Karl X Gustav

Född:1622-11-08 – Nyköpings stad, Södermanlands län (på Nyköpingshus)
Död:1660-02-13 – Göteborgs stad, Västra Götalands län (Begraven i Riddarholmskyrkan.)

Kung


Band 20 (1973-1975), sida 641.

Meriter

Karl X Gustav, f 8 nov 1622 på Nyköpingshus, d 13 febr 1660 i Gbg, begr 4 nov 1660 i Riddarholmskyrkan, Sthlm. Föräldrar: pfalzgreven Johan Kasimir av Zweibrücken o Katarina av Sverige. Ryttmästare vid L Torstensons livreg sommaren 43, överste för det kurländska rytteriet okt 43, generalissimus över armén i Tyskland febr 48, vald till tronföljare 10 mars 49, hertig o arvfurste till Sverige 9 okt 50, krönt till konung i Uppsala 6 juni 54.

G 24 okt 54 i Sthlm m Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp (bd 18), f 23 okt 36 på Gottorps slott, d 24 nov 15 i Sthlm, dtr till hertig Fredrik III av Holstein-Gottorp o Maria Elisabeth av Sachsen.

Biografi

K stod som systerson till Gustav Adolf från början nära den sv tronen, vilket accentuerades av att hans morbror vid sin död efterlämnade endast en dotter som sin tronarvinge. K:s arvsanspråk kunde i viss mån anses berättigade enligt Norrköpings arvförening, men dessa kom dock inte att erkännas officiellt, inte ens vid hans tronbestigning.

Liksom andra furstesöner och högadliga utbildades K först genom informatorer och guvernörer. Hans bokliga studier var inriktade på historia, politik, juridik och krigsväsen, och stor vikt lades därtill på kunskaper i språk, utom svenska och tyska även franska och latin och i någon mån italienska. I fråga om K:s utbildning tog den pfalzgrevliga familjen sina vänner och politiska understödjare till råds, dvs dem som ofta stod för en gentemot oxenstiernoma oppositionell politisk linje: Skytte, Salvius, Gyllenhielm. Men det ansågs också lämpligt att rikskanslern tillfrågades och på bl a Oxenstiernas inrådan studerade K en kortare tid i Uppsala. Viktigare i hans utbildning var troligen den edukationsresa han företog 1638 till 1640. Han reste då genom Danmark, Tyskland, Nederländerna, Frankrike, Schweiz och gjorde även ett kort besök i England. Under denna resa märks främst hans studier vid Benjamins berömda officersakademi i Paris. Valet av den som hans främsta utländska studieanstalt markerar vikten av det militära inslaget i hans utbildning. Noteras bör emellertid också, att han till sina handledare i Paris kunde räkna det sv sändebudet där Hugo Grotius, vars De jure paris et belli tillhörde hans läroböcker.

I Sverige uppehöll sig K sedan till 1642, varunder han mestadels vistades vid hovet. Också denna tid kan räknas till hans utbildning. Han skulle nu göras förtrogen med rikets inre styrelse genom umgänge med de höga ämbetsmännen, genom studier i rikets arkiv, genom deltagande i ceremonierna vid hovet och genom att följa det politiska livet. Hans brev till fadern visar, att han intog en kritisk hållning till förmyndarregeringens politik. Han anknöt även direkt till vissa oppositionella inom riksrådet, synbarligen främst till Per Brahe förutom till pfalzarnas gamla vänner Skytte och Gyllenhielm. Hans politiska åskådning gick i mycket ut på att hävda den k myndigheten (Rosengren). Han deltog inte öppet i inrikespolitiken men sökte — utan större framgång — hävda det pfalzgrevliga husets intressen i Tyskland hos Axel Oxenstierna.

I juli 1642 reste K till armén i Tyskland för att vinna erfarenheter av krigföringen. Han reste utan officiell ställning, eftersom riksrådet trots faderns ansträngningar inte ville göra något för den pfalzgrevliga familjen, som kunde tolkas som ett erkännande av dess tronanspråk. K tjänstgjorde i Torstensons armé till hösten 1645 och deltog bl a i slagen vid Leipzig och Jankowitz liksom i fälttåget mot Danmark 1643—44. Tydligt är, att K redan nu visade sin duglighet som militär och gjorde viktiga erfarenheter för kommande uppgifter. Till dessa hörde, att han fick pröva på att förena militära och diplomatiska värv i de förhandlingar som han på Torstensons uppdrag ledde med prins Rákóczi av Siebenbürgen om en militärallians mot kejsaren.

När K återvände till Sverige, hade han en position i armén. Genom Kristinas trontillträde förbättrades också hans politiska ställning. Det framgår bl a av att man sökte utnyttja honom för att påverka drottningens ställningstagande till enskildas önskemål, någon gång även i politiskt viktiga frågor, som när Johan Salvius föranledde K att påverka Kristina till moderation i de fredsförhandlingar som pågick 1646.

