Meriter

Hansen, Fredrik Vilhelm, f 22 juni 1862 i Sthlm (Ty), d 26 okt 1929 där (Engelbr). Föräldrar: grosshandl Friedrich Wilhelm H o Sophia Augusta Roeck. Mogenhetsex vid Nya elementarskolan i Sthlm 78, elev vid KTH 78, avgångsex från dess avd för väg- o vattenbyggnad 82, bitr ing vid Sthlms stads vattenlediKverk 82—86, militärkurs för inträde i väg- o vattenbyggn :kåren 86, arbetschef vid anläggn av vatten- o avloppsledn i Västerås 8(5—88, löjtn i väg- o vatten-byggn:kåren 10 febr 88, bitr ing vid Sthlms stads vattenledn:verk 88—94, arbetschef där 94—97, tf brandinspektör i Sthlm stads brandförsäkringskontor 94, brandinspektör 96—00, förste ing vid Sthlms stads vatten:ledn:verk 97—05, verkst dir i Nya Trollhätte kanalbolag 98—04, kapten i väg- o vattenbyggnkåren 14 okt 98, led av Gbgs hamnstyr 98—11, av kommittén ang förvalta av Trollhätte kanal- o vattenverk 17 juni—8 nov 04, av kommittén ang kronans tomter vid Trollhättan juni—nov 04, major i väg- o vattenbyggn:kåren 16 juni 05, tf dir för Trollhätte kanal- o vattenverk 05, verkst dir där 16 juni 05—08, ordf i kommittén för utarb av instruktion för vattenfallsstyr 23 juli—7 dec 08, överstes avsked ur väg- o vattenbyggn:kåren 9 okt 08, dir o ordf i vattenfallsstyr 1 jan 09—20, generaldiris n h o v 16, generaldir o chef för Statens vattenfallsverk 1 juli 20—28, led av 1909 års kanalkommission, led av styr för KTH från 11, ordf i vattenfallssakk dec 14—mars 18, i Dalälvens regleringsfören 16, i Sthlms stads kommitté för hamnförvaltn:s ordnande 16—18, i kanalkommissionen juni 16—juni 22, i Lidingöbrostyr från 17, i elektrifieringskommittén juli 17—maj 23, ordf i styr för statens meteorologisk-hydrografiska anstalt 18—28, led av sv styr för Nord administrativa förb från 18, sv ordf i kommissionen ang elektrisk kraftöverföring från Norge till Danmark maj 21—dec 22. — LLA 17, LIVA 19, LFS 20, HedLIVA 27, HedL av Sv Teknologfören 28.

G 30 okt 95 i Sthlm (Ty) m Tyra Benckert, f 29 april 75 där (ibid), d 26 aug 68 där (Osc), dtr till rådmannen Herman Theodor B o Hedvig Carolina Mathilda Wikblad.

Biografi

Vilhelm H härstammade både på fädernet och mödernet från Tyskland, på fädernet från en gammal bondesläkt i Schleswig-Holstein. Farfadern var överlärare i Flensburg. En av dennes många söner, H:s far, invandrade till Sverige, där han så småningom etablerade sig som grosshandlare i vinbranschen i Sthlm. H:s mor, som var född i Sthlm, tillhörde en släkt från Lübeck, där en förfader varit överborgmästare. H, som var den yngre av två bröder, var mångsidigt och rikt begåvad. Han hade påtagliga ledaregenskaper, som gav sig till känna redan vid tidig ålder. När fadern gick bort var H inte mer än åtta år gammal. Även om familjens ekonomi inte var dålig, bidrog väl faderns tidiga bortgång till att H påskyndade sina skolstudier, samtidigt som han tidigt började bidra till inkomsterna genom att undervisa kamrater. Något innan han fyllde 16 år avlade han sin studentexamen — efter att dagen före ha konfirmerats. De därpå följande studierna vid Tekniska högskolans fackavdelning för väg-och vattenbyggnadskonst genomfördes med glans, och ännu inte fyllda 20 år hade han med mycket goda vitsord avlagt sin civilingenjörsexamen. Teknologiska Institutet i Sthlm hade 1876 genom nya stadgar och lärarbefattningar fått en mera vetenskaplig inriktning och egentlig högskolekaraktär, markerad av den nya benämningen Tekniska högskolan. I samband härmed vidgades fackavdelningen för väg- och vattenbyggnadskonst från treårig till fyraårig och en särskild professur i väg- och vattenbyggnadskonst tillkom. H tillhörde en av de första årskullarna, som här under professor P W Almqvists utomordentliga och inspirerande ledning fick sin gedigna grundutbildning som väg- och vattenbyggare, väl i klass med utlandets främsta. Som så många andra dugande väg- och vattenbyggare vid denna tid började H sin ingenjörspraktik vid statens järnvägsbyggnader i Norrland, där han sommaren före sista studieåret vid KTH tjänstgjorde som praktikant. Efter examen började han emellertid hos Sthlms stads vattenledningsverk, som då hade stora utbyggnadsplaner, och det var vattenbyggandet och vattnets utnyttjande i olika hänseenden, som sedan blev hans verksamhetsområde.

