Meriter

Fallström, Carl Daniel, f. 26 okt. 1858 i Gävle, d. 19 jan. 1937 i Stockholm (Engelbr.). Föräldrar: grosshandlaren Carl Thure Fallström och Hildegard (Hilda) Eufrosyne Forsten. Elev vid Klara elementarläroverk 1868–73, vid Nya elementarskolan 1873–78; teaterstudier för fru Tammelin samt dans- och plastiklektioner; medarbetare i Figaro 1878–81, i Aftonbladet 1881–83 och från 1896; studieresa till Paris 1881–82; utgav teatertidningen Puck 17 mars–2 juni 1883; studieresa till Tyskland, Österrike och Italien som innehavare av Beskowska resestipendiet april–okt. 1893; medarbetare i Ny Illustrerad Tidning, Idun, Dagens Nyheter (från 1883), Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning m. fl.; Stockholmskorrespondent till Göteborgs Aftonblad; teateranmälare i Nya Dagligt Allehanda 1906–09, i Stockholms-Tidningen 1909–32 (pension). Skald, författare. – Litt. et art. 1894; RVO 1918; RDDO 1924; RNO 1928.

G. 1) 7 okt. 1883 (skilsmässa 30 maj 1884) i Stockholm (Hedv. El.) m. Maria Holmström, f. 16 nov. 1853, troligen död utomlands; 2) 10 juni 1905 i Stockholm (Hedv. El.) m. Anna Lovisa Alexandra Larsson, f. 31 juli 1861 i Uppsala, d. 19 jan. 1938 i Stockholm (Engelbr.), dotter av vaktmästaren vid Västgöta nation i Uppsala Gustaf Adolf Larsson och Louise Åkerstedt.

Biografi

Daniel F. föddes i Gävle, men vid nio års ålder flyttade han med föräldrarna, en välbeställd grosshandlarfamilj, till Stockholm (om släkten, se Fahlström ovan s. 67 f.). Där gick han först i Klara skola och lekte och slogs under rasterna bland gravstenarna på Klara kyrkogård, som han besjungit i en stämningsfull dikt (1909). Daniel fortsatte sedan sina skolstudier under några år vid Nya elementarskolan. Alltifrån barnaåren hade han med eller utan föräldrarnas medgivande besökt så många teaterföreställningar han hade möjlighet till, och skolan lämnade han före studentexamen för att ägna sig åt teatern. Under två år studerade han med liv och lust välläsning och deklamation för den fordrande men skickliga fru Bertha Tammelin, som var bosatt och gav sina lektioner i huset Nybrohamnen 24, där nu Dramatiska teatern ligger. Fäktnings-, dans- och plastiklektioner tog han för Operans balettmästare Sigurd Lund. Genom August Lindbergs förmedling fick F. hastigt rycka in som Horatio i fru Elffors' Hamletföreställning i Göteborg; rollen fick han lära sig på tåget. Fru Elffors förklarade, att »bena duger», och han fick ett tämligen välvilligt omnämnande i pressen. Detta blev emellertid F:s enda framträdande som professionell skådespelare, även om han sedan många gånger kom att stå på en scen som talangfull uppläsare av egna jubileumsprologer. Lärdomarna från fru Tammelins lektioner hade han nytta av hela livet, han var en utomordentlig konferencier, hade en klar stämma och ett schvungfullt framförande av festtal och egna dikter. Under en uppläsningsturné skall han ha fått blommor av Julia Håkansson med påskriften »Till Sveriges främste diseur». Om hans verksamhet som teaterkritiker se nedan.

Från 1878 medarbetade F. i Hugo Nisbeths boulevardtidning »Figaro» med följetonger och kåserier. Ett besök i Paris 1881–82 för teater- och journalistikstudier gav F. vidgade vyer. Han skrev teaterbrev till Aftonbladet och Köpenhamnstidningar. På återvägen från Paris besökte han Köpenhamn och gjorde där bekantskap med Herman Bang och Peter Nansen. F. har i ett av de memoaravsnitt han på 1930-talet publicerade i Stockholms-Tidningen (14 aug. 1932) en obetalbar skildring av sitt första sammanträffande med den excentriske Bang.

