Meriter

6 Horn, Henrik, sonson till H 3, f 22 maj 1618, d 22 febr 1693 i Stade, Tyskland. Föräldrar: riksmarskalken Henrik H o Anna Jönsdtr Snakenborg. Fänrik vid Livg senast 34, kornett 35, ryttmäst vid Upplands kavallerireg 40, överste för "kurländska reg" 43, för Nylands o Tavastehus läns kavallerireg 19 dec 45, frih (H af Marienborg) 30 april 51, generalmajor 29 april 54, generallöjtn 56 el 57 o chef för Västgöta kavallerireg, chef för armén i Finland 23 dec 57, riksråd 12 febr 60, hovrättsråd i Svea hovrätt 20 febr 60, ånyo överbefälhavare i Finland 10 maj 65, fältmarskalk 27 juli 65, generalguvernör i Bremen-Verden 16 febr 66 (instr 15 juli 68, tilltr aug 68), chef för Bremiska infanterireg 23 maj 72, generalguvernör i Finland 27 aug 74 (tilltr ej), överbefälh för flottan 22 mars 77, amiralgeneral 2 maj 77, överbefälh för den livländska exp 27 maj 78, lagman i Tiohärads lagsaga 26 april 79, ånyo generalguvernör i Bremen-Verden 29 mars 80.

G 1) 13 aug 43 på Örebro slott m frih Margareta Leijonhufvud, f 22 maj 25 på Hjälmarsberg, Almby, Ör, d 30 aug 45, dtr till landsh frih Gustav L o Katarina Sparre; 2) 13 dec 50 på Sthlms slott m hovmästarinnan Kerstin Bååt, d 57 på Hässlö, Badelunda, Vm, dtr till ståth Bo Gustavsson (B) o Anna Ribbing samt tidigare g m riksrådet frih Gustaf Horn (d 39); 3) 18 aug 61 i Sthlm, Ridd, m Emerentia Ribbing, f 17 juni 44, d 20 juli 70 i Stade, dtr till landsh Bengt R o Ebba Sparre; 4) 9 nov 74 i Stralsund m grev Beata Magdalena Wittenberg, f 29 febr 49 i Haderslev, Danmark, d 8 febr 05 i Sthlm, begr i Ridd, dtr till fältmarskalken greve Arvid W o Maximiliana Elisabet v Schönburg.

Biografi

Om H:s uppfostran, utbildning och tidigare militära karriär är uppgifterna mycket svävande. Bestämda data för hans befordran, kommenderingar o d saknas ofta helt. När han 29 nov 1634 för första gången uppträder i de bevarade rullorna, var han fänrik vid Livgardet och tjänstgjorde vid den kontingent av förbandet, som avdelats för vakthållning vid hovet. Han återfinns följande år som kornett vid den truppstyrka, som under rikstygmästaren Lennart Torstensons befäl var avsedd att överföras till Preussen för operationer mot Polen, men som efter stilleståndsfördraget i Stuhmsdorf på hösten 1635 dirigerades till den sv huvudarmén i Tyskland. Han deltog därefter i 30-åriga kriget och avancerade 1640 till ryttmästare vid Upplands ryttare, som senare skulle bilda stommen i Livregementet till häst. 1643 befordrades han till överste och tillhörde under kriget mot Danmark den armé, som under Gustav Horns befäl i febr 1644 från Småland ryckte in i Skåne och ockuperade landskapet. Han ådrog sig därunder en mindre smickrande uppmärksamhet genom ett slagsmål med en regementskvartermästare — Svickert Nieroth vid Smålands ryttare — varunder denne skadades till döds. Någon påföljd för H:s militära avancemang fick affären dock inte. Han blev 1645 överste för Nylands och Tavastehus läns kavalleriregemente och 1654 generalmajor av kavalleriet.

