Meriter

Fryklöf, Harald Leonard, f 14 sept 1882 i Uppsala (Domk), d H mars 1919 i Sthlm (Nik). Föräldrar: kronolänsmannen Fredrik F o Selma Charlotta Rudolfina Lindh. Elev vid Musikkonservatoriet i Sthlm 1901, studerade kontrapunkt för J Lindegren 1902–05, organistex vid Musikkonservatoriet 11 dec 1903, pianoelev till Richard Andersson 1904–10, lär vid dennes musikinst 1904, studier i instrumentation för Ph Scharwenka i Berlin 1905, bitr organist i Storkyrkan 16 juni 1908, ord 24 nov 1918, bitr lär i harmonilära vid Musikkonservatoriet 17 sept 1908, ord 1 april 1914, led av MA:s lärov:styr 4915–18. – LMA 1915. – Ogift.

Biografi

Harald F:s verksamhet som tonsättare blev kortvarig. Han hade ännu inte nått 37 års ålder när han avled. Den praktiska, för försörjningen nödvändiga verksamheten som lärare och organist tog en stor del av hans tid i anspråk. F:s produktion är därför ganska liten, och man har ofta betraktat den blott som en löftesrik upptakt till ett musikaliskt skapande. Även om F som tonsättare kanske ej hade ens tillnärmelsevis hunnit ge utlopp åt sin begåvnings möjligheter före sin tidiga bortgång, rymmer ändå hans produktion flera verk av sådan halt, att han utan tvekan kan placeras i främsta ledet bland sv tonsättare, verksamma vid tiden för första världskriget.

De redan under elevåren vid Musikkonservatoriet inledda studierna för Johan Lindegren blev av största betydelse för utvecklingen av några väsentliga stilistiska sidor hos F: formell klarhet, omsorgsfull genomarbetning, starka tendenser till eller fullt genomförd kontrapunktisk faktur. Från denna första period, fram till 1905, härrör dock inga mera betydande arbeten. Studierna för Ph Scharwenka detta år gällde instrumentation och blev, enligt F:s egen utsago, »till stor nytta». Hans verk för orkester visar honom också som en kunnig instrumentatör.

Under de närmast följande åren tillkommer orgel- och pianoverk samt sånger. Det är i första hand sångerna, som är värda uppmärksamhet, och man kan utan vidare anse redan denna hans första verkliga ska-parperiod som kvalitativt lysande. Flera av sångerna torde kunna räknas in bland de yppersta inom sv romanskonst. F kunde under denna tid glädja sig åt att flera av hans kompositioner väckt intresse bland musiker och musikförläggare och att hans musik börjat framföras offentligt. Över huvud taget får F sägas ha mött förståelse och uppskattning under sin livstid både från kollegers och kritikers sida och erhöll bl a 1910 Musikaliska konstföreningens pris för sin pianofuga i ciss-moll.

F:s produktion utgörs, speciellt 1912–15, i betydande utsträckning av motetter, andliga körsånger a cappella i relativt litet format med i huvudsak homofon prägel men samtidigt känslig och omsorgsfull stämföring och en uttrycksfull men väl tuktad harmonik. Anpassningen till texten är överallt utsökt, och även om dessa motetter stundom saknar en del av de för F mest utmärkande stildragen, är deras musikaliska halt oomtvistlig, och flera av dem utgör höjdpunkter inom genren, genomsyrade av innerlighet och djupaste själfullhet.

När F 1914 blev ordinarie harmonilärare vid Musikkonservatoriet, framstod för honom behovet av en ny harmonilärobok för undervisningen där som i hög grad aktuellt. Hans 1916 utgivna »Harmonisering ...» rönte stor uppskattning och användes i konservatorieundervisningen under mer än två decennier.