Våren 1883 blev F. redaktör och ansvarig utgivare för Teatertidningen Puck, som utkom med elva nummer. F. har själv senare skildrat dess tillkomst. Vid en festmåltid tillsammans med Nisbeth och ingenjör V. Sahlbom på gamla Operakällaren, hade Sahlbom efter ostron med mosel och vildsvinsskinka med pommery (i sejdel för att ej reta brackorna) föreslagit, att F. skulle få sin egen tidning och sätta »sina versfötter under eget bord». I Puck medarbetade främst Gustaf af Geijerstam, med kåserier och teaterkritiker, och Pelle Staaff; Strindberg sände ett bidrag, Ola Hansson en dikt och Harald Molander gjorde kåserier. Förläggaren Sahlbom var emellertid mera godhjärtad än förmögen. Det sista numret skrev F. helt själv, medan hans rum på Nybrogatan 7 tömdes på möbler och andra inventarier, som gingo till pantbanken.

Utan att vara fast knuten till någon speciell tidning strödde F. under 1880-talet skisser, noveller, kåserier och dikter i dagspressen och tidskrifter. Redan 1880 hade han debuterat med den föga uppmärksammade samlingen »Novelletter». I »Fragment» (1883), som bar undertiteln »Studier och dikter», liksom i sin diktsamling »I vinterqväll» (1887) anslöt sig F. i många avseenden till åttiotalets tendenslitteratur, hörde en tid till Strindbergs umgänge och kunde i en dikt som »Skogsbrand» (ingår i »I vinterqväll») anslå rent revolutionära tongångar (Lundevall). Både formellt och sakligt torde han ha stått under starkt inflytande av Snoilsky. Liberala, någon gång vagt socialistiska, tendenser kunna allt framgent spåras hos F., som emellertid aldrig var någon idéernas man. Utan tvivel passade och klädde nittiotalets livsglädje och poetiska uttrycksmedel honom bättre. I sina närmaste diktsamlingar med de välklingande namnen »Chrysantemum» (1890), »Vildrosor» (1892), »I gyllenrödt» (1902), »Hvita syrener» (1905) hade F. funnit den rayon och den stil, som han hela livet skulle bli trogen. Hans diktsamling 1890 blev en stor publikframgång, och efter »Vildrosor» erhöll han det Beskowska resestipendiet på 2,000 kr. Hans studieresa 1893 till Tyskland, Österrike och framför allt till Italien, där han i Rom bodde hos envoyén frih. Carl Bildt, satte inga djupare spår i hans diktning, även om italienska person- och ortnamn för en tid kommo att prunka här och var i hans poem. Redan 1899 utgav F. sina »Valda dikter» (2:a uppl. »Gyllene liljor», 1904) i två delar, kanske motiverat av att han hade haft en stor del av sin poetiska produktion spridd i tidningar och tidskrifter. Samlingen utgick i en för tiden mycket stor upplaga, som vittnar om den enorma popularitet F. då åtnjöt.

F. har kallats »bourgeoisiens skald», »den siste trubaduren», »den siste stockholmaren». Med äkta känsla och ungdomlig glöd har han i lättflytande vers tolkat sin kärlek till våra historiska minnen, till kvinnan, till skärgården och framför allt till Stockholm. Hans dikter till Gustav-Adolfs- och Gustav-Vasa-minnesfester, till skytte-och fäktsoiréer äro i sin bombastiskt patriotiska stil för nutiden tämligen onjutbara, men voro av samtiden högt skattade. Hans kärleks-och kvinnodikter, främst ägnade stockholmskan, kunna ulan tvekan ofta betecknas som banala. Någon psykologisk blick eller karakteriseringskonst påträffar man sällan, det blir mest ögonglitter, blonda lockar, flor, blommor och framskymtande vrister, även om känslotemperaturen utan tvivel är hög hos »damernas riddare och sångare». Dock kan han som i sin kanske bästa diktsamling »I gyllenrödt» göra en så finstämd och ömsint studie som »Trädet vid vägen» med anslaget »När jag dig ser så ung och skövlad redan, ett träd jag minns ifrån en svunnen vår –». Vad som bäst stått sig i F:s poesi är hans skärgårds- och Stockholmsdikter och en och annan central-lyrisk naturstudie, vilket också framhållits av Silfverstolpe i inledningen till hans skickligt gjorda urval av F:s dikter (1937). F:s skärgårdsmotiv ha ofta en frisk omedelbar charm, t. ex. »Briggen 'Clara Josephina'», »Junikväll» och »En skärgårdspojke» med sina första rader: »Framför mig på toften sitter Wille Jansson, elva år – blåa ögon, lingult hår, mot en fond av böljeglitter». Sin innerliga kärlek till Stockholm under alla årstider, i sol, i afton- eller morgonskimmer, antingen den vita skärgårdsbåten är på väg in eller ut förbi det röda kastellet, har han givit vackra uttryck i otaliga dikter, t. ex. i strofer som: »Och, I, södra berg, som stigen mjukt, fantastiskt fram mot skyn, medan bortom Klaras kyrktorn liksom smälter västerns bryn –» (»Stockholm», 1898) eller: »Nu spränger Målarn sina lås med dån i förvårsnatten, nu leker svarta kråkan mås bland is på strömmens vatten» (»Stockholmsvår» i »I gyllenrödt», 1902).