Karl X Gustav hade som samlingsplatser för de sv stridskrafterna i kriget mot Polen utsett Livland och Pommern och beordrade 25 aug 1654 H att med sitt regemente hålla sig beredd att avgå till Riga. Han skulle ingå i den expedition, som var avsedd att från Livland tränga in i Polen. På våren 1655 anlände emellertid helt nya direktiv. H skulle i stället med de trupper, som underställts honom sjöledes förfoga sig till Peenemünde på Usedom. Verkställigheten av denna order tog åtskillig tid i anspråk. Ännu 9 juli befann sig H i Hfors, avvaktande skeppslägenhet. Efter framkomsten till Peenemünde tilldelades honom ytterligare trupper och med en styrka på c:a 3 000 ryttare ryckte han österut mot Preussen, intog på vägen Schwedt och några mindre platser och före- nade sig med Gustav Otto Stenbock, under vars befäl han ställdes. Han deltog i slaget vid Warszawa 18—20 juli 1656, assisterade Stenbock vid ockupationen av Västpreussen och tillbakaslog jämte denne vid Filipowo 12 okt 1656 en polsk armé, som sökt tränga in i Ostpreussen. Han befordrades därefter till generallöjtnant och tilldelades ett sv regemente, Västgöta ryttare. På våren 1657 skickades han över till Sverige, men i dec beordrades han att bege sig till Finland och ta befälet över stridskrafterna där.

Det militära läget blev emellertid helt omkastat genom de oväntat snabba framgångarna i kriget mot Danmark. I mars 1658 befann sig H i Skåne och mottog här 7 mars order att besätta Kristianstad. Han överflyttades senare till den sv armén i Danmark och placerades i Nyborg. Här invecklades han med G O Stenbock som ledare i en högst olycklig batalj 14 nov 1659 och fick det tvivelaktiga nöjet att underteckna en kapitulation på nåd och onåd. Stenbock själv hade i sista stund kastat sig i en båt och undkommit, sedan han överlämnat befälet åt H, som med sitt folk kom i dansk fångenskap.

På sin dödsbädd hade konungen utsett H till riksråd, och då denne efter fredsslutet återvände till Sverige, tog han sitt inträde i rådet, där han inte kom att spela någon mera framträdande roll. På våren 1665 sändes han till Finland, för att med anledning av ryssarnas hotfulla uppträdande ta "directionen öfver militien" därstädes. Han fick i uppdrag att mönstra regementena och göra nödiga omplaceringar av trupperna. Hans militära karriär kröntes samtidigt med fältmarskalkstiteln. 1666 blev han utnämnd till generalguvernör i Bremen-Ver-den efter Gustav Horn Evertsson. Något omedelbart tillträde till tjänsten blev det dock inte frågan om. Först i början av aug anlände han till Stade, sin residensstad. Hans uppmärksamhet riktades där till en början främst på de militära uppgifterna. Han inspekterade de kringspridda fästningarna, som befanns tämligen eftersatta i fortifikatoriskt hänseende, och begärde medel för deras iståndsättande. Hans tid fylldes i övrigt av förvaltningsbestyr, överläggningar med den bremensiska regeringen och skriftväxling med kammarkollegium i Sthlm om lönestaten, rapporter till K M:t om kronans domäner, givna donationer, kyrkliga förhållanden, borgerskapets privilegier m m.

Det 1675 utbrutna kriget mellan Sverige och dess många fiender bringade snabbt Bremen-Verden i blickpunkten. Det ankom på H att leda hertigdömenas försvar. Han hade till sitt förfogande knappt 4 500 man och en rad smärre fasta platser — Langwedel, Verden, Burg, Rotenburg, Bremervörde, Buxtehude och Carlsburg — samt huvudfästningen Stade. Emot sig hade han en allierad armé på c:a 8 000 man, som på hösten 1675 ryckte över gränsen. Läget var bekymmersamt, och den sv krigsledningen förordade defensiv krigföring. Karl XI meddelade honom i brev av 3 (13) sept, att han inte kunde få hjälp från Sverige vare sig med trupper eller penningar för den närmaste tiden. Om H ej ansåg sig stark nog att möta fienden på öppna fältet, borde han fördela trupperna på Stade, Carlsburg, Buxtehude och Bremervörde men ge upp de ohållbara småfästena. H var sålunda hänvisad till att reda sig på egen hand. Otillräckliga stridskrafter, penningbrist och utebliven assistans från Sverige hindrade i hög grad hans agerande. Han sände sin hustru Beata Magdalena Wittenberg på hösten 1675, innan Stade ännu cernerats, till Hamburg för att dels stå i kontakt med Sverige och dess diplomatiska ombud i Paris och London i och för pågående penningtransaktioner, dels ombesörja proviantleveranser till Stade. Hon utvecklade på denna post en aktningsvärd aktivitet och lyckades ställa både pengar och spannmål till sin makes disposition. Själv förmådde H provinsständerna att bevilja ett extra anslag på 12 000 rdr och skickade sitt eget silver till "myntet" att förvandlas till gångbar valuta till garnisonstruppernas sold.