Sin ojämförligt viktigaste insats före tronbestigningen gjorde K som generalissimus i Tyskland 1648—50. Hans utnämning till denna post förklaras till en del av att Kristina ville stärka hans ställning inför kommande tronföljarval. Dessutom behövde man i ett läge, då kriget led mot sitt slut, en överbefälhavare med den auktoritet som K:s släktförbindelse med den sv k familjen och med furstehusen i Tyskland tillförsäkrade honom. Hans redan dokumenterade förmåga att hantera inte blott militära frågor utan även diplomatiska och finansiella torde också ha spelat en roll. K:s förnämsta insats i krigets slutskede blev, att han genom att föra in sina trupper i kejsarens arvländer och understödja Königsmarck vid belägringen av Prag ökade trycket på kejsaren att sluta fred. Hans uppgift blev härefter att organisera verkställandet av fredsvillkoren och att i samband härmed genomföra de sv truppernas evakuering. De svåra diplomatiska och finansiella problem han härvid mötte löste han genom en av allt att döma kraftfull och självständig politik. Vid ett par tillfällen ådrog han sig Kristinas missnöje, eftersom drottningen ville få fredsverket genomfört så snabbt som möjligt, medan K strävade efter att så långt möjligt få sv — och i viss mån även pfalziska — intressen tillgodosedda också till priset av tidsfördröjning.

För K måste emellertid det viktigaste problemet före trontillträdet ha varit hans möjligheter att kunna spela en dominerande roll i sv politik. Vägen till detta mål tycktes länge gå genom ett giftermål med Kristina. Från åren 1637—38 och 1643—44 finns brev bevarade från Kristina till K, vilka ger uttryck åt hennes varma känslor för honom och som även innehåller löften om giftermål, vilka Kristina senare enligt K:s egen berättelse förklarade var givna "av ungdoms oförstånd", då hon inte hade makt att "förlova sig själv". Efter K:s återkomst hösten 1645 från sin första vistelse vid armén började han upptäcka, att Kristina inte var villig att hålla dessa löften, samtidigt som hon började ge uttryck åt sin motvilja mot giftermål överhuvudtaget. Frågan om drottningens giftermål var givetvis i hög grad en politisk fråga och drogs som sådan upp vid 1647 års riksdag. Kristina ville då inte binda sig utan förklarade, att hon skulle tänka över saken och därvid ha ett nådigt öga på K framför andra. Av allt att döma hade hon redan då beslutat sig för att lösa frågan om tronföljden efter henne på annat sätt än genom ett giftermål. Under K:s bortovaro 1648—50 tog hon upp tronföljdsfrågan med ständerna. Vid 1649 års riksdag lyckades hon att med stöd av de ofrälse och mot rådets och adelns motstånd genomdriva, att K valdes till tronföljare i händelse av hennes död utan tronarvingar. Vid riksdagen 1650 lyckades Kristina genom att i sammanhanget spela ut reduktionsfrågan få ständerna att acceptera K och hans manliga bröstarvingar som Sveriges arvfurstar. Därmed hade Kristina skapat förutsättningar för att kunna abdikera utan fara för den sv kungamaktens bestånd och rättigheter. Vid Kristinas kröning hösten 1650 skrev K under sin försäkran som arvfurste, i vilken han på förhand förpliktade sig till att som regent följa lag och rätt, regera med rådets råd och hålla välfångna privilegier. Han undgick dock att uttryckligen lova konfirmation av givna donationer, vilket han — med tanke på hans redan nu dokumenterade negativa inställning till Kristinas avsöndringspolitik — måste ha betraktat som en stor fördel.

Under tiden fram till tronskiftet våren 1654 höll sig K i stort sett ifrån politiken, sannolikt därför att han inte ville riskera sin position som tronföljare genom ställningstaganden, som misshagade drottningen. I fråga om utrikespolitiken fick han ibland tillfälle att ge sina synpunkter, särskilt på de tyska affärerna, då han även passade på att stödja de pfalziska frändernas intressen. Sommaren 1651, då Kristina första gången officiellt framförde sin önskan att abdikera, agerade K — möjligen utgående från att tronskiftet var snart för handen — genom vissa utrikespolitiska trevare i samband med Bengt Skyttes resa till Östeuropa (Runeby). Inte långt därefter — då Kristina uppskjutit sin abdikation — arbetade han intensivt för att frita sig från alla misstankar att ha uppmuntrat oppositionen mot Kristina i samband med den s k Messeniuska sammansvärjningen.

1647 och 1649 hade K förlänats vissa delar av Maria Eleonoras livgeding i Södermanland. I febr 1651 lades även Öland till hans underhållsområde. Han bosatte sig där i aug s å och kom att lägga ned en hel del intresse på öns näringsliv. Han lät utdika och uppodla Skede mosse och stödde i övrigt på olika sätt öns jordbruk, skogsbruk och handel. På Gotland, som från 1652 ingick i hans underhållsområde, påbjöd han en jordrannsakning för att anpassa dess skattesystem till det svenska. Även här sökte han befordra handeln.

Våren 1654 blev det emellertid avgjort, att Kristina skulle abdikera. Drottningen förhandlade med K och med rådet härom; ständerna sammankallades och måste foga sig efter Kristinas vilja. Den 6 juni 1654 avsade hon sig kronan, och K utropades till regent.

