Meriter

Floding, Per Gustaf, f 3 mars 1731 trol i Lidköping, d 17 okt 1791 i Sthlm (Kungsh). Föräldrar: komministern Sveno Petri F o Kerstin Digelius. Intagen på Barnhuset i Sthlm 1 febr 1738, studerade vid Jean Eric Rehns gravyrskola 1747–54, fullm på ritlärarbefattningen vid Barnhuset i Sthlm 7 okt 1754 (tilltr ej), konststudier i Paris 1755–64, K M:ts gravör 12 mars 1763, ledare för Konstakad:s gravyrskola 1766–78, ritlärare vid Barnhuset från 1767, led o sekr i Konstakad 1768–77, prof där från 1768.

G 28 jan 1770 i Sthlm (Nik) m Maria Charlotta Forsberg, f trol 30 okt 1740 där (ibid), d juli 1807 där (Ad Fredr), dtr till rådmannen, sedermera byggnadsborgmästaren i Sthlm Olof F o Eva Kristina Dellvik.

Biografi

Per F:s fader synes ha varit en både begåvad och kunskapsrik man, ehuru något bohemartad i sin livsföring; han suspenderades 1754 för »oordentlig levnad, slagsmål, svordomar och trätor» från sin tjänst. Från sin morfar Johannes Digelius, som var skolmästare vid Lidköpings trivialskola, har F tydligen ärvt sin konstnärliga begåvning, och dennes söner Petrus och Sven skulle få stor betydelse för sin unge systersons kommande utveckling till artist. Petrus Digelius utnämndes 1734 till praeceptor vid Barnhusskolan i Sthlm, där han var anställd till sin död 1740. Sven Digelius vikarierade först för honom och blev sedan hans efterträdare.

På grund av faderns oförmåga att underhålla familjen blev F vid 7 års ålder intagen på Barnhuset. Förutom undervisning i ullspinneri skulle enligt 1734 års stadga för »barnhusbarnens upptuktelse» dessa även lära sig teckning. F:s morbror Sven Digelius blev den förste ritläraren. Dennes konstnärliga kvalifikationer var väl icke så stora, men att döma av hans 1739 utgivna kompilatoriska arbete Figurbibel med 230 illustrationer var han ingalunda talanglös. Endast de gossar, som visade mera utpräglade anlag, skulle lära sig teckna och snida i trä. Undervisningen stod under konsistoriets tillsyn, och när sommaren 1744 tvenne ledamöter, kyrkoherdarna Olof Hökenstedt och den jovialiske dalkarlen Michael Hermonius – Bellmans morfar – inspekterade skolan, utpekades F såsom en av de bästa eleverna. Trots sin särpräglade begåvning fick F dock flera dagar i veckan slita i spinnsalen, tills han 1747 lämnade Barnhuset och började i Jean Eric Rehns gravyrskola.

F:s tidigast kända graverade verk är ett osignerat titelblad till ett 1749 tryckt Tal hållit i S Claras privilegierade kyrkoschola..., vars text författats av morbrodern Sven Digelius. För C H Königs Inledning till mekaniken (2:a boken, sid 65) signerade F 1752 en titelvignett framställande en man, som betraktar fyra amoriner hållande en arkitekturritning.

Arbetet vid den rehnska gravyrskolan följdes med stort intresse av Carl Gustaf Tessin och hans uppmärksamhet riktades snart på den tjugoårige F. Han icke blott engagerade honom för sitt praktverk Museum Tessinianum (1753), där han lät honom gravera planscherna, utan skaffade honom även ett resestipendium på 600 dlr kmt för att utomlands kunna vidare förkovra sig.

