Jakob Ulvsson

Död:1521

Ärkebiskop, Universitetsgrundare


Band 20 (1973-1975), sida 97.

Meriter

Jakob Ulvsson, d våren 1521. Inskr vid univ i Rostock 26 aug 57, baccalaureus där vintern 58—59, inskr vid univ i Paris våren 60, mag där 61, kanik i Uppsala senast 1 april 65, diakonvigd i Rom 22 mars 66, prästv där 5 april 66, utn kh i Munktorp, Vm, 3 juli 66, ärkedjäkne i Växjö 14 okt 68, providerad till ärkebiskop i Uppsala 18 dec 69, vigd i Rom 15 april 70 o högtidl mottagen i Uppsala 7 okt 70, avsade sig ärkebiskopsämbetet 15.

Biografi

J var enligt egna uppgifter såväl på fädernet som mödernet av frälsesläkt och förde i sitt vapen en örnfot. Som sin fädernegård utpekade han Hacksta i Uppland, som han 1497 testamenterade till kartusianklostret i Mariefred. Åren 1465—70 tillbragte han i Rom, där han handlade ärenden vid kurian och bevakade sina befordringsintressen. Dessa aktualiserades särskilt efter ärkebiskop Jöns Bengtssons död i dec 1467. Efter påtryckningar från Karl Knutsson och rådet utsåg kapitlet genom postulation till ny ärkebiskop en släkting till konungen, dekanen i Linköping Tord Bonde Pedersson. Denne tillträdde i juli 1468 administrationen av ärkebiskopsbordets egendom samt mottog av kapitlet såsom förläning Stakets slott. Hans väg till ärkestolen korsades emellertid av J som i slutet av 1469 i Rom providerades till ärkebiskop i Uppsala.

Bakgrunden till denna påvliga åtgärd är höljd i dunkel. Huruvida den befordrats genom samverkan mellan J och kapitlet i Uppsala är okänt men förefaller troligt. J kunde 23 mars 1470 utfästa sig att erlägga commune servitium med 1 000 guldfloriner. I maj s å åtog sig bankirfirman de Bonis och de Bardis i Florens, vilken mottagit bullor rörande Uppsala stift, att inom åtta månader inbetala minuta servitia m m eller att återställa bullorna. Dessa utfästelser från J:s sida vittnar om att han förfogade över goda finansiella resurser.

J:s motståndare Karl Knutsson och Tord Pedersson avled båda 1470, men trots dessa för honom gynnsamma händelser bjöd hans första ämbetsår på stora svårigheter. Rådet hyllade Sten Sture som riksföreståndare, medan Kristian I under krigshot uppmanade Sveriges folk att erkänna honom som sin konung. En tid av förhandlingar följde, men i juni 1471 landsteg Kristian vid Sthlm i spetsen för sin här; också riksföreståndaren och hans anhängare hade emellertid uppbådat folk. Konungen avkrävde Upplands härader trohetslöfte, medan Sten Sture försäkrade sig om bistånd från Dalarna. Inför den hotande kraftmätningen tog J sin tillflykt till sitt slott Staket, strategiskt beläget där vattenleden till Uppsala korsades av vägen mellan Bergslagen och Sthlm. Från Staket stod J i förbindelse med konungen, Sten Sture och de i Sthlm församlade rådsherrarna. Han avrådde alla parter från öppna fientligheter. Man borde besinna, att sv allmoge och sv herrar slutit upp på båda sidor. Ett nederlag mot Kristian skulle innebära Sveriges fördärv, och en seger skulle ej leda till krigets avslutande. Han varnade för konungens hot att fullfölja sin talan vid kurian.

Vid personliga möten med konungen och riksföreståndaren utvecklade J sina synpunkter. Hans åtgärder röjer större hänsynstagande för Sten Sture än för Kristian. Den senares begäran att med sina fartyg få passera Stakets sund vid återfärden från Uppsala avslog han. En överskeppning nedanför Staket kunde han dock ej hindra.

