Meriter

Ingel Fallstedt, f. 20 okt. 1848 i Stockholm (Klara), d. 13 maj 1899 i Köpenhamn. Föräldrar: kamreraren i Riksbanken Hampus Ludvig Fallstedt och Maria Charlotta Wallander. Elev vid Nya elementarskolan i Stockholm 1860–66; lantbrukselev på Risberga (Sth.) 1866–67; elev på Åkerö (Söd.); elev vid Ultuna lantbruksinstitut 1867 och utexaminerad agronom 1869; bokhållare på Lövsta (Upps.), Stenhammar (Söd.) och Margretelund (Sth.); elev vid konstakademien 30 aug. 1872–1874; studier i München (1874–75), i Paris (1875–81) och i Italien; deltog i konstnärsmötet i Göteborg 1881 och i opponentrörelsen 1885; ledamot av Konstnärsförbundet 1886–96. Skulptör. Agreé i FrKA 1882; LFrKA 1897.

G. trol. omkr. 1880 i Paris m. skådespelerskan Maria Lovisa (Marie-Louise) Hammarstrand, f. 27 maj 1845 i Stockholm (Ad. Fredr.), d. trol. 1919, dotter av bokbindaren Otto Reinhold Hammarstrand och Sara Johanna Strömgren.

Biografi

F. hade ärvt sina konstnärliga anlag från modern; hon tillhörde konstnärssläkten Wallander och var syster till målaren professor J. W. Wallander. Fadern var mycket emot, att sonen skulle ge sig in på den vanskliga konstnärsbanan. Efter att ha slutat skolan före studentexamen genomgick Ingel F. Ultuna lantbruksinstitut, utexaminerades 1869 som agronom och hade några år tjänst som bokhållare på gods i Uppland och Södermanland, år från vilka han senare kunde berätta drastiska episoder. Året efter faderns död började F. vid redan uppnådda 24 år sina studier vid Konstakademien och genomgick först dess antikskola. Under sina två år vid akademien hörde han ej till de flitigare eleverna, umgicks ej mycket med de övriga kamraterna men desto mer i Stockholms ämbetsmannakretsar, »där han var den brinnande själen i baler, bjudningar, maskerader, slädpartier; han var inkarnationen av en ung stockholmare begiven på nöjen» (Pauli, 1925).

Sina konststudier fortsatte F. 1875 i München för professor Wittman samt med att »samvetsgrant göra slut på ett arv och stå modell till en av faunerna på Kronbergs Jaktnymf» (Pauli 1913). Vidstående porträtt av F. målades under München-tiden av R. Callmander. Något av arvet efter fadern hade F. dock kvar till åren i Paris. Han hade redan från början ägnat sig åt skulpturen, med skepsis mottagit akademiens föråldrade, nyklassicistiska undervisning och fick nu i Paris utveckla den friare, impressionistiska stil, som passade hans temperament (Högestätt). Porträttbyster av konstnärsvänner från Paris, t. ex. av A. Wahlberg (1877, Nationalmuseum), och H. Salmson (1878, Nat.-museum) visa, att han redan hunnit långt i tekniskt kunnande och karakteriseringsförmåga. Han deltog i Salongen 1878, blev visserligen ej helt förbisedd men hade dock ringa framgång. Genom en väns förmedling fick han beställning på den kände franske senatorn Jules Simons porträttbyst. F:s ateljé låg vid Rue de Tilsit, där han inrett sig i vad som egentligen var ett skjul. Vid vackert väder tycktes platsen idyllisk med trädgårdstäppa utanför, men taket var otätt och golvet uppruttet. Senator Simon satt många gånger heroiskt modell med ett paraply över sig, medan F. själv arbetade med en hästfilt kring sig och med en liten guldstickad rökmössa av sammet på huvudet (Illustr. »Hvad Nytt?» 1899). Bysten blev inget mästerverk, men var ett gott arbete. Den medförde ej heller något genombrott för F. på Salongen. Först fr. o. m. konstnärsmötet i Göteborg 1881 var F: s framgång given. Liksom så många andra från konstnärskolonien i Paris gav sig F. i all hast i väg till Göteborg. H. Birger, M. Lindström och F. kommo emellertid för sent till färjan från Köpenhamn till Malmö och hyrde en liten odäckad bogserare, som efter många äventyr hann upp till Konstnärsmötet vid dess utflykt till Trollhättan. De mottogos med leverop, och från denna tid dateras den stora popularitet F. och Birger åtnjöto i Göteborgs sällskapsliv (Pauli 1913). Beställningar började strömma in över F. I Göteborg fann han mecenater, däribland den excentriske stallmästaren J. F. Dickson, som också blev hans personlige vän. F., som jämte sin hustru aldrig hade någon fast bostad utan bodde på hotell, pensionat eller hos vänner, uppehöll sig långa tider i Göteborg. Han är rikt representerad i konstmuseet där och har porträtterat en rad kända göteborgare, förutom J. F. Dickson och hans fru, bl. a. grosshandlare J. Dickson (1892), grosshandlare A. Röhss och kommendörkapten E. Ekman.

