O Rudolf Cederström

Född:1764-02-08 – Landskrona församling, Skåne län
Död:1833-06-01 – Funbo församling, Uppsala län (på Lövsta)

Sjöofficer, Statsråd, Amiral


Band 08 (1929), sida 140.

Meriter

4. Olof Rudolf Cederström, sonson till C. 1 och kusin till C. 2, f. 8 febr. 1764 i Landskrona, d 1 juni 1833 på Lövsta i Funbo socken. Föräldrar: översten friherre Klas Cederström och Margareta Elisabet von Mevius. Student i Uppsala 5 mars 1778; inträdde i krigstjänst vid amiralitetet 1779; arklimästare därstädes 3 aug. 1779; extra kadett i kadettskolans fjärde klass 1779; undergick officersexamen 1781; fänrik 5 juni 1781; hamnkapten på S:t Barthélemy 1784—85; löjtnant 15 aug. 1785; kapten 21 juli 1788; major :26 mars 1790; överstelöjtnant vid amiralitetet 22 dec. 1793; ledamot av kommittén för örlogsflottans utrustning 22 apr.—30 aug. 1794; ledamot av storamiralsämbetet 16 aug. 1794; överste vid amiralitetet 21 juni 1795; varvs- och artillerichef i Karlskrona 1799; befälhavare över då utgående örlogsflotta 6 apr. 1801; konteramiral 9 apr. 1801; chef för sjöexpeditionen mot Barbareskstaterna sommaren 1801—1803; varvsamiral 1803; v. amiral 29 juni 1809; bevistade riksdagarna 1809—28 och var därunder bl. a. ledamot av statsutskottet 1810 urt. och 1812, av särskilt utskott för beväringsinrättningen 1812 samt ordförande i konstitutionsutskottet 1815; militärbefälhavare och v. landshövding på Gotland 13 aug. 1810— 24 sept. 1811; ledamot av kommittén angående svenska handelns fredande i Östersjön (bet. 3 dec. 1811); befälhavare över en avdelning av örlogsflottan under krigen med Frankrike och Danmark 11 mars 1813—1814; utnämnd till generalbefälhavare å Guadeloupe 1814, men tillträdde ej denna befattning; erhöll avsked från sina befattningar vid örlogsflottan med pension och rätt att kvarstå som v. amiral i örlogsflottan 20 juni 1815; tjänstgörande generaladjutant för flottorna och föredragande i kommandomål 1 aug. 1815; statsråd 8 aug. 1815; chef för sjömätnings- och konstruktionskårerna 12 dec. 1815; ordförande 1816 i kommittén angående medico-kirurgiska institutet i Stockholm samt (enligt uppdrag i maj 1820) veterinärväsendet; ledamot av kommittén för reglering av flottans ärenden 3 sept. 1816; kansler vid krigsakademien 1816—14 apr. 1818; tf. överståthållare i Stockholm 30 juli 1816 (förnyat förordnande 17 nov. 1818) —15 dec. 1818; befälhavande generaladjutant i Stockholm 15 aug. 1816—18 apr. 1818; ledamot av kommittén angående kommerserådet P. Möllers upphandling av spannmål i Ryssland 19 nov. 1817—1818 (bet. föredr. 8 juli); amiral 24 nov. 1818; chef för flottans generalstab, konstruktions- och mekaniska kårer 1818; ledamot av kommittén angående krigsakademien vid Karlberg 2 dec. 1818—16 febr. 1820; ordförande i kommittén angående ett invalidhus (bet. avgivet 17 dec. 1819); greve 11 maj 1819; överamiral 1 juni 1820; en av rikets herrar 5 nov. 1821; generalamiral och chef för K. M:ts flotta med underlydande kårer 7 okt. 1823; ledamot av kommittén angående tillståndet i flottan (bet. föredraget 6 juni 1826); erhöll avsked från statsrådsämbetet 16 jan. 1828. RSO 1790; KSO 1799; KmstkSO 1803; HedLKrVA 1809; RmstkS02kl 1814; RoK av KMO 1816; RCXIII:sO 1825; hedersledamot av Uppsala hushållningssällskap 1829.

Gift 16 febr. 1793 med grevinnan Charlotta Katarina Wrangel af Sauss, f. 7 okt. 1767, d 4 febr. 1848, dotter till förste amiralen greve Anton Johan Wrangel af Sauss.