Efter några år som biträdande ingenjör vid vattenledningsverket genomgick H den särskilda militärkurs, som ordnades vid Svea ingeniörbataljon för aspiranter till väg- och vattenbyggnadskåren. Rekryteringen till denna personalkår, som dels tillgodosåg väg-och vattenbyggnadsstyrelsens behov av kvalificerade ingenjörer, dels tjänade som en reserv för arméns ingenjörsbehov i händelse av krig, hade tidigare skett genom väg- och vattenbyggnadsutbildningen vid Högre artilleriläroverket å Marieberg. Sedan denna utbildningsverksamhet upphört i och med tillkomsten av fackskolan för väg- och vattenbyggnadskonst vid KTH, hade kåren under ett antal år inte tillförts någon ny personal på grund av brist på personer, som fyllde de gamla kompetenskraven. 1885 utfärdades emellertid nya bestämmelser för inträde i kåren, varvid bl a förutom avgångsexamen från fackskolan för väg- och vattenbyggnadskonst vid KTH föreskrevs genomgång av en särskild militärkurs. H genomgick den första av dessa kurser och vann senare, liksom flertalet av dåtidens mera dugande väg- och vattenbyggare, inträde i denna tekniska elitkår. Det är sannolikt att denna kurs ytterligare utvecklade H:s ledaregenskaper. Han passerade här snabbt graderna och blev som major vid sin avgång ur kåren inför tillträdet av chefsskapet för Vattenfallsstyrelsen, vid 46 års ålder utnämnd till överste, en mindre vanlig honnörsbevisning.

Vid Sthlms vattenledningsverk blev H snart chefens närmaste man och senare chef. I den starka expansion som präglade Sthlm under 1880- och 1890-talen var vattenförsörjningsfrågan av stor betydelse. En kraftig utveckling av vattenledningsverket ägde härvid rum under H:s skickliga medverkan. Filtreringstekniken fördes till en mycket hög teknisk nivå, den bakteriologiska analysen utvecklades och det nya byggnadsmaterialet armerad betong utnyttjades väl för nya byggmetoder. En påtaglig strävan att tillgodogöra sig den moderna teknikens framsteg, vilka H genom upprepade studier i utlandet följde, präglade hans verksamhet. Som chef för vattenledningsverket kom det på hans lott att utreda och planlägga Sthlms framtida vattenförsörjning. Detta ledde bl a till utnyttjandet av Bornsjön som vattentäkt och anläggning av Norsborgsverket. För att genomföra detta erfordrades inköp av betydande markarealer, de s k Bornsjö-egendomarna. De mycket krävande underhandlingarna härför lyckades väl, ej minst tack vare H:s underhandlingsförmåga, som han även senare fick pröva och visa i många stora och svåra förhandlingsuppdrag.

Sina största insatser skulle H dock göra inom andra delar av vattentekniken. Vid 36 års ålder hade han vid sidan om chefskapet för Sthlms vattenledningsverk fått befattningen som verkställande direktör vid Nya Trollhätte Kanalbolag, då ett enskilt företag. Detta kom honom att alltmer ingående engagera sig i Trollhätteproblemen, som under 1890- och början på 1900-talet starkt sysselsatte de tekniskt och ekonomiskt intresserade i landet. Det gällde dels utnyttjandet av vattenkraften i Trollhättefallen, dels ombyggnad av den senast 1844 ombyggda sjöfartskanalen, vars trafikkapacitet började visa sig otillräcklig.

