Meriter

5 Axel Stensson, son till L 3, f 11 febr 1554 i Jönköping, d före 17 sept 1619, troligen på Rosheim, Elsass. Inskr vid univ i Frankfurt ht 71, i Padua 22 febr 72, i tjänst hos Johan III sept 81, erhöll Raseborgs grevskap 11 maj 85 (ytterligare bestämmelser 23 maj), ståthållare i Finland 85 (instruktion 21 aug 87) —89, grevetitel o fullständiga greverättigheter 28 juli 87, riksråd tidigast 18 aug 87 (RR f 182), lagman i Norrfinne lagsaga 87—89, utesluten ur rådet i början av 90 (Werwing, Eden), avlade rådsed till Sigismund 21 mars 94 (SRA 3, s 371), erhöll Jönköpings stad med tillhörande härader m m som pantlän 14 dec 95, avsatt som riksråd av Sigismund 1 maj 97, av hertig Karl utnämnd till lagman i Västergötlands o Dals lagsaga 12 dec 97, ståthållare över Västergötland 27 juni 98, lämnade Sverige omkr 1 juni 00.

G 1) 8 juli 79 på Falkenstein, Pfalz, m Sidonia v Daun, grevinna av Falkenstein, f 49, f juni 88 i Finland, dtr till Johan v D, greve av F, o Ursula, grevinna av Salm, Wild- och Rheingrevinna av Kyrburg; 2) våren eller sommaren 90 m hennes kusin Magdalena von Criechingen, som överlevde maken, dtr till Wirich von C o Antonia, grevinna av Salm, Wild- och Rheingrevinna av Kyrburg.

Biografi

Som äldste son till Gustav I:s svåger var A S efter faderns död familjens huvudman. Han skrev sig vanligen endast Axel eller Axel med bokstaven L efter o med tillägg av grevetiteln. Någon gång använde han namnformen Lewenkopf. Han sändes 17 år gammal på bildningsresa till Tyskland o Italien. Vid återkomsten erhöll han 1576 en häradshövdingränta i Södermanland av kusinen hertig Karl. Han tillhörde liksom den yngre brodern Moritz (L 6) hertigens följe vid dennes giftermål i Heidelberg 79 med Maria av Pfalz o gifte sig själv några månader senare med en grevinna, besläktad med kurfurstefamiljen.

Hösten 81 knöts A S emellertid till konung Johans tjänst, medan den yngre brodern kvarstannade hos Karl. Hela livet skulle A S dock komma att stå i ett mycket personligt förhållande till hertigen omväxlande som vän o fiende. I febr 83 var både A S o brodern på besök i Pfalz samtidigt som hertigen.

Under följande år råkade A S, som i likhet med sin mor gjorde sig känd för självrådiga ingripanden mot fogdar, bönder o kronans egendom, ut för både kungens o hertigens onåd. I maj 85 erkände dock kung Johan A S som arvinge till Raseborgs grevskap, som modern dittills innehaft. Avsikten var nu att "bruka" honom i Finland. A S flyttade snart över till sitt finska grevskap o bosatte sig i Ekenäs, vilken stad o gård hörde till förläningen. Denna omfattade f ö Raseborgs slott (närmast en ruin) med dess underlydande gods o dessutom främst Karis o Ingå socknar, allt som allt 600 hemman (Nilsson, s 177).

I brev daterat Ekenäs 6 okt 85 (tr i Hau-sen) kallar sig A S tillförordnad ståthållare i Raseborgs, Borgå o Tavastehus län. Då han klagade över att han fått det minsta ståthållardömet i Finland, svarade kungen (22 febr 87) att det skulle utökas med Henrik Klassons (Hora) dittillsvarande område i norra Finland. I aug 87 nämns A S första gången som riksråd. Hans diarium för tiden 25 maj till 20 juli 88 är bevarat (tr HArk 15) o visar hans mångsidiga verksamhet på sin finska ståthållarpost. I samband med krigstillståndet med Ryssland fick han många viktiga uppdrag. Han skulle t ex se till att finska o kexholmska flottan utrustades, undsätta Narva från Åbo o övervaka, att "tatariske kejsarens" sändebud blev väl utspisat, när denne passerade Åbo.

