Meriter

Gjerdman, Olof Henrik, f 29 april 1883 i Nyköping, d 27 juni 1965 i Uppsala. Föräldrar: bagaren Carl Olof G o Hulda Charlotta Johansson. Mogenhetsex vid Nyköpings h a l 13 juni 03, inskr vid UU 14 sept 03, FK 27 okt 08, lär vid Uppsala ensk lärov o privatgymn 11–21 o 25–29, FL 29 maj 17, disp 24 maj 18, FD 31 maj 18, doc i fonetik 16 sept 18–30 juni 50, adjunkt i modersmålet o tyska vid Uppsala h a l 31 dec 28, univ:lektor i sv språket 27 juni 35–30 juni 48, lektor i modersmålet vid Uppsala hall jan 39–30 juni 48, led av styr för Landsmåls- o folkminnesarkivet i Uppsala 43–55, prof:s namn 50. – LHVU 38, LGAA 44.

G 20 aug 13 (enl vb för Domk, Uppsala) m Emelia Teresia Envall, f 27 april 85 i Uppsala, d 3 mars 54 där, dtr till skogvaktaren Erik E o Erika Sofia Brundin.

Biografi

Olof G var tidigt intresserad för fonetiska frågor och studerade i Uppsala först moderna språk men kompletterade senare sin kand-examen med nordiska språk för Adolf Noreen, som han senare licentierade för. Han disputerade våren 1918 på avhandlingen Studier över de sörmländska stadsmålens kvalitativa ljudlära, 1 (del 2 utgavs 1927). Avhandlingen vittnade om självständighet och kritisk skärpa och gav honom en docentur i fonetik hösten 1918, en befattning som han kom att inneha under 32 år. Under dessa år publicerade han ett trettiotal avhandlingar och uppsatser om olika fonetiska frågor och sammanfattande framställningar som Svenskt uttal (1933), Svensk fonetik (1954) samt Gravis och akut i jaså och andra ord (1927) och Acc. 1 och acc. 2, akut och gravis (1954). Om hans intresse för andra läten än tal vittnar studierna Fåglalåt (1921), Nattskärran och några andra spökfåglar (1945) och Ljungpipare – regnpipare (1954). Han behandlade vidare frågor om kommatering, verslära och versläsning t ex i Aktiva och passiva versifikatörer emellan (1919), Fonetiska studier i vers (1923) och Rytm och röst i Karin Boyes författarskap (1942), studier som också visar hans intresse för litterära frågor liksom också den litteraturhistoriska avhandlingen Frödings svar på Levertins angrepp (1933).

Om G:s vida språkliga intressen vittnar arbeten om det japanska ainufolkets språk (1926, 1958, 1960), om kongospråkets accentformer (1923) och om T Heyerdahls filologiska insatser (1961). Redan under studentåren blev han dessutom intresserad av slang och liknande språktyper, han skrev bl a som examensuppgift om slang i engelskan och publicerade senare i detta ämne Ett knippe ord ur slang och vulgärspråk (1937), Tattarna och deras språk (1946), Djos Per Anderssons ordlista över svenskt förbrytarspråk (1947) och Djos Per Anderssons ordlista i original (1950). Under arbetet med de sistnämnda uppsatserna ville han närmare belysa förhållandet mellan tattarnas och zigenarnas språk och kom då att göra bekantskap med zigenaren J D Taikon och biblioteksmannen E Ljungberg i Stockholm, som sedan några år upptecknat denne zigenares ordförråd (jämte dr C-H Tillhagen). G utverkade anslag till Ljungberg bl a från kungafonden för fortsatt uppteckningsarbete, och under vetenskaplig ledning från G:s sida ledde samarbetet till utgivandet av G:s och Ljungbergs »The Language of the Swedish Coppersmith Gipsy Johan Dimitri Taikon» (1963) med grammatik, textsamling och fyllig ordbok. Verket torde förbli en huvudkälla för kännedomen om de sv zigenarnas språk och är dessutom ett viktigt hjälpmedel för studiet av sv slangspråk.

G:s avhandling om Södermanlands stadsmål 1918–27 var inte bara banbrytande som finfonetisk undersökning utan dessutom en nyhet i sv dialektforskning, där man tidigare enbart sysslat med landsbygden. Här behandlades för första gången städernas talspråk. Men han fick inga efterföljare, och när han närmade sig pensionsåldern började han själv en omfattande undersökning av det genuina talspråket i alla sv städer. På egen bekostnad och med egen bil reste han från stad till stad med sin trådmagnetofon och fick sina försökspersoner att intala ett av honom sammanställt språkprov. Somrarna 1949–51 medhanns större delen av Norrlands, Sydsveriges och en del av Mellansveriges städer. Då drabbades han av en hjärntrombos hösten 1951, som svårt invalidiserade honom för resten av livet. Trots detta började han 1953 på nytt göra kompletterande samlingar från dittills ej besökta städer, först i sthlmstrakten och 1954 även i Visby och i Finlands svensktalande städer. Texterna överfördes från tråd (resp band) till grammofonskivor (inalles 859 st), som han sedan själv jämte några yngre medhjälpare avlyssnade för notering av nyckelorden, vilka han beräknade att senare lägga in på översiktskartor. Dessa avlyssningsprotokoll omfattar 1670 blad med tiotusentals belägg. Han fick dock aldrig tillfälle att fullborda detta stora arbete. Dels sköt han det åt sidan för att kunna hjälpa till med utarbetandet av zigenarordboken, dels försvagades hans hälsa ytterligare. In i det sista sysslade han dock med denna materialsamling, som också i sin nuvarande ofullbordade form kommer att utgöra en god grund för kommande forskning rörande de sv städernas talspråk vid mitten av 1900-talet.

