Meriter

3. Arvid Gustaf Faxe, sonson till F. 1, f. 18 aug. 1799 i Karlskrona, d. 23 april 1882 i Jönköping. Föräldrar: överfältläkaren Carl Arvid Faxe och Sophia Elisabeth Lindahl. Gick i skola i Karlskrona; student vid Lunds univ. 7 okt. 1813; hovrättsex. där 19 juni 1817; auskultant i Göta hovrätt 7 aug. s. å.; tf. domhavande 12 juni 1821; vice häradshövding 25 okt. 1822; e.o. kanslist i justitiefördelningen av K. M:ts kansli 11 jan. 1823; auskultant i Svea hovrätt 13 jan. s. å.; häradshövdings namn, tur och befordringsrätt 3 febr. 1824; e.o. kanslist i Kammarkollegium 14 april 1826; adjungerad ledamot i Hovrätten över Skåne och Blekinge 1 juli 1828; assessor där 28 maj 1830; tf. revisionssekreterare (föredragande av skiftes- och ägodelningsmål) 15 nov. 1834; revisionssekreterare 3 jan. 1836; led. av kommittén för avgivande av förslag angående hemmansklyvning och jordavsöndring 16 nov. 1838; tf. justitiekansler 28 mars 1840, utnämnd 19 juni s. å.; förordnad att bevista lagberedningens sammanträden 1841; konsultativt statsråd 28 dec. 1844–10 april 1848; ånyo justitiekansler 10 april 1848; landshövding i Blekinge län 15 april s. å.; tf. landshövding i Jönköpings län 14 febr. 1856, utnämnd 5 dec. s. å., avsked 16 april 1870; led. av riksdagens första kammare 1867–73 (vice ordf. i lagutskottet 1867–70, led. av konstitutionsutskottet 1871–73; led. i tillfälligt utskott 1873). RNO 1841; KNO 1850; KmstkNO 1858; KDDOlgr. 1854.

G. 22 juni 1841 i Stockholm (Nik.) m. Maria Ulrica Hilda Clementine Möllerhjelm, f. 20 juli 1818 där (Klara), d. 10 maj 1897 i Växjö, dotter av generalmajoren Axel Johan Adam (Möller, adlad) Möllerhjelm och Brita Maria Gardell.

Biografi

Som student i Lund bodde Arvid F. hos sin frände biskop V. Faxe (F. 2), en miljö som säkert haft betydelse för hans utveckling. Han gjorde en regelrätt juristkarriär, under vilken han passerade alla tre hovrätterna, längst den i Kristianstad. F., som 1834 blivit tf. föredragande i Nedre justitierevisionen och 1836 blev revisionssekreterare, utredde på sin rotel särskilt skiftesärenden. I förening med justitierådet J. H. Backman, lagsamlingens utgivare, verkställde F. en »Sammanfattning af nu gällande allmänna stadgar angående skifteswerket i riket», vilken, åtföljd av en prejudikatsamling, utkom 1837. År 1841 ombesörjde F. tryckning av de lagförslag, som 1731 och 1734 ventilerats vid riksdagarna, och utgav dem med anmärkningar, svar och ståndsförhandlingar i frågan.