K:s regeringsperiod är förknippad med framför allt två stora frågor: den ena gällde Sveriges yttre expansion, den andra den statsfinansiella frågan. Båda upptog honom från början av hans regering. Hans statsfinansiella reformverksamhet kan sägas ha börjat redan med hans förhandlingar om drottningens abdikation och hans eget trontillträde. Det sammanhänger med att det i de löften han hade att avge vid trontillträdet ingick försäkringar att vidmakthålla adeln vid dess egendom. Dessa förhandlingar ledde bl a till att han i sin kungaförsäkran lyckades få intaget ett förbehåll, att han med rådets och ständernas samtycke kunde genomföra förändringar till rikets "bästa, säkerhet, uppkomst och tarv", vilket — som framgår av koncepten till denna bestämmelse — främst måste åsyfta reduktionen. I övrigt gav honom försäkran stor handlingsfrihet, vilket han till stor del kunde tacka Axel Oxenstierna för, som ledde slutdiskussionerna om denna.

K lät förbereda reduktionen under tiden fram till 1655 års riksdag. Vid denna fick han till stånd ett beslut, som i sina huvuddrag innebar: 1) att donationer givna på förbjudna orter efter 1632 skulle återgå till kronan, 2) att expektanser och allodialrättigheter givna efter 1632 skulle upphävas, 3) att en laga räfst med gods avsöndrade efter 1604 skulle genomföras, 4) att fjärdedelen av donationer givna efter 1632 utanför förbjudna orter skulle återgå. Tills en rannsakning skett, skulle dock i stället för fjärdeparten en summa i pengar motsvarande räntan av fjärdeparten betalas som kontribution. Beslutet tillkom efter en serie svåra förhandlingar med råd och ständer. I rådet var oppositionen stark. Att rådet gick med på denna reduktion torde delvis ha berott på att K hotade med andra, för rådet än mer misshagliga åtgärder, såsom en privilegieinskränkning. Han konfirmerade inte heller 1644 års adelsprivilegium. Det förelåg givetvis också nu, som vid tidigare riksdagar, ett starkt tryck från de ofrälse i reduktionsfrågan, vilket K i hög grad drog nytta av, bl a då det av ständerna fastslogs, att reduktionsfrågan skulle tas upp igen vid en kommande riksdag.

Man kan fråga sig, varför K ansåg, att just en reduktion av avsöndrade gods och räntor var en nödvändig reform. Härtill finns flera skäl. Ett sådant är hans önskan att minska adelns maktställning; ett annat att godsinkomsterna var undandragna ständernas bevillning och sålunda fördelaktiga ur konstitutionell synpunkt. Ett tredje skäl hör samman med hans åsikt om varför en statsfinansiell reform behövdes. Enligt hans mening skulle den stabilisera kronans budget på längre sikt; den skulle täcka bristen i den ordinarie staten. Vid beräkningarna av denna brist utgick man inte från det aktuella läget i april 1654, då inkomster dragits från den ordinarie staten till krigsbudgeten, utan från en beräknad ordinarie stat, som inte tyngdes av krigskostnader. Till den ordinarie staten behövdes säkra och vissa inkomster. Enligt kungens — liksom de ofrälses — uppfattning, deklarerad i flera sammanhang, var inkomsterna från skatte- och kronojorden den säkraste grundvalen för statsfinanserna.

Dessa åsikter hindrade inte, att K under krigsåren i det följande sett sig tvungen att använda en del av reduktionsinkomsterna för krigsändamål, liksom andra ordinarie inkomster. Det mest frapperande här är kanske de förpantningar av indragna gods och andra räntor, som skedde under vissa år av hans regering för att kunna finansiera krigsutgifterna. Dessa och övriga godsav-söndringar under K:s regentperiod är dock, trots de finansiella påfrestningar krigen innebar, av mindre omfattning än de godsinkomster som hemföll till eller indrogs av kronan. K har alltså fört en godspolitik som ökat kronans ordinarie skatte- och ränteinkomster.

Under åren efter 1655 års riksdag hade K inte möjlighet att själv leda genomförandet av reduktionen, såsom varit hans avsikt. Detta torde ha varit en orsak till att reduktionen kom att avstanna från hösten 1656. Dessutom torde han ha kommit att inse, att det var ofördelaktigt att genomföra reduktionen i ett kritiskt utrikespolitiskt läge, då han var tvungen att ta stora inrikespolitiska hänsyn vid tillämpningen av reduktionsbestämmelserna. I de viktigaste reduktionsresolutioner, som kungen gav ut, märks att han skärpte sin hållning i samband med att den utrikespolitiska situationen förbättrades. Den resolution som han utfärdade i maj 1658, strax efter Roskildefreden, är sålunda skarpare än Frauenburgsresolutionen i okt 1656. Han föredrog emellertid av allt att döma att uppskjuta reduktionen framför att genomföra den med ur hans synpunkt alltför många kompromisser.