Genom en serie rättegångar hade Kronan slutgiltigt 1901 tilldömts huvuddelen av vattenrätten i Trollhättefallen och ett par år tidigare hade en utförlig utredning framlagts om ny kanal, som följde Polhems gamla linje i älven utefter fallsträckan. Fråga uppstod nu om vattenkraftens utnyttjande och om kraftstationens lämpliga förläggning. Kronan ägde ingendera av stränderna, den västra ägdes av enskilda kraftintressenter och den östra var upplåten åt kanalbolaget. Tveksamhet rådde om Kronan själv borde utbygga fallen och sälja kraft eller om vattenrätten borde utarrenderas till enskilda. J G Richert hade utfört omfattande utredningar i ärendet med förslag, som bl a innebar västra strandens utnyttjande för två kraftstationer, en i enskild ägo och en i Kronans. Andra förslag, om den östra strandens utnyttjande, förelåg. H ingrep nu i denna strid dels vid en offentlig debatt på Teknologföreningen efter ett av Richert hållet föredrag, dels genom ett av honom författat och av direktionen för kanalbolaget på eget initiativ till KM:t ingivet yttrande. H utvecklade härvid på ett övertygande sätt fördelarna med att förlägga kraftuttaget till den östra älvstranden, ävensom lämpligheten av en ombyggd kanal i huvudsak i den dåvarande kanalens sträckning, även den österut. Han pläderade även för statens tillhandahållande av kraft till lågt pris för industrietablering och snabba åtgärder för utnyttjande av de stora kraftresurserna i Trollhättefallen. I kraft av den sakliga och energiska argumenteringen vann H:s idéer gehör hos statsmakterna. Staten förvärvade kanalbolaget och dess egendom, ett nytt förvaltningsbolag, Kungl Trollhätte kanal- och vattenverk, bildades med H som chef, den första kraftanläggningen utfördes och därefter kanalombyggnaden. För dessa efter dåtida sv förhållanden mycket omfattande, byggnadstekniskt och organisatoriskt komplicerade arbeten med stor ekonomisk räckvidd var H den inspirerande och pådrivande ledaren. I ledarebegåvningen låg inte minst förmågan att till verksamheten knyta unga driftiga medarbetare, som i ett utomordentligt samarbete genomförde de stora arbetena till ett lyckligt resultat. Då frågan om kanalombyggnaden av regeringen fördes fram till riksdagen, mötte den motstånd och statsutskottet avstyrkte. På anmodan av civilministern höll då H ett föredrag i ärendet för riksdagens ledamöter. Hans övertygande framställning och starka tro på inlandssjöfartens betydelse för landets näringsliv ledde till propositionens antagande. För en ändamålsenlig utveckling kring Trollhätte kraftverk av hela kraftproduktionen i Göta älvs dalgång från Vänern till havet krävdes en serie inköp av vattenrätter i enskild ägo, särskilt vid utloppet ur Vänern. Spekulativa enskilda krafter var här i verksamhet och något statligt anslag för sådana inköp fanns inte. Kännetecknande för H:s initiativförmåga och handlingskraft var då att han i kompanjonskap med en av styrelseledamöterna på egen risk inköpte dessa fastigheter, som sedan för samma pris hembjöds till staten. Regering och riksdag accepterade detta och anvisade sedan ett klumpanslag för sådana behov. Diskussionerna kring Trollhättekraften och den lyckosamma utbyggnaden av Trollhätteverket skapade insikt om ändamålsenligheten av en gemensam förvaltning av Kronans samtliga vattenkrafttillgångar.