Det militära läget undergick efter hand en stadig försämring. De kringspridda små fästena föll ett efter ett under hösten 1675 i fiendens händer. I jan 1676 kapitulerade det sista — Carlsburg — och de allierade koncentrerade sina ansträngningar till Stade. En belägringshär på närmare 20 000 man sammandrogs kring fästningen, som snabbt blockerades på landssidan. Sedan tvenne skansar, belägna på ömse sidor av floden Schwinges utlopp i Elbe, i juni 1676 erövrats av fienden, var staden helt cernerad. Några egentliga stormningsförsök gjordes ej. Man inriktade sig på att svälta ut staden och tvinga garnisonen att kapitulera. Sedan en sv undsättningsexpedition från Gbg tagit sig in i Elbe men ej vågat forcera spärren vid Schwinge, blev läget allt mer hotande. Förhandlingar om kapitulation inleddes och H undertecknade ackordet 2 (12) aug 1676. Dagen därpå nedhalades den sv flaggan på fästningen, och besättningen avtågade. De rent sv förbanden, som beviljats fritt avtag, lades i kvarter och skulle genom de allierades försorg transporteras till Sverige. Efter nya segslitna förhandlingar beslöt H att föra sina trupper till Riga, där de fick kvarstanna, medan han själv beordrades att inställa sig i högkvarteret. Någon brinnande lust att träffa kungen, vars kritik han fruktade, hade han inte, och dagen efter sin ankomst till Sthlm (26 mars 1677) skrev han, att han tyvärr inte kunde infinna sig, bl a av brist på medel, varför han avvaktade konungens vidare order. Dessa kom och hade en sensationell innebörd. I mitten av april uppenbarade sig amiral Hans Wachtmeister hos H och överlämnade ett brev från kungen av 22 mars, vari tillkännagavs, att H som högste befälhavare över flottan skulle leda årets sjökampanj. H mottog meddelandet "inte utan bestörtning", eftersom han inte hade någon erfarenhet av sjökrigföring, men underordnade sig kungens vilja i förhoppning om "Guds hjälp och bistånd".

Karl XI var vid denna tid djupt besviken på örlogsflottans agerande och hans tilltro till dess officerares kapacitet var mycket måttlig. Tvenne års misslyckade och förlustrika sjötåg hade ökat hans irritation. De hade letts av personer, som inte var sjömän, vilket borde ha gjort honom betänksam. Men tiden var van vid att se folk byta hästryggen mot skeppsdäcket, och Sveriges dittills största sjösegrar hade vunnits av lantmilitärer — Klas Kristersson (Horn) och Karl Gustav Wrangel. Valet av H var givetvis ett vågspel, men kungen litade till hans drift och reda samt villighet att följa givna direktiv. Dessa gick i stort sett ut på att flottan skulle agera offensivt, uppsöka och slå den danska, innan denna hunnit förena sig med en väntad holländsk eskader, samt undsätta Pommern med trupper och proviant.

Sedan H accepterat kungens uppdrag, utnämndes han till amiralgeneral. Flottan samlades vid Dalarö och fördelades på tre eskadrar, den första under H:s eget befäl, den andra under Hans Clercks och den tredje under Hans Wachtmeisters. 11 juni löpte flottan ut, passerade Landsort och ankrade den 13 vid Ölands södra udde. 17 juni hölls krigsråd, varvid H redogjorde för kungens direktiv och alla deltagare yrkade på omedelbart angrepp på fienden. Dock borde man söka sammandrabba med honom i Östersjön, inte i Sundet. 29 juni fick man känning med fienden. De båda flottorna var ungefär jämnstarka, men de danska besättningarna var mera sjövana än de svenska. Den avgörande skillnaden låg dock i ledningen. Den danske befälhavaren Niels Juel behärskade i grunden sitt yrke. H saknade däremot all erfarenhet av sjökrigföring.