Under de sista åren upptogs F till väsentlig del av liturgiskt-musikaliskt arbete. Dels medverkade han med 14 kompositioner i en 1918 utkommen ny upplaga av »Missale för sv kyrkan», dels sammanställde han musiken till två historiska gudstjänster (en julmässa 1917 och en vesper enligt Birgittaritualen i febr 1918) i Storkyrkan. Det intresse för äldre tiders musik, särskilt kyrkomusiken, som därvid kom till uttryck, var av äldre datum och hade manifesterats tidigare, medvetet bl a i »Harmonisering . . .» och delvis kanske omedvetet i det egna kompositoriska skapandet, där med kyrkotonerna besläktade modala drag är framträdande i flera för kyrkligt bruk tänkta verk och ofta förekommande även i många andra kompositioner. Under dessa sista år tillkommer flera betydande verk, bl a violinsonaten »Sonata å la legenda». Denna är utan tvivel ett av F:s bästa verk och ett av hela den sv sonatlitteraturens finaste, men den fullt berättigade uppskattning, som denna sonat mött, har något orättvist undanskymt andra väsentliga verk i F:s produktion, inte minst en del av sångerna.

Mitt i sin skapargärning föll F offer för den grasserande »spanska sjukan», med tillstötande lunginflammation. För sin samtid var han då en tonsättare man knöt stora förhoppningar till och, trots sin relativa ungdom, redan ett slags efterträdare till Johan Lindegren som eftersökt och mycket uppskattad handledare och kritiker för den blivande tonsättargenerationen. I F:s produktion finns enstaka drag, som erinrar om samtida, speciellt nordiska tonsättare, t ex Emil Sjögren och Carl Nielsen. Det är dock aldrig fråga om något slag av epigoneri. Dessa element och den på allmänna senromantiska tendenser grundade harmoniken, som hos F ofta är klar och färgstark men någon enstaka gång även kan stå på gränsen till impressionism, utgör nämligen i sig själva endast den palett, varmed F skapar sig sin föga uppseendeväckande men snart sagt överallt skönjbara, lågmälda och högst personliga stil. Denna är svår att sammanfattande beskriva närmare än som en egenartad, intim sammansmältning av en innerlig, enkel, lyrisk melodik med kyrkotonala drag och de nämnda kontrapunktiska och harmoniska tendenserna.