År 1840 kallades F. att intaga platsen som justitiekansler efter den impopuläre C. Nerman. Genom det samtidiga inrättandet av statsdepartementen upphörde justitiekanslerns chefskap för Nedre justitierevisionen och hans närvaro i statsrådet vid justitieärendenas avgörande. Det var F., som uppgjorde 1840 års av regeringen framförda förslag till upprorslag, vilket han försvarade i brev till L. J. Hierta. Under F: s tid som justitiekansler anställdes det famösa åtalet mot den på Hiertas förlag utkomna översättningen av en bearbetning av Strauss »Jesu lefverne». De ogillande anfallen riktade sig emellertid icke mot F. personligen. Som justitiekansler fick F. deltaga i förvaltningen av konungens vidsträckta domäner. F. hade emellertid även utpräglat politiska intressen, och det dröjde därför icke länge, innan han inkallades också i konseljen. Tronskiftet i mars 1844 inledde en ny regim, och Oscar I gjorde sitt första systemskifte redan i maj, då bl.a. J. Nordenfalk och J. Wærn inträdde i konseljen. När Nordenfalk den 28 dec. s. å. blev justitiestatsminister, kvarblev Wærn som konsultativt statsråd, varvid hans närmaste kollega som konsult efter Nordenfalk blev F. Dessa ändringar inneburo en förstärkning av ministärens vänstersida. F. var moderatliberal och blev Wærns närmaste bundsförvant i statsrådet. Samtidigt bibehöll F. sin befattning med konungens egendomar och var därigenom, såsom han själv betonat i brev, nära knuten till konungen (Borell). Våren 1845 fick F. tillfälle att visa sin reformiver i den brännande frågan om lika arvsrätt för son och dotter. Förslaget hade antagits av de tre ofrälse stånden, ehuru med stora minoriteter hos prästerna och bönderna, men avslagits av adeln. Spänningen inför statsrådets hållning var stor. Det visade sig där, att fem statsråd stodo mot fem, varvid F. med längre motivering talade för bifall. Konungen anslöt sig till bifallssidan, och förslaget blev lag 19 maj 1845. Detta gjorde ett ofantligt intryck, och F. fick utan tvivel sin andel av djup beundran eller djup misstro, beroende på vilket läger det gällde. Sålunda har t.ex. den konservative H. Reuterdahl i sina Memoarer starkt kritiska uttalanden om F. (s. 219 f., bl.a. »tilltagsen, oförsynt och kärv jurist»). I representationsfrågan förordade F. vid konseljöverläggningarna i dec. 1845 en lösning, enligt vilken konungen skulle tillsätta halva övre kammaren, medan den andra hälften skulle utses av samma väljare, som valde nedre kammaren, dock på det vis, att elektorerna valde ombud, som länsvis samlades och bland personer med viss förmögenhet utsago representanter i övre kammaren. Tanken på länsförsamlingar hade F. övertagit från representationsförslaget av J. A. Berg von Linde, J. A. Gripenstedt m.fl. under förra riksdagen. F. »torde i och för sig icke ha velat ge kungen någon andel i representationen men såg sig av hänsyn till dennes kända önskemål tvungen att föreslå detta» (Borell). Våren 1845 ville F. införa en representation med övre kammaren fördelad på adels-, präst- och länskretsrepresentanter i enlighet med vad Berg von Linde och dennes grupp föreslagit, med viss förmögenhet eller bildning som valbarhetsvillkor; dessa åsikter förfäktade F. troligen även i dec. s. å. Såväl i fråga om representationen som ekonomiska reformer bildade F. och Wærn vänstersida i konseljen. Emellertid drog det ihop till oväder i representationsfrågan. Efter jämkning enades man i representationskommittén 1847 om ett förslag, som meddelades konungen med förord av Wærn och F., men väckte Oscar I:s starka misshag, ej minst riktat mot dessa båda. Det innebar konungens brytning med liberalerna. För bedömning av dåtida liberalism är det emellertid belysande, att F., enligt uppgift av Chr. Stenhammar, yttrat sig starkt kritiskt mot den norska bondedemokratien och sagt: »Bevars för ett bonde-regemente; det är nödvändigt, att intelligensen måste styra.» I fråga om förhållandet till statsrådskollegerna ansågos Wærn och F. ha benägenhet att »agera fiskaler» över departementscheferna. Konungens planer på en konservativ regering och marsoroligheterna i Stockholm 1848 avgjorde F:s politiska öde. När konstitutionsutskottets anmärkningar orsakat dechargedebatten 5 april s. å. i samtliga riksstånd, beslöt bondeståndet skrivelse enligt RF § 107 om entledigande av åtta statsråd, däribland Silfverstolpe, Wærn och F. Borgar- och prästestånden gillade utskottets anmärkningar, och adeln lade betänkandet ad acta utan opinionsyttring. Silfverstolpe samt F., som var särskilt uppbragt på prästeståndet, voro nu beslutna att avgå. En förvirrad statsrådsberedning hölls den 6, varvid Posse meddelade, att han ville avgå och att konungen önskade samtligas avgång, och detta påskyndade saken; den 10 avgick F. Ett par dagar senare utnämndes han till landshövding i sin gamla hemstad Karlskrona. Han blev där känd för sin rättrådighet och i allmänhet högt värderad men var ej populär i de militära kretsarna (Bromé). Då koleran i början av 1853 kom till Karlskrona, ingrep F. snabbt och utskickade genast kungörelse om epidemisk kolera i länet (Lindskog, s. 73 f.). Vid varvstimmermännens upplopp i Karlshamn 1853 reste F. dit, höll förhör på allmän rådstuga 9 nov. och lyckades genom förening av fasthet och mildhet återställa lugnet (Rosengren). F. sökte 1856 och erhöll förflyttning till Jönköpings län, där han blev mycket omtyckt. Även efter avskedet 1870 kvarbodde han i Jönköping. Han hade emellertid blivit insatt i den nya representationens första kammare 1867, var härvid bl.a. vice ordförande i lagutskottet och några år ledamot i konstitutionsutskottet samt 1873 i ett tillfälligt utskott för behandling av frågan om utländsk mans jord-äganderätt i Sverige. F. tog livlig del i riksdagsarbetet men avsade sig riksdagsuppdraget 1873. I sitt hemliv hade F. bekymmer genom att hustrun, som beskrives som en ädel och av naturen rikt utrustad kvinna, blev sinnessjuk (Feuk).