K:s regentperiod tillhör det expansiva skedet i Sveriges stormaktstid. K var i hög grad militär och hade främst blick för de militära lösningarna på de utrikespolitiska problemen, även om hans krigföring hela tiden kompletterades av en livlig diplomatisk verksamhet. Den första stora utrikespolitiska fråga han tog upp gällde Sveriges ställning i Östeuropa. Han hade även som tronföljare följt utvecklingen här med uppmärksamhet. Nu hotade Ryssland, som 1653 öppnat krig med Polen, att förvärva områden som låg inom Sveriges intressesfär. En förstärkning av Rysslands ställning skulle även hota Sveriges baltiska provinser. K ansåg det därför nödvändigt att ingripa. Att han valde att vända sig mot Polen i stället för mot Ryssland berodde bl a på Polens svaghet, på att de områden, främst Kurland och Preussen, som Sverige var mest intresserat av, låg under polsk överhöghet, och på att det i förhållande till Polen fanns ouppgjorda tvistefrågor som förevändning, främst det polska vasahusets pretentioner på den sv tronen och Polens anspråk på Livland. Det expansiva syftet bakom beslutet att anfalla Polen kan inte förnekas. Häri ingår även förhoppningar om inte bara politiska och strategiska vinster. K lockades också av möjligheten att vinna rika områden, som skulle betyda nya inkomstkällor för statskassan och nya utgångspunkter för handelspolitisk expansion.

Realiter fattades beslutet om kriget i samband med de stora rådsdebatterna i dec 1654, då K lät förelägga rådet frågorna, om rustningar borde ske, om de borde dimensioneras för defensivt eller offensivt uppträdande och åt vilket håll ett eventuellt angrepp borde riktas. Riksrådet visade sig delvis motsträvigt och sökte skjuta det reella avgörandet på K, men genom en skickligt upplagd taktik lyckades kungens talesmän, rikskanslern Erik Oxenstierna och riksdrotsen Per Brahe, genomdriva rådets anslutning till att offensiva rustningar borde ske, att de skulle riktas mot Polen och att Polen skulle krävas på "real försäkring" och "satisfaction" (H Landberg). Därmed kunde värvningsoffensiven sättas i gång, och efter att ha fått ständernas godkännande av kriget mot Polen, avreste kungen på sommaren 1655 med hären till Pommern, som blev utgångspunkt för huvudanfallet mot Polen.

K:s stora militära framgångar i Polen 1655—57, bland vilka tredagarsslaget vid Warszawa väckte mest uppmärksamhet, gav inte motsvarande politiska resultat. En viktig orsak härtill var den, att svenskarna inte hade tillräckliga militära och ekonomiska resurser för att kunna behärska hela Polen. Därtill kom, att det utrikespolitiska läget kontinuerligt försämrades. Kurfursten av Brandenburg tvingades i början av 1656 ingå det för Sverige fördelaktiga fördraget i Königsberg, där kurfursten accepterade Sverige som länsherre över Ostpreussen i stället för Polen. Brandenburg kunde emellertid ställa allt högre anspråk för sitt stöd till K i takt med att dennes ställning i Polen blev allt svårare. Det försämrade läget markeras framför allt av fördraget i Labiau i nov 1656, då K måste medge kurfursten full suveränitet i Ostpreussen mot att erhålla hjälp vid erövringen av andra områden från Polen, såsom Västpreussen och Kurland. Brandenburg såg alltmer sin fördel i en anslutning till Polen och slöt hösten 1657 förbund med den polske konungen. Till dessa motgångar för K kom, att Ryssland i juni 1656 öppnade krig mot Sverige och att Österrike i maj 1657 slöt förbund med Polen och sände trupper till dess hjälp. K, som under intryck av sina stora initialframgångar i Polen hyst allvarliga planer på att förena hela detta rike med Sverige, kunde från 1657 räkna med synnerligen stora svårigheter för att kunna uppfylla redan målsättningen att vinna Preussen och Kurland för Sverige. I denna situation erhöll K meddelande om att Fredrik III av Danmark i början på juni 1657 definitivt hade brutit freden med Sverige. Det skedde i hopp om att Danmark nu, när Sverige var engagerat i Polen och dragit mäktiga fiender på sig, skulle kunna återvinna något av det Sverige tidigare erövrat på Danmarks bekostnad. K ansåg det omöjligt att föra krig i Polen med Danmark som fiende, eftersom Danmark kunde föra kriget inom Sveriges gränser. Han gick då med hären mot Danmark genom Holstein och erövrade under hösten Jylland. Han förde underhandlingar med Cromwell om att denne skulle bistå Sverige med sin flotta för att K skulle kunna föra över sina trupper till de danska öarna, men förhandlingarna blev resultatlösa. Då kom den stränga vintern till hjälp, och K kunde i slutet av jan 1658 gå över med hären till Fyn, varvid danska hären besegrades. Den 6 febr företogs det ryktbara tåget över Stora Bält från Langeland till Lolland, och den 12 febr stod den sv hären på Själland. Försvaret på de danska öarna liksom av Khvn var dåligt förberett. Genom K:s överraskande angrepp var Danmark försatt i en tvångssituation. Fredsförhandlingar inleddes, vid vilka franska och engelska medlare spelade en viktig roll. Genom freden i Roskilde, da- terad till den 26 febr, erhöll Sverige Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Bornholm och Trondheims län. I fredsvillkoren ingick även en bestämmelse, att Sverige och Danmark hädanefter inte skulle ingå någon allians mot varandra, liksom att de skulle i fortsättningen söka förhindra, att någon fientlig örlogsflotta passerade in i Östersjön,