F. vistades ofta i Italien, främst i Florens, som han högt älskade, men också flera år i taget i Köpenhamn. Åren 1883–85 hade han stora beställningar för danska kungahuset (prinsessan Tyra 1884, prins Carl, sedermera kung Haakon 1885, Christian IX s. å., prinsessan Ingeborg, dåv. kronprinsessan Louise 1886, i Nationalmuseum). Bland övriga porträttbyster F. utfört märkas de över målarna G. von Rosen (Göteborgs konstmuseum 1881) och G. Cederström (1883), över Oscar II (1882), greve Albert Ehrensvärd (Göteborgs konstmuseum), frih. J. Nordenfalk (1896, Nationalmuseum), Adolf Nordenskiöld samt A. E. von Rosens i Örebro uppställda byst. Om F. hade haft något ekonomiskt sinne, hade han kunnat bli en förmögen man på sina beställningsarbeten. Som porträttör ägde han en sällsynt förmåga att fånga ögonblickets liv, han modellerade känsligt, karakteriserade genom bystens hållning, behandlingssättet och med typiska smådrag, kunde t. ex. återge en dam leende och klädd i hatt (Fru Tychsen) eller en herre med cigarr i munnen och lyckades också med skulptörernas krux att få ögats uttryck levande. En dansk vän (Bernhard Olsen i Illustreret Tidende) har berättat om hans inlevelse i modellernas personlighet. Då F. 1883 i Malmö utfört rådman A. R. Falkmans och bankdirektör Lundqvists porträttbyster, hade den gamle, gode rådmannen gått honom så i blodet, att han fått hans röst och gång och gubbens hjärtliga väsen. F:s återgivande med tre röster av sitt samtal med de båda herrarna var en konstnärlig upplevelse. F. hade otvivelaktigt en stark dramatisk ådra, som kom hans konst till godo. I tekniken var F. briljant och arbetade med stor lätthet; i behandlingen av marmorn ansågs han vara Sveriges på sin tid främste.

Förutom porträttbyster och genrebilder har F. gjort en utomordentlig kopia av Donatellos Johannes (Fürstenbergska saml., Göteborg) och en porträttrelief, kallad »Skeppsgosse i båt» (Christian 0lsen), i glänsande teknik, där skyarna och solglittret över vattnet äro sedda med en målares öga (jfr Bernhard Oisen a. a.). Hans polykroma bröstbild av »En lärd» (Gotthard Werner som Faust 1885) väckte intresse (Strömbom, s. 202).

När 1896 en tävlan utlystes i Göteborg om en staty över John Ericsson, insände även F. ett förslag, vari Ericssons bild dock endast framställts som byst. F. fick uppdraget, men skulle omarbeta sin skiss till en ståndbild. Förutom de svårigheter arbetet med en helfigur i moderna kläder vållade honom, kom F. snart i motsatsförhållande till kommittén för minnesmärket. Mycken tidningspolemik samt olika förslag till postament och plats för statyn gnagde hårt på F:s nerver. Arbetet utförde han i professor Steins ateljé i Charlottenborg, Köpenhamn. F. hade oerhörda svårigheter få fason på statyns byxor, och hans vänner ha berättat, hur han överallt, ute och inne, bara såg efter lämpliga förebilder. Hans medarbetare vid den sista putsningen av John Ericsson-statyn, bildhuggaren Brandstrup, har berättat hur F. kunde darra som ett asplöv, när han såg på bilden. Den i sitt konstnärliga arbete granntyckte F. hade ej nått fram till en lösning, som var förenlig med hans konstnärliga ambitioner. Dagen efter det statyn sänts till gjutning, tog F. en majmorgon på sitt pensionat i Köpenhamn livet av sig och återfanns av hustrun. Vad som också gått F. hårt till sinnes, var att Börjeson i en tävlan om Stenbock-staty i Hälsingborg fått uppdraget, medan F:s förslag refuserats. Under våren 1899 led F. av en magsjukdom, vars art han trodde var allvarligare än i verkligheten var förhållandet. Han hade någon tid denna vår måst vårdas på nervklinik i Lund. F., som hade kraftig, tung kroppsbyggnad och ett rödblont, tovigt skägg, kallades i kamratkretsen Falstaff. Han kunde vara en utomordentligt fascinerande och glad sällskapsmänniska och hade ett godmodigt, hjärtevarmt leende. Under den fryntliga bonhomien fanns dock en stor känslighet; han var ömtålig för kritik och blev lätt retlig och häftig. Genom sin sällskaplighet och under sitt kringflackande liv festade han också mycket och hade slitit hårt på krafterna. F: s livfulla porträttkonst har jämförts med Zorns inom måleriet (jfr Strömbom, s. 321).

Författare

Birgitta Lager.

Arkivuppgifter

Några brev från F. finnas i Nationalmusei arkiv, några i Uppsala univ.-bibliotek samt 11 st. från F. till kammarherre C. Lagerberg i Göteborgs stadsbibliotek^[1] och brev till brodern hos fröken Vera Fallstedt, Stockholm.

Källor och litteratur

Källor: Klippsamling och familjebrev hos fröken Vera Fallstedt, Stockholm. – E. Högestätt, I. F. (Svenskt konstnärslexikon 1953); Matrikel över styrelsemedlemmar, lärare och elever vid Ultuna lantbruksinstitut 1848–1932 (1932); G. Nordensvan, Svensk konst och svenska konstnärer i nittonde århundradet, 2 (ny, omarb. uppl. 1928); G. Pauli, Konstnärslif och om konst (1913), s. 37–10; dens., I vår ungdom (1925), s. 42–47; dens., Konstnärsbrev, 1 (1928); S. Strömbom, Konstnärsförbundels historia, 1 (1945); Svenskt porträttgalleri, 20 (1901). – Nekrologer bl. a. i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidn., i Illustreret Tidende, nr 39, 1899 (av Bernhard Olsen), Illustreradt "Hvad Nytt?" 17 maj 1899, Lunds Dagblad och Politiken. – Meddel. från fröken V. Fallstedt och professor Erik Lindberg, Stockholm.

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ingel Fallstedt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15125, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgitta Lager.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15125
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ingel Fallstedt, urn:sbl:15125, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgitta Lager.), hämtad 2024-04-24.