Meriter

Jacobaeus, Hans Christian, f 29 maj 1879 i Skarhult, Malm, d 29 okt 1937 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: godsäg Anton Christian J o Lykke Jacobus. Mogenhetsex vid Lunds katedralskola vt 97, inskr vid LU ht 97, MK 30 nov 01, ML vid Karol inst 28 okt 05, amanuens vid Serafimerlas:s med klinik 1 juni 06—31 maj 07, underläk där 1 juni 07—31 mars 09, disp 31 okt 06, MD 31 maj 07, doc i med vid Karol inst 29 maj 08, underläk vid S:t Eriks sjukhus 10—11, klinisk laborator vid Serafimerlas 1 aug 11, tf prof vid dess med klinik 2 mars 12—31 maj 13, bitr överläk vid Maria sjukhus med avd 15 febr 14, prof i med vid Karol inst o andre överläk vid Serafimerlas med klinik 27 okt 16, ordf i Sv tuberkulosläkarfören från 18, medlem av Karol inst:s nobelkomm från 24 (ordf där 32), av medicinalstyr:s vetensk råd från 29; ordf i Sv läkarsällsk 33—34. — LVA 33.

G 26 mars 10 i Khvn m sjuksköterskan Anna Carlquist, f 15 april 82 i V Kärrstorp, Malm, d 14 febr 73 i Sthlm, Farsta, dtr till köpmannen Nils C o Boel Jönsson.

Biografi

Christian J disputerade 1906 på en avhandling med titeln Öfver "Pagets disease". Den innehöll en ingående beskrivning över cellförändringarnas karaktär och utbredning vid denna form av bröstkörtelkräfta. J fann bl a att förekomsten av isolerade cancerceller i det yttersta hudlagret var vanlig vid all bröstcancer.

Vid ungefär 30 års ålder började J bedriva forskning på det område, som allt framgent skulle bli hans, nämligen lungdiagnostik, särskilt inspektion av lungsäcks-och bukhålorna med kikare införd i håligheterna. Småningom började han göra vissa operativa ingrepp i samband härmed. Hans vetenskapliga arbete kan sägas ha rört sig på gränsområdena mellan medicin och kirurgi. Han samarbetade också ofta med kirurger, framförallt med Einar Key.

J började sin undersökningsserie över kroppens håligheter med studier av bukhålan. Först gjordes inspektionen endast på patienter, som hade starkt ökad vätska i buken (ascites), sedan också på sådana utan nämnvärd bukvätska. J kallade metoden laparoskopi. Han kunde med denna metod granska leverytan och därmed vinna klarhet t ex betr skrumplever och levertumörer. På goda grunder antog J, att han var den förste som prövat endoskopi av bukhålan. Han använde snart metoden också vid vätska i lungsäcken. I en artikel i Münchener medizinische Wochenschrift i okt 1910, nr 40, redogjorde han för 17 fall, där laparoskopi utförts och 2 torakoskopier. Fem nummer senare meddelade prof G Kelling i Dresden att han sysslat med liknande undersökningar och 1901 hållit ett föredrag härom. Innan J:s ovannämnda artikel kom i tryck, hade inga publikationer inom området förekommit, och Kellings försök hade fallit i glömska och aktualiserats först i samband med J:s offentliggörande av sina från Kelling helt fristående resultat.