Biografi

Tidigt bestämd för sjömannens yrke, började C. redan vid femton års ålder sin tjänstgöring vid den svenska örlogsflottan, vars högste chef han blev fyrtiofem år senare. Efter att i Karlskrona ha genomgått kadettskolan fick han redan 1780 medfölja en eskader av örlogsflottan, som i samband med det första väpnade neutralitetsförbundet kryssade i Nordsjön. De följande åren deltog C. som ung sjöofficer i expeditioner till främmande farvatten; bl. a. medföljde han 1784 fregatten Sprengtporten, som utskickats för att taga den nyvunna svenska kolonien S: t Barthélemy i besittning. Här kvarstannade han som hamnkapten ett år, under vilken tid han avritade öns hamnar och författade en beskrivning över densamma, som sedan överlämnades till Gustav III och belönades med en gulddosa. Efter hemkomsten medföljde C. fregatten Diana på en expedition till Medelhavet, därmed avslutande sin egentliga utbildningstid. Att han under denna danats till en skicklig, kunnig och framför allt självständigt tänkande sjöofficer, fick han snart tillfälle att visa, då Sverige 1788 kastades in i den hårda kamp med Ryssland, under vilken så mycket vilade på den svenska flottan.

Efter att ha deltagit i slaget vid Högland befordrades C. till kapten och fick kort därefter för första gången befälet över ett eget fartyg, då han beordrades att med fregatten Hector övervintra i finska skärgården. Följande år, 1789, kryssade han för det mesta omkring Gotland med uppgift att hålla krigsledningen underkunnig om ryssarnas företag till sjöss; det lyckades honom också att uppbringa ett flertal ryska handelsfartyg. C. hade nu fått konungens uppmärksamhet fäst på sig och erhöll i febr. 1790 sitt första mera betydande uppdrag; det gällde att, innan sjön ännu blivit fullt isfri, med en liten eskader göra ett anfall på Roggersvik inne i Finska viken för att förstöra en skärgårdsflotta, som man trodde, att ryssarna låtit bygga där. Efter en stormig färd från Karlskrona anlände C. på morgonen 17 mars med de bägge fregatterna Jarramas och Ulla Fersen till Roggersvik. Någon rysk skärgårdsflotta fanns visserligen icke, men C. lät då i stället sitt folk landstiga för att gå till storms mot den lilla fästningen Baltischport. Trots betydande underlägsenhet — ryssarna voro åtminstone sex gånger talrikare än landstigningstruppen — lyckades C. efter en kort beskjutning av fästet tvinga detta till kapitulation, varefter han utkrävde 4,000 rubler i brandskatt av staden, uppbrände alla förrådsmagasin med betydande mängder skeppsbyggnadsmateriel och förnaglade alla fästningens kanoner. Efter hemkomsten från den så snabbt och djärvt utförda expeditionen, vars minne levde kvar i en populär folkvisa, utnämndes C. till major.

C. fortfor nu intill krigets slut att föra befälet över en mindre eskader ur örlogsflottan, deltog med denna i det misslyckade anfallet på Reval, liksom i striderna vid Fredrikshamn och Viborg och lyckades därunder vid flera tillfällen bistå och rädda andra fartyg, som voro hårt ansatta av fienden. »Den tilltagsna activité och lycka», som hans överordnade funno utmärkande för C, blev anledning till att han mellan dessa det sista krigsårets avgöranden sändes med sin eskader på ansvarsfulla observationskryssningar. Hans tjänster belönades av konungen med en hedersvärja, och av hertig Karl fick han den silverropare, denne själv använt under kriget.

Efter freden följde också befordringarna tätt på varandra och samtidigt med dem nya uppdrag. Sålunda befann sig C. åren 1793—94 på en konvoj expedition till Medelhavet, blev vid hemkomsten ledamot av den kommitté, som tillsatts för att svara för örlogsflottans utrustning, och deltog 1796 dels som divisionschef på eskadern till Köpenhamns redd, dels som chef för en självständig eskader i de flottexpeditioner till Nordsjön, som den svenska regeringen i samförstånd med den danska anordnade för att skydda de svenska handelsfartygen mot de allt aggressivare engelska kaparna. C, som av allt att döma alltid stått på synnerligen god fot med hertig Karl, synes vid denna tid också förstått att vinna Gustav IV Adolfs förtroende. Han fick sålunda det hedrande uppdraget att föra befälet över den eskader, som förde den unga drottningen över till Sverige på hösten 1797, och samtidigt stod konungen fadder åt en av hans söner. Efter att 1798 ha med en fregatteskader konvojerat en svensk handelsflotta på väg till Medelhavet blev C. följande år utnämnd till chef för flottans varv i Karlskrona.

Inom kort började emellertid på nytt fientligheter, som krävde den svenska flottans utrustande; det var denna gång England, som efter det väpnade neutralitetsförbundets bildande i dec. 1800 sände en flotta mot de nordiska makterna. Som bekant kom den svenska örlogsflottan för sent för att undsätta den danska, som först fick taga emot engelsmännens anfall. Då Gustav IV Adolf i vredesmod häröver avsatte den befälhavande svenske amiralen, utsåg han C, som därvid utnämndes till konteramiral, till dennes efterträdare. Enligt order avseglade C. genast mot Sundet men blev på grund av motvind liggande vid Bornholm. Här erhöll han konungens order att återvända till Karlskrona, då man efter danskarnas nederlag kunde vänta ett anfall på denna stad. Tack vare fördelaktiga vindförhållanden hann C. fram till Karlskrona före den engelska flottan och lyckades intaga en så förmånlig ställning, att Gustav Adolf ansåg sig kunna våga taga upp kampen med engelsmännen. Någon sådan kom emellertid aldrig till stånd, då ställningen plötsligt förbyttes genom kejsar Pauls mord.