Under våren o sommaren 89 fick A S vara behjälplig med den allmänna upprustningen i samband med det planerade kungamötet i Livland. Johan III:s avsikt med Revalmötet var dels en styrkedemonstration inför polacker o ryssar, dels ett försök att få sin son den polske kungen att återvända till Sverige. A S underskrev tillsammans med de flesta av rådet 5 sept 89 böneskriften till Sigismund om att ej lämna Polen. 25 sept är en fullmakt utställd för A S o Klas Bielke att förhandla i Narva om fredstraktat med Ryssland. Förhandlingen resulterade endast i några månaders stillestånd, men under sin vistelse i Narva har A S, tydligen okunnig om Sigismunds överraskande beslut just i dessa dagar att återvända till Polen, initierat o underskrivit krigsbefälets i Narva böneskrift. I den gjordes föreställningar mot Sigismunds resa till Sverige o framfördes allvarliga klagomål på arméns tillstånd. Denna skrift, som ju mist sin aktualitet, överlämnades inte till kung Johan.

Efter ett kortare uppehåll i Finland infann sig A S i mitten av nov 89 i Sthlm o sökte via hertig Karl uppnå en försoning med Johan som var uppbragt över rådsherrarnas agerande i Reval. A S undertecknade 9 dec en nådeansökan (tr HArk 20) o lämnade kort därefter Sthlm o uppenbarligen också landet. Han hade sommaren 88 blivit änkling, hade personliga ärenden i Tyskland att reda ut efter hustruns död o gifte våren eller sommaren 90 om sig med en kusin till sin första hustru. Redan i början av sept var han åter i Sverige, där kungens motsättning till de anklagade rådsherrarna hade skärpts ytterligare. A S:s ställning förvärrades, när böneskriften från Narva, troligen i mars 91, kommit till Johans kännedom. En rad anklagelsepunkter mot honom framfördes vid denna tid, o A S gick i svaromål i flera inlagor (Str hist handhar 13 a).

A S hade hösten 90 till hösten 92 tidvis fått uppehålla sig på sin sätesgård Gräfsnäs (Erska, Älvsb) men också under bevakning vistats på flera befästa orter som Läckö, Kungsör, Uppsala, Svartsjö, Sthlm, Tynnelsö o Drottningholm. Under de långdragna förhandlingarna mellan Johan o de från nyåret 90 avsatta rådsherrarna, som gällde "förskrivningar" o formuleringar av nådeansökningar, särbehandlades i viss mån A S. Han stod hela tiden i brevkontakt med hertig Karl men också med sina medbröder i fördömelsen; I det stora hela har A S lika litet som senare uppträtt solidariskt mot dem. Hans hetsiga temperament föranledde honom dock att uppmana Erik Sparre o övriga anklagade att göra slut på sin olidliga ställning genom väpnat uppror (tr av Sjödin 1930, s 345 f).

För A S:s del var det inte bara fråga om politiska försyndelser. Preciserade beskyllningar förelåg från A S:s fd tjänare Holger Andersson om beslagtagande av en rad kronogods, brännande av kvarnar, fällande av ekar på kronans ägor o olaga jakt (tr VFT 2: 2, nr 43). Holger Andersson erhöll skyddsbrev från Johan men blev skjuten i bakhåll på väg från kyrkan. A S misstänktes givetvis vara inblandad. Under sin vistelse på Drottningholm juli 92 arbetade A S med en försvarsskrift o nådeansökan, där han bemötte 18 anklagelsepunkter (Str hist handhar 13a).

Troligen vid samma tid har A S författat den märkliga anonyma skrift, som hittades i Tälje kyrka o var ställd till hertig Karl (tr av Sjödin 1930). Den välskrivna pamfletten riktar sig mot Johans o Karls "stränge regemente" o är delvis en uppgörelse med hela Vasadynastin. Hertigen betvivlade aldrig, att A S var dess författare o antecknade under 31 juli i sitt kalendarium: "dikteren där till är ingen annen än grev Axel, så få han skam, där han far fram". I likhet med de övriga herrarna försonades A S med Johan III på hans dödsbädd. Enligt A S:s betraktelsesätt, som han inte var ensam om, hade Karl försvårat o fördröjt försoningen.

