Meriter

3 Königsmarck, Otto Wilhelm, bror till K 2, f 5 jan 1639 i Minden, Westfalen, d 15 sept 1688 på ett venetianskt amiralsskepp utanför Chalkis (dåv Negroponte), Grekland. Studier vid univ i Leipzig 51—53, i Jena 53— 55, studieresor i Europa 57—60, överkammarherre vid sv hovet 11 dec 60, envoyé till England 17 dec 60, överste o chef för C G Wrangels kavallerireg 64—65, ambassadör till Frankrike april 66 (fullm 31 maj 65), till sachsiska hovet febr 67, major i kurpfalzisk tjänst 67, överste för livgardet till häst 10 aug 67, för Livreg till häst 26 nov 67—23 maj 72, sv ord ambassadör i Frankrike 4 dec 71—74, generalmajor o vice guvernör i Bremen o Verden 23 maj 72, fransk maréchal de camp 74, sv generalfältmarskalklöjtn 21 sept 74, fältmarskalk 13 okt 75, befälhavare över militien i Pommern 27 nov 75, generalguvernör över Pommern, Rügen o Wismar 14 okt 79, kansler för univ i Greifswald 79— 85, generalissimus över venetianska krigsmakten 85.

G 9 febr 82 på Karlberg, Sthlm, m grev Catharina Charlotta De la Gardie, f 18 mars 55 i Sthlm, d 15 sept 97 i Stade, dtr till riksdrotsen greve Magnus Gabriel D o pfalzgrev Maria Euphrosine.

Biografi

K fick en grundlig o mångsidig utbildning, i hemmet i Stade o sedan under resor o universitetsstudier i utlandet, varvid den lärde Esaias Pufendorf var hans handledare. Vid 15 års ålder utsågs han till rector magnificus vid univ i Jena. 56 vistades han i Basel, året därpå i Venedig. Efter Karl X Gustavs död 60 utsågs han till överkammarherre hos den unge Karl XI men sändes snart som envoyé till England för att gratulera Karl II till tronbestigningen.

65 värvade K ett tyskt livgarde på 150 hästar, som deltog i kriget mot staden Bremen, o ledde själv våren 66 en lysande ambassad till Paris för att vinna Frankrikes stöd i biläggandet av denna tvist. Följande år utnämndes han till överste för Livreg till häst o kvarstod som regementschef till maj 72. Men redan 68 hade han gått i fransk krigstjänst o deltog med ett av honom värvat regemente med stor utmärkelse i striderna på olika fronter, bl a i slaget vid Seneffe.

Medan K ännu tillhörde franska armén, tjänstgjorde han 72—74 som ordinarie sv ambassadör i Frankrike, framförde sitt lands medlingsanbud till den franske kungen o deltog i underhandlingarna om subsidietraktaten mellan Frankrike o Sverige. Först in på året 75 återvände han till Sverige. K, som under tiden utnämnts till vice guvernör i Bremen o Verden o fältmarskalkslöjtnant, fick nu Karl XI :s order att bege sig till armén i Tyskland. Han anlände dit några dagar efter nederlaget vid Fehrbellin i juni, o redan i jan 76 efterträdde han den gamle, sjuke C G Wrangel som överbefälhavare i Pommern. Han mottog uppdraget med stor tvekan. Hans syn på Sveriges försvarsmöjligheter var mycket dyster, o i brev till kungen kritiserade han öppet Wrangel för hans dåliga planering.

K framstår som en försiktig, något pessimistiskt lagd man, men med förmåga att improvisera o utnyttja tillfället (Wimarson). Han ville inskränka försvaret av Tyskland till de fasta platserna o Rügen. I nära tre år förmådde han nästan utan understöd från hemlandet o mot överlägsna motståndare hålla kvar de sv trupperna i Pommern. Under de allierades långa belägring av Stettin (juli—dec 77) var K outtröttlig att med brev egga borgerskapet till fortsatt strid, prisade deras uthållighet o lovade dem fördelar i framtiden. Stettin o Rügen gick förlorade, men med raskhet o kraft satte K in ett motanfall o vann 18 jan 78 vid Warksow på Rügen en lysande seger över den dansk-brandenburgska armén o återtog ön. Budet om segern mottogs med jubel i högkvarteret i Skåne, men fiendens övermakt var för stor, o K tvangs 25 okt s å kapitulera i Stralsund o uppge Pommern.

I början av juni 79 landsteg K i Karlshamn med återstoden av trupperna. Han var misstänksam mot krigsledningen, som han ansåg avsiktligt ha lämnat honom i sticket, o sin misstro riktade han mot den mäktige Johan Gyllenstierna. Han vistades hos Karl XI i Skåne o sökte där förgäves motarbeta Gyllenstiernas inflytande. Karl XI :s åsikt om K:s uppträdande framgår av ett brev till Nils Bielke 88: "han var en brav soldat och hade stor övning, men det stora felet hade han det han aldrig talte väl om någon".

I okt 79 återsändes K nu som generalguvernör till det efter freden återlämnade Pommern. Under kriget hade han gjort Sverige stora ekonomiska tjänster. I jan 76 övertog han ett tyskt kavalleriregemente, som han genom värvningar förstärkte till elva kompanier. Till underhåll åt trupperna i Tyskland tillsköt han 150 000 dir smt av egna medel. För vissa restantier till kronan innehade han som pantegods Ralswik på Rügen o Herrevadskloster i Skåne. Båda godsen lät Johan Gyllenstierna indra till kronan hösten 79. Först efter Gyllenstiernas död fick K ersättning för Herrevadskloster i form av godsen Börringekloster o Lindholmen i Skåne, men 86 blev också de indragna. När K i början av 86 inlämnade en räkning på 50 000 rdr, som likvidationskommissionen redan avgjort, avvisades hans krav av kungen, som ålade honom "perpetuum silentium". Bosjökloster i Skåne, som han köpt av sin svärfar Magnus Gabriel De la Gardie, indrogs 88 efter hans död.