Sommaren 1755 anlände F till Paris och genast från början lärde han sig franska och skaffade sig goda vänner och inflytelserika förbindelser. Han tecknade på konstakademien och följde kurserna såväl i anatomi som geometri och perspektiv samt tog privatlektioner för målaren J M Vien. De skickliga gravörerna C N Cochin d y och N G Dupuis blev hans lärare inom kopparstickskonsten. För kontakten med dessa hade han givetvis greve Tessin och Roslin att tacka och den förstnämnde samt överståthållaren J A von Lantingshausen lyckades få hans stipendium höjt till tusen dlr kmt. Från Paristiden härstammar det 1757 graverade bladet Vargen och räven, utgörande en illustration till folioupplagan av Lafontaines fabler, samt den till Tessin dedicerade La fidélité surveillante efter målaren J B Deshayes, som var svärson till Boucher.

F hörde icke till de förnöjsammare naturerna. I brev till Tessin påstod han, att ryska kejsarinnan erbjudit honom 3 000 livres om året, om han ville gå i hennes tjänst. Som god fosterlandsvän ville han naturligtvis inte reflektera på detta anbud, men om manufakturkontoret avsloge hans ansökan om ett understöd på 2 000 livres årligen under sex år framåt, såge han sig trots allt nödsakad att underskriva det lockande ryska kontraktet. Beskyddarna hemma drog nu öronen åt sig och lyckades få hans pension höjd till det ingalunda oansenliga beloppet av 1 500 livres årligen. Till tack uppvaktades de av F med graverade blad försedda med ödmjuka och smickrande dedikationer. Kungahuset och riksdagens ledamöter avtackades med en allegorisk komposition, graverad efter en teckning av Gochin d y, som framställde Adolf Fredrik som konsternas beskyddare och tillägnades ständerna. Den hemsändes i febr 1761 och väckte berättigad beundran samt såldes till ett pris av 12 dr kmt per exemplar.

Efter detta steg F:s fordringar och han ville ha en årlig livstidspension på 2 000 livres. Hans ärelystnad sträckte sig nu till att bli medlem av franska konstakademien, vilket emellertid ej lyckades. Livstidspensionen gick inte heller igenom, men ständerna beviljade honom dock 2 000 livres om året under tre år framåt samt ytterligare 600 för inköp av vissa graveringsmaskiner och instrument.

Den flodingska ärelystnaden var ingalunda tillfredsställd härmed. Franske konungen höll sig med en avlönad hovgravör och »garde des éstampes», och F ville att en liknande befattning skulle inrättas för honom. Han vädjade både till Tessin och det lärda kanslirådet C R Berch. Den senare skrev och påpekade att »för en sådan syssla kan dock här i landet icke givas någon stor lathundspension och logement au Louvre, men med tiden kan det väl bli någon liten douceur. Det går ej an att inrätta allt i Sverige på fransyskt sätt». Berch rådde F att uppvakta riksrådet C F Scheffer och dennes broder parisambassadören U Scheffer i ärendet. Så skedde och den förstnämnde tillägnades den vackra gravyren Daphnes förvandling och den senare Vakt vid fängelset, båda efter målaren Boucher och utförda i den av F Ph Charpentier (1734–1817) och F – visserligen föregångna av gravören J Ch François (1717–1769) – uppfunna nya laveringsmetoden, gravure à la manière du crayon. Denna nya metod att på rent mekanisk väg söka återge handteckningar väckte inom parisiskt konstliv en viss uppmärksamhet, såsom framgår av Mercure de France's augustinummer 1762. F:s envishet segrade till slut, och den 12 mars 1763 erhöll han sin fullmakt som K M:ts gravör och »garde des éstampes».

I början av juni 1764 var F ännu kvar i Paris men reste hem på sommaren över Köpenhamn, där han uppvaktade den svenske ministern J W v Sprengtporten. I aug 1764 var han åter i Sthlm efter något mer än nio års utlandsvistelse. Han förde med sig hem sitt bibliotek och sina samlingar av handteckningar och kopparstick, vilka han emellertid lät försälja på bokauktionskammaren 7 sept 1771.

