Meriter

4 Gyllenborg, Henning Adolf, brorson till G 2 o G 3, f 11 juni 1713 på Lindsta, Järlåsa (Upps), d 29 nov 1775 i Sthlm (Klara). Föräldrar: överstelöjtn greve Anders G o frih Virginia Christina Kruuse af Verchou. Inskr vid UU 9 nov 23, rector illustris där 17 juni 31, hovjunkare 28 juni 31, inskr vid LU 32, eo kanslist i k kansliet 32, kammarherre 23 okt 32, överintendents n h o v 17 aug 44, led av uppfostringskommissionen 15 nov 45, hovkanslers n h o v 24 april 47, lantmarskalk vid riksdagen 51 (utnämnd 19 sept), hovkansler 1 mars 56, riksråd 18 sept 56—7 jan 61, ordf i handels- o ekonomikommissionen febr 57. — LVA 52, RoKKMO 59.

G 1) 17 dec 34 trol i Sthlm (Klara) m frih Maria Sofia Stierncrona, f 26 nov 16 trol där (ibid), d 2 jan 49 där (ibid), dtr till presidenten frih Gabriel S o Antoinetta Maria Amya; 2) 9 jan 59 i Sthlm (Klara) m frih Maria Gustava v Köhler, f 26 dec 23 trol där (ibid), d 28 dec 59 där (ibid) o förut g m majoren Carl Fredrik Lood (d 56), dtr till överstelöjtn frih Gustaf Vilhelm v K o grev Ulrica Eleonora Cronhielm; 3) 2 april 62 på Tunbyholm, Smedstorp (Krist), m Sophia Emerentia v Dellwig, f 18 mars 27, d 3 okt 83 i Sthlm (Klara), dtr till översten Bernt Wilhelm v D o frih Charlotta Elisabet v Liewen.

Biografi

Endast 10 år gammal inskrevs G vid Uppsala universitet, där professorn i etik och politik Anders Grönwall till en början övervakade hans studier och gav honom det intresse för den wolffianska filosofin som följde honom livet ut. Under denna tid lade G grunden till de omfattande språkkunskaper, som han senare utvidgade under utländska resor. Efter faderns död 1728 övertog farbrodern Carl G omsorgen om hans utbildning. Till G:s lärare hörde också professor skytteanus Johan Hermansson och det var under dennes presidium som han 20 mars 1731 disputerade över ämnet politiska förutsägelser (De præsagiis politicis). Efter ett vältalighetsprov till kung Fredriks ära på dennes födelsedag 17 april utsågs G till rector illustris — den siste innehavaren av detta hedersämbete, som han nedlade 13 dec. Sin utbildning avrundade G med juridiska studier i Lund för David Nehrman, under vars presidium han i slutet av 1732 disputerade på en avhandling De jurisconsulto, och med en resa som utsträcktes till Danmark, Tyskland och Frankrike.

Efter hemkomsten 1734 började G tjänstgöra i kansliet samtidigt som han som kammarherre ägnade sig åt hovtjänsten och genom domarförordnanden sökte vinna insteg också på denna bana. Avgörande för G:s fortsatta karriär blev likväl den politiska utvecklingen under de följande åren och den roll hans farbröder Carl och Fredrik därvid spelade. Sina lärospån gjorde han under 1738 års riksdag. Trots sin ungdom blev han ledamot av sekreta utskottet och av stora sekreta deputationen, där han stundom förde protokollet. Han medverkade sålunda aktivt i partivälvningen. Efter riksdagens slut kom G som den nye kanslipresidentens brorson och förtrogne att tagas i anspråk för diplomatiska uppdrag, som visserligen inte ännu gav utrymme för någon högre grad av självständighet men som fordrade försiktighet och diskretion. I dec 1739 sändes han således till Paris för att överbringa viktiga meddelanden till C G Tessin, som befann sig på en hemlig mission vid det franska hovet. Han anlände till Paris natten mellan 17 och 18 jan 1740. För att bevara hemligheten uppträdde G inkognito under namn av handelsbetjänten Anders Berg och lär tom någon tid ha arbetat på ett handelskontor i Saint Germain. På återresan medförde han det första kvartalet av de franska subsidierna, som Tessin förmått den försiktige kardinalen Fleury att utbetala.