J utvecklade en utomordentlig diagnostisk metod av buk- och bröstorgan med hjälp av sin typ av laparo- och torakoskopi. Han utförde dessa ingrepp synnerligen snabbt och med imponerande säkerhet och elegans. Småningom blev torakoskopin mera än laparoskopin den metod åt vilken han ägnade huvudparten av sitt intensiva vetenskapliga arbete. Den ledde honom (delvis i samarbete med Hj Tideström) till upptäckten och utarbetandet av en helt ny behandlingsmetod vid lungtbc, som bestod i att under ledning av torakoskopi bränna av sammanväxningar mellan bröstväggen och lungan, vilka hindrade att delar av den tbc-sjuka lungan föll ihop (kollaberade) vid kvävgasbehandling. J införde först torakoskopet (kikarinstrumentet) i brösthålan och via ett annat snitt infördes en troacar, genom vilken en lång galvanokauter sköts in i den brösthåla, där avbränning av adherenser skulle äga rum. Denna metod att genom adherensavbränning åstadkomma en kollaps och bringa en lunga till full vila, väckte det största uppseende. Kännedomen om detta sätt att ernå en effektiv "kvävning" av en tbc-sjuk lunga spreds synnerligen snabbt till de flesta länder, och J erhöll den ena inbjudan efter den andra att föreläsa om sin metod. Bl a redogjorde han 1922 i The American Review of Tuberculosis för 78 fall av adherensavbränning med utmärkt resultat i 55 av dem. I sådana fall där adherenserna var mycket breda och fixerade vid ett relativt stort område av lungans resp bröstväggens yta, var adherensavbränning stundom tekniskt omöjlig att utföra. J sände då vanligen över patienten till Einar Key för torakoplastik, varvid lungan bragtes att kollabera genom att stora delar av flera revben avlägsnades, så att inte blott den fastvuxna lungan utan även bröstväggen ijönk ihop inom det opererade området.

Metoden med adherensavbränning i samband med torakoskopi betecknades överallt som en utomordentligt framstående upptäckt. Orsaken till att den fick en relativt kort blomstringstid berodde på upptäckten av ett antibiotikum, Waksmans streptomycin, som visade sig vara ett effektivt läkemedel mot tuberkulos. Härtill kom också Paraamino-salicylsyra (Lehmans PAS), likaledes verksamt mot tbc.

1926 började J en synnerligen intressant serie undersökningar över en annan form av lungdiagnostik, nämligen med bronkografi. Han utarbetade en modifikation av Sicards och Forestiers metod med lipjodol och avsåg att studera kaverner och andra hålrum, sedan dessa fyllts med kontrast. Han visade instruktiva röntgenbilder och undersökte bl a tillsammans med G Selander och N Westermark bronkernas förmåga att tömma sekret, i detta fall lipjodol. Hos friska tömdes lipjodolen från bronkerna på 4—8 timmar. Vid kroniska bronkiter var tiden ofta måttligt förlängd, vid bronkiektasier i regel starkt förlängd. I samband med dessa undersökningar aktualiserades spörsmålet om lungatelektas. I några fall hade uppträdandet av en massiv lungkollaps kunnat iakttas i samband med lipjodolinjektion i bronkerna. J hade redan tidigare observerat sådan kollaps vid hämoptyser (blodspottningar). Han och hans medarbetare fann akut lungkollaps ej blott vid de nämnda processerna utan även vid akut pneumoni (lunginflammation) m m. Specialstudier med lipjodol i bronkerna bl a på djur visade, att kollaps kunde inträda redan 10—15 minuter efter obstruktion av en bronk. På basen av sina iakttagelser ansåg J och hans medarbetare, att det vid atelektas inte enbart rörde sig om en tilltäppning av bronken genom vätskan utan även att en bronkospasm var med i spelet.

Under åren 1930—35 publicerade J ett stort antal skrifter över lungkollaps eller lungatelektas. Under det att detta symtom var känt i samband med pneumonier, bronkiektasier etc, är det J i samarbete med Westermark, som först upptäckte den vanliga förekomsten av massiv atelektas vid tuberkulos och diskuterade dess betydelse. J beskrev dels den akuta atelektasen vid hämoptys, dels en långsamt inträdande atelektas vid kronisk tuberkulos. I sistnämnda fall föreligger i regel stark förträngning av bronkerna beroende på förekomst av tuberkulos granulationsvävnad. Atelektasen i anslutning härtill hade tidigare feltolkats som irreparabel lungskrumpning.