Några månader härefter fick C. ett nytt ansvarsfullt uppdrag. De s. k. Barbareskstaterna hade under de gångna krigsåren utsatt den svenska medelhavshandeln för ständiga avbräck, varför konungen beslutat att nu, i godo eller om så behövdes med våld, förmå dem till en uppgörelse. I detta syfte sändes C. med en eskader, bestående av fem fregatter och tre briggar, på sommaren 1801 till Medelhavet. Hans uppgift, som till ej ringa del var av diplomatisk natur, visade sig icke höra till de lättaste. Efter nära ett års fruktlösa underhandlingar kom det till öppen brytning. Gustav IV Adolf, som vid denna tid utövade en livlig verksamhet för att främja Sveriges utrikeshandel, lyckades emellertid så småningom erhålla Frankrikes och Turkiets bistånd vid förhandlingarna, och tack vare dessa makters påtryckningar kunde C. till slut få till stånd en uppgörelse (2 okt. 1802). Ehuru villkoren icke ansågos alltför fördelaktiga — de inneburo bl. a. att Sverige liksom förut skulle betala Tripolis en årlig tribut, för att dess handelsfartyg skulle ostörda få passera in och ut i Medelhavet — godtog konungen dock uppgörelsen, övertygad om att mera icke kunde vinnas under förhandenvarande omständigheter.

Efter hemkomsten förordnades C. till varvsamiral i Karlskrona och tillbragte där fem lugna år, avbrutna endast av en kortare expedition 1806, då han, med anledning av den tillfälliga brytningen mellan Sverige och Preussen, fick i uppdrag att blockera alla preussiska hamnar. Då ryssarna 1808 förklarade Sverige krig, fick C. befälet över en eskader av örlogsflottan bestående av tre linjeskepp, två fregatter och två kutterbriggar. Meningen var, att C. med denna flotta skulle skydda den skånska kusten mot en befarad landstigning av danska och franska trupper. Någon sådan hördes emellertid ej av, och i slutet av apr. kom order till C. att söka återtaga Gotland, som ryssarna bemäktigat sig. I detta syfte fick han jämväl befälet över en landstigningskår på 1,800 man. Den 14 maj på morgonen landsatte C. sina trupper vid östergam på Gotlands ostkust, medan den ryska transportflottan samtidigt blockerades i Slite hamn. Omedelbart efter landstigningen sände C. den ryske befälhavaren, amiral Bodisco, en parlamentär med uppmaning att kapitulera, och innan trupperna ännu hunnit halvvägs till Visby, återkom denne med underrättelse, att ryssarna antagit kapitulationen. Den 16 maj underskrevs denna; den ryska styrkan fick fritt avtåga mot löfte att icke på ett år deltaga i kampen mot Sverige. Betydande mängder vapen och ammunition blevo svenskarnas krigsbyte.

Efter denna snabbt vunna framgång, en av de få, den svenska flottan vann under kampen om Finland, gick C. med betydligt förstärkt eskader till Finska viken, där han kryssade en kortare tid, till dess han i juli avlöstes av amiral H. J. Nauckhoff och återgick till befälet i Karlskrona. Orsaken härtill torde varit, att C., förmodligen i samband med de misslyckade landstigningsförsöken i Finland på försommaren 1808, fallit i onåd hos konungen. Den ofrivilliga, för en man med C: s energiska och stridslystna natur särskilt kännbara inaktiviteten, som varade ända till revolutionen följande år, torde ha gjort slut på C:s lojalitet; i varje fall hälsade han, liksom flertalet av sina ståndsbröder, statsvälvningen med glädje. Redan i maj 1809 fick C. åter lämna Karlskrona, denna gång för att taga befälet över de sjöstridskrafter, som skulle skydda inloppet till Stockholm mot ett anfall från de ryska trupperna på Åland. Medan de under C: s befäl stående örlogsfartygen kryssade i Bottniska viken, stannade han själv med över hundra av skärgårdsflottans fartyg ända till fredsslutet i sept. vid Gisslingeskären utanför Furusund, där inhuggningar i klippan på den lilla Svartholmen ännu bevara minnet härav.