F. säger i en dikt om Johannes kyrkogård (»I gyllenrödt»): »Bakom kyrkogårdens grindar blev min första visa till, föddes som bland gröna lindar bofinkshanens första drill». Det är denna skaldenaturs ursprunglighet, som fångat Levertin, vilken i sina »Essayer» ägnat honom ett kapitel fullt av välvillig förståelse och någon kritik. Han kallar F. en »absolut lyriker» och »talman för ögonblickets stämning» ; det är som sådan »han lyckas giva versen den tjusande omedelbarhet och den melodiska inspiration, som giva bouqueten åt hans diktning och skola låta mer än en av dessa så sorglöst skapade visor leva». Bo Bergman framhåller (Ord o. Bild, 1901), att F. ej har något sinne för själva stadslandskapets poetiska värden. Det är grönskan i Haga och på Djurgården och vattnens glitter han besjunger. Hans stockholmska kvinna är »Bellmans Ulla några trappsteg upp på den sociala rangskalan». Det centrala i F:s författarskap är enligt Bergman »det måleriska, idylliska, lättrörda och sångbara», som tagit form i småstycken »med visans flykt och en ögonblicksbilds darrande färg», medan balladerna och kostymsakerna blott hemfalla åt »det gamla trumslageriet».

F:s stora lätthet att skaka vers ur ärmen gjorde honom till en god improvisatör men disponerade honom också för »brist på stilistisk grättenhet» (Silfverstolpe). Hans iögonfallande svagheter som skald och personlighet ha av Erik Hedén gisslats hårt och med en elakhet, som den lättrörde, godhjärtade och vänsälle F. knappast förtjänat. Det är dock ofrånkomligt, att Hedén i mycket har sakligt rätt. Enligt denne är nyckeln till F:s stora publikframgång hans lyckliga hemlighet »att vara precis som folk i allmänhet... varenda hans känsla är enastående alldaglig». Hedén uppmanar läsaren: »Upplös D. F:s dikter i de klichéer, varav de bestå, omskaka sedan dessa, och ni får hur många kärleksdikter som helst!» Sin uppgörelse med F:s diktning slutar Hedén, efter att i förbifarten ha beskyllt honom för litterär stöld och för att bl. a. ha plundrat Snoilskys »Svarta svanor» på diverse fjädrar, med följande utrop: »Och denne rimmare, som har svårt att skriva felfria strofer och aldrig skrivit andra än banala, denne festande och syndande kälkborgare, han anses av en massa hyggligt folk som en typisk poetnatur.» Det var onekligen just vad man gjorde. F:s karakteristiska, kraftiga gestalt igenkändes överallt i Stockholm, som flanör i tidiga morgontimmar, som teaterhabitué, som festtalare, som medlem av kända bohemgäng, vilka med sina upptåg gjorde staden osäker, som flitig gäst på Rydbergs, på Grand och gamla Operakällaren, Bellmansro och Djurgårdsbrunn; han hörde helt enkelt till stadsbilden och fick tidigt ett legendariskt skimmer kring sin anekdotomspunna person. Robert Lundbergs tavla »Morgonfåglar» 1891 med F. betraktande några sparvar på Gustav Adolfstorg i den bleka gryningsdagern är karakteristisk (jfr avbildn. hos Laurin 1930). Hedén talar giftigt om F:s »skickligt valde vän» Holger Drachmann. F. har själv berättat (ett memoaravsnitt i Stockholms-Tidn. dec. 1931), om hur han, sedan han för Ranfts teater 1906 översatt Drachmanns »Gurre», fick i uppdrag att besöka Drachmann för att bjuda honom till premiären. F. älskade Köpenhamn, hade många danska vänner och tillbringade gärna några sommarveckor bland konstnärsvänner på Skagen. Han beundrade Drachmann varmt och ville säkerligen i sin typ efterlikna honom. Efter den Ranftska premiären på »Gurre» var det bankett på Grand med verstal av F. till Drachmanns ära. Festens ögonblick klädde F., han var »stundens härold, stämningens tolk», och när han höjde sitt glas bourgogne och »med några raska tag strök de berömda mustascherna åt sidan hade han på förhand auditoriet med sig» (Bo Bergman i nekr. 1937). Hans långa knävelborrar ingingo onekligen som en viktig ingrediens i hans personliga utrustning och ha i en improviserad hyllningsdikt besjungits av Drachmann: »Vemodig som en Graedepil, den ene Spids af din Moustache – den anden lyser som et Smil, et Blus, en Festplumage.»