Omedelbart efter kungens död började A S driva politik på egen hand. Han reste runt i Västergötland o manade till trohet mot Sigismund o sökte bemäktiga sig Älvsborgs o Gullbergs fästningar för Sigismunds räkning för att hindra Karl från att ta makten. Hertigen, som till en början inte visste, om de övriga rådsherrarna stödde A S:s aktion, stängde först in sig på Sthlms slott, medan dessa å sin sida var oroade för följderna av A S:s agerande. Hogenskild Bielke skrev 12 dec 92 till sin bror Ture: "Men Gud förlate greve Axel där haver tagit sig den obetänkte myndighet till i Västergötland, det han ock nu får sig allene svare till" (Boëthius 1886, s 23).

Karl insatte emellertid effektiva motåtgärder, som tvingade A S att fly. Samma dag som hertigens utsända i Khvn krävde hans omhändertagande, hade han hunnit lämna staden o bege sig till Sigismund i Polen (Palme 1942, s 102). Han lyckades där få kungen att uppfatta västgötaaktionen som en trohetsyttring. Utrustad med ett kungl skyddsbrev återvände A S till Sverige o sitt Gräfsnäs i juli 93, några månader före Sigismunds ankomst till Sthlm. Kanske medförde A S i bagaget Sigismunds löfte om att återfå sitt finska ståthållardöme (Renvall, s 229). Uppsala mötes beslut mars 93, där A S är uppräknad bland riksråden, har han således beseglat i efterhand.

Under sin vistelse i Polen sammanställde A S för Sigismund en mot hertig Karl riktad skrift med råd om styrelsens ordnande o ståthållarämbetenas fördelning (Str hist handl 14, tr HT 1930, s 350—353). Inför förhandlingarna i samband med Sigismunds kungaförsäkran har A S också skrivit ett författningsförslag (Enfaldigt betänkiande på hvad sätt regementet, som nu aldeles död-siukt är, står till at corrigere; tr HT 1913, s 111—-116), som möjligen avfattats under hans uppehåll i Polen. Det har både inhemska o polska förebilder. A S deltog i kröningsriksdagen i Uppsala febr 94, o Sigismund bemödade sig under våren att åstadkomma en försoning mellan hertigen o A S. Ett brev från A S till hertigen i saken fick förvånande nog ett nådigt svar 30 april 94. Karl säger sig ha överseende främst för A S:s faders skull o därför att han väl kände hans sinne, "att I uti hastighet ofte icke vete vad I göre". En förändring i A S:s inställning till Sigismund var på väg. När denne i aug lämnade Sverige för Polen, hade L visserligen återinsatts i rådet o återfått sitt grevskap, men han hade inte erhållit något ståt-hållardöme o hans stora fordringar på kronan var oreglerade.

Under mars månad 95 förhandlade hertigen o rådet bl a om familjen L:s stora fordran på kronan, som gick tillbaka till Erik XIV:s tid o som med ränta på ränta nu uträknades till 69 000 dlr. Ett så stort krav ansåg de övriga riksråden att det var Sigismunds sak att ta ställning till. Vid samma tid fick A S av hertigen Barne häradsränta som rådsherrelön. Okt 95 deltog A S liksom de flesta riksråden i den viktiga riksdagen i Söderköping.

Frågan om familjen L:s kronofordran togs upp på nytt vid efterföljande rådsmöte i Vadstena, där A S o hans mor inlämnade protest mot det avvisande rådsbeslutet i Söderköping. A S anmärkte på att de ej fått reda på beslutet förrän efter Karls avresa o att det stred mot den fullständiga regentmyndighet som riksdagen tillerkänt hertigen. Detta skickliga utspel blev inte utan effekt. I dec 95 tillerkändes A S av denne Jönköpings hus o stad som pantlän med fyra härader o ytterligare två socknar. A S ägde där att uppbära den ordinarie skatten o avkastningen av ladugården samt behålla hälften av sakörena i länet. Han vistades relativt ofta i Jönköping o deltog i rådhusrättens förhandlingar. A S kom genom denna förläning att under några politiskt viktiga brytningsår vara nära knuten till hertigen. Samtidigt var han förbittrad över rådsherrarnas hållning i frågan om hans kronofordran.