Statsvälvningen 1809 förändrade i åtskilligt C:s ställning. Från den nye monarkens sida hade han tidigare rönt stor personlig välvilja, och för Georg Adlersparre tycks han liksom så många samtida ha hyst stor beundran. Det föll sig därför naturligt för C. att ansluta sig till den nya regeringen och giva denna sitt stöd, helst han helt gillade dess försök att bevara en stark kungamakt. Under de oroliga dagarna i början av juni 1809, då det ännu syntes osäkert, om bondeståndet skulle antaga den nya regeringsformen, förklarade C. sig beredd att med delar av sin flotta understödja Adlersparre, för den händelse denne ansåge en ny statskupp av nöden. Efter krigets slut framträdde C. på riddarhuset som regeringens varma förespråkare. Så ledde han med ett uppmärksammat — av Hans Järta författat — anförande försvaret för statsråden, då dessa an-grepos för propositionen om nationalbeväringens införande, med det resultat, att oppositionens anlopp tillbakaslogs, ehuru bondeståndets motstånd uppsköt planernas förverkligande till framtiden. Vid 1810 års riksdag framfördes C. som kandidat till lantmarskalksposten, men ehuru Adlersparre lär ha understött hans kandidatur, ansågs han ej äga erforderligt sinneslugn (von Engeström).

Utan tvivel torde det ha varit detta C:s första politiska framträdande, som, i förening med det rykte, han vunnit som en 'energisk, driftig militär, skaffade honom det hedrande uppdraget att på sommaren 1810 övertaga den civila och militära ledningen på Gotland. I samförstånd med regeringen inledde C., i syfte att organisera öns försvar, förhandlingar med befolkningen, och resultatet härav blev upprättandet av Gotlands nationalbeväring, som i febr. 1811 erhöll kunglig stadfästelse. Själva organisationsarbetet leddes av C: s kusin Jakob Cederström, en varm förkämpe för allmänna värnpliktens idé (se denne). Utan motstånd lyckades Cederströmarna icke genomföra sina planer — landshövdingen baron S. M. von Rajalin skall sålunda enligt C:s egen uppgift ha gjort allt för att i gustavianernas syften motarbeta honom — men detta blev dock utan betydelse, då regeringen, som sannolikt tänkte sig den gotländska nationalbeväringen som den första i en rad liknande organisationer över hela riket, gav honom ett kraftigt stöd. Sedan C. själv hållit mönstring med det uppbådade manskapet och den nya beväringen fått sin första utbildning, hade han fyllt sin uppgift och återvände efter ett års vistelse på Gotland på hösten 1811 till Karlskrona. Den organisationsförmåga, han under detta år lagt i dagen, hade fäst också Karl Johans ögon på honom.

Till en början fick C., då Sverige 1813 på nytt trädde in i de krigförandes led, återtaga sitt befäl vid flottan. Ursprungligen var han utsedd till ledare av en tillämnad landstigning på den danska kusten, men då denna av olika skäl icke kom till stånd, fick han i stället befälet över den del av den svenska örlogsflottan, som låg stationerad i södra Östersjön. Något tillfälle att på allvar deltaga i striden fick han emellertid till sin stora sorg icke. Nödvändigheten att förmedla de ständiga trupptransporterna, konvojera svenska handelsskepp och samtidigt såvitt möjligt blockera de danska och de av fransmännen besatta nordvästtyska hamnarna höll för det mesta flottans fartyg skingrade; därtill kom, att en personlig kontrovers mellan C. och överamiralen friherre J. Puke, överbefälhavaren över hela den svenska örlogsflottan, ytterligare minskade den förres redan förut små möjligheter till mera självständig verksamhet. Följande år fick C. förbereda den svenska flottans anfall på Norge, i vilket han också deltog som chef för första eskadern.