Ett särskilt bekymmer vållade honom danskarnas uppträdande i Uppland. Genom att hylla Kristian hade dess befolkning gjort sig till Sturarnas fiender. Den hotades därför med repressalier, bl a i form av genommarsch och plundring. J var personligt intresserad av att så ej skedde, ty de flesta av hans landbor och tiondebetalare var bosatta i denna landsända. In i det sista verkade J för en fredlig uppgörelse. På de i Sthlm församlade riksrådens begäran begav han sig 10 okt på väg dit för att deltaga i förhandlingar. Det var emellertid för sent, och från Norrmalm kunde han med egna ögon förvissa sig om att parterna vädjat till vapnen, och att riksföreståndaren hemförde segern. Efter slaget vid Brunkeberg vidarebefordrade J till riksföreståndaren och rådet en begäran om nåd från befolkningen i Uppland samt hemställde, att dalkarlarna ej skulle tillåtas återtaga genom Fjärdhundraland.

J:s åtgöranden i samband med de händelser som ledde fram till slaget vid Brunkeberg vittnar om att han ej i första hand intresserade sig för vem segern skulle tillfalla eller m a o om separatism, respektive union skulle bli resultatet av kraftmätningen. Han var främst inriktad på att förhindra öppna krigshandlingar. Såväl ideellt-religiösa bevekelsegrunder som materiella hänsynstaganden torde ha varit bestämmande. Härtill kom en kyrklig motivering: han önskade undvika att bli inblandad i en process vid kurian eller att drabbas av bannlysning.

Efter segern på Brunkeberg pacificerades förhållandena i landet under riksföreståndarens och rådets ledning. J intog härvid den ställning som följde med hans ämbete. Under hela sin tid förfogade han över Stakets län, som bestod av Bro, Håbo och Ärlinghundra. Tidvis var även Norrbotten, Olands härad, Uppsala stad och en gruvandel i Films sn samt Nordmark i Värmland förlänade åt honom. Han deltog i rådsarbetet och de diplomatiska förbindelserna med främmande makter, främst Danmark. Som ärkebiskop deltog han även i provinsialsynoden i Arboga 1474. Frånvaron av material, som kan belysa hans inställning till de i samband härmed aktualiserade frågorna, omöjliggör en rekonstruktion av den roll han spelat. Tydligare än på politikens område framträder J:s verksamhet på kulturens och religionens. Ej minst gäller detta upprättandet av ett sv univ i Uppsala genom en bulla utfärdad av Sixtus IV 27 febr 1477. Uppsala ärkebiskop och hans efterträdare i ämbetet skulle tjänstgöra som kanslerer med rätt att utdela värdigheter som baccalaureus, licentiatus, doktor och magister. Med hänvisning till denna bulla utfärdade rådet med J i spetsen 2 juli 1477 ett privilegiebrev för det nya univ. Parisuniv:s system med univ som konstituerat av lärarna, ej av de studerande, blev normgivande. I egenskap av kansler kungjorde J 20 juli 1477, att univ:s verksamhet skulle ta sin början 7 okt s å med undervisning i teologi, kanonisk rätt och filosofiska ämnen.

Under de första tjugo åren av J:s tid som ärkebiskop var förhållandet till statsmakten jämförelsevis fritt från slitningar. Därefter inträdde motsättningar som på det närmaste kom att beröra kyrkan och dess ledare. I okt 1488 utfärdades för Stakets slott ett påvligt skyddsbrev, vari ärkebiskopen, kapitlet och slottets vakt under exkommunikationshot förbjöds att där mottaga någon konung, furste eller herre. Som motivering för detta förbud anfördes, att världsliga stormän inte blott under krig utan även i fredstid, under sken av vänskap, beredde sig tillträde till prelaternas gårdar för att sedan avslöja sig som fiender och utdriva den rättmätige innehavaren. Skyddsbrevet, som på goda grunder antagits ha tillkommit på J:s begäran, vittnar om oro för den kommande utvecklingen. Ej heller saknades anledning härtill. Sedan 1479 underhöll riksföreståndaren Hemming Gadh som sin representant vid kurian. Direkta förbindelser mellan statsmakt och påve brukade gå ut över kyrkans självständighet och så blev också nu fallet. Riksföreståndaren erhöll 1491 genom apostoliskt brev möjlighet att dirigera biskopstillsättningar i Linköpings, Strängnäs och Åbo stift.