1 juli drabbade flottorna ihop mellan Stevns klint och Falsterbo. Slaget vid Köge bugt, som det vanligen kallas, började illavarslande. Trenne skepp, som sänts ut på spaning, hade förlorat kontakten med huvudstyrkan. Ett större skepp hade kvällen förut råkat gå på grund, varför H avdelat tre större och ett medelstort fartyg samt en kofferdist att flottaga haveristen. Själv drog han sig med återstoden ut på öppet vatten. Danskarna utnyttjade omedelbart situationen genom att kasta sig över det grundstötta fartyget och dess drabanter och oskadliggjorde dem. Det var den första motgången och den följdes av andra, oförutsedda motigheter. Vinden slog om och blev västlig, varigenom danskarna kom i det fördelaktiga lovartsläget. Juel manövrerade skickligt och lyckades avskära sju sv skepp från förbindelsen med huvudgruppen. Denna råkade i oordning, och H drog sig illa tilltygad mot Bornholm, hårt ansatt av fienden. Först vid nattens inbrott avbröt danskarna förföljandet. Herraväldet över södra Östersjön var alltjämt i deras händer. Sverige hade förlorat ett tiotal tunga fartyg, åtskilliga lätta samt c:a 4 000 man.

Efter den misslyckade sjöexpeditionen 1677 drog sig H tillbaka till ett av sina gods, Hässlö säteri i Badelunda, Vm. 5 sept kallades han emellertid att infinna sig i Sthlm för en viktig överläggning i rådet. I Jämtland hade norrmännen brutit in över gränsen, och riksrådet förordnade H att föra befälet över de trupper, som skulle sändas dit för att driva bort dem. 2 nov anlände H till Borgsjö i Medelpad. Tillståndet bland trupperna var dåligt, men situationen ljusnade, då norrmännen vid underrättelsen om den sv expeditionens ankomst slog till reträtt och hals över huvud lämnade Jämtland. Karl XI menade, att man nu borde utnyttja det uppkomna läget genom ett infall i Norge, där bl a Röros koppargruva borde kunna förstöras, och befallde H att rycka in i Trondheims län. H tog sitt högkvarter på Frösö kungsgård, där han t v kvarstannade. 4 febr 1678 bröt han äntligen upp och trängde över gränsen men tvingades av en häftig snöstorm att slå till reträtt. Efter återkomsten till Frösö överlämnade han befälet till general Karl Larsson Sparre, sedan han 19 febr 1678 befriats från sitt uppdrag. Han begav sig därefter till högkvarteret i Ljungby för att avlägga rapport till kungen. Hit anlände han i slutet av april och stannade i kungens omgivning ända till mitten av juni. Det långa uppehållet torde ha sammanhängt med det nya uppdrag han erhöll som överbefälhavare för den länge planerade "livländska expeditionen", som avsåg en diversion från Riga mot kurfursten av Brandenburg.

H tog även nu god tid på sig. Först 3 sept 1678 kunde han installera sig i Riga. Expeditionen bröt upp 1 okt och räknade drygt 11 000 man med tyngdpunkten förlagd till kavalleriet. Marschen gick hela tiden långsamt. 6 dec besattes Tilsit, och först i början av jan 1679 nådde H Wehlau. Högst alarmerande underrättelser kom honom här tillhanda. Kurfursten hade med en styrka på närmare 8 000 man överskridit Weichsel. H, vars här nu knappt räknade hälften av sin ursprungliga styrka, vågade ej gå till anfall utan slog till reträtt. 19 jan återkom han till Tilsit. Under det fortsatta återtåget utsattes han för ständiga anfall men lyckades genom att kallblodigt ändra marschriktningen nå fram till Riga, låt vara med starkt decimerade stridskrafter.

Efter freden återinsattes H på den viktiga posten som generalguvernör över Bremen-Verden. Hans verksamhet där, som han utövade ända till sin död 1693, har inte närmare utretts. Han plågades liksom alla andra guvernörer och landshövdingar av den härskara karriärlystna jurister och kameralister, som skickades från Sthlm till respektive residensorter att "reglera" finansadministrationen, som genom reduktionen och de många räfsterna fått en delvis ny karaktär. En segsliten och elakartad konflikt med en tjänsteman vid den bremiska finansförvaltningen, direktorn över kammarväsendet Georg Guthrie (bd 17), föranledde H att i slutet av 1683 bege sig till Sthlm för att försvara sin sak. Han stannade i Sverige drygt ett och ett halvt år.

H:s militära insatser har varken för samtid eller eftervärld tett sig särskilt märkliga. Liksom många av sina ståndsbröder kunde han glädja sig åt en snabb befordran till höga tjänster dock utan att äga tillräcklig erfarenhet eller någon mera utpräglad militär begåvning. När större och självständigare uppgifter anförtroddes honom, framträdde begränsningen i hans kapacitet. Det brast honom inte i nit men väl i kraft och beslutsamhet i avgörandets ögonblick. Att den sv krigsledningen genom orimliga uppgifter har sitt ansvar för hans misslyckanden är dock uppenbart.