C: s bana som aktiv sjöman kan härmed anses avslutad, och hans krafter togos nu i anspråk för mera politiskt betonade värv. Vid 1812 års riksdag hade han på nytt uppträtt som regeringens vapendragare, bl. a. genom att varmt förorda den kungliga propositionen om beväringsinrättningens införande. Ett av C. framfört, måhända från högre ort inspirerat förslag, att konungen i händelse av krig skulle äga upptaga ett obligationslån intill en viss summa eller, om denna ej uppnåddes, upptaga resten som krigsgärd, vann däremot ej ständernas gillande. Vid 1815 års riksdag fortsatte C. på samma sätt att vid alla tillfällen föra regeringens talan, bl. a. genom att i ett temperamentsfullt anförande uttala sig för fortsatt understöd till det av oppositionen angripna arbetet på Göta kanal. Med anledning av några rykten om att kronprins Gustav och hans moder sökte vinna anhängare för en ny statsvälvning i Sverige, förmådde C. vid samma riksdag ständerna att uppvakta konungen med en begäran, att den avsatta kungafamiljens underhåll skulle indragas, i händelse ryktena vunne bekräftelse, ett nit som sannolikt avsevärt ökat Karl Johans bevågenhet för C. Det var därför en naturlig sak, att den så regeringsvänlige amiralen, som ju även i övrigt ägde den härför erforderliga ställningen, vid riksdagens slut utnämndes till statsråd; då han jämväl utsetts till generaladjutant för flottorna, kom han närmast att intaga en sjöministers ställning. Under mer än tolv år kom C. nu att tillhöra statsrådet, och om han än i denna sin nya ställning gjorde föga lycka som politiker, fick han i gengäld många tillfällen att positivt främja det svenska sjöförsvaret. Alltsedan 1809 hade detta ansetts vara i behov av en omorganisation, och förtjänsten av dennas verkställande tillkommer i hög grad C. Frågan gällde dels nybyggnad av örlogsskepp, dels det länge omtvistade förhållandet mellan örlogs- och skärgårdsflottorna. Den förra frågan hade diskuterats av en 1816—17 arbetande flottkommitté, i vilken även C. ägde säte. Senare visade det sig likväl av ekonomiska skäl omöjligt att företaga nybyggnader i så stor utsträckning, som kommittén föreslagit, en omständighet som bildar bakgrunden till den för C. så ödesdigra skeppshandeln, som framdeles skall beröras. Åtskilliga nya fartyg byggdes dock, och manskapet övades genom ett flertal expeditioner till främmande farvatten. Vad förhållandet mellan de bägge flottorna beträffar, hade örlogsflottans män länge yrkat på deras sammanslagning till en, vilket väl närmast berodde på att skärgårdsflottan aldrig i praktiken fått intaga den självständiga plats, som ursprungligen åsyftats, varför det för många syntes meningslöst att vidare behålla den dubbla organisationen, en åsikt, som också C. delade. Efter årslånga förberedelser, varvid C. haft om hand den nya organisationens utarbetande, utfärdades slutligen 7 okt. 1823 en kungörelse om de bägge flottornas förenande under samma ledning. Samma dag blev C. utnämnd till generalamiral och chef för den nu enhetligt organiserade svenska flottan. Den lösning av den långvariga striden, som C. sålunda lyckats åstadkomma, innebar en obestridlig framgång för örlogsflottans män.

Ännu större betydelse fick emellertid C. på det rent politiska området, där hans person till sist blev det främsta målet för 1820-talets allt skarpare opposition. Orsaken härtill var C:s ställning som Karl Johans specielle förtroendeman. Liksom han själv ägnade monarken en livlig och okritisk beundran, bemöttes han av denne med en dittills ej sedd välvilja, varför den allmänna meningen snart utpekade C. som konungagunstling. Faktiskt utövade C. under början av sin statsrådstid ett rätt betydande inflytande, men detta knappast i mera självständig betydelse utan som ett troget språkrör för Karl Johans uppfattning. Då C. under ett par år också tjänstgjorde som överståthållare och chef för polisväsendet, fick han härigenom möjlighet att mer än de övriga statsråden träda i personlig beröring med monarken. Samtidens uppfattning, att många viktiga ärenden i realiteten avgjordes under konungens och C: s privata överläggningar, förefaller med kännedom om Karl Johans allmänna regeringsprinciper heller icke osannolik. Att därför tillskriva C. några egoistiska motiv eller ren härsklystnad synes däremot icke befogat. Förklaringen torde snarast vara den, att C. med sin till ytterlighet lojala läggning fann det vara sin plikt att på allt sätt gå konungen till mötes och att han, fullkomligt bländad av dennes imponerande personlighet och som militär van vid obetingad lydnad, ansåg det på sin plats, att monarken enligt grundlagens, ordalydelse ensam var den bestämmande.

Även om man sålunda kan anse C: s plikttrohet och lojalitet vara förklaring nog till hans uppträdande som statsråd, var det naturligt, att detta i längden skulle få menliga följder. C. ägde nämligen ingalunda den självständighet och kraft i omdömet, ej heller den smidighet i uppträdandet, som hade kunnat göra det möjligt för honom att i enlighet med sin plikt som statsråd söka bevara det goda samförståndet mellan konungen och ständerna. Att C. stödde Karl Johan, då denne 1816 önskade få bort G. F. Wirsén och Hans Järta ur konseljen, var knappast för framtiden gagneligt. Regeringen miste på så sätt sina bästa krafter och därmed också möjligheten att genom deras personliga auktoritet mildra oppositionens missnöje. Förnekas kan ej heller, att C. direkt utmanade den allmänna opinionen, då han som överståthållare i ovist nit underblåste Karl Johans misstänksamhet och för att ställa denne tillfreds på otillräckliga grunder inledde den långa rad av anklagelser för majestätsbrott, som till sist drev fram den öppna brytningen mellan regering och opposition.