Åren 1906–32 verkade F. som teaterkritiker i Stockholmspressen, först i Nya Dagligt Allehanda, från 1909 i Stockholms Dagblad-Stockholms-Tidningen. Hans egen tidigare utbildning, hans kärlek till teatern och skådespelarna, som han ofta kände personligen och umgicks med, gjorde honom till en förstående kritiker. Samvetsgrant nämnde han varje namn på programmet och noterade också den blygsammaste insats (Selander i nekr.). Hans bristande psykologiska blick gjorde, att han ej hade någon större förmåga analysera en roll eller en pjäs. Under mellanakterna inhämtade han också gärna sina yrkesbröders uppfattning (Rabenius). F. kåserade ofta i sina recensioner och gav kulturhistoriska återblickar ur sitt outtömliga teaterkunnande. Han hade en ledig och medryckande prosastil, och det är att beklaga, att hans memoarer blott publicerades i korta brottstycken. F. var varmt avhållen av scenens folk, och Daniels mustascher voro alltid välsedda på parketten. F:s hustru var honom ständigt följaktig. Efter ett kortvarigt misslyckat äktenskap på 1880-talets början hade han efter mer än 20 år gift om sig, och hans hustru Anna var hans trogna vän och livskamrat, även om något högljudda samtal dem emellan kunde uppstå på teatrar och restauranger. Både förståelse och överseende fordrades säkerligen i ett äktenskap med denne impulsive dryckeskämpe, som gjorde natt till dag.

Författare

Birgitta Lager.