Även mellan det världsliga frälset och riksföreståndaren uppstod motsättningar. Sålunda vållade dennes restriktiva länspolitik opposition. Till den växande spänningen bidrog förhållandet till Danmark. Under förhandlingar framgick, att frågan om union var av underordnad betydelse för rådet. Att upprätthålla det konstitutionella programmet var dess främsta angelägenhet. I denna maktkamp kom J att bli rådets talesman och ledare.

Schismen gav näring åt ryktesbildning och agitation. Under hösten 1494 hette det, att J och hans anhängare i strid med riksföreståndarens vilja önskade återupprätta unionen, och att denne rustade sig att gå till angrepp mot ärkebiskopens borgar. Mot denna folkliga agitation fann J anledning inskrida genom upprepade protestskrivelser, och vid två förhandlingsmöten mellan parterna i början av 1495 återkom han till denna fråga och därmed sammanhängande problem. Hans uttalanden vid dessa båda tillfällen är belysande för hans syn på konstitutionella och kyrkliga ämnen.

En fråga gällde makten över förläningar. Riksföreståndaren ondgjorde sig över att hans befogenheter på detta område blivit förminskade 1493. I sitt svar hänvisade J till Kalmar recess av 1483, enligt vilken Sveriges konung måste lova att inte utan samråd med rådsherrarna i respektive stift fråntaga någon hans slott eller slottsloven. Detta gällde även riksföreståndare, eftersom denne stod i konungs ställe.

Samtalen fick karaktär av fredsunderhandlingar mellan riksföreståndaren och J. Båda parter tog avstånd från ryktena om J:s unionsvänlighet och riksföreståndarens planer att angripa Staket. J hävdade, att innan ärkebiskoparna haft detta fasta slott, förekom att de såg sig nödsakade att lämna landet under inbördes fejder. Dessa blev därför långvariga, eftersom ingen fanns, som kunde förlika de stridande. Slutligen utväxlade parterna försäkringar, att inga berättigade klagomål från någondera sidan förelåg.

Vid det laget hade J överflyttat till Staket. Bakom dess befästa murar samlades medlemmar av rådet. Ännu en tid uppehölls freden genom förhandlingar, samtidigt som rådet trädde i förbindelse med Danmark genom erbjudandet att fullgöra Kalmar recess. Vid slutet av juni 1497 utbröt öppna strider mellan riksföreståndaren och rådet. Av J:s domäner drabbades Biskopstuna och S:t Eriks gård i Uppsala omedelbart. Biskopstuna plundrades, och gården i Uppsala brändes. Som motdrag bannlyste J riksföreståndaren och dennes medhjälpare. Riksföreståndaren avkrävde kapitlet bl a en förbindelse att ej resa skadeståndskrav samt förmådde det att tillställa sin chef en skrivelse med uppmaning att nedlägga allt motstånd. Den överlämnades på Staket av en fyramannadelegation, vilken ostört kunde överlägga med J. I sitt officiella svar till kapitlet, som är bevarat i avskrift, förbehöll han sig rätten att besvära sig inför "tillbörliga domare".

Den av riksföreståndaren önskade kapitulationen kom således ej till stånd, varför han utsträckte fientligheterna till Stakets slott, som inneslöts. Medan belägringen pågick, bröt en dansk här in över gränsen till Småland. Genom en delegation erkände rådet i juli konung Hans som sin herre, och i sept 1497 besegrades vid Rotebro riksföreståndarens styrkor av en dansk trupp, som anlänt sjövägen. 18 okt kunde J i spetsen för rådet hylla konungen enligt Kalmar recess. Rådet fick samtidigt utfästa sig att näst-följande år välja prins Kristian till konung, I samband med dessa händelser utfärdade konungen för sv rådet och folket, varvid Sten Sture särskilt nämndes, amnesti för "angrepp, skada och fördärv", som av dem vållats under Kristian I:s och hans egen tid. Kyrkomännen drog emellertid sin sak inför kurian. Denna uppdrog i maj 1498 åt konungen att tillsammans med några av J föreslagna biskopar och rådsherrar instämma Sten Sture och dennes medansvariga och att över dessa avkunna dom, varvid möjligheten att förklara Sten för kättare och behandla honom som sådan antyddes. I enlighet härmed fälldes i febr 1499 dom i målet. Sten ålades att till kronan årligen betala en summa av 2 000 mark för sina förläningar. Samtidigt utfärdade han skuldförbindelser till sina kyrkliga motståndare från 1497. Den skuldförbindelse som gällde ärkebiskopen förstördes 1502 och någon avskrift är ej känd. En uppgift från 1501 ger emellertid vid handen, att beloppet då uppgick till 4 000 mark. J hade således fått sin talan mot den forne riksföreståndaren godkänd. Däremot lyckades han ej att erhålla likvid.