Sommaren 96 inställde A S sig i Sthlm för rådssammanträde men sändes av hertigen i stället till Västergötland. På nervägen besökte han hertigen i Nyköping. A S avgav där i förväg ett speciellt rådslag om åtgärder mot den finska adeln o vände sig särskilt mot sin ärkefiende Klas Fleming (tr Grönblad, 2: 1, s 78 f). Motsättningen mellan Karl o riksrådet fördjupades alltmer. Vid riksdagen i Arboga febr 97 var A S det enda riksråd som ställde upp vid Karls sida. Under våren började den ene rådsherren efter den andre att lämna landet. Sigismund avsatte i maj A S från riksrådsämbetet. Vid ett av Karl till Sthlm sammankallat möte av de tre högre stånden juli 97 var han åter den ende av det gamla riksrådet som infann sig. På hösten utnämnde hertigen honom till lagman över Västergötland o Dalsland, samtidigt som han vädjade till A S att infinna sig hos honom, eftersom han hade så få till sin hjälp. A S har kanske på nytt tvekat om han skulle hålla sig till hertigen eller Sigismund. Han avgav i varje fall under vintern 97—98 ett par gånger ganska skruvade ursäkter för sin bortovaro från möten o rådslag o skyllde på en sons sjukdom (SRA 4, s 356). Vid ständermötet i Uppsala febr 98 var han inte närvarande.

Däremot agerade A S å Karls vägnar vid ständermötet i Vadstena i juni 98, då rykten om Sigismunds rustningar nått Sverige, o var den som tackade de anlända för att de bevisat hertigen sin lydnad. Han belönades nu av Karl med ståthållarskapet över Västergötland. I början av aug underrättade hertigen honom om det främmande krigsfolkets ankomst till Kalmar o i mitten av aug uppmanade Kar) under stora vänskapslöften A S att skynda till Linköping med mesta möjliga krigsfolk. I Västergötland mötte A S emellertid av Sigismund beordrat motstånd, lett av Jöran Posse Nilsson, o han fick hals över huvud fly från Gräfsnäs till hertigdömet, lämnande hustru o barn i stor fara.

Den avgörande uppgörelsen mellan Karl o Sigismund stod nu för dörren. A S deltog i hertigens krigsråd före Stångebroslaget men skulle ha ogillat Karls krav på rådsherrarnas utlämnande till honom o tom på nytt ha erbjudit Sigismund sin trohet (Tunberg, 2, s 147). Först med Sigismunds oförmodade avresa i okt var kungens sak förlorad. I början av 99 hölls en herredag i Jönköping, där Karl enligt A S:s senare stora försvarsskrift börjat lägga fram olagliga förslag. Att A S verkligen nu skulle spelat den oppositionella roll han senare ville påskina är inte troligt (Hermansson, s 41 f; Toijer, s 52). Vid riksdagen i Sthlm sommaren 99 o i förhandlingarna där med polska sändebud spelade han en aktiv roll vid Karls sida.

En ny kris var nu otvivelaktigt på väg i A S:s förhållande till hertigen. I febr 00 gav denne Olof Hård i uppdrag att se till att A S inte hemligen gav sig i väg ur riket. Hertigen ville visserligen inte "förmode", att A S skulle göra annat än infinna sig vid den till mars planerade riksdagen i Linköping, men han fick inte slippa undan. Vid riksdagen fick A S jämte brodern Moritz den otrevliga uppgiften att agera som medlem av domstolen mot sina forna ämbetsbröder. Hans senare uppgift att han sökte mildra domarna är säkerligen riktig. Detta räckte för att göra honom ytterligare misstänkt i Karls ögon. I slutet av mars fick Olof Hård fullmakt som befallningsman på A S:s pantförläning Jönköpings hus, som Karl nu ansåg oumbärligt för kronan. 4 juni svarade hertigen i upprörd ton nej på A S:s brev om att få behålla grevskapet o lagmansräntan men inte helt avvisande på hans ansökan att få resa ut till sin gemåls släkt på en tid. Av Karls brev framgår, att han under dess avfattande fått "viss kunskap" om att A S redan givit sig i väg "utan något lov och tillstånd". Snabbt ordnade Karl med A S:s "kvarlåtenskap". En särskild fogde tillsattes på Gräfsnäs. I dec fick brodern Moritz donation på grevskapet o i nov följande år erhöll han Gräfsnäs. 1 juli 01 hade A S dömts förlustig alla sina ämbeten.