Vid 1817—18 års riksdag kom det för första gången till mera allvarliga sammandrabbningar, varvid angreppen främst riktades mot C. Åtskilliga anmärkningar gjordes i konstitutionsutskottet mot C:s sätt att förvalta sitt statsrådsämbete, och en av dem ledde till att C. ställdes inför riksrätt, den första efter institutionens tillkomst. Saken var i sig själv obetydlig — C. hade på kommandoväg utfärdat en instruktion för en kustbevakningsexpedition, vilken medförde ändring i gällande lag och därför skulle ha föredragits inför hela statsrådet — men oppositionens avsikt var att på denna väg söka genomföra ministeransvarigheten i praktiken och dessutom komma åt den illa omtyckte C. Det visade sig emellertid genast, att medlet ej var det rätta. På grund av oklarhet i fråga om bestämmelserna för riksrättens sammansättning ingrep regeringen och påverkade personvalet i för C. gynnsam riktning. Trots detta blev det majoritet för fällande, men vid beslutets justering ändrade tvenne av domstolens medlemmar sina vota, så att domen blev frikännande. Att personlig påtryckning från Karl Johans sida låg bakom, torde vara höjt över varje tvivel.

C:s ställning var sålunda tryggad, men missnöjet med hans person blev naturligt nog härefter än starkare, till stor del beroende också på C:s dryga och befallande uppträdande. Själv hade C. tagit hela rättegången med stoiskt lugn, övertygad om att det regeringssystem, mot vilket angreppet innerst riktade sig, var det för landet nyttigaste. De närmast följande åren var hans inflytande också som störst, vilket bäst framgår av den mängd titlar och nådevedermälen, varmed han då hugnades. Ehuru oppositionen ingalunda minskats, tog den sig vid 1823 års riksdag lugnare uttryck. C. kände också nu sin ställning så stark, att han i ett längre anförande i adelsståndet sökte bemöta motståndarna genom att hänvisa till grundlagen, som efter hans mening »visligen velat förekomma ett regerande råd», och genom att uttryckligen framhålla, »hur inskränkt statsrådens makt och verkningskrets är». Ett visst intresse äger också C:s samtidiga yttrande, att konsekvensen av oppositionens yrkande, att statsråden skulle avgå, så snart de ej gillade konungens beslut, måste bli ett införande av statsrådspensioner, eftersom eljest ingen kunde våga åtaga sig en så osäker förtroendepost. Framfört med väl stor självsäkerhet, gjorde C: s anförande emellertid ingen lycka; Esaias Tegnér ansåg det sålunda mer än något annat ägnat att minska regeringens anseende.

Endast två år härefter inträffade den ryktbara s. k. skeppshandeln, som med ens gjorde slut på C:s politiska inflytande. Planen att försälja några av kronans äldre örlogsfartyg för att få medel till nya var av gammalt ursprung. Redan Gustav IV Adolf hade i sådant syfte sökt komma i förbindelse med den spanska regeringen, och liknande försök hade flera gånger gjorts av Karl Johans regering, ehuru utan framgång. På sommaren 1824 framfördes emellertid till C. av greve Adolf von Rosen ett förslag, att den unga sydamerikanska republiken Columbia, som alltjämt kämpade med den spanska monarkien för sin frihet, skulle genom neutral mellanhand få köpa några äldre svenska örlogsskepp. C. blev synnerligen intresserad av planen, och då den tycktes lova god förtjänst, vann han snart konungens och statsrådets samtycke, varefter ett kontrakt om köpet avslöts på våren 1825. Kort härefter inkom genom samma mellanhand ett köpeanbud också från Mexiko, och C. lyckades även nu, ehuru ej utan motstånd från flottans högre befäl, få fullmakt att försälja ett örlogsskepp och en fregatt till synnerligen förmånliga priser. Trots den hemlighetsfullhet, varmed försäljningen omgivits, blev denna snart allmänt bekant, och då ingen tvekan kunde råda om de försålda fartygens verkliga destinationsort, inlämnade Spaniens representant i Stockholm på sommaren 1825 en protest. När kort därefter även Ryssland i allvarliga ordalag krävde, att handeln skulle gå tillbaka, då den stred mot den heliga alliansens principer, blev situationen kritisk. Karl Johan tycktes stundtals böjd för ett undfallande, blott det kunde ske med bibehållen värdighet, och han styrktes däri av sina rådgivare. Endast C. synes ha talat för ett fullföljande av de en gång fattade besluten, men utan framgång. Från Norge, där konungen nu befann sig, fick C. i sept. 1825 order att begiva sig till Karlskrona, officiellt för att sätta örlogsflottan i krigsdugligt skick, för den händelse det komme till en brytning med Ryssland, men i verkligheten för att ej genom sina föreställningar försvåra en uppgörelse i godo. Under sitt nödtvungna uppehåll i Karlskrona arbetade C. med all iver på flottans utrustande och stadens sättande i försvarstillstånd, samtidigt som han alltjämt sökte förebygga försäljningens inhiberande. Då konungen i slutet av okt. återvände till Stockholm, där det avgörande beslutet skulle fattas, reste C. på eget bevåg i största hast efter till huvudstaden i hopp att än en gång genom sin personliga närvaro kunna besegra motståndarna. Det kom nu till synnerligen upprörda scener i statsrådet, och C. tycktes nära att åter vinna konungen för sin åsikt, att man genom att bryta de redan underskrivna kontrakten skulle lida ej blott en betydande ekonomisk förlust utan vad mera var, en avgjord prestigeminskning i förhållandet till Ryssland. Statsrådets övriga medlemmar voro emellertid ense om att förorda en eftergift inför tsarens allt allvarligare föreställningar, och då det var tydligt, att Sverige, i händelse det kom till en öppen brytning med tsardömet, icke kunde påräkna direkt stöd av någon annan makt, måste Karl Johan till sist giva vika.

