Meriter

Flyckt, Yngve Eugen, f 24 dec 1908 i Brunflo sn (Jämtl), d 27 okt 1959 i Stocksund (Sth). Föräldrar: målarmästaren Viktor F o Elisabeth (Lisa) Bäckman. Studentex vid Östersunds h a lärov 1928, pianostudier för Gottfrid Boon 1929–37, organistex som privatist 1933 o kantorsex 1936 vid Musikhögskolan, dirigent för Sundbybergs orkesterfören 1934–39, överlärare vid Sthlms Borgarskolas musiklinje 1943–49, föreläsare vid Musikfrämjandet 1941–43, vid Borgarskolan från 1944, musikkritiker i DN 1941–44, i Expressen 1944–59, ordf i Sv pianolärareförb 1937–41.

G 8 juli 1933 i Brunflo sn (Jämtl) m Ragnhild Charlotta Ericsson, f 18 okt 1911 i Fjällsjö sn (Vnrl), dtr till fabrikören August Gottfrid Ludvig E o Oscara Nilsson.

Biografi

Efter studier vid Musikkonservatoriet inriktade sig Yngve F i början på konsertverksamhet och pedagogik. Han debuterade med en egen pianoafton i Sthlm 1934, dock utan markant framgång. Vid bildandet av Svenska pianolärareförbundet 1937 var han en av de aktivaste tillskyndarna, och han utsågs också till förbundets förste ordförande.

Starkt uppmärksammad och diskuterad blev boken »Svenskt musikliv» (1939). Den var skriven i kritiska syften och riktade grava anmärkningar mot en rad musikinstitutioner och framför allt mot Musikaliska Akademien. Den efterföljande hårda debatten utmynnade i en önskan om praktiska musikfrämjande åtgärder, och denna önskan förverkligades bl a genom organisationen Musikens Vecka (från 1946 Musikfrämjandet). F blev där en av de drivande krafterna, och som föreläsare och kursledare räknades han alltsedan dess till de främsta inom det musikaliska folkbildningsarbetet i Sverige: han förenade kunnande och konstnärlig känslighet med en omedelbarhet och en entusiasm i framställningen som kunde vinna även motsträviga auditorier.

Huvuddelen av sin tid kom han emellertid att ägna åt musikkritiken. Han började i Dagens Nyheter 1941, och då tidningen Expressen startades 1944 blev han dess förste musikkritiker. Såsom sådan kvarstod han till sin död. Samma målmedvetna hårdförhet som hade kännetecknat »Svenskt Musikliv» utmärkte också F:s verksamhet i dagspressen. Särskilt under tidigare år visade han då och då en benägenhet att dessutom välja personligt drabbande formuleringar, som vid flera tillfällen förde honom in i konfliktsituationer. Även under vad som kunde se ut som hänsynslöshet låg emellertid klara målsättningar och framför allt en ogrumlad tro på det musikaliska budskapets kraft och vikt: mellan musikverket och lyssnaren fick ingen ställa sig, ingen om än aldrig så världsberömd solist, och långt mindre då klåpare och divor. Idémässigt anslöt han sig därvidlag till traditionen från Peterson-Berger.

Som Expressens förste kritiker skapade F småningom framställningsformer som bättre än den reguljära konsertrecensionen lämpade sig för hans syften. I musikkrönikor och friare diskussionsspalter (»Musik oss emellan») utvecklade han en personlig kommentarstil, som innebar en betydande utvidgning av begreppet musikkritik och som tillät honom att granska vitt skilda musikaliska angelägenheter och ta upp både politiska, organisatoriska, sociologiska och psykologiska ämnen till behandling vid sidan av den rent artistiska bedömningen.

I F:s ställningstaganden röjde sig framför allt den praktiskt utövande musikern och den hängivne lyssnaren; vad teoretiska och principiella frågor beträffar var han snarast antiakademisk. Detta saknar inte sin betydelse vid bedömningen av hans många inlägg i den stora debatt om vissa aktuella företeelser i den radikala seriösa musiken som utspann sig i dagspressen kring årsskiftet 1956–57. F drevs då att inta en position som i allmänhetens ögon måste framstå som starkt konservativ. Säkert är emellertid att de avantgardistiska tendenser som han speciellt kritiserade (i synnerhet den s k seriella musiken) utmärktes av spekulativa drag, som för F:s musikernatur måste te sig ytterst främmande. Vad som vid första påseendet såg ut som en variant av den uråldriga striden mellan gammalt och nytt gick i själva verket tillbaka på en konflikt mellan evigt stridiga idéer. En del av F:s kritik byggde också på grundläggande invändningar som även radikala musiker av senare årgångar har gett uttryck åt och vägletts av i sitt skapande.

F:s finaste egenskaper som lyssnande och tolkande kritiker kommer fram i de två volymerna »Pianokonserter före Mozart» (1957) och »Mozarts pianokonserter» (1958), som också på ett vackert sätt belyser en av hans grundläggande musikkritiska målsättningar: att i personligt uttrycksfulla formuleringar spegla den egna musikupplevelsen och därigenom underkasta de nedärvda värderingarna en fortlöpande kontroll.

Författare

Alf Thoor

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Svenskt musikliv [Sthlm, tr.] Upps. 1939. 163 s. 2. uppl. s. å. – Handens triumf över tanken (Musikvärlden, årg. 1, Sthlm 1945, nr 2, s. 11–13). – Fågelsång vid sommarstugan (ibid., 3, 1947, s. 98–102). – Att förstå musik (Tidens kalender, [årg. 27,] 1948, Sthlm 1947, s. 213–216). – Den förrädiska klaviaturen och fem andra kapitel om pianospel. Sthlm 1948. 94, (1) s. [Förut tr. i Musikvärlden, 2, 1946, o. 3, 1947.] 2. uppl. 1952. – Fågel. Teckningar av Edward Lindahl. Sthlm 1951. 145 s. – Fåglarna sjunger (STFÅ, 1953, Sthlm, s. 190–201). – Schlagermarknad (Tidskrift för det folkliga musiklivet, Vår sång, årg. 26, 1953, s. 25). – Att se våren (Svensk jakt, 91, Sthlm 1953, s. 136—138). – Artur Schna-bel, en mästerpianist (Musikrevy, 9, Sthlm 1954, s. 44–49; tills. m. S. Ribbing). – Pianokonserter före Mozart. Sthlm (tr. Uddevalla) 1957. 127, (1) s. – Mozarts pianokonserter. Sthlm (tr. Uddevalla) 1958. 195, (1) s. – Om sommaren. Sthlm 1958. 184, (l) s. 12 pl.-bl. – Stereofoni – ljudteknikernas senaste trumfkort (Radio och television, årg. 31, 1959, nr 1, s. 42 f). Översatt: Herbert Rosenberg, Konsten att förstå musik, D. 1–3, Sthlm 1944–46.

Källor och litteratur

Källor o litt: I Ljungquist, Ur Dagens Nyheters hist, 3 (1954); Sohlmans musiklex (1952); Väd 1959; nekr i dagspressen.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Yngve E Flyckt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14268, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alf Thoor), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14268
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Yngve E Flyckt, urn:sbl:14268, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alf Thoor), hämtad 2024-04-19.