Bakom de krav, som K fick tillgodosedda i Roskildefreden, låg en önskan att vinna åt Sverige de näraliggande danska territorierna på den sv sidan av Östersjön. Dessutom var det ett gammalt sv intresse att vinna fotfäste vid Öresund för att kunna kontrollera inloppet till Östersjön och kanske så småningom få grepp över inkomsterna från Öresundstullen. K:s önskemål att kunna kontrollera handeln på skilda handelsvägar kommer också fram i samband med Roskildefreden och dess efterspel, både i fråga om Öresundstullen och beträffande förvärvet av Trondheims län, som visserligen delvis kan ses som en strategisk vinst men som också var av betydelse för behärskandet av handel och handelsvägar i Nordatlanten. Av fredsvillkoren framgår för övrigt att den gamla huvudtanken i sv stormaktspolitik — Östersjön som ett innanhav dominerat av svenskarna — var synnerligen levande för K. Fientliga örlogsflottor skulle inte släppas in i Östersjön. Danmark skulle i fortsättningen fungera som ett stödland till Sverige. Ja, Danmark var nu så försvagat, att det, som K förhoppningsfullt uttryckte det, till sist skulle "söka Sveriges protektion, om icke alldeles med tiden kombinera sig med Sverige".

Under förhandlingarna med danskarna om birecessen till fredsfördraget visade det sig emellertid, att förhoppningarna, att Danmark skulle utgöra ett stöd för Sverige, i varje fall inte skulle uppfyllas under den närmaste tiden. Den totala utrikespolitiska situationen undergick inte heller någon förbättring under våren 1658 utan försämrades snarast. Omedelbart efter Roskildefreden planerade K att inleda ett angrepp i Tyskland mot Brandenburg eller Österrike för att till sist vinna förstahandsmålet med kriget mot Polen, nämligen Preussen och Kurland. Det visade sig dock, att Sverige skulle bli helt isolerat i ett sådant företag. Förhandlingarna om allianser med England och Frankrike syntes bli resultatlösa. Nederländerna var negativa till Sveriges strävanden att ytterligare stärka sin maktställning i östersjöområdet och kunde väntas övergå till fientligheter, om K inriktade sig på ett förvärv av Preussen. Att i detta läge uppta ett krig i Tyskland — då även Danmark syntes opålitligt — var mer än ett vågspel. K kunde dock inte — med fyra fiender på halsen — avrusta hären, samtidigt som han insåg omöjligheten att underhålla den med sv medel. I detta läge kunde ett nytt krig med Danmark synas som den bästa lösningen. Nederländerna skulle visserligen fortfarande utgöra ett problem, men Brandenburg, Österrike och Polen skulle i så fall kunna pacificeras. K synes också ha blivit mer och mer villig att söka fred med dessa stater även till priset av Preussen. Ett förvärv av Danmark kunde vara väl så fördelaktigt som en erövring av Preussen och innebära ett totalt fullföljande av de ovan angivna strävandena bakom Roskildefreden.

Sedan K hade fått stöd av de rådsmedlemmar han hade hos sig för ett nytt krig mot Danmark, öppnade han i aug 1658 detta genom att med den del av hären som låg i Holstein segla över från Kiel till Själland. På Jylland och Fyn låg fortfarande sv trupper förlagda i väntan på att förhandlingarna om birecessen skulle slutföras. Det andra kriget mot Danmark blev emellertid fyllt av motgångar för K. Hans och Sveriges resurser räckte inte till för att betvinga ett Danmark, som kämpade för sin existens, och som dessutom fick stöd av Nederländerna, vars flotta i strid med den sv vid Kronborg tilltvingade sig passagen till Khvn. Därmed undsattes staden, och svenskarnas belägring av denna blev långvarig. K förlorade också Trondheims län, Bornholm och Fyn till danskarna, hans stormning av Khvn i dec 1659 misslyckades och truppernas underhållssituation försämrades alltmer i de utblottade och av missväxt drabbade danska områdena. Inte från något håll kunde K, trots intensiva förhandlingar, erhålla ekonomisk och militär hjälp, även om Sverige erhöll visst diplomatiskt stöd från England och Frankrike gentemot Nederländerna. Ett positivt drag i situationen var att svenskarna lyckades erhålla stillestånd i kriget mot Ryssland i dec 1658. England och Frankrike skärpte emellertid sin hållning och ingick i de sk Haag-konserterna med Nederländerna för att få till stånd en fred i Norden med Roskildefördraget som bas men med betydande inskränkningar till Sveriges nackdel. Det var i denna situation som K i dec 1659 begav sig till Gbg för att vinna riksdagens stöd för en fortsatt aktiv utrikespolitik — som troligen mer än tidigare nu skulle inriktas på att vinna en allmän fred åt Sverige. Innan kungen hunnit helt klargöra sin ställning i fredsfrågan, avled han, natten mellan 12 och 13 febr, troligen till följd av lunginflammation.

