Meriter

2 Gadelius, Bror Edvard, f 29 mars 1862 i Gbg (Nya varvets garnisonsförs), d 12 april 1938 i Sthlm (Engelbr). Föräldrar: kaptenlöjtn Johan Edvard G o Hilma Sofia Andersson. Mogenhetsex vid Gbgs latinlärov 30 maj 1881, inskr vid Uppsala univ 16 sept s å, med fil ex 13 dec 1883, med kand 14 dec 1888, inskr vid Lunds univ 24 jan 1889, med lic 29 april 1893, bitr läk vid Lunds hospital 18 juli s å–31 dec 1899, disp vid Lunds univ 28 maj 1896, med dr 30 maj s å, doc i psykiatri där 6 juni s å–1903, läk vid Lunds asyl 24 jan 1900–1903, överinsp för sinnessjukvården i riket 1 maj 1900–31 dec 1901, överläk vid Sthlms hospital 4 dec 1903–mars 1927, eo prof i psykiatri vid Karol inst 4 dec 1903 (ord 1908)–mars 1927, därefter tf prof tom juni 1929, led av Med:styr:s vetensk råd 1913–31. – RNO 1910, LVA 1920, KNO2kl 1923, KNO1kl 1930.

G 10 nov 1897 i Sthlm (Hedv El) m konsertsångerskan Esther Fredrika Sidner, f 30 aug 1866 i Härnösand, d 24 juli 1922 i Sthlm (Kungsh), dtr till konsistorienotarien Anders S o Hedvig Christina Charlotta Norinder.

Biografi

Bror G var sin tids ledande psykiater i Sverige. Liksom många andra i sin generation arbetade han för att de sinnessjuka skulle få lika god vård som de kroppssjuka och för att psykisk sjukdom inför allmänhet, läkare och myndigheter skulle framstå som lika naturlig som kroppslig sjukdom. G blev det samlande namnet för dessa strävanden. De går som ett ledmotiv i hans praktiska arbete och i hans skrifter.

G tvekade i början om han skulle utbilda sig till konstnär eller till läkare. Genom Svante Ödmans person och undervisning blev han bunden vid psykiatrin. Han var nära jämnårig med E Kraepelin, E Bleuler, S Freud, P Janet och J Wagner von Jauregg, samtliga födda 1856–59. I Lund blev han vän för livet med filosofen Axel Herrlin. G skaffade sig en humanistisk bildning med huvudvikten inom det filosofiskt-psykologiska fältet. Han sökte tränga in i det kunskapsteoretiska problemet om möjligheterna att objektivt studera psyket. Han anslöt sig till parallellteorin, d v s uppfattningen att de fysiologiska och psykiska fenomenen löper jämsides men är oförenliga. Inom psykologin lärde han av W Wundt, W James, P Janet, C G Lange och H Höffding. Inom psykiatrin läste han främst den franska litteraturen, speciellt V Magnan, men även den tyska, i synnerhet W Griesinger och hans skola. Han besökte P Janet i Paris och en rad av de då moderna tyska sinnessjukhusen.

När G 1902 blev tf chef på Sthlms hospital, var inrättningen utdömd. Efter tre år under G:s ledning förklarade medicinalstyrelsen 1905 hospitalet väl ägnat för sin uppgift. De sjuka hade tidigare ofta förvarats isolerade i celler. G inrättade sjuksalar av samma typ som på lasaretten, s k övervakningsavdelningar. En ny anda och nya former för arbetet inom sjukhuset infördes. Besjälad av människokärlek, medkänsla och förståelse vann G de sjukas förtroende och kunde genomföra sin psykologiska undersökning och behandling. År 1907 föreslog G, att hospitalet skulle vara en psykiatrisk klinik, där sjuka kunde tagas emot och vårdas utan hänsyn till sinnessjuklagens formaliteter. Då ett nytt undervisningssjukhus planerades i Sthlm 1912–15, kämpade G förgäves för att en psykiatrisk klinik skulle upprättas där. Först 1928 byggdes den första kliniken av detta slag i landet vid lasarettet i Lund. G arbetade även ihärdigt för att göra rättspsykiatrin erkänd.

Från 1894 till sin död var G en flitig pennans man. Hans inriktning kom fram redan i de första skrifterna: den psykologiska inställningen till psykiatrin, intresset för den konstnärliga och skapande fantasin, för kulturhistoriska studier angående' övertro och psykiska epidemier samt över sinnessjuka och deras behandling.

G:s huvudverk, »Det mänskliga själslivet i belysning av sinnessjukläkarens erfarenheter» utgjorde en upprepning, sammanfattning och bearbetning av hans tidigare skrifter. Det var den första läroboken i psykiatri i Norden, och den fick en vid spridning, långt utanför läkarnas krets. Verket har blivit klassiskt främst genom de levande skildringarna av kliniska bilder. De utförliga och dramatiska sjukhistorierna är skrivna på ett för lekmannen lättfattligt språk med framhållande av de sociala konsekvenserna och komplikationerna till de psykiska symtomen. Härigenom har boken blivit värdefull för dem som i sitt yrke skall bedöma människor och deras handlingar. Läroboken har skapat förståelse för psykiskt egenartade och sjuka människor.

