Meriter

3 Jungstedt, Emilia Charlotta Matilda, syster till J 2, f 13 okt 1864 i Norrköping, d 21 nov 1923 i Sthlm, Osc. Genomgick flickskola i Norrköping, studerade sång för J Günther vid musikkonservatoriet i Sthlm 84–88 o för F Arlberg o scenisk framställn för S Hebbe, debuterade på K teatern febr 89, sångsolist där 89–90, 93–06 o 08–10, tog sånglektioner för Désirée Artôt i Paris 90–91 o 96, för R v Zur Mühlen i London 11–12, knuten till Stora teatern i Gbg 91–92, gästspel i Berlin, Khvn, Kristiania o Hfors 06, på Oscarsteatern i Sthlm 07–08. – Litt et art 94, LMA 15.

G 1) 2 april 91(–00) i Paris m operasångaren o teaterdir Emil Alexander Linden, f 10 okt 59 i Uddevalla, d 24 juni 14 i Huddinge, Sth, son till handlanden Johan Peter Petersson o Gustava Benedicta Gillberg samt tidigare g m J H F Kuhlau o senare omg m M A Sernqvist; 2) 6 nov 05 i Sthlm, Jak o Joh, m konstnären o dir Fritz Emanuel Reutersvärd, f 15 dec 78 på Åkershult, Ö Korsberga, Jönk, d 10 aug 56 i Sthlm, Kat, son till överstelöjtn Knut Axel Herman R o Elisabet (Betty) Lindström.

Biografi

Sina första framträdanden på K teatern gjorde Matilda J 11 nov 1888 i Pantalis lilla roll i Boitos Mefistofeles och som Bergadrottningen i Den bergtagna 21 jan 1889 på Oscar II:s 60-årsdag. Redan från början väckte hon uppmärksamhet genom sin klangfulla stämma och sitt färgstarka utseende och utspel. De egentliga debuterna kom våren 1889 då hon framträdde som Benjamin i Joseph i Egypten, Fredrik i Mignon och Nicklaus i Hoffmans äventyr. Samtliga var pojkroller, och Fredrik hade alltid tidigare utförts av manliga artister i Sthlm. Hon visade i dessa roller sådan talang för det käcka och komiska att många trodde detta vara hennes egentliga fack. När hon samma höst uppträdde i sina första stora dramatiska mezzoroller, som Amneris i Aida och som Donizettis Leonora i operan med samma namn, var kritiken blandad. Alla erkände hennes sångkonst, men på flera håll menade man att hon passade bättre i mer lyriska roller. Hon hann under sin första säsong som solist utföra ytterligare ett par av denna lyriska typ: Cherubin i Figaros bröllop och Nancy i Martha, vilka båda senare räknades bland hennes bästa roller.

Efter ett studieår i Paris uppträdde J med sin förste make Emil Linden vid August Lindbergs opera- och operettsällskap, som turnerade i Sverige men huvudsakligen spelade på Stora teatern i Gbg. Till rollerna under denna tid hörde Azucena i Trubaduren, Donizettis Leonora och – första gången 7 nov 1891 – Carmen. I samband med Carmenpremiären skrev Ivar Hallström i GP: "Jag har sett Carmen i både Paris och London, i Milano och Wien, men ingen Carmen, icke en gång Luccas, hade så många fina och karakteriserande drag både i sång och aktion." Följande säsong gästspelade hon ett par gånger på sthlmsoperan som Carmen, men något fast engagemang erbjöds henne inte, förrän hösten därpå, något som den nye operachefen Buren har kritiserats för. Under tiden framträdde hon bl a som konsertsångerska, och våren 1893 engagerades hon av sin make att sjunga Ganymedes i Den sköna Galathea och Fanchette i En sömnlös natt vid den av honom ledda s k Sv operaturnén.

Under sina följande tretton säsonger vid K teatern var J primadonna assoluta i mezzofacket på ett sätt som kan jämföras med Caroline Östberg i sopran- och Arvid Ödmann i tenorfacket. Hon utförde en rad stora partier av skiftande slag, av vilka kan nämnas följande (fullständig rollförteckn hos Lindenbaum): titelrollen i Mignon, Hans i Hans och Greta, Azucena i Trubaduren, Maffio Orsini i Lucrezia Borgia, Fru Page i Muntra fruarna i Windsor, Anita i Navarresiskan, titelrollen i Djamileh, Fidés i Profeten, Den blinda i La gioconda, bland Wagnerroller Ortrud i Lohengrin, Magdalena i Mästersångarna i Nürnberg och Fricka som hon utförde vid sverigepremiärerna på såväl Valkyrian som Rhenguldet. Till de sv partier hon kreerade hör Hervor i Tirfing, Margit i Gillet på Solhaug, titelrollen i Ran och kanske särskilt Rebecka i Hallens Häxfällan. På det mimiskt-plastiska området framträdde hon som Fenella i Den stumma från Portici, 1893 på Dramatiska teatern i Garrés Den förlorade sonen och 1904 medverkade hon på samma teater i Überbrettl. Ett par framträdanden i sopranfacket, som Klytemnestra i Iphigenia i Aulis och Ava i Valdemarsskatten, blev välvilligt bedömda. 1904 vågade hon sig på Brynhildes roll i Valkyrian, vilket av kritiken att döma lyckades tämligen väl, men det ansträngande partiet inverkade enligt vissa bedömare menligt på hennes röst. Mest berömd har J blivit för sina tolkningar av Delila i Simson och Delila, titelrollen i Carmen och Orfeus i Glucks opera.