I sitt såväl inrikes- som utrikespolitiska agerande framstår K som en typisk representant för en stark kungamakt på gränsen till envälde. I sin kungaförsäkran hade han tillförsäkrat sig rätt stor handlingsfrihet; fullständigt kunde han dock inte utnyttja denna, eftersom han för att driva den politik han önskade måste ta hänsyn till de grupper, som förfogade över de resurser han ville ta i anspråk. Konstitutionellt var han inte klart bunden till att få riksdagens samtycke 1655 till kriget mot Polen, men detta behövdes för att han skulle erhålla de krigshjälper som var nödvändiga. Typiskt för K:s agerande är, att han för att vinna detta samtycke försatte riksdagen i en tvångssituation, där krigsrustningarna redan var i full gång och riksrådet ställt sig bakom kriget. Riksdagen kunde därmed inte utan att allvarligt skada kungens och rikets prestige säga nej till kriget. Under sin frånvaro från hemlandet agerade K utrikespolitiskt helt självständigt. Riksrådet, som ledde inrikesförvaltningen i Sverige, hade föga inflytande över utrikespolitiken. Så småningom finner man belägg för att K samlade de rådsmedlemmar som han hade i fält kring sig till rådsmöten. Protokoll från sådana finns bevarade särskilt från 1658—59. Rådet har varit splittrat på en hemmaavdelning och en fältavdelning, vilket givetvis försvagat dess position. I sin närhet hade kungen framför allt rådspersoner med militär ställning, vilka kan antas ha varit mer benägna att understödja en politik med militära medel än de civila medlemmarna av rådet skulle ha varit. Den militära dominansen i den lilla fältavdelning av rådet, som med kungen fattade det definitiva beslutet att börja det andra kriget mot Danmark, är påtaglig.

K:s taktik gentemot ständerna är av likartat slag. Efter 1655 års riksdag sammankallades dessa till möten landskapsvis 1656 och 1657 för att övertalas till nya bevillningar och utskrivningar. Dessa möten kunde motiveras med svårigheten för K att komma hem till Sverige och hålla riksdag, men de kan också förklaras med att det var lättare att begära extraskatter av ständerna, när de var splittrade i landskapsmöten. Våren 1658 kallade K ett utskott av de tre högre stånden till Gbg, som gav honom stöd till hans utrikespolitik och bl a förklarade, att han hade frihet att dirigera hela verket "som KM:t själv allernådigst prövar dess rikes välfärd, arméns upprätthållande samt undersåtarnas fromma, säkerhet och försvar enligt och beförderligt" — ett uttalande som han sedan använde för att försvara det andra kriget mot Danmark. Utskottsmötet var emellertid föga representativt för de tre högre stånden, bl a därigenom att det för borgerskapet deltog representanter från blott fyra städer och att riddarhusrepresentationen bestod av landshövdingar och andra högre tjänstemän, som kommit till Gbg på ämbetets vägnar. Inga präster eller borgare från Finland deltog.

K var således angelägen att kunna peka på att han regerade konstitutionellt och konsulterade råd och ständer för viktiga beslut men manövrerade samtidigt så, att dessa organ i sin helhet och i praktiken föga kunde inverka på besluten. Detta är tydligast i fråga om utrikespolitiken. Inrikespolitiken kunde K inte leda på samma sätt, i varje fall inte i förhållande till rådet. De i Sthlm varande riksråden utgjorde hemmaregering och skötte alla löpande ärenden. De måste dock ta hänsyn till kungens kända eller förmodade vilja och kunde vänta sig räfst och rättarting, när K återvände hem, vilket det ofta var tal om att han skulle göra. K lät sig också noggrant informeras om vad som försiggick i förvaltningen i hemlandet. Han kunde även utnyttja de motsättningar som fanns inom rådet och bland de högre tjänstemännen, främst den mellan rådsmajoriteten och kammarpresidenten och reduktionsverkets ledare Herman Fleming, som var anhängare av en förstärkning av kungamakten på den högre aristokratins bekostnad.

K lyckades alltså i hög grad hävda kungamaktens ställning även inåt trots det många gånger ansträngda utrikespolitiska läget. Förklaringen härtill ligger naturligtvis främst i de maktresurser som han förfogade över. Han behärskade armén, han var rättsväsendets högste domare och han hade makten över tillsättningarna av såväl civila som militära ämbeten. Han kunde utdela donationer och privilegier i hemlandet — vilket som nämnts skedde i liten utsträckning — och i erövrade områden — där han var högst frikostig mot sina närmaste medarbetare. Han utnyttjade även reduktionen som maktmedel; dels fungerade den som ett hot mot den godsägande aristokratin, dels kunde K meddela eftergifter i reduktionen för dem, som han ville gynna. Den bekanta striden om K:s testamente, i vilket han på dödsbädden sökte säkra kungamaktens intressen i förmyndarregeringen för Karl XI, visade, att kungamaktens företrädare utan stödet av en myndig konungs maktresurser inte kunde hindra att maktens tyngdpunkt förlades hos råd och ständer.