G insåg, att psykiatrin ännu ej var tillräckligt utvecklad för att kunna ges en fast systematik. Naturvetenskapliga metoder hade dittills visat sig otillräckliga för att förklara de psykotiska fenomenen. Hans odogmatiska läggning gjorde det svårt för honom att dra fasta gränser bland de oändliga variationerna i sjukdomsbilderna. Psykiatrins grund var enligt G studiet vid sjuksängen, han såg i första hand till de sjuka individerna, inte så mycket till sjukdomarna. I sitt försök att gruppera dessa utgick han från det normalpsykologiska schemat och såg sjukdomarna som förvrängningar inom känslo-, tanke- och viljelivet. G ville också genom studier av det sjuka själslivet belysa det friska tillståndet. Med all respekt för forskaren Freud avvisade han de psykoanalytiska dogmerna. Han stod oförstående inför Henrik Sjöbrings försök att tränga på djupet inom psykiatrins grundproblem.

I »Tro och öfvertro i gångna tider» hämtade G material främst från häxprocesserna i Sverige. Han ansåg inte, att häxorna varit sinnessjuka eller påverkade av droger, utan att de varit kvinnor i andlig och lekamlig nöd. I »Skapande fantasi och sjuka skalder» behandlas Goethe, Tegnér och Fröding. Beträffande Tegnér är boken ett patografiskt pionjärarbete. G:s tes, att Tegnér led av mano-depressiv sinnessjukdom, har kritiserats bl a av T Sondén, men G bröt isen. Det kunde inte längre betraktas som helgerån att skildra vare sig hur »nationalskalden» genomgått en psykisk sjukdom eller vad erotiken betytt i hans liv och diktning. När G 1910 ville offentliggöra sina rön om Tegnér, möttes han av förtrytelse och först 1927 kunde boken tryckas. Det erkännande den rönte visar hur allmänhetens inställning till de psykiska sjukdomarna förändrats, inte minst tack vare G:s egna insatser.

G:s stil utmärkes av stort engagement samt livliga, pregnanta och suggestiva bilder. Det är en målare och skulptör som för pennan. Hans böcker är litterära konstverk. Även den muntliga framställningen var livlig och medryckande. I abstrakta ting blir G oklar. Man märker hans behov av att sammanjämka skilda synpunkter och hans känslomässigt betingade helhetssyn. Inför sina medarbetare och lärjungar var G en vördad auktoritet, mästaren som inte kunde fela. Inför allmänheten var han väl känd och en aktad och respekterad kulturpersonlighet. Personligen var han reserverad, sirlig och älskvärd. I de bevarade breven möter man en artig, blygsam, ömtåligt samvetsgrann man, inte utan tvekan och tvivel inför sina uppgifter.

Författare

Lars Öberg

Arkivuppgifter

G:s tjänsteskriv:r i Karol inst:s o Med:-styr:s arkiv. Ms i Karol inst:s bibl o enstaka brev från honom där o i KB, VA, UUB o LUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se Sveriges läkarehistoria, F. 4, D. 2, 1932, s. 120—122, D. 5. 1935, s. 510; jfr bibliografi i Svenska läkaresällskapets handlingar, bd 53, Sthlm 1927, s. 1—4. Vidare: Den medicinska psykologiens utveckling och betydelse för nutida läkekonst (Svenska Röda korset, tidskrift för frivillig sjukvård och socialhygienisk verksamhet, 27, 1935, Sthlm, s. 411—421, 453—464). — Några blad ur en »minnesbok» (Festskrift tillägnad Axel Herrlin, Lund 1935, s. 9—19). — Renässansläkaren och häxväsendet (Lych-nos 1936, Uppsala, s. 279—299). — Häxor och häxprocesser. Sthlm (tr. Falköping), äv. Hfors, 1963. 159, (1) s. [Ur G:s Tro och öfvertro i gångna tider, Sthlm 1913.] — Tidningsartiklar, bl. a. i DN 1937, 28 mars samt 4 och 9 aug.

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konselj akter 4 dec 1903, nr 18, RA. – N Antoni, art om G i Psyk-ped uppslagsbok, 1 (1956); H Bergstrand, Sv läkaresällsk under 150 år (1958); H Fröderström, art om G i Sv läkaresällsk :s handl :r, 53 (1927); S Hedenberg, Till frågan om sinnessjukdomarnas indeln (Hygiea, 86, 1924); A Herrlin, B G:s författargärning med särskild hänsyn till diktn:s psykologi (OoB 1932); H8D, årg 5, 1903, nr 12; Karol mediko-kirurgiska instis hist, 1–3 (1910), 1910–1960, 1–3 (1960); LUM . . . 1899; Gunnar Nilson, Berömda sv läkare (1945); L Sahlin, art i Sv läkaresällsk:s handl :r, 53 (1927); H Sjöbring, Anmärkn:r till sakk:s utlåtanden rör professuren i psykiatri vid Lunds univ (1923); dens, Yttrande rör besvär över förslag till tillsättande av professuren i psykiatri vid Karol inst o professuren i psykiatri vid Uppsala univ (1929); SKL; T Sondén, Tegnérs psyk ohälsa (LUÅ 1946, N F, 1:42); Sv läkaresällsk:s hist, 1–2:1 (1908, 1947); Sveriges läkarehist, 3:4 (1901), 4: 2 (1932), 4: 5 (1935); V Wigert, Villkoren för den kliniska psykiatrien i Sverige under 100 år (Nord medicin, 10, 1941). – Nekr:r av H Fabritius i Finska läkaresällsk:s handkr, 81 (1938), av S Stenberg i Med fören :s tidskr 1938, av V Wigert i Acta psych et neurolog, 13 (1938), i Hygiea 100:1 (1938) o i Nord med tidskr, 15 (1938).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bror E Gadelius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14626, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars Öberg), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14626
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bror E Gadelius, urn:sbl:14626, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars Öberg), hämtad 2024-04-18.