Den sakernas ordning, som skapats genom unionens återupprättande 1497 och uppgörelsen 1499 mellan Sten Sture och hans motståndare från inbördeskriget, upphävdes genom Sten Stures och Svante Nilssons revolution 1501. Återigen upprättades en nationell regim under Stens riksföreståndarskap. J uppfordrades att utlämna Stakets slott. Samtyckte han ej härtill, och ville han ej ansluta sig till de upproriska, skulle en rådsherre förordnas att konfiskera den del av domkyrkans inkomster, som föll på ärkebiskopens lott. Dessa krav bemötte J i ett brev till electi Hemming Gadh och Mats Gregersson, vilka båda ställt sig bakom kraven. Brevet återger J:s syn på förhållandet mellan stat och kyrka. De sv biskoparna, framhöll han, var ej skyldiga kronan någon tjänst för sina kyrkliga inkomster utan blott för kronans län. Han varnade de båda electi för att bli orsak till att kyrkans frihet förlorades och slutade med att ange, vilka åtgärder som kunde vidtagas mot andliga och världsliga, om de aktuella planerna gick i verkställighet.

Det lyckades ej J att värja sin ekonomiska ställning. Hans inkomster sekvestrerades, och i juni 1502 marscherade Sten Sture i spetsen för ett uppbåd dalkarlar mot Staket. Inför detta hot gav J vika och inledde förhandlingar. En fredsuppgörelse' ingicks, enligt vilken han avstod från sina skadeståndskrav från 1497; alla härom utfärdade handlingar annullerades. Därjämte avsade han sig rätten att inför laga forum, andligt eller världsligt, föra talan mot Sten. Nederlaget fullbordades genom J:s uppsägelsebrev till konung Hans.

Kalmar recess förordnade, att landets styrelse genom riksrådet skulle förbehållas infödda män, men varken som rådsherrar eller länsinnehavare skulle "vanbördingar" tolereras. Uppfattningen att rikets angelägenheter borde anförtros åt aristokrater, som genom jordinnehav och förmögenhet var intresserade av statens välgång, hade i J en övertygad anhängare men delades ej reservationslöst av riksföreståndarna. I sin strävan att värna och utbygga sin personliga maktställning fann dessa anledning att söka stöd utanför herrarnas krets. Länen koncentrerades under fataburen och anförtroddes åt lågättade män. Vid krigsföretag sågs allmogeskaror, ej minst från Dalarna, bland riksföreståndarnas styrkor. Med hjälp av fogdar, personliga tjänare och präster höll de kontakt med menigheten vid ting, marknader och liknande tillfällen till folksamling.

Under de oroliga åren 1494—97 hade J inlagt upprepade protester mot Sten Stures folkliga agitation och under dennes efterträdare Svante Nilssons tid fortsatte han sin kritik. Ännu vid slutet av sin bana ansåg sig J böra varna för följderna av en politik, stödd på böndernas medverkan. Till Hemming Gadh skrev han omkring årsskiftet 1513—14: "Hade vi förtröstat oss på bondehyllest och menige man, hade vi förtörnat Gud, kyrkan och klerkeriet, och är rädandes, vad änden vara vill."

J:s ämbetstid blev lång. Efter fyra årtionden som ärkebiskop och vid omkr sjuttio års ålder var han förtrogen med tanken, att hans tid snart kunde vara ute. Vem skulle då efterträda honom, och i vilka former skulle detta äga rum? Successionen på ärkestolen hade ofta varit bekymmersam, och då Svante Nilsson 1510 stod i begrepp att bege sig till Finland, tog J upp ärendet i en skrivelse. Han utgick från möjligheten, att ärkestolen skulle kunna bli vakant, innan denne återvänt från Finland. Inför denna eventualitet vädjade han till honom att se till domkyrkans, kapitlets och kleresiets bästa "och icke tillstädja, att dem varder någon inträngd eller insatt över huvudet mot deras egen vilja".