Författare

Erling Lomnäs

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Kompositioner i handskrift [dep i MAB]: Sång o piano: Bergtagen (1902); Beväringar (1901); Den långa dagen (1903); En nyårs-låt (1900/14); For Maanen drive (1913); Gillevisa; Haf och himmel (1903); I ungdomen; Jag satt vid en enslig; Jag önskar att allt som en gång (1908); Långt fjärran där vågorna (1910). — Sång o orkester: Två sånger op 4 (Jag önskar ... o Långt fjärran . . .). — 4-st bl kör a cappella: Afton; O, sköna land (1900); Påsksång (sv psalmen 104); Saliga äro de döde; Funf geistliche Lieder [projekterad, skulle trol innehålla 5 av följande 7: Gottes Lamm, Karfreitagslied (sv ps 89), Neujahrslied, Osterlied (sv ps 108), d:o (sv ps 104), Pfingstlied, Weihnachtslied, Zum Epiphaniasfest (1913), av vilka flera tr på sv, se nedan], — 4-st damkor a cappella: Och inte vill jag sörja. — Baryton, 4-st bl kör o orgel: Gräset torkar bort (1917). — Piano: Allegretto [E] [även för stråkork]; Andante semplice; Andante sostenuto; Etude [F]; I gröngräset, hambo; Sommarvindar (1915/18); Sonat [e]; Vals [D]. — Orgel: Impromptu festivo; Preludium till koralen 198 (1912) & 424 (s å). — Violin o piano: Sonat [h, 1 sats] (1913). — Orkester: Allegretto [E, för stråkork]; Konsert-Ouverture op 1. — Ytterligare smärre komp, i huvudsak kontrapunktiska, åtsk komp:fragment o skisser (till sånger o trol till violinsonaten i h), en stor del av musiken till ovan nämnda hist gudstjänster, smärre andra liturgiska tonsättn, div material från studietiden samt »Kontrapunktstudier», påbörjat arb, möjl avs för undervisn i kontrapunkt. Kompositioner i tryck: Sång och piano: Op 2, To Digte af Thor Lange, Khvn [1906]; Sånger för en röst med piano, h 1—2, Khvn & Leipzig [1913] (härav 2 sånger tr i Svensk sånglyrik, bd 1, Sthlm 1951); I dag vill jag tacka dig (1913), Sthlm 1933. — 4-st bl kör a cappella: O Guds lamm (1912; även i Folkkörboken, utg E Åkerberg, D 1, Sthlm 1923), Pingstsång (1914), Lovsång (sv ps 29, 1914), En stjärna gick (sv ps 67), Du bar ditt kors (sv ps 89), Påsksång (sv ps 108, 1914), Det gamla år framgånget är (sv ps 411), Davids Psalm 51 (samtliga i Musica sacra, D 1—2, utg av F m fl, 1. uppl, Sthlm 1915; flertalet omtr, även med tysk text, i litogr övertr u å). — 2-st damkor o orgel: Han på korset (De ungas hymnarium, utg E Eklöf m fl, 1. uppl, Sthlm 1935). — Liturgisk sång: Helig.. . [14 tonsättn till liturgiska texter] (Missale för svenska kyrkan, 2. uppl, Sthlm 1918). — Piano: 8 mindre pianostycken, Sthlm [1916] (varav 2 omtr i resp Hemma vid pianot, Sthlm 1928, o Från tonernas värld, Sthlm [1922]); Fuga [ciss], Sthlm 1910; Impromptu [Ä], Sthlm 1917 (även i Fru Musica, bd 12). — Orgel: Fuge, op 3 (Neue . . . Orgelstiicke . .., utg J Diebold, Bd 3, Leipzig & Bruxelles 1909); Doppel-Canon (Orgel-Kompositionen. . ., utg O Gauss, Bd 4:2, Regensburg 1910); Andan te funébre (Les maltres contemporains de 1'orgue, utg J Jou-bert, vol 5, Paris 1914); Entrata (ibid); Symfoniskt stycke, Sthlm 1926; Passacaglia [f], Sthlm 1929 (även i Musica organi, utg H Weman, Bd 3, Sthlm 1957). — Violin o piano: Sonata å la legenda, Sthlm 1919, omtr: Sonata alla leggenda, rev C Barkel, Sthlm 1947.

Tryckt arbete: Harmonisering av koraler i dur och moll jämte kyrkotonarterna. Sthlm (tr. Lepzig) [1916]. 79 s. [Ny uppl.] Sthlm 1936.

Källor och litteratur

Källor o litt: biografica, brev, material från kyrkomusikerkursen i Sthlm 1912, MA:s musikkonservatoriums matriklar 1909–19, MA:s prot o handl:r 1901–19, allt i MAB; Musikaliska konstförenrs prot (delvis tr i A Lell-ky, Musikal konstfören 1859–1959, 1959); Nik förs:s i Sthlm kyrkorådsprot (förs:s arkiv). – Konsertprogram, bl a i MAB. – H F t (Musiktidn. Fackorgan för sv musici, nr 11, 1919); H8D, årg 20, nr 27; O Morales, MAA 1919 (STM 1919); G Morin, H L F (SMoK); T Rangström, Sona ta alla legenda (Röster i radio, 17, 1939); Richard Anderssons musikskola. Förteckn över lär o elever (1908–19); W Seymer, Fyra nyromantiker (STM 1941); dens, En Bach i sv vadmalsdräkt jämte andra tonsättarminnen (Musikmänniskor, Hågk o livsintr, 24, 1943); Sohlmans musiklex, 2 (1952). – Nekr:r o rec:r i dagspressen.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Harald L Fryklöf, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14524, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erling Lomnäs), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14524
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Harald L Fryklöf, urn:sbl:14524, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erling Lomnäs), hämtad 2024-04-19.