Författare

Bengt Hildebrand.

Arkivuppgifter

Strödda brev från F. finnas i Riksarkivet. En del brev till F., några hans tal och promemorior om representationsskicket tillhöra hans dotterson förste bibliotekarien A. Hj. Uggla, Uppsala. Brev från F. till hans nära vän justitiekanslern N. von Koch finnas i arkivet på Augerum (tillh. häradshövding R. von Koch).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Yttranden och motioner i Riksdagens Första kammare (Första kammarens protokoll och motioner, 1867—73, passim). — Sammanfattning af nu gällande allmänna stadgar, angående skiftes-werket i Riket, jemte samling af Kongl. Maj:ts utslag i åtskillige mål till upplysning om skiftes-författningarnes rätta förstånd och tillämpning. [Med] Register. Sthm 1837; Örebro 1842. (8), 203, (1); 59, (1) s. (Tills, med J. H. Backman.) — Lag-com-missionens förslag till Sveriges rikes lag af år 1734; jemte de wid samma förslag gjorde anmärkningar, lag-commissionens derå afgifna swar, samt Riksens ständers förhandlingar och beslut wid lagens granskning och antagande å riksdagarne 1731 och 1734. Sthm 1841. (2), 250 s. (Anon.) — Har dessutom såsom kommittéledamot undertecknat ett antal betänkanden.

Källor och litteratur

Källor: F: s brev och tryckta arbeten se ovan. – Berit Borell, De svenska liberalerna och representationsfrågan på 1840-talet (1948); A. Borgström, Kungl. hofrätten öfver Skåne och Blekinge 1821–1900 (1901); J. Bromé, Karlskrona stads historia. 2, 1790–1862 (1934); Sven Eriksson, Carl XV (1954), s. 182, 184, 186; [L. Feuk], Historiska skizzer och silhouetter från Carlskrona af Larifari (1883); G. Heckscher, Konung och statsråd i 1809 års författning (1933); [C. W. Liljecrona], Dagbok under riksdagen 1840–41, utg. af G. A. Aldén (1917); Inga Arwin-Lindskog, Ett sjukhus i motvind. Om amiralitetssjukhuset och kungl. flottans sjukhus i Karlskrona (1955); P. von Möller, 1867 års första kammare (1875); Ny ill. tidning, 1882, s. 162; H. Reuterdahl, Memoarer (1920); H. Rosengren & G. Samuelsson, Karlshamns historia, 3 (1949); C. Sjöström, Blekingska nationen 1697–1900 (1901); C. Stenhammar, Bilder ur riksdags- och hufvud-stadslifvet..., 3 (1903); W. Swalin, Konungens norska och svenska statsråd... (1881); dens., Bidrag till Kongl. Maj:ts kanslis personalhistoria efter 1809 (1892); Gunnar S. Swensson, Den parlamentariska diskussionen kring den kommunala självstyrelsen i Sverige 1817–1862 (1939); K. Warburg, Johan Gabriel Richert, 2 (1905); H. Wieselgren, Lars Johan Hierta (1880). – Meddel. av förste bibliotekarien A. Hj. Uggla, Uppsala.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Arvid Gustaf Faxe, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15163, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15163
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Arvid Gustaf Faxe, urn:sbl:15163, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-18.