Fyra år senare vid herremötet i Tälje i aug 1514 återkom J till ärendet. Läget var då ett annat. Sten Sture hade i juli 1512 efter ett kuppartat tillvägagångssätt efterträtt sin far som riksföreståndare. Enligt egna uppgifter hade han utverkat kurians samtycke till att ingen skulle kunna uppnå ärkebiskopsvärdigheten med mindre han kunde förete riksföreståndarens skriftliga rekommendation. Vid ett samtal i samband med herremötet i Tälje skall J till Sten Sture ha uttryckt sin önskan att på grund av åldersskäl lämna domkyrkan och biskopsdömet samt frågat, vem han ansåg mest lämplig för ämbetet. Denne hade då svarat, att ingen kunde vara lämpligare än J själv, "så länge Gud täcktes honom livet unna". Längre fram på hösten meddelade J i en skrivelse, att han med kapitlet enats om att önska Gustav Trolle som ny ärkebiskop. Sten förklarade sig intet ha att erinra emot att Trolle övertog ämbetet, men väl att märka sedan detta blivit ledigt genom J:s död. I jan 1515 begärde J, att riksföreståndaren skulle avlåta en skrivelse till påven angående Gustav Trolle och ärkebiskopsdömet enligt ett av J uppgjort utkast, vilken begäran "strax" villfors. Sten Sture uppgav 1516 sig därjämte ha instruerat sitt ombud vid kurian att befordra Gustav Trolles intressen. Enligt J:s egen version till legaten Arcimboldi hade han med rådets och riksföreståndarens samtycke nedlagt sitt ämbete i kapitlets händer. Kapitlet hade då efter moget övervägande utsett Gustav Trolle till hans efterträdare. Sedan valet ägt rum och riksföreståndaren underrättats därom, hade denne givit uttryck åt sin tillfredsställelse över detta.

Stens och J:s berättelser om resignationen och valet företer vissa olikheter sinsemellan. Gemensamt för båda versionerna är uppfattningen, att valet skett med berörda parters gillande. Däremot går meningarna isär, då det gäller J:s motiv att avträda ärkebiskopsvärdigheten till Gustav Trolle. En tolkning (Olsson) hävdar, att J därigenom sökte kringgå Stens plan att öva ett avgörande inflytande i tillsättningsfrågan, en annan (Westin) betraktar J:s åtgärder som förestavade av hans önskan att till sig närmare knyta en falang inom rådet och att säkerställa kontakt mellan denna grupp och kyrkan.

I juli 1515 höll J sitt sista prästmöte, och efter sin avgång instiftade han genom donationer om tillsammans 970 mark Helga fem unders prebenda i domkyrkan. Det blev honom ej beskärt att bevittna den "sämja och kärlek", som personskiftet på ärkestolen skulle främja. Detta medförde i stället, att en ursinnig maktkamp utbröt mellan riksföreståndaren och den nye ärkebiskopen, vilken i sept 1515 anlänt från Rom. I denna schism sökte J ingripa som medlare. Från Arnö, där han vistades efter ämbetsavgången, riktade han i sept 1516 en varning till Sten Sture mot att öppna belägring av Staket, varom ryktet visste berätta. Han framförde samtidigt ärkebiskopens förslag, att tvisten skulle hänskjutas till rådets skiljedom. Vid ett senare tillfälle föreslog han ett personligt möte mellan parterna, varvid han själv skulle vara närvarande. Hans hänvändelser var emellertid fåfänga. I okt 1516 inneslöts Staket av riksföreståndarens styrkor. Ett par månader senare, 21 dec, sammanträffade denne och J, som uppmanades att bege sig till Uppsala för att återtaga sin kyrka. En vecka senare upprepade herr Sten sitt förslag i ultimativ form. Om J i annat syfte än för att återtaga biskopsstaven avlägsnade sig från Arnö, skulle han hålla honom för "uppenbar fiende". Det gällde att hindra J från att besöka den till jan 1517 utsatta riksdagen i Arboga. Han skulle ej få tillfälle att där störa "riksens gagn . ..", som han "på herredagar tillförne gjort haver".

