Meriter

1 Henschen, Lars Vilhelm, f 1 juni 1805 i Karlskrona, d 27 jan 1885 i Uppsala. Föräldrar: prosten Wilhelm Peter H o Anna Catharina Abelin. Inskr vid LU 7 okt 20, hovrättsex 21 juni 24, domare i Ångermanlands norra domsaga 29–31, häradsh:s namn 27 sept 34, rådman o magistratssekr i Uppsala 12 aug 35, riksdagsman för Uppsala i borgarståndet 53–54, 56–58 (statsutsk), 62–63 (lagutsk) o 65–66 (lagutsk).

G 12 sept 36 i Lund m Augusta Munck af Rosenschöld, f 10 nov 06 där, d 27 nov 56 i Uppsala, dtr till lagmannen Johan M o Maria Rebecka Lemchen.

Biografi

H växte upp i den religiöst och politiskt intresserade krets, som omfattade familjerna Abelin, Henschen, Sjöborg och af Thunberg i Ronneby i början av 1800-talet. De juridiska studierna i Lund förde H under inflytande av Johan Holmbergson. Det var under dennes kateder, som H:s liberalism började ta form. Han fick röna det kärleksfulla deltagande, som Holmbergson visade »alla lärjungar, hos vilka han tyckte sig finna mera lovande anlag» (C J Schlyter). Holmbergsons hängivenhet för Henric Schartau delade han däremot inte. Tvärtom yttrade han sig nedsättande om dennes »liga eller sekt, som svärmade i och ur domkyrkan varje aftonsång».

Efter examen 1824 tjänstgjorde H på olika platser. »Rosendrömmarnas år» i Blekinge var fyllda av naivt natursvärmeri, vänskapskult och grubblande studier kring den aktuella debatten om den kristna försoningstanken. Umgänget med likasinnade juristkamrater från Lund gav konturer åt hans liberalism. Hans senare så stora »vurm» för Förenta staterna kan följas tillbaka till denna tid. Som kanslist i bondeståndet yppade han livliga sympatier för C H Anckarsvärds opposition.

Från sommaren 1829 till hösten 1831 bestred H domareämbete i norra Ångermanland. Denna tid blev avgörande för hans religiösa utveckling. Visionära upplevelser ha-de pekat fram mot en religiös kris. Kanhända mottog H impulser från väckelsefolket i bygden, för vilka Pehr Brandell i Nora var det stora namnet. Till ett bestämt ögonblick — »en söndagskväll efterhösten 1830» — daterade han sin »paulinska» omvändelse. I nära anslutning till omvändelsen gav han uttryck åt sin uppfattning om kristendomens politiska konsekvenser. I sin nya frihet ville han »utan egoism bekämpa allt självsvåld, lagbrott, egenmyndighet, ingrepp uti medborgares, ja även andra människors av Gud naturligen förlänade och genom kristna läran befästade jämlikhet».

Åren närmast efter omvändelsen hade H:s fromhet en schartauansk prägel. Nära förbindelser med C J Schlyter, H S Collin och förnyade kontakter med Holmbergson var härvidlag särskilt betydelsefulla. I Schartaus skrifter sökte han uppbyggelse. Genom dem sökte han påverka andra. Han ställde sig avvisande till konventiklar. Samlingarna i norra Ångermanland, som en tid fått inslag av »skakningar» och andedikterat tal, gav honom emellertid anledning att ompröva argumenten kring »andliga samkväm» och bidrog till hans intresseinriktning mot religionsfrihetsfrågan i vidare mening. För en kritisk syn på konventikellagarna kunde han finna stöd hos Holmbergson.

1835 blev H rådman och magistratssekreterare i Uppsala. Sin tjänst där skulle han bestrida i nära femtio år. Hans hem skulle bli mötespunkt för andligt sinnade studenter och för hjälpsökande väckelsefolk. I den »H:ska salen» samlades man till konventiklar, när sådana ännu var förbjudna.

Kontakter med George Scott och den metodistiskt sinnade kretsen kring honom fjärmade H från schartauismen. Därtill bidrog också de fortsatta förbindelserna med det norrländska läseriet och intrycken från P L Sellergren och dennes läsarvänner i Sydsverige. H fördes så småningom in i den rosenianska nyevangelismens fromhetsvärld. Verksamhetsformer som från 1830-talets mitt gav en delvis ny prägel åt sv fromhetsliv — nykterhetsrörelse, mission och bibelspridning — vann i H en ivrig förespråkare. När stormen mot Scott bröt lös i början av 1840-talet — den kom från den stränga konfessionalismen och den radikala tidningspressen — tog H parti för Scott.