Från det ögonblick, beslutet fattats om den senaste skeppsförsäljningens inhiberande, var C:s öde beseglat. Att han i allmänhetens ögon skulle bära ansvaret för hela den misslyckade skeppshandeln låg i sakens natur, då han ju i denna fråga framträtt som både initiativtagare och verkställare. Mera betydde emellertid för C: s personliga ställning, att han nu också föll i onåd hos Karl Johan. Konungen tyckes av allt att döma ha tagit skeppshandelns snöpliga utgång synnerligen hårt, och sannolikt synes vara, att C: s talrika avundsmän och motståndare begagnat sig av denna konungens sinnesstämning för att störta den illa sedde kungagunstlingen. I statsrådet fick C. visserligen kvarstå ännu dryga två år men utan att längre äga något som helst inflytande, en ställning som föreföll honom själv så svår, att han till sist frivilligt begärde sitt avsked. Förnekas kan emellertid näppeligen, att C:s ansvar i denna fråga för det mesta betydligt överdrivits, delvis därför att skeppshandeln blev en av oppositionens främsta angreppspunkter på regeringen. Visserligen hade C. från början varit den drivande kraften, men han hade hela tiden sett frågan uteslutande ur flottans synpunkt. Sakens politiska sida åter hade han liksom konseljen i dess helhet direkt hänskjutit till Karl Johan, och denne måste därför också inför eftervärlden bära det verkliga ansvaret för det politiska misslyckandet.

Skeppshandeln fick vid riksdagen 1828—30 ett efterspel, i det oppositionen riktade åtskilliga anmärkningar mot C: s tillvägagångssätt i denna fråga. Dels funnos vissa olikheter i köparens och säljarens kontrakt — vilka emellertid i praktiken intet betytt — dels hade C. utan formlig fullmakt tillerkänt det engelska handelshus, som fungerat som mellanhand vid köpet, en begärd provision, vilken erhållits på så sätt, att köpesumman i kontraktet genom användande av olika myntsorter gjorts större än den i själva verket var. Att C. i bägge fallen begått en stor oförsiktighet, synes otvivelaktigt; han tycks icke själv ha genomläst kontrakten och grundade sin åtgärd ifråga om provisionen på ett privat medgivande från konungens sida. Ständerna begärde nu hos konungen, att den skyldige skulle åtalas och åläggas utbetala hela den summa, som i kontraktet upptagits.

Någon formlig rättegång kom emellertid aldrig till stånd. Då konungen någon tid efter riksdagens slut ämnade i enlighet med ständernas begäran väcka åtal mot C, inlämnade denne till konungen en försvarsskrift, i vilken han på det bestämdaste hävdade, att han hela tiden haft konungens bifall till sina åtgärder och därför aldrig, kunde åläggas någon privat ersättningsskyldighet. Tydligen har Karl Johan måst erkänna det berättigade i denna C: s ståndpunkt — rättegången uppsköts i varje fall på obestämd tid för att slutligen efter C: s frånfälle helt inställas. Att den, om den kommit till stånd, skulle utfallit till C: s förmån, synes emellertid säkert, då i våra dagar hela det omfattande aktmaterialet låter sig överblickas. Det kan ej förnekas, att C. som ämbetsman gjort sig skyldig till stor obetänksamhet och oförsiktighet, men på hans redbarhet finnes ingen anledning att tvivla. — Sina sista levnadsår tillbragte C. i stor tillbakadragenhet på sin från brodern Klas förvärvade egendom Lövsta i Funbo socken i Uppland, för vars skötsel han hyste ett varmt intresse.

Till hela sin läggning synes C. ha varit typen för en sjöman, rask, energisk, initiativrik och självständig, med öppen blick för vad situationen krävde. Att han väl förtjänat det ovanliga avancemang, som kom honom till del, visar hans aldrig slappnande intresse för den svenska örlogsflottans förbättrande. Ytterligt impulsiv, lättretad och häftig, hade han emellertid icke lika lätt att vinna sina underlydandes och medarbetares tillgivenhet. För det parlamentariska livet hade C. ingen förståelse. Då han på det politiska området ville tillämpa krigarens djupt rotade föreställningar om plikt och lydnad, kom han redan från början i en skev ställning mellan konungen — vars uppfattning av monarkens absoluta bestämmanderätt han principiellt delade — och oppositionen, vars krav på kontroll av regeringsmaktens utövande han ogillade. Måhända torde det vara berättigat att i detta förhållande se den verkliga orsaken till C: s slutliga fall, även om detta direkt föranletts av hans oförsiktighet och bristande förståelse för formella synpunkter. Säkert är, att C. — i olikhet mot Magnus Brahe, som intog hans plats i konungens ynnest — ingalunda ägde den smidighet och begåvning, som erfordrats för att i denna utomordentligt svåra situation i längden bevara ställningen som en av rikets inflytelserikaste män.