I landsflykten, som A S huvudsakligen tillbringade på godset Rosheim i Elsass, skrev han smädeskrifter mot hertig Karl. A S:s stora, endast delvis tryckta krönika o försvarsskrift från 08 återspeglar hans högaristokratiska inställning o föraktfulla syn på Karl som "bondekonungen". Via O v Dalins sv historia har den påverkat senare historieskrivning (Palme 1938, s 288). Hans krönika innehåller bl a också ett intressant parti om goterna-göterna, o han gör språkliga jämförelser mellan svenska o italienska (HT 1933, s 409). Ett brev till Erik Sparre på italienska (dec 1590, tr av Sjödin 1933) visar, att hans studietid i Italien satt spår. Däremot tycks han inte ha varit helt kunnig i latin. När de s k konstitutionerna i Vadstena 87 behandlades av rådet inför Sigismunds val till polsk konung, uttyddes det latinska konceptet för A S o Klas Åkesson. Utom genom sina skrifter skulle A S fortsätta att bekymra den sv regeringsmakten på andra sätt. I nov eller dec 06 passerade han Varberg på väg till Norge (RR 4 dec 06). Karl IX oroade sig omedelbart för Älvsborgs o Gullbergs fästningar o vidtog säkerhetsåtgärder i form av truppsammandragningar. Under kriget mot Danmark 11 gick rykten, att A S med mycket fotfolk o 1 000 ryttare skulle ligga redo i Norge för infall i Dalarna. I början av Gustav II Adolfs regering anhöll A S i brev om att få återkomma till Sverige för gott. Gustav Adolf var på denna punkt orubbligt avvisande; A S skulle bara ställa till med "nya praktiker och stämplingar" (RR 12 aug 13). A S var emellertid redan på Gräfsnäs, o kungen gav nu order, att han skulle föras "välförvarad" till Sthlm. Ale härads böneskrift för honom avvisades av Gustav Adolf under påpekande av hans "orolige sinne och bullersamme högfärd" (RR nov 13, f 763). Under sin vistelse på Gräfsnäs skulle A S låtit mörda en tjänare till sin son. I slutet av nov 13 dök han åter upp i Norge, där han pantförskrev flera norska gårdar för en skuld på 7 000 dlr (DGA 5, s 45, o 10, s 5). Febr 14 talas i ett kungl brev om att A S håller "oppå och buldrer neder vid gränsen". Även 15 orsakade A S alarmerande rykten. Han skulle brukas i polsk tjänst antingen som fredskommissarie eller som krigsöverste mot Sverige.

A S:s växlingsrika levnad återspeglar en svår tid för den sv högaristokratin. Avgörande för hans politiska ställningstaganden torde vara egennyttan i kombination med en ömtålig självkänsla. Genom börd, giften o förmögenhet kunde han anse sig självskriven till höga ämbeten o en betydelsefull ställning. För kunga- o furstemakt var han kanske farligast med pennan i hand. A S var en hetsig o ombytlig person o av allt att döma en stark personlighet. Om självkännedom vittnar ett parti i hans skrift från 08 (HT 1913, s 108): "Den bräckeliga affektion och ostadiga lusta och begärelse, som i var och en bor, övervinner förnuftet och själen."

Författare

Birgitta Lager-Kromn

Arkivuppgifter

Rester av A S:s arkiv i Leijonhufvudska saml, vol 2 (E 4588), RA. A S:s stridsskrifter mot Karl 1601, 1603 o 1608 i Manuskript-saml, nr 12—14, RA. Den stora skriften från 1608, som of la rubriceras Historia och berättelse om det som sig tilldrog med de herrar som miste lifvet i konung Carl IX:s tid, o som tillägnats danska riksrådet (jfr Palme 1942, s 54 f) finns i åtskilliga avskrifter o versioner från 1600- och 1700-talen även i bl a KB (bra ex D 597) o UUB. Brev från A S bl a till hertig Karl (2 st; K 345), till brodern L 6 (10 st) i Lewenhauptska släktarkivet, 2, Sjöholmsarkivet, o till E Sparre (2 st) i Sparresaml, allt i RA. A S:s brev o skrifter delvis tr, jfr texten ovan o under Tr arbeten nedan.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Conscicnlia Caroli, Svder-maniae Ducis: das isl, wic Carolum . . . auss der Provintz Liefflandl das Feldt vcrlauffen . . . vnd etliche Vestung wider verlohren. Darinn auch das jetzige Kriegswesen, mit Beläg. vnd Eroberung Wolnmr . . . beschrie-ben. U o [1601]. (40) s. [Anon; jfr Bygden, d 1, sp 313.] — En pamflett av år 1592 mot Vasahuset [medd L Sjödin] (HT, årg 50, 1930, Sthlm 19[30—]31, s 329—361)'. — Anmärkningar om Olaus Petri krönika och unionstidens historia (ibid, 53, 1933, s 403—413).