1906 sade J upp sig från K teatern, delvis i protest över att hon inte på länge tilldelats nya roller, delvis till följd av oenighet med ledningen om hennes gage. Hon begav sig på hösten till Berlin med avsikt att påbörja en internationell karriär med Folmer Hansen som impressario. Efter ett par framträdanden på Komische Oper i Berlin som Carmen fick hon på grund av en besvärlig halsåkomma ställa in ett planerat gästspel på Covent Garden i London. Planerna på vidare operagästspel på kontinenten skrinlades, och hon återupptog dem aldrig. Efter en framgångsrik sejour som Orfeus på Nationaltheatret i Kristiania tog J, liksom många andra av dåtidens framstående operaartister, anställning vid operetten. Säsongen 1906–07 reste hon med Albert Ranfts sällskap kring i landsorten, och spelåret därpå uppträdde hon med samma sällskap på Oscarsteatern. Till hennes roller hörde Orlofsky i Läderlappen och Storhertiginnan av Gerolstein. Särskilt uppskattad blev hon för den med humor och bravur utförda titelrollen i Boccaccio, med vilken hon även gästspelade i Gbg.

När Albert Ranft 1908 blev chef för K teatern, tog han med sig flera artister från Oscarsteatern, bl a J. Under sina två sista säsonger som fast engagerad där uppträdde hon i flera gamla glansroller och lade till dessa några nya roller av karaktärstyp, Grevinnan i Spader dam och den gamla Madelon i André Chenier. Efter en serie gästspel våren 1913 i Sthlm och samma höst i Gbg tog hon på sin 50-årsdag året därpå för alltid avsked från scenen. Rollen var Carmen och blomsterhyllningen överväldigande. Hon levde de sista åren i sitt vackra konstnärshem Villa Solhaug i Stocksund.

J hade en varm och fyllig mezzosopran, väl skolad hos framstående pedagoger och genom intensivt eget arbete. Hon kallas ibland den första betydande sv mezzosopranen, och hennes traditioner som Orfeus och Carmen har förts vidare av Julia Claussen, Gertrud Pålson-Wettergren och Kerstin Meyer. J hör till de få sv sångare vars storhet erkänts av så gott som alla, både bland publik och kritik, även om meningarna varit delade om vilka roller hon passat bäst i. Den vanligtvis stränge Wilhelm Peterson-Berger skriver 1907 i sin recension av J:s Boccaccio, att J "är den genialaste operaartist som Sverige f n äger, den genialaste som landet i mannaminne ägt". Han berömmer vidare hennes Carmen 1901 för "textuttal och deklamation och förmåga att växla mellan sång och talton". J:s skådespe-larbegåvning spände över det mesta från upphöjd tragik som hos Orfeus eller Brynhilde till hjärtlig humor och pojkaktighet som hos Cherubin och Boccaccio. Hos henne fanns en sällsynt harmonisk förening av fulländad sångteknik, ståtlig apparition, intelligent musikalitet och betydande dramatisk talang. Det säger inte lite att hon anses som Signe Hebbes favoritelev i konkurrens med en rad talskådespelare. Både i sin sång och i sina rollinstuderingar var J sällsynt samvetsgrann. I en intervju inför 50-årsdagen sade hon bl a "Ett kan jag säga utan självhävdelse: jag har arbetat. Det har ej funnits ett ögonblick i mitt liv, från den stund jag började som elev under J Günther vid musikkonservatoriet och till nu som jag inte känt den djupaste respekt inför konsten. Och i följd av denna känsla satt in hela mitt jag på att genomtränga och levandegöra de uppgifter som förelagts mig. Det mål man eftersträvar når man aldrig, men jag har syftat högt, det kan jag försäkra."

J:s starka temperament gjorde sig gällande även utanför scenen. Hon tillhörde de färgstarka inslagen i Sthlms musikliv kring sekelskiftet. I den s k Rundbergsaffären 1896 tog hon parti mot en regissör som hon ansåg missgynnat henne och lyckades, med enligt många tvivelaktiga metoder, att avlägsna denne.

För eftervärlden är J:s namn ofta förknippat med Carmen. Ändå var hennes tolkning av detta parti den kanske mest omtvistade av hennes rollskapelser. Bland pressomdömena finner man så divergerande åsikter som "demoniskt skön och sydländskt glödande" (O Morales), "väl kylig och lite förförisk" (Adolf Lindgren) och "alltför tungt nordiskt temperament" (M Josephson). Hon företrädde i denna roll den realistiska riktning som på kontinenten representerades framför allt av Pauline Lucca, och hennes Carmen var utrustad med våldsamt temperament både i sång och utspel.

