fal-heims bröllop 1724, Josias Cederhielm 1725, Lars Forsselius' begr 1729, Carl Ulric Torstenssons begr 1729, Lars Rahms begr 1729, Gustaf Bäcks o Catharina Lithovias bröllop 1730, Bengt Fortelius' o Anna Christina v Christiersons bröllop 1733, Bror Rålambs begr 1734 i Z M Dahl, Lessus fune-bris ..., Abose u å, defensivalliansen Sverige—Danmark 1734, [1735,] Johann Friedrich v Stains död 1735, Johan v Höghusens begr 1736, Carl Adler-stedts begr 1737, Johan Henric Wolluhns begr

1740, Lars Jacob Adlerstedts o Anna Lejels bröllop

1741, Ulrica Eleonoras minne 1742, Petrus Schyll-bergs begr 1743 i A O Rhyzelius' likpredikan Sthlm 1744, Johan Thegners begr 1744, Adam Leijells begr 1744, Sven Lagerbergs begr 1746, Anna Martha Löfvenskiölds begr 1746 i O A Burman, Döds-tankar ..., Sthlm u å, Carl Gyllenborgs begr 1746, Harald B Schenings begr 1748, Fredrik I vid Serafimer-, Svärds- o Nordstjärneordnarnas instiftande 18 april 1748, riddarna av samma ordnar

1748, Gustaf Rålambs begr 1750, Theodor Christopher Ankarcronas begr 1750, Carl Cronstedts begr 1750, Adolf Fredriks finlandsresa 12 juni 1752, Anna Adlerstedts, f Lejel, begr 1753; många dikter omtr i Lärda tidningar.

Källor och litteratur

Källor o litt: PrRP 8, 1734 (1978); BorgRP 6, 1738-39 (1972). - C Barlaeus, Poemata, 1 (1645); B Bennich-Björkman, Författaren i ämbetet (1970); G Benzelstjerna, Censorsjournal 1737— 1746 (1884-85); J Bergman, Den latinska diktmen i Sverige (1895); Biogr lex öfver namnkunnige sv män, 8 (ny uppl 1876); S Delblanc, Gröna vintern (1978); G Gezelius, Försök til et biogr lex, 4 (1787); Lewenhaupt; E Lewenhaupt, En literär strid i Sverige år 1738 (Saml 1881); A Reuterholm, Ur A Reuterholms dagbok, ed H Schiick (1921); C H Strandberg, Åbo stifts hm, 2 (1834); O Wester-lund, Karl XII i sv litt från Dahlstierna till Tegnér (1951); E Wrangel, Frihetstidens odlingshist ur litt:ens häfder 1718-33 (1895).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Lithou, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10765, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per S Ridderstad), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10765
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Lithou, urn:sbl:10765, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per S Ridderstad), hämtad 2024-04-16.