På lungdiagnostikens område hann J göra ännu en förnämlig insats i och med undersökningarna över bronkospirometri. För att få ett uttryck för vardera lungans funktion före terapeutiska ingrepp önskade han bestämma luften från varje lunga för sig. Han rådgjorde med fysiologen G Liljestrand om lämplig försöksanordning för att skilja luften från de båda lungorna. Beträffande bronkoskopiska detaljer hade J överläggningar med laryngologen P Frenckner och ifråga om spirometrien samarbetade han med en av sina avdelningsläkare, S Björkman, som sedan ett par år varit sysselsatt med studier över spirometri. J och Björkman beskriver ett flertal fall, där spirometri givit helt olika värden från de båda lungorna. Detta gällde t ex vid atelektas i ena lungan. Vid Sv läkaresällskapets årshögtid 1934, då J avgick som ordf, redogjorde han för lungatelektasens betydelse samt för bestämning av vardera lungans volym och funktion. Han skildrade sina egna och medarbetarnas iakttagelser och betonade det tidigare okända förhållandet, att en hoststöt är fullständigt ineffektiv i en atelektatisk lunga, eftersom luft, som kan stöta upp sekret genom bronkerna, saknas vid detta tillstånd. Dessa och andra iakttagelser ledde till en ny syn på lungfunktionen, särskilt vid atelektas.

Liksom sin kollega på Serafimerlasarettets första medicinska klinik, Israel Holmgren, samlade J alla publikationer från sin klinik och utgav dem ungefär vartannat år under beteckningen "Kliniska meddelanden". Ett posthumt arbete av J, vilket han utfört tillsammans med T Bruce, ingår i den första volymen klinikarbeten under Anders Kristensons chefstid på Serafimerlasarettet. Det handlar om lungornas förmåga att vikariera för varandra. Om t ex en lunga sätts ur funktion, inställer sig syreupptagandet trots detta snart på samma nivå, som då båda lungorna arbetar normalt. Den friska lungan fördubblar härvid syreupptagandet. Det framhålles också här, att man i bronkospirometri har en utmärkt metod att bedöma vardera lungans funktionsduglighet.

J publicerade många iakttagelser även inom andra områden av medicinen såsom om indelningen av njursjukdomarna, syfilis i lung- och bukorganen m m, men hans verkligt stora insatser är de ovan nämnda torako-och laparoskopi, adherensavbränning, undersökningarna över atelektas samt spirometri utförd på båda lungorna var för sig.

J var en mycket populär lärare och klinikchef. Särskilt uppskattat var, att han alltid betonade vad han ansåg säkert och bevisat och vad som kunde betecknas som hyptoteser. Han talade lugnt, eftersinnande utan fraser och använde gärna demonstrationer av röntgenbilder m m. Han hade ett gediget kunnande och sökte aldrig ge sig sken av att veta mera än han verkligen visste. Därtill kom en utomordentlig teknisk skicklighet. Han hade en stor förmåga att vinna sina patienters förtroende och gav ofta en grundlig beskrivning av deras sjukdom. Hans kliniska skicklighet och hans vänliga sätt gjorde att han fick en alldeles för omfattande privatpraktik, vilket han också själv tyckte.

I slutet av 20-talet och under 30-talet hade J en annan mycket tidsödande och krävande uppgift, nämligen som ledamot av kommittén för uppförandet av Karolinska sjukhuset. Närmaste medarbetare i kommittén var vännerna Gösta Forssell och Einar Key. J:s väsentligaste åligganden var planeringen av den medicinska kliniken och polikliniken samt av sjukhusets laboratorier. Han lyckades genomdriva att ett stort antal isoleringsrum inrättades på sjukavdelningarna. På poliklinikerna anordnades också avskilda undersökningsrum. Inom medicinska kliniken inreddes en särskild isoleringsavdelning för lungpatienter jämte ett behandlingsrum för utförande av torakoskopi och adherensavbränning. Det hade redan flera år tidigare bestämts, att J skulle bli chef för den nya medicinska kliniken, och det innebar en verklig olycka bl a för planeringsarbetet, då han plötsligt avled tre år innan Karolinska sjukhuset blev färdigt.

J var en helgjuten personlighet. Han var så gott som alltid lugn och vänlig. Såväl sina medarbetare som patienterna och deras anhöriga visade han stor hänsyn och omtanke. J var högt aktad och avhållen av sina kolleger. Han var utomordentligt framstående som vetenskapsman och ett föredöme som kliniker.