Under Parisåren uppehöll F en intressant brevväxling med sin mecenat Tessin och med kommissarien i manufakturkontoret Johan Fredrik Krüger. Dessa personers bistånd var av vikt för de planer F hade att vidare söka slå mynt av sina vunna kunskaper inom gravyrkonsten. Han ville under Konstakademien inrätta en statlig gravyrskola och framlade härom ett förslag för riksens ständer. En svår konkurrent om chefskapet hade han i den skicklige dessinatörlöjtnanten Jakob Gillberg, som redan inrättat en sådan privat skola för etsning och koppargravyr i huvudstaden. Mellan dessa båda rivaler uppstod en hård strid, reflekterad i pressen, där de konstnärligt sökte taga heder och ära av varandra efter bästa förmåga. Konstakademien föredrog dock F och tillstyrkte gravyrskolans upprättande med honom som ledare. I skrivelse 14 okt 1766 till K M:t tillstyrkte även ständerna, och därmed hade F segrat. Två år senare valdes han vid 35 års ålder både till ledamot och sekreterare samt blev professor i målaranatomi och lärare i geometri och perspektiv vid akademien.

Den flodingska gravyrskolan blev ett sorgligt kapitel inom svenskt konstliv. Ehuru frikostigt understödd, blev de resultat, som efter några års verksamhet med en handfull elever, J L Caton, T Floding, J Rodin, J F Schwartz och J Snack, kunde uppvisas, synnerligen otillfredsställande. Därtill kom även att F, som hade eleverna inackorderade hos sig, inte hade lämpliga kvalifikationer som uppfostrare. Såsom ogift hade han boende hos sig en fransk mamsell på nitton år, vilken enligt S L Gahm Persson var »ett elakt stycke», något som ingalunda bidrog till hemfridens ökande. Själv var F grälsjuk och elak, plågade sina lärjungar och trätte med sina kolleger. Den arme adepten Johan Rodin har i sin beskrivning av vistelsen hos F lämnat en skrämmande bild med sadistiskt inslag från vårt stockholmska 1700-tal.

Teoretiskt kanske F:s pedagogiska verksamhet i begynnelsen inte var klandervärd, men med åren förlorade han alltmer intresset för undervisningen, och det är tydligt, att han försökte sko sig både på statens och elevernas bekostnad. Stora summor lades ut till föga båtnad för den svenska gravyrkonstens utveckling, och snart fick man upp ögonen för att skolan knappt hade existensberättigande. Härtill kom att F så illa skötte sin sekreterarbefattning vid akademien, att han 1777 avskedades och även miste sitt ledamotskap. Dock fick han kvarstå som undervisande professor. Året därpå stängdes gravyrskolan. I hämndlystnad beskyllde han akademien för att ha förskingrat statsmedel och öppnade en process härom, som varade i flera år. Akademien, som inte drog sig för att kalla honom »äreskändare», frikändes helt av K M:t. F dömdes till stora böter och tilldelades 2 juni 1784 inför dess ledamöter en skarp varning av preses, överintendenten friherre C F Adelcrantz.

F:s trätgirighet tog sig även andra uttryck. Han kom snart i delo med sin svärfar, borgmästaren Olof Forsberg, som han efter dennes hustrus död 1783 stämde för falsk bouppteckning. Följden härav blev en process, som varade i ett par år och som F nog helt rättvist förlorade. De senare åren av hans liv förflöt lugnare, och han synes utan klander ha skött sin professorstjänst vid akademien. Då F dog den 17 okt 1791, nämndes hans bortgång ej med ett ord i akademiens protokoll.

Som konstnär var F en av 1700-talets skickligaste grafiker. Dessutom ägde han stora teoretiska kunskaper. Han har översatt Ch A du Fresnoys lärodikt De, Arte Graphica samt utarbetat ett gravörlexikon och en ingalunda oansenlig bibliografi över konstlitteratur samt skrivit föreläsningar över kostymens historia och »la maniére d'étudier la couleur» efter målaren Oudry. Hans produktion är icke stor: 6 porträtt, däribland de utmärkta av grevinnan Ulla Tessin efter Gustaf Lundbergs kända pastell, Roslins självporträtt och den stora huvudbilden av Gustav III efter Pasch d y, ett 30-tal figurframställningar och landskap samt över ett 100-tal titelblad, planscher och bokvignetter och en del exlibris. Som etsare försökte han sig med mindre framgång såsom i det stora bladet föreställande Sabinskornas bortrövande, tillägnat Gustav III. Rent dilettantmässigt är det grafiska planschverket Solemniteter, som föreföllo i Kongl Residencestaden Sthlm åren 1771 och 1772, vilket är utfört med hjälp av eleverna.