Som regent förenade K i sig flera för sin uppgift värdefulla egenskaper. Han var skicklig militär, diplomat och politisk taktiker, och han kunde begåvningsmässigt mer än väl hävda sig mot sin omgivning. Han kunde skarpsinnigt analysera en politisk situation och finna utvägar till att utnyttja den till egen fördel. Hans optimism var en av hans stora tillgångar men slog ibland över i ogrundad sangvinism. Han ställde sina politiska mål högt, ibland alltför högt för att de skulle vara möjliga att nå. Samtidigt garderade han dock sin ställning så, att allt inte skulle kunna rasa ihop, vilket bäst beläggs av att hans vinster i Roskildefreden i stort sett kunde behållas, även sedan han själv gått bort. Hans arbetsförmåga var stor — en nödvändig egenskap hos en politiker, som i så hög grad samlade makten att besluta i sina händer. Karakteristiskt för honom som politiker är hans ovilja mot att binda sig definitivt för framtiden: han lämnade därför ofta fördrag och beslut på viktiga punkter i en dubbeltydig form. Detta kunde han ofta dra fördel av, men det kunde också i längden motverka hans intressen. Mitt i den djärvhet och beslutsamhet han så många gånger visat prov på finns ett drag av vankelmod och inkonsekvens. Vissa kastningar i hans politik kan inte enbart förklaras av förändringar i den yttre situationen utan måste hänföras till en bristande förmåga att driva en långsiktig politik. Därmed sammanhänger, att de mål han ställde sig kunde vara omöjliga att genomföra samtidigt. Det gäller hans två huvudmål: en stark yttre expansion och en inre stabilisering av statsfinanserna. Men han misslyckades endast till en del. Genom krigen med Danmark tillförde han Sveriges krona stora och bestående vinster, och genom sin reduktion lade han grunden till den omfattande reorganisationen av statsfinanserna under Karl XI.

Som person var K stolt, känslig och hetlevrad. Under de perioder han som tronföljare fick gå utan politiska eller militära uppgifter gav han ofta uttryck åt depressiva stämningar. Genom sin utbildning hade han en kulturell orientering, som han ibland hade nytta av, men han hade knappast några större kulturella intressen. Före sitt äktenskap uppehöll han flera kärleksförbindelser med utomäktenskapliga barn som följd, bland vilka främst är att märka greve Gustav Carlson, officer i sv och sedermera holländsk tjänst. K:s äktenskap med Hedvig Eleonora var i hög grad en politisk förbindelse, men inga tecken tyder på att det varit annat än harmoniskt. I vad mån K:s frieri till Kristina haft en verklig känslogrundval är omöjligt att uttala sig om. Hans intresse av att det skulle synas så är alltför påtagligt för att man skall kunna lita på hans egna uttalanden i denna riktning. Att K kunde hysa personliga känslor kommer tydligast fram i hans vänskapliga brev till Lorentz von der Linde från tronföljartiden. I stort sett framstår K som en ganska isolerad person: isolerad i hög grad på grund av sin position, givetvis, men också på grund av att han så helt lät sig uppslukas av sina politiska och militära företag.

I historiografiskt avseende är S Pufendorfs De rebus a Carolo Gustavo, Sueciae rege, gestis commentariorum libri septem, utkommen. 1696, av stor betydelse. Skriven på officiellt uppdrag gav den en starkt förhärligande bild av K som krigare o statsman. En mera kritisk syn återfinner man senare hos Sven Lagerbring i Sammandrag af Swea rikes historia (1778—80). Med romantiken o dess hjältedyrkan följer ett uppsving för K i den historiska uppfattningen. C F Ruhs ger en starkt positiv bild av honom i Geschichte Schwedens (1803—14), o samma beundran för hjälten K möter i accentuerad form hos E G Geijer i hans historiska föreläsningar från våren 1817, utgivna av A Blanck (1947). A Fryxell intog en annan ståndpunkt: i Berättelser ur sv historien, 11—12 (1843) angrep han K för hans krigslystnad, som orsakat stora olyckor för Nordens folk, o för hans bristande ordhållig-het o dubbelspel i diplomatiska sammanhang. Mot denna uppfattning vände sig F F Carlson i Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset, 1 (1855). Han såg hos K e'n "förundransvärd förening av kraft och rörlighet" o fann det moraliska försvaret för denne i att han aldrig "skilt sin storhet från Sveriges". Den positiva synen på K utvecklades ytterligare av flera författare i samband med den nationella aktivismen i början på 1900-talet o präglar särskilt J L Carlboms många arbeten om K:s krig o diplomati (jfr om verksamheten för att få till stånd Karl Gustavmonumentet på Djurgården i Sthlm A Ellenius, Den offentliga konsten o ideologierna, 1971). I senare forskning har den nationellt o moraliskt laddade debatten om K ersatts av ingående diskussioner om enskilda problem i o aspekter på hans regeringstid.

Till de problem som särskilt diskuterats hör K:s krigsplaner i samband med angreppet på Polen 1655. Efter de grundläggande arbetena av N Eden (HT 1906) o G Wittrock (KFÅ 1920—22) togs frågan upp igen av B Kentr-schynskyj (KFÅ 1956), som i motsats till den tidigare forskningen ville hävda, att K skulle ha föredragit att anfalla Ryssland med Polen som bundsförvant o att dessa planer stupade på polskt motsånd. H Landberg har ingående undersökt riksrådsdebatterna i dec 1654 o visat hur rådsmajoriteten av kungen drivits att tillråda offensiva rustningar riktade mot Polen. Landberg har i sammanhanget betonat värvningsfrågans avgörande roll för rådsdebatterna o för förhållandet mellan kung o riksråd (1969). Han har även undersökt K:s finansiering av anfallet mot Polen o bl a hävdat att krigsutgifterna orsakat den brist i staten, som skulle täckas av reduktionsinkomsterna. Ovan givna uppfattning i denna fråga ansluter sig till S Dahlgrens avhandling om Karl X Gustav o reduktionen (1964). Vad gäller K:s krigföring pågår sedan ett antal år forskningar inom Militärhistoriska avdelningen vid Militärhögskolan, vilka delvis har redovisats i avdelningens serie Carl X Gustafstudier. Betr den omstridda frågan om orsakerna till K:s andra krig mot Danmark bör särskilt nämnas den grundliga undersökning av B Oden (1961), som starkare än någon tidigare framhäver de ekonomiska o handelspolitiska övervägandena bakom K:s beslut samt trycker på Danmarks roll som ett för kungen alternativt erövringsobjekt till Preussen.