Under 1740—41 års riksdag spelade G åter en aktiv roll. Han blev medlem av sekreta utskottet och hörde till sitt partis flitigaste talare på riddarhuset. Under de avgörande februaridagarna 1741, då beslutet om den första trupprörelsen mot den ryska gränsen genomdrevs, tillhörde han dem som hävdade utskottets rätt att i detta fall besluta å ständernas vägnar. Vid riksdagens slut tilldelades han Lewenhaupts stab som adjutant med majors traktamente och uppdrag att biträda vid den hemliga korrespondensen. Under det följande kriget, som syftade till att med Frankrikes stöd utnyttja de inre motsättningarna i Ryssland till omfattande landförvärv, sattes G sålunda i tillfälle att fortsätta sin diplomatiska verksamhet och snart befann han sig i händelsernas centrum.

Efter statskuppen i Petersburg, som förde prinsessan Elisabet till makten, sändes G 4 dec av Lewenhaupt till Sthlm med underrättelser om läget och det »tysta stillestånd», som denne av den franske ambassadören i Petersburg de la Chétardie förmåtts godtaga. Från Sthlm avfärdades G i mitten av månaden till Paris med order till Tessin att påtala Chétardies uppträdande och begära den franska regeringens stöd av Sveriges krav. Återkommen från Paris reste G 6 febr 1742 norra vägen till Fredrikshamn och fortsatte efter överläggning med Lewenhaupt därifrån till Petersburg för att sondera ställningen och möjligheterna att genomdriva de sv minimikraven på Viborg och Kexholm. Efter en besvärlig resa, varunder G utsattes för överfall av ryska bönder och måste försvara sig med värjan i hand, ankom han 20 febr till den ryska huvudstaden.

G:s mission misslyckades. Chétardie förklarade att man från rysk sida avböjde att diskutera Nystadfredens gränser, möjligen kunde man medge ersättning för krigskostnaderna. Ambassadören, som senare samma dag träffade kejsarinnan, återvände med det beskedet, att svenskarna misstänktes för att söka vinna fördelar genom att draga ut på tiden. Kejsarinnan menade därför, att de militära operationerna borde fortgå jämsides med underhandlingarna. Något samförstånd etablerades knappast mellan G och den franske ambassadören. Båda beklagade dödläget och Chétardie framkastade den möjligheten, att båda parter anförtrodde honom hela underhandlingen, då man på detta sätt kunde kringgå alla prestigefrågor. 22 febr föreställdes G för kejsarinnan och hennes systerson, den nyss till Petersburg anlände unge hertigen av Holstein. Men då han ej var bemyndigad att medge henne kejsarinnetiteln, gjorde knappast denna audiens något gynnsamt intryck. Med hertigen fick han aldrig tillfälle att samtala.

Från Petersburg avreste G 25 febr, s d som ryssarna uppsade stilleståndet. Febersjuk ankom han två dagar senare till Fredrikshamn, där han 1 mars förde protokollet vid det ödesdigra krigsråd, som föranleddes av de alarmerande ryktena om förestående ryska anfallsrörelser och varvid beslut fattades att avsända överste Lagercrantz till Petersburg och Moskva. Dagen därpå begav sig G tillbaka till Sthlm för att avlägga rapport och lämna upplysningar om tillståndet vid armén. Men resan fördröjdes, och först 23 april föredrogs hans berättelse inför rådet.

I den fortsatta händelseutveckling, som ledde till militärt sammanbrott och kapitulationen i Helsingfors 24 aug, synes G ha spelat en mera undanskymd roll. Hans insatser under de kritiska dagarna efter återkomsten till Fredrikshamn klandrades visserligen under den följande riksdagen. Men vid debatten 23 okt 1742 försvarade han sig i ett vältaligt anförande. Den roll han spelat var väl också allt för underordnad för att han skulle dragas in i räfsten med de för krigets utgång ansvariga, även om han utsattes för kritik också senare under riksdagen. Själv talade han för mildhet mot de anklagade generalerna. I övrigt följde han partiledningens signaler. Han hörde sålunda till dem, som motsatte sig valet av den danske tronföljaren. Den kris, som följde i krigets spår och skakade samhället i dess grundvalar, väckte hos honom liksom hos andra bland hans meningsfränder betänkligheter i fråga om författningen. Detta visar hans ofta citerade yttrande i debatten 9 juni 1743 under det omedelbara intrycket av dalallmogens marsch mot huvudstaden: »All vår oreda härflyter av lamhet i regeringen genom vårt nu inrättade regeringssätt. . . Här saknas hos regeringen den styrka, som den verkeligen äga bör, och jag vet nästan intet, hurudant vårt regeringssätt nu är, om här är monarki, aristokrati eller anarki.»