Källor och litteratur

Källor o litt: RR, HKR, Str hist handhar, vol 13 a o 14, Lewenhauptska släktarkivet 421—423 (A Lewenhaupts excerpter), RA.

A G Ahlqvist, Om aristokratiens förhållande till konungamakten under Johan III :s regering, 1—2 (1864—66); N Ahnlund, Ståndsriksdagens utdaning 1592—1672 (Sveriges riksdag, 3, 1935); AOSB 1:2 (1896); T Berg, Riksdagens utveckling under den äldre vasatiden 1521—1592 (Sveriges riksdag, 2, 1935); E W Bergman, Handhar rörande söndringen mellan hertig Carl o rådsherrarne (HB 2, 1876); R Björkman, Det forna Jönköping (Jönköpings hist, 1, 1917); Blomstedt; S J Boethius, Om den sv högadeln under konung Sigismunds regering (HB 4, 1877, tr 1878); dens, Hertig Karls o sv riksrådets sannregering, 1—3 (HT 1884—86); A Brahes Tidebok (1920); B Broomé, Ätten Posses hist 1500—1625 (1960); Calendaria Caroli IX (1903); DGA 5 (1834), 10 (1838); Euro-päische Stammtafeln, III (3 uppl 1964), Tafel 73, 143, o IV (1961), Tafel 136; G Forsgrén, Bidr till sv gref- o friherreskapens hist 1561—1655, 1 (1885); E Fries, Teckningar ur sv adelns familjelif . . ., 1 (2 uppl 1901); E Grönblad, Urkunder upplysande Finlands öden o tillstånd, 2:1: IV (1856); C C:son Gyllenhielm, Egenhändiga anteckn:ar rörande tiden 1597—1601 (HH 20, 1905); Handhar rörande mötet i Reval, konung Sigismunds resor till Sverige o polska legationen 1599 (HH 23, 1910); HSH 9 (1834; prot från rannsakn vid Linköpings riksdag 1600); R Hausen, Bidr till Finlands hist, 5 (1917); Å Hermansson, Karl IX o ständerna (1962); A Jonsson, Hertig Karl o Sigismund 1597—1598 (1906); Lags o doms; K G Lcinbcrg, Grefve A L:s diarium öfver utg bref (HArk 15, 1897); L Linnarsson, Gräfsnäs (1955); Lokalf; J A A LUdeke, Denkmal der Wieder—Eröffnung der Deut-schen Kirche in Stockholm ... (1823); B Lövgren, Ett författningsprojekl från 1590-talct (HT 1913); K R Melander, A L (Kansallinen elämäkerraslo, 3, 1930); S A Nilsson, Krona o frälse i Sverige 1523—1594 (1947); L-A Norberg, Jönköping under medeltid o äldre vasatid (Jönköpings stads hist, 1, 1963); Nya Lödöse tänkeböcker (1586— 1621) (1923); S U Palme, Rättegångsprotokollen från linköpingsräfsten år 1600 (HT 1938); dens, Sverige o Danmark 1596— 1611 (1942); dens, Söderköpings riksdag 1595 (1952); P Renvall, Klaus Fleming und der finnische Adel (1939); L Sjödin, En pamflett av år 1592 mot Vasahuset (HT 1930); dens, A L:s anmärkn:ar om Olaus Petri krönika o unionstidens hist (HT 1933); SRA 1:2—4 (1899—1938); A Takolander, Ekenäs stads historia, 1 (1930), s 49 ff; W Tham, Axel Oxenstierna . . . intill år 1612 (1935); D Toijer, Sverige o Sigismund 1598 —1600 (1930); S Tunberg, Sigismund o Sverige 1597—1598, 1—2 (1917—18); G G Warmholtz, Bibliotheca Historica Sveogo-thica, 6 (1791); J Werwing, Konung Sigis-munds o konung Carl den IX:des historier, 1 (1746); Äldre handhar ang Vestergötland (VFT 2: 2—3, 1903), n:r 37—40, 42—50.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel Stensson (Leijonhufvud), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11161, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgitta Lager-Kromn), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11161
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel Stensson (Leijonhufvud), urn:sbl:11161, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgitta Lager-Kromn), hämtad 2024-04-19.