Författare

Gunnar W Lundberg

Arkivuppgifter

F:s manuskript (jfr ovan), meritlista och div brev till honom i FrKA. Brev (16 st) från F till C G Tessin i Tessinska saml, RA, till dens 22 nov 1759 i Westinska saml 815, till G F Gyllenborg 11 juni 1764 i Posses saml 38, memorandum 1 dec 1777 till Gustav III bl Gustavianska papperen vol 20 (F 429), brev (odat) till J Björnstierna i G 22, F:s skrivelse till Svea hovrätt i Barthelsons saml 1086, allt i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Handlingar) rörande en ny upfinning i gravuren och en hos riksens höglofl. ständer föreslagen gravure-schola, med mera. Sthlm 1766. 4:o. 97 s., 1 pl. – Förteckning på de förnämsta koppar-stycken och teckningar ibland dem som komma at försäljas på bok-auctions-kammaren i Stockholm den . . . augusti [7 sept.] 1771. Sthlm 1771. 8 s. [Anon.] – [Brev t. C. G. Tessin i:] Gunnar W. Lundberg, Le graveur suédois Pierre-Gustave Floding ä Paris et sa corres-pondance, Paris 1932. – Rättegångsinlagor se Sv. Boklex. 1700—1829, Rättegångshandl., 1958, s. 116, 118.

Källor och litteratur

Källor o litt: Barnhusdirektionens prot 1742–59, barnhusets huvudbok 1736–67, Sthlms stads barnhusfonds huvudbok 1791, allt i Allmänna barnhusets arkiv, RA, processhandl m m i Eichhornska saml, KB; X 220 (Gahmska saml), UUB. – Bulletin de la Société de 1'Histoire de PArt francais 1911; H Cohen, Guide de l'Amateur de livres à gravures du XVIIIe siécle, 1 (1912); A Davidsson, Katalog över sv handteckn:r i UUB (1958); Gh Eichhorn, P G F (NF 8, 1908); Fiissli, Allgemeines Kiinstlerlexicon (1806); C G Gjörwell, Sv Mercurius, sept 1763; E Hultmark m fl, Sv kopparstickare o etsare 1500–1944 (1944); R Josephson, Fullkomlighetens sensibla uttryck (Tidskr för konstvetenskap 1936–37) ; G Jungmarker, Handtecknings- o gravyrsaml (Nat:musei årsbok 1940); A A Ph Gh Le Blanc, Manuel de l'Amateur d'estampes (1856); L Looström, Den sv konstakad 1735–1835 (1887–91); dens, I sv konstnärskretsar (1916); G W Lundberg, Le graveur suédois P-G F à Paris et sa correspondance (Archives de la Société de l'Histoire de l'Art francais, 17, 1932) ; dens, Jacques Blanchard o P G F (Konsthist tidskr 1932, tillägg 1935); dens, Sjuttonhundratal, sv o fr konst i Inst Tessins ägo (1964) ; Mercure de France, aug 1762, 1770; C D Moselius, [art] (Thieme-Becker, Künstlerlexicon, 12, 1916); G U Palm, P G F o hans konstnärskap (Meddel 3 från Fören för Grafisk konst, 1896); S Sandström, P G F (SKL 2, 1953); G Utterström, Till P G F:s biogr (PHT 1938); J W Warholm, Skara stifts herdam (1871–72); A Wiberg, Ur det sv musiktryckets hist (Nord boktryckarekonst 1949), s 214.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Per G Floding, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14254, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar W Lundberg), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14254
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Per G Floding, urn:sbl:14254, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar W Lundberg), hämtad 2024-04-19.