När hattarna vid slutet av riksdagen övertog majoriteten på riddarhuset, insattes G åter i sekreta utskottet. Någon gång i sept avreste han utomlands. Han kan dock ej, som påståtts (Amburger), ha deltagit i den ambassad, vilken under riksråden Wrangels och Löwens ledning avhämtade den nyvalde tronföljaren. När denne 3 sept i Hamburg undertecknade försäkringsakten, befann sig G ännu i Sthlm, där han vid förfall för lantmarskalken förde klubban på riddarhuset. I sin ansökan om tillstånd att få resa utrikes angav G hälsoskäl. Det uppdrag som förde honom till Hamburg och andra tyska städer synes ha varit att söka uppbringa ett större lån för statsverkets räkning (sekreta prop i utrikes ärenden 22/9 1746). Det är möjligt att man sökte dölja uppdragets verkliga art genom att låta G uppvakta tronföljarens mor och andra släktingar med anledning av valet (Schönbergs åminnelsetal). I varje fall befann han sig utomlands, när han 20 sept 1743 beordrades att bege sig till Hannover för att lyckönska den engelske konungen till hans dotters giftermål med kronprinsen av Danmark. Senare besökte G också Kassel och Frankfurt. Underhandlingarna kröntes inte med framgång och G:s förslag att fortsätta resan till Bern godtogs inte.

Under vistelsen i Hamburg gjorde G bekantskap med Adolf, Fredriks syster, Johanna Elisabet av Anhalt-Zerbst och dennas fjortonåriga dotter Sofia Augusta. Mellan den högt bildade och världsvane svensken och den furstliga familjen uppstod en förtrolig vänskap, som bl a tog sig uttryck i en brevväxling som pågick under flera år. G fäste sig vid den unga prinsessans ovanliga begåvning och sökte på olika sätt uppmuntra henne. I varje fall tycks samtalen med honom och de råd han gav hennes mor enligt hennes egen mening ha spelat en inte oväsentlig roll för den blivande kejsarinnan Katarina II:s ungdomsutveckling.

I maj året därpå kallades G att deltaga i den ambassad, som under Tessins ledning i Berlin skulle avhämta prinsessan Lovisa Ulrika. I egenskap av kammarherre vid det unga hovet blev hans uppgift att till prinsessans blivande gemål överföra hennes por- trätt och ring. Då G i sept sändes till Moskva för att notifiera Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas förmälning och lyckönska till förlovningen mellan den ryske tronföljaren och den unga prinsessan av Anhalt-Zerbst, fick han tillfälle att förnya bekantskapen med sina vänner från Hamburg.

G:s bana hade dittills följt två linjer: diplomatens och partimannens. Det blev emellertid som partiman han gjorde sin främsta insats. När partikampen under 1746—47 års riksdag åter blossade upp, framträdde han snart som en av ledarna för hattpartiets radikala flygel. I sekreta utskottet yrkade han på kraftiga åtgärder till skydd för rikets säkerhet mot rysk inblandning och när hattarna strax före jul genom en halvt revolutionär kupp vann den avgörande segern i kampen om regeringsmakten, hörde han till de ivrigaste. I angreppet på partiets främste motståndare i rådet Samuel Åkerhielm var han en av de ledande, och han blev ordförande för de deputerade, som sekreta utskottet tillsatte för att döma de felande riksråden. Han tillhörde utskottets finansdeputerade och bankodeputationen och undertecknade som utskottets ombud kontraktet med det första växelkontoret.

G:s bana som partiman kröntes, när han 19 sept 1751 med ovanligt stort röstetal valdes till lantmarskalk. Han kom emellertid inte länge att leda förhandlingarna på riddarhuset. Sviterna av en svår förkylning, som han ådrog sig på kröningsdagen 26 nov, hindrade honom under större delen av riksdagen att utöva sitt ämbete, och man fruktade rent av under våren 1752 för. hans liv. Men hans roll som en av hattpartiets ledare var ännu inte utspelad. Under 1755—56 års riksdag tog han åter plats i sekreta utskottet, och han medverkade där till att utforma de åtgärder, som efter statskuppsförsöket vidtogs mot konungen. Innan riksdagen avslutades, utsågs han till Fabian Wredes efterträdare i rådet.