Författare

Nanna Svartz

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se SLH, F 4, d 2, Sthlm 1932, s 523 f. Dessutom: öfver "Pagets disease". Akad avh. Sthlm 1906. 4:o. 32 s, 6 pl. — Contribution to the interpretation of localized roentgen opacities in the neighbour-hood of the interlobar fissures of the lung (Acta chirurgica Scandinavica, vol 71, Sthlm 1932, s 494—516, 18 pl; tills med N Westermark). — Der Lungenkollaps bei Lungen-krankheiten (Medizinische Klinik, Wochen-schrift fur praktische Ärzte, Jahrg 28, 1932, Berlin, 4:o, s 673—675). — Uber Lungenkollaps (Verhandlungen der Deutschen Ge-sellschaft fur innere Medizin, 44. Kongress gehalten zu Wiesbaden vom 10.—14. April 1932 . . ., Mimenen 1932, s 161—180). — Some attempts at determining the volume and function of each lung separately (Acta medi-ca Scandinavica, vol 79, Sthlm 1932—33, s 174—215; tills med P Frenckner o S Björkman). — Blodsjukdomar (Terapeutiskt vade-mecum vid behandling av invärtes sjukdomar . . . utg av I Hedenius, d 1—2, 5. omarb o rev uppl, Sthlm 1932—34, s 423—457, 2.— 4. tr 1936, 1938, 1939; tills med H Öhnell).

— Kort översikt av adherensavbränningen vid pneumothoraxbehandling av lungtuberkulos (Nordisk medicinsk tidskrift, bd 5, 1933, [Sthlm, tr] Hfors, 4:o, s 338—341). — Nils Stenström, 1892—1933 (ibid, s 565). — Lungatelektas och lungtuberkulos (ibid, 7,

1934, s 97—106). — Hjärtats och blodkärlens sjukdomar, Sthlm 1935. 188 s. (Medicinskt folkbibliotek [:22]. Invärtes sjukdomar, d 2.) — Recherches sur 1'influence d'une diminution expérimentale de ]a mobilité du thorax sur la dette d'oxygéne apres travail gradué (Acta med Scand, 86, 1935, s 455— 458; tills med G Nylin o B Almberg). — Case of severe bullous emphysema (Acta radio-logica, vol 16, 1935, Sthlm, 4:o, s 661—667).

— Lungatelektasen och dess betydelse jämte några ord om bestämning av vardera lungans volym och funktion (Hygiea, årg 97,

1935, Sthlm, s 673—728, 10 pl-bl). — Tech-nical detail in adherence cauterization in bilateral pneumothorax (Acta tuberculosea Scandinavica, vol 9, 1935, Khvn, s 375 — 380). — The significance of lung atelectasis. A few words on the determination of the volume and function of each lung (ibid, 10,

1936, s 1—31). — On bronchospirometry (ibid, s 32—58, 10 pl-bl). — Some cases of intrathoracic tumours treated surgically (Acta med Scand, Suppl. 78: Rapports et comptes rendus du dix-septiéme congrés de médecine des pays du Nord tenu ä Copenhague du 27 au 29 juin 1935, Khvn 1936, s 446^68). —¦ Ergebnisse der Bronchospirometrie (Schweizerische medizinische Wochenschrift, Jahrg 17, 1936, Basel, 4:o, s 865—874). — Bronchospirometry (The journal of thoracic surgery, vol 7, St. Louis 1938, s 235—261).

— A bronchospirometrie study on the ability of the human lungs to substitute for one an-other. 1—2 (Acta med Scand, 105, Sthlm (tr Hfors) 1940, s 193—241; tills med T Bruce).

Källor och litteratur

Källor o litt: H Bergstrand, Sv läkaresällsk 150 år (1958); I Holmgren, Minnesteckn över H C J (Hygiea, 1937); KI:s hist, 1910 —1960, 1—4 (1960); SLH 4:2 (1932); N Svartz, Steg för steg (1968).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
H Christian Jacobæus, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12005, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nanna Svartz), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12005
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
H Christian Jacobæus, urn:sbl:12005, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nanna Svartz), hämtad 2024-04-19.