J hindrades således att delta i riksdagen. Frånvarande var även ärkebiskopens fader Erik Trolle, som jämte andra rådsherrar fängslats. Ärkebiskopen själv var innesluten i Stäket. Från mars 1517 föreligger en rest av Sten Stures politiska agitation i form av en skrivelse till invånarna i Stegeborgs län, och här tecknades Stakets och ärkebiskoparnas roll i det storpolitiska spelet. Om J hette det, att han tillsammans med sina medhjälpare "fördrev gamle herr Sten och tog kung Hans hit in, mot meniga Sveriges allmoges ja och samtycke".

Tills vidare hade riksföreståndarens sak framgång. En dansk armé, som landstigit i sthlmstrakten, besegrades i aug 1517 och tvangs inskeppa sig. Inför en riksdag som i nov sammanträdde i Sthlm höll han ett anförande, vars tema var ärkebiskopens landsförrädiska handlande. Han berörde även J, som utpekades som Gustav Trolles medhjälpare. Med svek hade han tillsammans med sitt kapitel åvägabragt, att Trolle kom i besittning av ärkebiskopsdömet, medan J ännu levde. Av riksföreståndaren hade han begärt rekommendationsbrev till påven, förespeglat denne, att Trolles upphöjelse skulle lända alla parter till nytta, samt lovat att ej överlämna domkyrkan och Stakets slott, förrän Trolle inför herr Sten lovat huldskap och manskap. Han insinuerade slutligen, att de kapitelombud, som för att framlämna valhandlingarna i Rom tog vägen genom Danmark, där på J:s uppdrag knöt landsförrädiska förbindelser med konung Kristian.

Riksdagen beslöt bl a att avsätta Gustav Trolle och låta riva Staket. Efter någon tid kapitulerade denne och gav sig fången. Han tvangs avsäga sig sitt pontifikat och nedlägga det i påvens händer. Rivningen av Stäket inleddes. Aktionen uppfattades av J som ett helgerån. Han varnade riksföreståndaren för att bryta ned det vigda slottskapellet med dess altare. Där fanns många reliker inmurade. "Är icke råd vara mycket dristig mot Vår Herre och heliga män. Där plägar följa hämnd efter."

Medan ärkebiskopen hölls fängslad och hans slott lades i ruiner, besöktes landet av en företrädare för påvestolen, legaten Arcimboldi, som hade i uppdrag att i Nordeuropa insamla medel till Peterskyrkan i Rom. Därjämte skulle han bl a mäkla fred mellan den sv riksföreståndaren och dennes andliga och världsliga motståndare. Under våren 1518 anlände han till Sverige, och vid en riksdag i Arboga i dec var han närvarande.

Arcimboldi kallade J att infinna sig vid denna riksdag, men planen omintetgjordes av Sten Sture, som under svåra hotelser förbjöd J att bege sig till mötet. Detta uppgav denne i en protestskrivelse, avsedd för legaten. Han bestred däri de beskyllningar, som enligt ett nu välkänt tema utslungats mot honom och framhöll för Arcimboldi, att resignationen och valet av Gustav Trolle skett i samförstånd med riksföreståndaren och rådet. Han anhöll till slut, att protesten måtte delgivas påven, kardinalerna och andra överordnade myndigheter.

I febr 1519 besökte legaten J på Arnö. Här uppdrog han åt denne att i ärkestiftet utöva jura pontificalia, samtidigt som han bemyndigade kapitlet att vid förfall för J anlita någon grannbiskop för uppgiften. Huruvida J ställde sig det meddelade uppdraget till efterrättelse är okänt. Däremot fick han följande år ånyo känning av den rasande maktkampen. Sedan danska trupper 1520 erövrat större delen av landets södra och mellersta delar, företog besättningen på Sthlms slott ett utfall. Ett mål var Arnö, som plundrades och brändes. Själv blev J fängslad och fördes till Sthlm. Efter någon tid frigavs han. Arnö var då ej längre beboeligt, varför han slog sig ned i Mariefreds kloster. Kort härefter kallades han av konungen till Sthlm. Han förklarade sig emellertid ur stånd att efterkomma denna kallelse men däremot beredd att bege sig dit, i händelse staden skulle kapitulera. Då ville han fara, "skulle jag gå på knän". Han vädjade om mildhet mot staden och dess invånare.