Djupt besviken över kungens agerande sökte K lämna landet för att gå i främmande krigstjänst. I maj 85 avreste han med k tillstånd till Ungern o stred där under kejsarens fanor mot turkarna. Efter fälttågets slut begav han sig till Wien, där han fick det smickrande anbudet att bli överbefälhavare för republiken Venedigs armé i kampen mot turkarna. Sedan Karl XI gett sitt samtycke, anlände K i mars 86 till Venedig, där han mottog sitt befäl.

K vidtog åtskilliga åtgärder för att skapa en rörlig armé, uppsatte ett lätt fältartilleri o anställde 15 000 man tyska legotrupper. Flera sv officerare tog tjänst hos honom. Armén skeppades över till ön Lukas, turkarna besegrades i flera slag o halvön Morea erövrades. I sept 87 erövrades Aten. Under belägringen av Akropolis träffades Parthenon, som turkarna använde som krutmagasin, av en bomb o sprängdes i luften, vilket K djupt beklagade. Under belägringen av turkarnas huvudort Negroponte på ön Eubea drabbades K av pesten o avled följande höst. Hans lik fördes balsamerat till Stade, där han begrovs i den K:ska familjegraven i S:ta Maria kyrka. Staden Venedig hyllade hans minne genom att sätta upp hans bild i marmor vid arsenalen.

K var en högt begåvad man med gedigen klassisk bildning. Anna Åkerhielm, som medföljde till Grekland som sällskapsdam till grevinnan K, berättar, att han talade både latin o grekiska. Han hade en redbar karaktär o uttryckte sig gärna rakt på sak om människor o förhållanden, vilket retade många. Hans svärfar M G De la Gardie säger, att han hade "den hardiessen som vill vara utan sky att säja sanningen". Sin militära utbildning fick han i Frankrike under Turenne. Han var en skicklig organisatör, seg o klok, o en framstående härförare. Hans treåriga försvar av Pommern räknas som en av stormaktstidens främsta militära prestationer. Han var djupt religiös o en human chef, som vårdade sig om sitt folk.

Författare

Alf Åberg

Arkivuppgifter

Huvuddelen av K:s o hans makas stora arkiv i Rydboholmssaml, RA, omfattande främst personliga handl rar, processhandlrar, godshandl:ar, jordeböcker, räkenskaper o en stor saml ink brev till K o hans sekr J Rabel (speciell förteckn), huvudsakl ämbets- o affärskorresp men även från släktkretsen. Rester av K:s arkiv i Skoklostersaml (E 8172—76; full-mrer, ink brev, konc, handlrar rör Pommern), RA. Handlrar rör arvet efter K:s änka i Tidöarkivet, vol 497, RA. Brev till o från K i Biographica, RA. Brev från K till Karl XI (4 vol) o i Diplomatica: bl a Anglica o Gallica; brev från K till hans sekreterare J Rabel i Rydboholmssaml (E 7922), till M G De la Gardie (1652—82; 91 st) o till P F De la Gardie (E 1970 o 8171 a; 12 st), allt i RA. Några strödda brev från K i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se Collijn, sp 476.

Källor och litteratur

Källor o litt: H Bohrn, Sverige, Danmark o Frankrike 1672—1674 (1933); A Brauner-hjelm, K lifreg till häst hist, 3, 5: 1 (1914— 17); F F Carlson, Sveriges hist under konungarne af pfalziska huset, 4 (1875); J Diec-mann, likpredikan över K o Carl Johan K (Stade 1692); B Fahlborg, Sveriges yttre politik 1660—64 (1932); dens, ... 1664—68, 1-2 (1949); dens,... 1668-72, 1-2 (1961); E G Geijer, Minne af fältmarskalken O W v K (SAH 22, 1847); R HasenJEeger, Zur Geschichte des Grafen O W v K (Stade 1911); Karl XI, Bref till Nils Bielke, ed O Malmström (HH 18:2, 1900); dens, Almanacksan-teckn:ar, ed S Hildebrand (1918); O Lindqvist, Jakob Gyllenborg o reduktionen (1956); B Mörner, Maria Aurora K (1913); A Quen-sel, Magnus Gabriel De la Gardie o hans sekr Wilhelm Johan Quensel (PHT 1968—69); J Rosén, Skånska privilegie- o reduktionsfrågor 1658—1686 ^1944); G Rystad, Johan Gyllenstierna, rådet o kungamakten (1955); G Tessin, Die Deutschen Regimenter der Krone Schweden, 2 (Köln 1967); E Wahlberg, Studier rör Johan Gyllenstiernas verksamhet under krigsåren 1675—1679 (1934); N Wimar-son, Sveriges krig i Tyskland 1675—1679 (1897—1912); A Åberg, Utflykter i historien (1976); S Åkerhielm, Anna Åkerhielm (Åker-hielmska släktfören:s meddel, 3, 1970).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Otto Wilhelm Königsmarck, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11943, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alf Åberg), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11943
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Otto Wilhelm Königsmarck, urn:sbl:11943, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alf Åberg), hämtad 2024-04-18.