G:s estetiska och litteraturhistoriska studier har tidigare berörts. Han var därjämte en betydande folkloristisk forskare; hans viktigaste skrifter på detta område var: Hon som var värre än den onde (1941) och Skoella (1946), som båda utredde förhållandet mellan folktradition och kyrkmålningar, samt Staffan och stjärnan i källan (1943), som behandlade legendmotivet bakom Selma Lagerlöfs De vise männens brunn.

Som vetenskapsman var G främst fonetiker. Genom honom fick fonetiken en fast ställning som egen disciplin vid universiteten, även om ingen professur i ämnet tillkom, förrän han själv nått pensionsåldern. Som praktisk språkvårdare och universitetslektor i svenska gjorde han också en viktig insats. Som människa var han okonventionell och redbar, som forskare självständig och mångsidig.

Författare

Manne Eriksson

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se UUM 1937–1950, Upps 1953, s 179 f. Dessutom: Skoella (Saga och sed 1945, Upps 1946, s 17–28). – Gott svenskt uttal (Modersmålslärarnas förening. Årsskrift 1948, Gbg, s 62–78). – Acc. 1 och acc. 2, akut och gravis (Nysvenska studier 32, 1952, Upps 1954, s 125–154). – Svensk uttals- och välläsningslära. 5. uppl. Sthlm 1953. 74 s. (Tills m H Henningsson.) 6. uppl 1957. – En trådupptagning av stockholmsuttal. Några upplysningar (Skrifter utg av Nämnden för svensk språkvård, 11: Språkvård. Redogörelser och studier utg till språkvårdsnämndens tioårsdag 1954, Sthlm 1954, s 167–176). – Svensk fonetik (Nordisk lxre-bog for talepaedagoger, bd 1, Khvn 1954, s 372–394). – Ljungpipare – regnpipare (Scandinavica et Fenno-ugrica, studier tillägnade Björn Collinder..., Sthlm 1954, s 355–371; även i Svenska landsmål och sv folkliv, 78, 1955, Upps, s 67–83). – Väderstrecken, fåglarnas flyttningar och människornas tal (Nysvenska studier 37, 1957, Upps 1958, s 57–73). – Något om uttalet av långa i, y, o och u i svenskan (Nordisk tidsskrift for tale og stemme 18, 1958, Aarhus, s 71–75). – Ainuspråket. Ett inlägg (Språkliga bidrag, nr 11, Lund 1958, [stencil,] s 93–121). – I anledning av Pierre Naerts svar (ibid, s 127–137). – Ett slutord (ibid, nr 12, s 66–70). – En fonetiker som lärling och gesäll vid Uppsala universitet (1903—1953). [Upps, tr] Tierp 1959. 55 s. – Varia (Nysvenska studier 39, 1959, Upps 1960, s 187–199). – The Ainu language. A contribution (Orientalia Suecana, vol 8, 1959, Upps 1960, s 73–91). – Thor Heyer-dahl and philology (Språkliga bidrag, nr 17, 1961, [stencil,] s 35–60). – The language of the Swedish coppersmith gipsy Johan Di-mitri Taikon. Grammar, texts, vocabulary and English word-index. [Upps & Khvn, tr] Falköping 1963. XXXIII, 455 s, 1 pl-bl. (Tills med E Ljungberg.) (GAA, Acta, 40.) – Slutreplik [till G Hammarström] (Nord tids-skr for tale og stemme, 22, 1962, Aarhus 1963, s 39–41). – Hilma Henningsson – 85 år (ibid 23, 1963, Aarhus 1964, s 3 f). – Om mina undersökningar av svenska stadsmål (Svenska landsmål..., 88, 1965, Upps 1966, s 157–165). – Medutg av Nysvenska studier 31–44, Upps 1951–65.

Källor och litteratur

Källor o litt: Manne Eriksson, O G (Sv landsmål o sv folkliv 1965); Framlidne prof O G:s bibl (kat 1966: 2 från Sthlms stads bokauktionskammare); UUM 1937–1950 (1953). – Nekr:r i dagspressen.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olof H Gjerdman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13083, Svenskt biografiskt lexikon (art av Manne Eriksson), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13083
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olof H Gjerdman, urn:sbl:13083, Svenskt biografiskt lexikon (art av Manne Eriksson), hämtad 2024-04-25.