Arkivuppgifter

I Kungl. biblioteket finnas, förutom nio dikter (I Vs 150), brev från F. till Georg Nordensvan (12 st.) och till Karl Warburg (14 st.) samt från Strindberg till F. (8 st; Ep. S 53 a). Ett stort antal brev från F. finnes i Albert Bonniers förlags arkiv. En stor del av F: s arkiv finnes i Stockholms stadsarkiv och c:a 200 brev till F. i Drottningholms teatermuseums bibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Munkens hämd. Historisk skiss. Sthm 1880. 24 s. & omsl. (Bibi. för hemmet, Ser. 1, H. 19.) 2:a uppl. 1883. 26 s. (Fosterländskt bibi., 9.) — Novelletter. Sthm 1880. (2), 144 s. — Fragment. Studier och dikter. Sthm 1883. (4), 157, (2) s. — Diamantkorset. Novell. Sthm 1884. 105 s. [Ny uppl.:] Diamantkorset. En ungdomsnovell. Sthm 1912. 125 s. & omsl. (Alb. Bonniers 25-öres böcker. [23.]) — En skön själs uppbyggliga och muntrande bekännelser eller splitter nya kupletter ur den gamla välkända pjesen "Tokarnes badortslif". Södertelgc 1884. (4) s. (Anon.) ¦—• Harald Molanders "Vårflod" (Ur dagens krönika, Årg. 4, 1884, H. 2, s. 81—86). — En förmiddagsvisit. Proverb i 1 akt (Ny sv. tidskr., 1887, s. 73—91). — I vinterqväll. Dikter. Sthm 1887. 127, (1) s. — Gylne kalfens kapell (Ur dagens krönika, Årg. 8, 1888, s. 845—848). — Ibsens senaste drama: "Fruen fra Havet" (ibid., Årg. 8, 1888, s. 953—956). — Mary Vetsera (ibid., Årg. 9, 1889, H. 2, (2) s. — Ur det mondaina stockholmslifvet. Skildringar och typer. 1*. En underlig julhistoria (ibid., Årg. 9, 1889, s. 24—36). — Boulanger har flytt! (ibid., Årg. 9, 1889, s. 321—322). Grefvinnan Zoe (ibid., Årg. 9, 1889, s. 102—107, 197—201, 315—318; anon.). [Ny uppl.] Göteb. 1912. 157, (2) s. (Åhlén & Åkerlunds 25-öresböcker af sv. förf., [28].) — I Firenze. Opera-comique i en akt. Musiken af Helene Munktell. Sthm 1889. 30 s. & omsl. (Looströms operatext-bibliotek, N:o 5.) — Chrysantemum. Dikter och sånger. Andra samlingen. Sthm 1890. (4), 140 s. — Ljufva minnen. Sthm (tr. Niirnberg) 1890. 16:o (12) s. —¦ Barmhertighetens genius. Prolog vid jultomte-soarén i Jönköping den 26 november 1892. Jönköp. 1892. 4:o (4) s. — Vildrosor. Dikter. Tredje samlingen. Sthm 1892. (7), 200 s. — Gustaf II Adolf. Nio dikter. Sthm 1894. 32 s. — Prolog vid festen för Stockholms skytteföreningar. Sthm 1896. 2 s. (Enl. Sv. bok-katalog 1896—1900, tr. 1904.) — Ur Gustaf Vasas saga. Två ballader. Kongl. operan den 12 maj 1896. Sthm 1896. (4) s. — Ur Gustaf Wasas saga. Dikter af Daniel Fallström, musiken af- Andreas Hallen. Sthm 1896. 4:o 32 s. & omsl. — Adieu, plaisant pays de Francel (Ord och bild, Årg. 7, 1898, s. 70). — Prolog vid Ibsen-festen å Kungl. operan d. 20 mars 1898. Sthm 1898. (4) s. — För Sverigel Dikt af Daniel Fallström, uppläst vid soiréerna till förmån för den frivilliga skytterörelsen 23 och 24 febr. 1899. Sthm 1899. (4) s. — Valda dikter. D. 1—2. Sthm 1899. 1. 339 s., 1 portr. 2. 352 s. 3:e uppl. 2. 1911. 176, (2) s. 4:e uppl. 1. 1908. 171, (3) s. — Till kvinnan! Dikt. Skånes gille, Grand hotell den 23 februari 1900. Sthm 1900. 4:o (4) s. — Kantat vid aftäckningen af Stenbocksstatyn den 3 december 1901. Helsingborg 1901. 4:o (4) s. •— Kantat vid öppnandet af industri- och slöjdutställningen i Gefle den 15 juni 1901. Gefle 1901. (5) s. —• Artur Hazelius (Sv. turistfören. årsskr., 1902, (2) s.). — I gyllenrödt. Sthm 1902. 254 s. Göteb. 1909. 187 s. (1 omtr. s. å. finnes.) 3:e uppl. Sthm 1915. 113, (3) s. — Man och hustru emellan. Berättelser. Sthm 1902. (4), 206, (1) s. [Ny uppl.] 1908. 138, (1) s. (Fröléens bokskatt, Nr 25). — Svarta hjärtan och röda. Berättelser. Sthm 1903. (8), 196, (1) s. [Ny uppl.] 1909. 157, (1) s. & omsl. (Siléns favoritromaner, Nr 4.) — Gyllene liljor. Utvalda dikter, illustr. af svenska konstnärer. Sthm 1904. (6), XIV, 599 s. —¦ Hvita syrener. Sthm 1905. (8), 228, (3) s. & omsl. (Omsl.:... Dikter.) [Ny uppl.] .. . Dikter 1903—1905. 1926. 236, (3) s. — Till värjan. Dikt. Fäktsoiréen å Grand hotel, Stockholm, onsdagen den 8 febr. 1905. Sthm [1905]. (4) s. — Sång för skidlöparesoldater. Tillägnad de nationella skidlöpningstäflingarna i Luleå 1906. Luleå 1906. (4) s. — Blåeld. Sthm 1907. 125, (3) s. (s. 1—2 otr. bl.). — Stockholm och skärgården. Sthm 1908. 4:o (4), 174, (2) s. — Svalor. Sthm 1909. (6), 142, (2) s. — Till 1858 års män. Sthm 1911. (3) s. — Fontänen sjunger. Sthm 1912. s. 3—143, III, (3) s. — Tärnö Maria. Göteb. 1912. 157, (1) s. & omsl. (Åhlén & Åkerlunds 25-öresböcker af sv. förf., [10].) — Sorte og röde Hja:rter. Udvalgte Fortrellinger. Khvn & Kristiania 1912. 190, (1) s. (Urval ur "Man och hustru emellan" och "Svarta hjärtan och röda".) — Havet. Nya dikter. Sthm 1917. 146, (3) s. — Prolog vid festföreställningen å Kungl. teatern d. 19 sept. 1918, 20-årsdagen af nya operans invigning. Sthm 1918. (3) s. — Sagan om Slarverus (Den lille puckelryggen = Barnbibi. Saga, 91, Sthm 1922, s. 155—178; 2:a uppl. 1932). — Kärleksdikter. Sthm 1923. 205, (3) s. — Oktober. Dikter. Sthm 1928. 146, (1) s., 1 portr. 2:a—3:e uppl. s. å. — Prolog vid invigningen av China den 19 oktober 1928. Sthm 1928. (4) s. — Stockholmsvår. Trädet vid vägen. (Levande sv. litteratur från äldsta tider till våra dagar i urval av Sten Selander, 5, Sthm 1936, s. 75—77). — Dikter. I urval av Gunnar Mascoll Silfverstolpe. Sthm 1937. (1), 158 s. — En skärgårdspojke (Lyckogrisen = Barnbibi. Saga, 182, Sthm 1938, s. 19—22). — Dessutom medarb. i Blixten, Budkaflen, Dagens Nyheter, Figaro, Hvad nytt från Stockholm, Idun, Jultomten, Nordisk revy, Stockholms-Tidningen, Svea, Sv. Dagbladet, Söndags-Nisse och Telefonen. — Härtill kommer: Armodets barn. (Löpande rubr.-titel.) [Sthm 1883.] s. 3—48. (Enl. G. E. Klemmings anteckning unikt korr.-ex. i KB.)