Under sin verksamhet som generalguvernör efter återkomsten till Stade 1680 utvecklade H en betydande aktivitet. Bremen-Verden hade varit hårt pressat under den fientliga ockupationen. Det gällde att återupprätta hertigdömenas försvar men också att skona inbyggarna för alltför hårda bördor. H agerade med båda synpunkterna för ögonen. Hans första åtgärd riktade sig mot Carlsburgs fäste, som blivit illa åtgånget under belägringen. Erik Dahlbergh hade lämnat en redogörelse för fästningens tillstånd och föreslagit dess raserande, vilket godtagits av 1680 års fästningskommission. H ville emellertid behålla fästningen och sätta den i stånd. Han rekvirerade byggnads-materiel, inledde underhandlingar om anställande av en holländsk byggmästare och satte igång fortifikationsarbetena, till vilka han ansåg att Sverige borde bidraga med medel. Det rörliga försvaret återupprättades genom nyvärvningar. Även här ville han ha moderlandets stöd och bistånd. Det vore, menade han, en uppenbar risk att enbart lita till den tyska värvningsmarknaden. Bäst vore, om man kunde erhålla "något nationalfolk" från Sverige. H synes påpassligt ha tillvaratagit sina provinsers intressen och reagerat mot de centrala myndigheternas ingrepp i hans dispositioner. Hans handhavande av generalguvernörsämbetet ger ett intryck av drift, reda och självständighet.

Författare

Sven Grauers

Arkivuppgifter

H:s saml (5 vol) i RA innehåller bl a hans dagboksanteckningar 1670—74, 1682—84 o 1685—86, Ämbetsskriv:r från H främst i Skriv:r till Konungen, Militära chefers skriv:r till K M:t samt generalguvernörens o bre-miska regeringens skriv:r till K M:t 1668— 75, 1680—93 i Bremensia, vol 15—30, jämte H:s konc till brev till K M:t 1680—93, vol 58; brev o rapporter från H till K M:t rör specialuppdrag i Sjöexpeditioner 1677 i Handl ang flottan o i Expeditionen till Preussen 1678—79 i Krigshist saml, Karl XI :s krig, allt i RA. Spridda brev från H i Diplomatica (Anglica, Gallica, Hollandica), i Stegeborg-saml, Oxenstiernasaml, Bielkesaml, Skokloster-saml, Wijksaml, Sävstaholmsaml m fl, o i M G de la Gardies, Pontus de la Gardies, Bengt Horns, o K G Wrangels samhar, RA. Strödda brev från H bl a til J Schefferus i UUB.

Källor och litteratur

Källor o litt: SRP, rådets handhar o brev, frih:brev, RA; generalmönsterrullor, KrA.

N Belfrage, K Västgöta reg, 1 (1947); G Björlin, Kriget mot Danmark 1675—79 (1885); J Bromé, Striderna om Jämtland o Härjedalen 1676—1679 (1915); Fortifik, 1— 3 (1902—11); S Grauers, Ätten Wacht-meister genom seklerna, 1—2 (1941, 1946); T Holm, Översikt över Sveriges krig under 1600-talets senare hälft (1927); HSHF 1^ (1836—43); Karl XI :s almanacksanteckmar (1918); A Munthe, Ett stycke karolinsk vardag. Ur H H:son H:s dagboksan teckn :ar från Sverigebesöket jan 1684—juli 1685 (KFÅ 1946); W Ridderstad, Gula gardet 1526—1903 (1903); U Sjödeli, Kungamakt o högaristokrati (1966); dens, Till frågan om Karl X Gustav o de högre ämbetena (KFÅ 1971); Hakvin Spegel, Dagbok (1923); G Unger, 111 sv sjökrigshist, 1 (1909); dens, Sv flottans sjötåg 1611—79 (Sv flottans hist, 1, 1942, s 401—475); N Wimarson, Sveriges krig i Tyskland 1675—79, 1—3 (1897— 1912); G Wittrock, Carl X Gustafs testamente (1908).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Henrik Horn, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13823, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13823
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Henrik Horn, urn:sbl:13823, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2024-04-19.