Än en gång förekom J:s namn i ett storpolitiskt sammanhang. Det skedde i nov 1520, då Gustav Trolle till konungen ingav den anklagelseskrift, som blev upptakten till Sthlms blodbad. Ärkebiskopen begärde där skadestånd för J:s räkning med anledning av angreppet mot Arnö, dess plundring och förstörelse samt J:s fängslande. Som skadestånd angavs den väldiga summan av 10 000 mark silver.

Medan detta hände, befann sig J i Mariefred. Ett par dokument från dec 1520 och jan 1521 är tecken på att han alltjämt kunde ägna sig åt skrivgöromål. Han var dock svårt märkt av ålderdomssvaghet och sjukdom. Då han sommaren 1520 avböjt konungens kallelse, hade han ursäktat sig med sin skröplighet: "Jag kan illa bereda mig i husen, halvt värre på marken." 25 juni 1521 omtalades han av Gustav Trolle som död. I sitt testamente hade J 1496 förordnat, att hans grav skulle få sin plats i domkyrkan "utanför den heliga jungfruns kor, . .. under fötterna på dem, som i påskveckan sjunger hymnen Dicant nunc Judei". Där nedlades hans kvarlevor 1526.

Reformationens, ortodoxins o upplysningens tidevarv var i allmänhet njugga mot minnet av den katolska tidens kyrkofurstar. Först en akad avh av E M Fant 1784 gav en någorlunda nyanserad bild av J. Visserligen lades honom till last, att han vållat Sten Sture svårigheter samt insatt Gustav Trolle till sin efterträdare. Men samtidigt framhävdes hans förtjänster om kulturens utveckling: han lät utgiva tryckta skrifter (övers.'ar av den franske teologen J Gersons uppbyggelseböcker Om djävulens frestelse, 1495, den första på svenska tr boken, o Lärdom, huru man skall dö, 1514) samt grundade Uppsala univ. Vid univ:s 400-årsjubileum 1877 tecknade A N Sundberg i inbjudn:skriften till den teol drspromotionen J:s hist. Han bemödade sig om att göra sin företrädare rättvisa o lät skildringen avslutas o kulminera med univ:s grundande. Vid jubileet lades en minnessten över J:s grav, o 1935 restes utanför domkyrkan en staty över honom. Med G Kellermans drsavhandl o dess forts i KÅ har en modern o omsorgsfullt avvägd skildring av T skapats.

Författare

Gunnar Olsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Talrika brev från J till Svante Nilsson Sten Sture dy i Sturearkivet (vissa BSH 5).

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: Pergamentsbrev, kopieböcker från medeltiden:A 2, Sturearkivet, avskrifter från Vatikanarkivet m fl italienska arkiv, RA. G Annerstedt, UU:s hist, 1, o bih 1 (1877); Y Brilioth, Sv kyrkans hist, 2. Den senare medeltiden (1941); BSH 4—5 (1875 —84); G Carlsson, Hemming Gadh (1915); [E M Fant,] Dissertatio historica de meritis J U archiepiscopi Upsaliensis [1784]; HH 8 (1879; bl a J:s testamente) o 28:2 (1931); HSH 18 (1833; J:s kopiebok) o 24 (1840); G Kellerman, J o den sv kyrkan under äldre sturetiden 1470—1497 (1935); dens, J o den sv kyrkan (KA 1938—40) o där o i föreg arb anf källor o litt; E Lönnroth, Slaget på Brunkeberg o dess förhist (Sc 1938); dens, Statsmakt o statsfinans i det medeltida Sverige (GHA 46:3, 1940); R Nyerup, En hojst sjelden sv Palaeotyp (1826); G Olsson, Stat o kyrka i Sverige vid medeltidens slut (1947) o där anf källor o litt; S U Palme, Riksföreståndarvalet 1512 (UUA 1949:7); dens, Sten Sture dä (1950); Sta-tuta synodalia, ed H Reuterdahl (1841); A N Sundberg, J. Svea rikes ärkebiskop 1470 —1515 (UUÅ 1877); G T Westin, Riksföreståndaren o makten (SVSL 52, 1957); G Wieselgren, Sten Sture d y o Gustav Trolle (1949).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jakob Ulvsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12030, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Olsson), hämtad 2018-11-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12030
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jakob Ulvsson, urn:sbl:12030, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Olsson), hämtad 2018-11-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se