Författare

Herbert Lundh.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— C:s skriftliga kvarlåtenskap förvaras hos kammarherren friherre Custav Cederström, Stockholm, och i Uppsala universitetsbibliotek. Några brev och handlingar ur hans papper äro tryckta i Tidskrift i sjöväsendet, 1894—95. I riksarkivet finnas talrika ämbetsskrivelser av C. (bl. a. i konsulatarkivet i Tripolis) samt brev från honom (i Lagerheimska, Nordenskjöldska och Wirsénska samlingarna samt i Tosterupsamlingen). Uppsala universitetsbibliotek äger brev från honom till Gustav III, Karl XIII och flera av hans mera bemärkta samtida.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Vice amiralen... friherre Rudolf Cederströms underdåniga berättelse om national-armeringen på Gottland... Sthm 1812. 4: o 4 bl. — Aminnelse-tal öfver... Fredr. Henr. af Chapman (Tal, hållne i Kr VA d. 12 nov. år 1816, Sthm 1817, s. 1—17). — Ur generalamiralen, excellensen grefve R. Cederströms efterlemnade papper, 1—4 (Tidskrift i sjöväsendet, 1894, s. 385—99, 1895, s. 279—94, 335—41, 385—89). — Rättegångsinlagor i riksrättsmålet 1818, m. m.

Källor och litteratur

Källor: Flottan: meritförteckn., krigsexpeditionens diarier, diplomatisk korrespondens med Spanien och Frankrike 1802 samt handl. ang. skeppshandeln, allt i RA; brev från C. till C. E. Gyllenschöld och Hans Järta m. fl. samt C:s papper (sign. F.460, F. 462,. F. 728, F. 818, F. 822 a, F.826a, F. 841 a, g, F. 842 b, F. 857 b, X. 255 be, bg), UB. — Riksdagens prot. och handl.; Riksens höglofl. ständers constitutionsutskotts handl. och prot. uti det numera till riksrätt förvista anmärkningsmål rör. de till befälhafvarne för en kustbevakningsexpedition d. 8 apr. 1817 utfärdade ordres (1818); Handl. rör. det vid riksrätt anställda mål emot statsrådet m. m. herr frih. Rudolph Cederström (1818); Riksens ständers justitise-ombudsmans. . . slutpåstående i följd af det vid riksrätt anställde åtal emot statsrådet m. m. herr friherre Rudolf Cederström .. . (1818); Statsrådets herr friherre Rudolf Cederströms förklaring öfver justitiae-ombuds-mannens slutpåstående... (1818). — Ur generalamiralen, excellensen grefve R. Cederströms efterlemnade papper (Tidskr. i sjöväsendet, 1894—95), Hedvig Elisabet Charlotta, Dagbok, 3 (1907); L. von Engeström, Minnen och anteckningar, 2 (1876); Esaias Tegnér, Sami. skrifter, 4 (1920); H. G. Trolle-Wacht- meister, Anteckningar och minnen, 1—2 (1889); H. Wachtmeister, Anteckningar och bref från Carl Johanstiden (1915). — Levnadsteckningar över C. i KrVA Handl., 1833, s. 313—316, samt i Biograph. lexicon öfver namnkunnige svenska män, 3 (1837); O. Alin, Strödda bidrag till svenska statsskickets historia, 2. Om sammansättningen af riksrätten 1818 (Hist. tidskr., 1885); P. O. Bäckström, Svenska flottans historia (1884); S. Clason, Karl XIII och Karl XIV Johan (Sveriges historia till våra dagar, 11, 1923); P. O. Granström, Adresser och adressdebatter i den svenska parlamentarismen (1917); J. H. Kreuger, Kort framställning af svenska skärgårdsflottans bedrifter (1843); dens., Sveriges förhållande till barbaresk staterna i Afrika (1856); H. Lundh, Flottreforms- och silveranskaff-ningsplaner 1802 (Hist. tidskr., 1925); J. Mankell, Studier öfver svenska skärgårdsflottans historia, krigssätt och användande vid Sveriges försvar (1855); C. T. Odhner, Sveriges polit. historia under kon. Gustaf III: s regering, 2 (1896); B. von Schinkel & J. A. C. Hellstenius, Minnen ur Sveriges nyare historia, 11 (1872); A. Wijkmark, Gottlands trupper 1811—1904 (1904).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
O Rudolf Cederström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14745, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herbert Lundh.), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14745
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
O Rudolf Cederström, urn:sbl:14745, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herbert Lundh.), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se