Sin principiella uppfattning i religionsfrihetsfrågan formulerade H under striden kring Scott. I Aftonbladet 10 nov 1841 publicerade han en redan 1838 i väsentliga delar skriven redogörelse i frågan. Argumenteringen där återkom sedan i huvudsak i aktstycke efter aktstycke till läsarnas försvar. Religionsfrihetsfrågan var enligt H att betrakta som »huvudsakligen politisk ej blott kyrklig». Hans frihetskrav låg i linje med den liberala oppositionens krav på konstitutionens efterlevnad. I regeringsformens § 16 hade man den säkra grunden för religionsfriheten. Denna paragraf hade emellertid blivit »ett löfte, som icke realiserats». Den enda förändring, som behövde göras, för att religionsfriheten skulle bli en verklighet, var att tillämpa den.

Det är osäkert, om friförsamlingsidealet var en väsentlig del av H:s religionsfrihetsprogram redan på 1840-talet. Åtskilligt tyder på detta. A de Tocquevilles bok Om folkväldet i Amerika, personlig kontakt med Robert Baird och studiet av dennes Religion in the United States of America gjorde H alltmera kritisk mot statskyrkosystemet. Det separatistiska religionsfrihetsidealet fick konkretion, när han som erikjansarnas juridiska rådgivare och försvarare kom i kontakt med en separatistisk rörelse, som man på både statskyrkligt och liberalt håll bekämpade som en kulturfara. H synes också ha haft avgörande inflytande på erikjansarnas beslut att emigrera till Amerika. Hos teologerna A Neander och A G Rudelbach fann han argument och uttryck för sin kyrko- och prästkritik.

Från omkring 1840 kan man tala om den H:ska kretsen i Uppsala. Den utgjordes av studenter, de flesta blivande präster, som sökte sig till H:s hem. Samma spänning som i H:s utveckling från schartauism till nyevangelism kan man iakttaga också i den H:ska kretsen. Ofta kom deltagarna från de enkla samhällsskikt som på sina håll bar upp väckelsen. Genom sitt ivriga frihetspatos och sin verksamhet för åtalade läsare påverkade H studenterna i kyrkokritisk riktning. Samlingarna hos H leddes till en början av präster eller blivande präster. På tillskyndan av norrlänningen K J Edvall förvandlades studentkonventiklarna 1849 till öppna lekmannaledda konventiklar. Opinionen — speglad i Uppsala av P Hansellis tidning — blev överallt allt mera negativ mot läseriet. Söndagen 14 juli 1850 ägde en larmande demonstration rum utanför »H:s sal» på Övre Slottsgatan. Myndigheterna ingrep, många krävde, att H skulle åtalas. Regeringen beslöt dock, att åtal inte skulle ske, då konventiklarna hållits »för befrämjande av religiös uppbyggelse enligt den rena evangeliska läran».

Händelsen gjorde H mera försiktig men drev på hans utveckling mot en klart separatistisk hållning. Därtill bidrog också hans livliga sympatier för baptismen. Så långt kunde emellertid inte alla i den H:ska kretsen följa honom. Ur denna krets uppstod emellertid den s k Lördagsföreningen — genom initiativ av studenten N P Modin. Där hade djupast sett också både Studentmissionsföreningen och Uppsala kristliga studentförbund, Evangeliska fosterlandsstiftelsen — genom H J Lundborg — och Uppsala missionsförening sina rötter. Där hade också den friförsamling, som G L Sparrman bildade i slutet av 1850, sin upprinnelse. En intressant tradition vill göra gällande att P P Waldenströms försoningslära utformats under inflytande av H. Många av de lågkyrkliga präster, som under 1800-talets senare del sökte hålla väckelsen inom kyrkan, hade tillhört den H:ska kretsen.

Kravet på religionsfrihet framfördes med ökad styrka under 1850-talet särskilt av baptisterna, som hastigt ökade i antal. De understöddes av trossyskon i utlandet, som informerades av bl a H, deras juridiska rådgivare och hjälpare. På inrådan av honom, förklarade de, när de anklagades, att de »avfallit från den rena evangeliska läran». Straffet var då landsförvisning, men deras antal gjorde en tillämpning omöjlig. En dissenterlag tvingades fram 1860. Den ansågs emellertid mera tillvarataga kyrkans intressen än förverkliga religionsfrihetens krav. Baptisterna förkastade också den möjlighet, som lagen erbjöd dem att bilda fria församlingar. I en petition till K M:t 1862 redogjorde baptistledaren Anders Wiberg och H för skälen. Redogörelsen var helt präglad av H:s argumentering för religionsfriheten. När man ändå i Våmhus bildade en friförsamling och fick denna erkänd 1868, hade H också i detta sammanhang varit den juridiske rådgivaren.