K:s tåg över Bält har utlöst en långvarig o livligt uppmärksammad diskussion, som framför allt har gällt Erik Dahlberghs roll i detta sammanhang. Debatten har lett till en rad undersökningar av källorna till det första kriget mot Danmark. Mot den sedan 1700-talet gällande uppfattningen att Dahlberghs insats o tillstyrkan var av avgörande betydelse för kungens beslut att gå över isen med hären till Själland vände sig G Björlin i ett arbete 1921. C Weibull behandlade problemet från nya, källkritiska utgångspunkter (Sc 1948— 49), o den långvariga diskussion hans uppsats föranledde har tillsvidare nått en slutpunkt med A Stades avhandling om Erik Dahlbergh som historieskrivare, där en rad källskrifter, som spelat en viktig roll för uppfattningarna om K:s krigföring, undersökts ur källkritisk o historiografisk synpunkt.

Författare

Stellan Dahlgren



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

K:s arkiv före tronbestigningen i Stege-borgssaml (förteckn av P Sondén i MRA, NF, ser 1:5, 1918) o som konung huvudsakl i ser Skrivelser till konungen (förteckn av P Sondén i MRA, 5, 1901) o i Kungl handskr:-saml, RA, Egenhänd resejournal o utkast till bataljplaner i KB, Anteckn:ar o utkast till slagordn:ar i UUB.

Från K finns stora serier egenhänd brev, bl a till föräldrarna o brodern Adolf Johan i Stegeborgssaml, till Axel Oxenstierna, Erik Oxenstierna, M G De la Gardie o Maria Euphrosyne, till Per Brahe o C G Wrangel (delvis tr i HSH 5, 1818, s 196—264)i Sko-klostersaml o till G O Stenbock, allt i RA (handskr förteckn av P Sondén över sv regen-ters egenhänd brev). Brev från K till R v Ascheberg, M Biörenklou (tr av C Adlersparre i Hist samhar, 5, 1822), E Dahlbergh o J Matthia= i UUB. K:s brevväxl m C K v Schlippenbach tr av A v S ur familjearkivet Arendsee under titeln Zur Geschichte der ho-henzollerischen Souveränität in Preussen (1906). G Adlersparre har i Handhar rör Sveriges äldre, nyare o nyaste hist, 3—4 (1830—31) utg några brev från K till fadern 1640—41 o i Hist samhar, 2^ (1795) K:s egenh berättelse om sina giftermålsförhandhar med drottning Kristina.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: Jfr ovan samt bibliogr hänvis-n:ar i: S E Bring, Bibliogr handbok till Sveriges hist (1934; oförändr omtr i Sveriges hist till våra dagar, 15, 1945); J Rosén, Sv hist, 1. Tiden före 1718 (3 uppl, 1970, käll- o litt:-fört efter varje kap); Sv hist bibliogr 1936— 1950 (1964) o 1951—1960 (1968); Sv hist bibliografi fr o m 1961 utg årsvis av Sv hist fören. Särskilt o utöver i ovannämnda hän-visniar upptagna arbeten kan nämnas: Aage F Blomberg, Fyns villkor under svenskekrigene 1657—1660 (1973); K o Danmark. Källkritik o krigshist, ed A Stade (Carl X Gustaf-studier 1, 1965); S Dahlgren, Kansler o kungamakt vid tronskiftet 1654 (Sc 1960); dens, K o re- duktionen (1964); dens, Charles X and the constitution (Sweden's age of greatness 1632—1718, ed by M Roberts, 1973); H Landberg, Statsfinans o kungamakt. K inför polska kriget (1969); B Oden, K o det andra danska kriget (Sc 1961); S I Olofsson, K. Hertigen-tronföljaren (1961); H Rosengren, K före tronbestigningen. Pfalzgreven intill tronföljarvalet 1649 (1913); N Runeby, Mo-narchia mixta (1962); dens, Bengt Skytte, Comenius o abdikationskrisen 1651 (Sc 1963); A Stade, Erik Dahlberg o K:s krigshist (Carl X Gustaf-studier 3, 1967); dens, Tillkomsten av K:s beslut om krig med Polen 1655 (ibid 7; i ms 1975); R Torstendahl, rec av Landberg ovan a a (HT 1969).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Karl X Gustav, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12355, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stellan Dahlgren), hämtad 2018-12-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12355
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Karl X Gustav, urn:sbl:12355, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stellan Dahlgren), hämtad 2018-12-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se