Den roll som J på ett särskilt sätt gjorde till sin och där hennes framställning både sångligt och dramatiskt var oomtvistad var titelrollen i Glucks Orfeus. I detta parti kom hon med sin genomtänkta plastik och mimik och sin ståtliga figur helt till sin rätt. Hon gick fullständigt upp i rollen med all sin konstnärliga fantasi. Mycket tack vare henne upplevde Orfeus och Eurydice en ny blomstringsperiod vid K teatern efter att före 1894 ha legat nere i över tre kvarts sekel. Vid avtäckningen i Operans foajé 1925 av Anders Jönssons byst av J i Orfeus' roll yttrade operachefen John Forsell bl a: "J:s Orfeus är av det i sitt slag skönaste, mest fulländade, jag någonsin hört och skådat av scenisk-lyrisk framställningskonst. Där fanns ingenting som ej var färdigt."

Författare

Sune Hofsten

Arkivuppgifter

En speciell J-kollektion med hennes Orfeuslyra, ritad särskilt för henne av J Kron-berg, samt porträtt av samme konstnär, bilder m m i Musikhist mus. En betydande saml brev till o från J, utkast till en självbiografi, övningsbok för R von Zur Miihlen o en repertoarbok 1888—99 i KB. En större saml musikalier i MAB (fört i KB).

Tryckta arbeten

Skivinspelningar (samtliga för Gramophone, jfr Liliedahl nedan a a): Spåscen ur Carmen (1903 o 1904); arior ur Orfeus och Eurydice (två insp 1904); duett ur Carmen, med Å Wallgren (1904); Intet är som väntanstider (W Peterson-Berger) (två insp 1904); Ibland myrten och jasminer (dens) (1903 o 1904); Og vi to (L Rosenfeld) (1904). Tryckta arbeten: De tre stjärnorna (Svenska scenen, årg 1, 1914/15, Sthlm, 4:o, s 13). – Kristina Nilsson. Några minnesord (Vec-ko-Journalen, årg 12, 1921, Sthlm, fol, s 1163).

Källor och litteratur

Källor o litt: Klipp o anteckn:ar i Musik-hist mus, Drottningholms teatermus o i Teaterhist mus, Gbg; C L Bruun o P H Törngren, Sv röster (stencil; 1944), KB o MAB; G Golowin, Nordens Orfeus – ett program om J: radioföredrag 28 maj 1961, R Hyltén-Cavallius, radioföredrag våren 1955, o G Schröder, J o Carmen, kåseri, ms i KB; dens, J – ett program om en berömd sv sångerska från sekelskiftet: radioföredrag 21 jan 1945, ms i KB o Musikhist mus.

H Alfvén, J som Orfeus (Idun 1910, s 1 f); art:ar (vid J:s 50-årsdag) i dagspressen, Vecko-Journalen 1914, s 425, o H8D, årg 16, 1914, nr 2; Budkavlen 7 febr 1890; A Davidsson, Bibliogr över sv musiklitt 1800–1945 (1948); J Forsell, minnestal vid avtäck-ningen av J:s byst 5 dec 1925 (Scenen 1926, nr 1); E Hemlin, Stora teatern i Gbg 100 år (1959); G Heutsch, J (Musik, aarg 7, 1923, s 165 f); G Hilleström, MA. Matr 1771–1971 (1971); H Hofberg, Sv biogr handlex, 1 (2 uppl, 1906); H8D, årg 2, 1901, nr 47; Idun 1894, nr 13, o 1914, nr 41; intervjuer i samband med J:s gästspel i Berlin dec 1906 i DN, SvD o S-T; M J[osephson], Två sångerskor (OoB 1896, s 474 ff); K Liliedahl, The Gramophone Co. Scandinavian recordings . . ., 1:1899–1911 (1973); stencil); A Lindenbaum, J. Ett stort namn i Operans hist (Operaboken, 1941–42, s 43–47); H Meissner, Teaterhist o teaterhistorier (1924); Musikbladet 1896, h 4–5; G Nordensvan, Sv teater o sv skådespelare från Gustaf III till våra dagar, 2 (1918); Norlind; Ny ill tidn 1896, s 110 f; Sv musiktidn 1890, nr 2, 1897, nr 3, o 1908, nr 3; A Rundberg, Sv operakonst (1952); H Sjöstedt, Till M (J-) Linden såsom Orfevs (dikt; StD, omtr i Hwad nytt? 30 maj 1896); Sohlman; SPG 21 (1897); J Svanberg, K teatrarne under ett hälft sekel. 1860–1910, 1 (1917); Tonkonsten, 1 (1955); Ur nutidens musikliv 1924, s 1–3. – Nekr:er i dagspressen, H8D årg 25, 1923, nr 9, o i STM (1924).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
E C Matilda Jungstedt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12258, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sune Hofsten), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12258
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
E C Matilda Jungstedt, urn:sbl:12258, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sune Hofsten), hämtad 2024-04-24.