Det var en stor personlig framgång för H, när han trots sitt läseri 1853 valdes till riksdagsman. Med undantag för riksdagen 1859/ 60 tillhörde H borgarståndet till ståndsriksdagens fall och den liberala grupp där, som kallade sig progressister. Dit hörde bl a A W Björck, rådman i Gbg, och A O Wallenberg. H var flitig i debatterna, snar i replikerna men något omständlig med ett drag av formalism i sin argumentering. Debatter, där H gjorde vägande och uppmärksammade inlägg, rörde sådana ärenden som den s k sakramentallagen, edgång, kyrkotukt, mosaiska trosbekännares rättsliga ställning, biskoparnas löner, prästernas utbildning och skolans kristendomsundervisning.

I riksdagsdebatten om förslaget som ledde till en ny konventikelförordning 1858 i stället för konventikelplakatet var H ivrig att framhålla riskerna. Han höll före, att den nya förordningen skulle komma att öka prästernas makt och ge kyrkorådet möjlighet att mot bestämmelserna i regeringsformens § 16 med polisens hjälp »intränga i den enskildes bostad och i hast upplösa gemensamma andaktsövningar». Farhågorna skulle besannas.

H visade tidigt sitt intresse för en representationsreform. Han inledde 4 dec 1865 debatten i borgarståndet om det vilande förslaget till ny riksdagsordning. Han summerade dess fördelar och anförde bl a, att »den okristliga föreningen» mellan kyrkan och staten skulle bringas närmare sin upplösning, kyrkans »självständighet och oberoende» skulle återställas, prästerna skulle förlora sin världsliga makt till båtnad för deras religiösa uppgift och »statskyrkoskrymteriet» i stort skulle minska. Ändå var H en av de fem i ståndet som röstade mot förslaget. Han befarade som så många andra, att »landtmannen» skulle komma att dominera i andra kammaren.

Som rådman och magistratssekreterare vann H tidigt anseende för sin saklighet, sin administrativa skicklighet och sin kunnighet. I 1841 års statsrevision gjorde han en uppmärksammad insats liksom i 1844 års granskning av bankodiskontverket. Härigenom motverkades den kritik mot honom, som hans läseri redan förorsakat. Stor uppmärksamhet och tidningsdebatt väckte det utlåtande han som magistratssekreterare avfattade 1850 över Adolf Bonniers framställning att som nyvald akademibokhandlare få bosätta sig i Uppsala, fastän han var mosaisk trosbekännare.

Som kännare av hela den för städerna gällande lagstiftningen blev H medlem i författningskommissionen 1859. När det på 1850–60-talen var fråga om att flytta universitetet från Uppsala, var han en av dem, som insåg vad detta skulle betyda också för staden och som sökte förmå dess myndigheter att aktivt stödja universitetet i dess kamp för att få stanna.

Med minutiös noggrannhet bevarade H alla sina brev. De utgör nu en värdefull källa till kunskap om 1800-talets kyrkohistoria.

Författare

Henrik Gladh

Arkivuppgifter

H:s arkiv i H:ska släktarkivet, UUB. Jfr f ö H Gladh nedan a a, s 307—310.

Tryckta arbeten

Ett och annat om religionsfrihet. H 2. Hurudan är religionsfriheten nu i Sverige enligt lag? a) i afseende å s. k. kon-ventiklar. Upsala 1850. 27 s. [Anon.] (Kyrka och stat. No 2. Afd 1.)

Utgivit: Kyrka och stat. No 1—3*. Upsala 1846—51. 39, 28, 32 s. Bihang till »Kyrka och stat. No 4». [Rubr.] Sthlm 1851. 16 s.

Källor och litteratur

H Gladh, L V H o religionsfrihetsfrågan till 1853 (1953) o där anf litt; H Lundh, Det glömda Uppsala (1963).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lars Vilhelm Henschen, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12890, Svenskt biografiskt lexikon (art av Henrik Gladh), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12890
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lars Vilhelm Henschen, urn:sbl:12890, Svenskt biografiskt lexikon (art av Henrik Gladh), hämtad 2024-04-25.