När de avgörande besluten om Sveriges deltagande i kriget mot Preussen fattades, röstade G för krigiska åtgärder, och det var han som övertalade kanslipresidenten A J v Höpken att förena sig med majoriteten. Även efter sitt inträde i rådet stödde G där den vedertagna finanspolitiken. Det var sålunda på hans yrkande som nytt kontrakt slöts med växelkontoret i maj 1758. Att han så småningom greps av tvivel visar handels-och ekonomikommissionens betänkande, som han i egenskap av dess ordförande i dec 1760 undertecknade och som klart fördömde den förda finanspolitiken. Då hade redan den riksdag samlats, som markerar början till slutet på hattpartiets maktutövning. Under intryck av den hotande vidräkningen med tillskyndarna av det olyckliga kriget begärde G i nov 1760 sitt avsked. Det beviljades 7 jan 1761 på tämligen frikostiga villkor. Vid 1765 års riksdag prövade G för sista gången sin lycka på den politiska vädjobanan. Men hans tid var ute. När han två år senare som förvaltare av Fredrik G:s dödsbo indrogs i dess konkurs, innebar detta hans ekonomiska ruin. De sista åren av sitt liv levde han i ekonomiskt betryck.

Författare

Olof Jägerskiöld

Arkivuppgifter

G:s efterlämnade papper i UUB (brev till G i F 380—381, Ihre 195 o Posse 36). Brev från G i UUB (bl a till Carl G i F 213), i Börstorpsaml o Ekebladska saml, RA, samt till C G Tessin i Ericsbergsarkivet (dep i RA). Brev från G till J Apelblad i Bergianska avskr :saml, VA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: De prssagiis politicis. [Akad avh, preses J Hermansson, Upps 1731.] 4:o. 52 s. — Dissertatio juridica de jurisconsulto. [Akad avh, resp G Falkenberg.] Lunds Gothorum [1732]. 72, (17)s. — Tal, hållit... då han intog sitt rum såsom ledamot uti Kongl. vetenskaps academien den 8. febr. 1752. Sthlm [1752]. 7 s. — Tal, om den omsorg våra förfäder användt til öfver-flöds af skaffande; hållit för Kongl. vetensk. academien vid prassidii nerläggande, den 29 januarii, 1757. Sthlm 1757. 21 s. — Se även S E Bring, Sv boklex. Riksdagshandl, Upps 1961, s 39. — En i övr helt okänd skrift av G, Fegnad öfver svenska stenstylens upodling, upptas i Bygdens anonymlexikon, 1, sp 432, men torde ha varit en handskr.

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica, kanslikoll arkiv, Muscovitica 245 (Barcks skr:er till kanslipresidenten), 664 (G:s berättelse april 1742), utskottshandkar 1746—47: 22 (sekreta propositionen i utrikes ärenden 1746), Uppfost-ringskomm:s 1745 arkiv, Handels- o ekonomikomm:s 1757 arkiv, RA; Hovkontorets brevböcker, SIA. — AdRP från o med år 1719, 9—18 (1887—1911); E Amburger, Katarina II und Graf G (Zeitschr fur Osteurop Geschichte, 7, 1932/33); F A v Fersen, Hist skrifter, 2 (1868); A Grape, Ihreska handskriftssaml, 1—2 (1949); A J v Höp-ken, Skrifter, 1—2 (1890, 1893); O Jägerskiöld, Hovet o författningsfrågan (1943); dens, Den sv utrikespolitikens hist, 2: 2, 1721—92 (1957); S Leijonhufvud, Omkring C G Tessin, 1—2 (1917—18); C Lindskog, Glas på Hörnet (1932); Luise Ulrike, Un-gedruckte Briefe an Mitgleider des preuss Königshauses, 1—2 (1909—10); Malmström; G Sahlberg, Gustaf Fredrik Gyllenborg (1943); B Sallnäs, Samuel Åkerhielm d y (1947); A Schönberg, Åminnelse-tal öfver . . . Grefve H A G hållet för VA den 21 november 1778 (1779); E Sjöstrand, Mynt- o bankpolitik under hattväldet (1908).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Henning Adolf Gyllenborg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13356, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13356
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Henning Adolf Gyllenborg, urn:sbl:13356, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2024-04-25.