I januari 1909 bildades så Vattenfallsstyrelsen enligt föregående riksdagsbeslut med H som ordförande och chef med titeln vattenfallsdirektör. Förtroendet för H var så stort att grunden här lades till en statlig förvaltning med friare och mer affärsmässigt handlande än vad dittills varit brukligt för statliga verk. Härefter följde en intensiv utbyggnad av vattenfall, varvid särskilt namnen Porjus, Älvkarleby, Västerås (ångkraftverk), Lilla Edet och Norrfors kan nämnas. Genom omfattande linjebyggnader sammankopplades olika kraftstationer till ett effektivt distributionsnät. Jämsides härmed skedde tillköp av vattenfall för framtida utbyggnad. Vid lågkonjunkturen i början av 1920-talet kunde det synas som om utbyggnadstakten varit väl snabb men redan några år senare hade verksamheten stabiliserats och när H vid 66 års ålder lämnade sitt verk stod det på säkra fötter med en hög teknisk standard, som väckt stor uppmärksamhet i utlandet. Hans gamla intresse för inlandssjöfarten hade även fått plats vid sidan om kraftproduktionen och starkt bidragit till ombyggnaden av Södertälje kanal 1918—1924.

H var en lugn och harmonisk människa med en positiv och optimistisk livssyn och en vänlig inställning till medmänniskorna. Han hade en medfödd pondus och den intensiva blicken från de klotrunda ögonen skapade både förtroende och respekt. Under det fåtal år han var bosatt med sin familj i Trollhättan var han den dominerande gestalten i samhället och visade tillsammans med sin maka stor gästfrihet i sitt hem. Som verkschef var han mycket uppskattad från den lägste till den högste. Ehuru med en viss distans var han för sina närmaste medarbetare som en kamrat, gärna med ett skämt till hands även i allvarliga överläggningar, han hade en bestämd uppfattning om saker och ting men hade även förmågan att lyssna och hade ett stort förtroende för sina medarbetare. Som exempel kan nämnas när hans tjugo år yngre då främste medarbetare på det elektrotekniska området (W Borgquist) inför Älvkarlebyverkets utbyggnad försiktigt framhöll, att beslutet på sin tid om 25 p/s ström för Trollhätteverket ej var så välbetänkt och att man nu borde välja 50 p/s. H lyssnade med gott humör och gav besked om ytterligare utredning, varefter det betydelsefulla beslutet om 50 p/s fattades.

Road av umgänget med sina medmänniskor och god talare kom H tidigt med i föreningslivet. Under sista studieåret vid KTH var han sålunda ordf i Sv Teknolog-föreningens l:a sektion, som då närmast motsvarade studentkåren. Han blev senare ordf såväl i föreningens avdelning V som i föreningen och året före sin bortgång föreningens förste och då ende hedersledamot. Han var språkkunnig och behandlade både tyska och engelska väl och även franska. I de internationella organisationerna spelade han i kraft därav och genom sin pondus och yrkesskicklighet en framträdande roll. Vid den första världskraftkonferensen i London 1924 var han ordf i den sv delegationen och framträdde även som främste talare för gästnationerna. Vid den fyra år senare följande sektionskonferensen för bränslefrågor hälsade ordföranden lord Reading särskilt makarna H åter välkomna till London.

H var även en stor sällskapsmänniska och humorist och behöll pojklynnet livet ut. Dessa egenskaper blommade ut för fullt i SHT, där han jämte kollegan Rydin i Televerket tävlade på humorns höjder. Han var här många år styresman. Han var även road av musik och blev Farbror i OD. Trots all sin utåtriktade verksamhet ägnade han även stor tid åt sin familj, där en sällsynt fin harmoni rådde.

Författare

Torsten R Åström

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Se Förteckning över en del av F. Vilh. Hansens från trycket utg arbeten (Hyllningsskrift tillägnad F. Vilh. Hansen på sextioårsdagen den 22 juni 1922, Sthlm 1922, s 373 f).

Källor och litteratur

Hylln:skr tillägn F V H . . . 22 juni 1922 (1922); K Väg- o vattenbyggn:kåren 1851—1937 (1937); Statens vattenfallsverk under fyra decennier (1948); SvTeknF; Trollhätte kanal- o vattenverk. Till 50-årsminnet (1955); TT 1929.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
F Vilhelm Hansen, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12587, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torsten R Åström), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12587
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
F Vilhelm Hansen, urn:sbl:12587, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torsten R Åström), hämtad 2024-04-19.