Översatt: L. Fulda, Talismanen. Sagospel på vers i fyra akter. Fri öfvers. Sthm 1896. 144 s. [Sv. teatern, 255.] —• H. Drachmann, Gurre. Ett drama i fem handlingar. Fri öfvers. Sthm 1906. 179 s. •—• Dens., Venezias natt. öfvers. Göteb. 1910. 161 s. — Dens., Renässans. Melodram i tre akter, öfvers. Sthm 1911. 148 s. & omsl. (Sv. teatern, 332.)

Redigerat: Puck. 1883: N:r 1—11*. 88 s.

Källor och litteratur

Källor: F:s egna skrifter. – [R. G:son Berg], En polemik rörande språket i D. F:s dikter, utg. af Lennart Hennings (1901); Bo Bergman, D. F. (Ord o. Bild 1901, s. 111–114); C. Burman, Post skriptum (1905), s. 228 ff.; 237–243; F. Böök, recensioner i Ord o. Bild 1903, s. 619, och 1906, s. 490 f.; K. O. Bonnier, Bonniers, en bokhandlarefamilj, 4 (1931); Damerna om damernas skald (Idun, nr 43, 1928); T. Hedberg, Ett decennium, 1. Litteratur (1912), s. 103–108; E. Hedén, recension i Ord o. Bild 1908, s. 379; dens., Litteraturkritik, 1 (1927), s. 254–260; C. G. Laurin, Minnen 1888–1898 och 1898–1908 (1930, 1931); O. Levertin, Essayer, 1 (1907), s. 253–268; K.-E. Lundevall, Från åttital till nittital (1953); [K. H. Lundgren], Människor som jag träffat, av Abbe Coignard (1913), s. 74–80; Publicistklubbens porträttmatrikel, utg. av W. von Sydow (1936); O. Rabenius, Mellan Stockholms strömdrag (1943); H. Schiller, Den siste stockholmaren (i dennes Från Sundsholm till Casa Collina, 1932); G. M. Silfverstolpe, inledning till F:s Dikter i urval (1937); W. Swahn, D. F. – den siste stockholmaren (Skruven, 1937, s. 8–14); Svenskt författarlexikon 1900–1940, utarb. av B. Åhlén. A-L (1942); S. Söderman, Böcker och författare (1914), s. 266–272. – Nekrologer i dagspressen 20 jan. 1937, bl. a. i Dagens Nyheter av Bo Bergman, Stockholms-Tidn. av W. Swahn och G. M. Silfverstolpe, Svenska Dagbl. av S. Selander; diverse tidningsartiklar i samband med F:s högtidsdagar, däribl. t. ex. av H. Seldener i Stockholms Dagblads bil. 21 okt. 1928.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Daniel Fallström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15126, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgitta Lager.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15126
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Daniel Fallström, urn:sbl:15126, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgitta Lager.), hämtad 2024-04-20.