Thomas Fehman

Född:1665-11-01 – Göteborgs stad, Västra Götalands län
Död:1733-02-26 – Erska församling, Älvsborgs län (på Grävsnäs)

Justitiekansler, Jurist


Band 15 (1956), sida 454.

Meriter

Thomas Fehman, f. 1 nov. 1665 i Göteborg, d. 26 febr. 1733 på Grävsnäs, Erska sn (Älvsb.). Föräldrar: vice lagmannen i Bohus län, justitieborgmästaren i Marstrand Nils Thomasson F. och Elsa Lembke. Student vid Uppsala univ. 1 mars 1682; disp. där 21 maj 1690; auskultant i Svea hovrätt 9 dec. s. å.; notarie vid Norrmalms kämnärsrätt i Stockholm 1691, vid förmyndarekammaren 1695; sekreterare i slottskansliet 20 sept. 1697; advokatfiskal i Svea hovrätt 1705; sekreterare där 6 febr. 1711; assessor där 12 maj 1713; ledamot av lagkommissionen 13 sept. 1714; lagman i Värmland 2 okt. 1716; lagman i Strängnäs lagsaga 18 juli 1718; ordningsman i Gripsholms län 29 juli s. å.; adlad 3 sept. s. å.; lagman över hela Södermanland 22 april 1719; justitiekansler 16 sept. 1723; avsked 18 mars 1728; friherre 7 maj s. å. Led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1719 (sekr. utsk.), 1720 (sekr. utsk.), 1723, 1726–27 (ekonomi- och kommersedeputationen).

G. 1722 m. Catharina Tham, f. 14 sept. 1675, d. 1746 på Grävsnäs, dotter av rådmannen i Göteborg Volrath Tham och Gertrud Helgers, samt förut g. 1) m. köpmannen i Göteborg Jacob Radhe (f. 1664, d. 1706); 2) m. överinspektören Hieronymus Berger, adlad Gripenstedt (f. 1649, d. 1713).

Biografi

F. var född ofrälse. Fadern Nils Thomasson F. var vice lagman och justitieborgmästare i Marstrand men dömdes 1675 till avsättning på grund av smädliga yttranden om dåvarande generalen Rutger von Ascheberg, som förmådde Karl XI att ingripa (jfr släktart.). Konungen förblev även sedan onådig mot Nils F., vilken med sin stora familj – hustru och åtta barn – hade att kämpa med stora ekonomiska svårigheter. Denna faktor bör måhända tillmätas en viss psykologisk betydelse, när det gäller att bedöma orsakerna till sonens sedermera så klart demonstrerade fientlighet mot enväldet.

Miljön hänvisade den unge F. närmast till domarbanan. Efter undervisning i hemmet studerade han med framgång juridik vid Uppsala universitet, där han i fem år åtnjöt ett k. stipendium. Med professor Carl Lundius som preses försvarade han 1690 en avhandling, betitlad »Beneficia juris». Enligt det av Lundius utfärdade betyget hade F. förtjänstfullt författat och försvarat avhandlingen. Framställningen söker stöd såväl i positiv rätt som hos de naturrättsliga auktoriteterna (Grotius, Pufendorf).

Efter att ha varit anställd som notarie vid Norrmalms kämnärsrätt och vid förmyndarkammaren i Stockholm blev F. 1697 sekreterare vid slottskansliet. Han sökte 1695 befattningen som häradshövding i Närke och 1703 assessorstjänst i Göta hovrätt men blev förbigången. År 1705 blev han advokatfiskal i Svea hovrätt.

Kort efter utnämningen erhöll F. det betydelsefulla uppdraget att vara åklagare vid rättegången mot livländaren Otto Arnold Paykull, tidigare dömd till döden in contumaciam och nyligen tillfångatagen under polska fälttåget. Karl XII hade medgivit, att dennes sak åter upptogs till behandling, men gav hovrätten en tydlig anmaning att döma Paykull, i det han betecknade dennes försvarsskäl som »förmenta».

I anklagelseaklen anknöt F. till detta konungens uttalande och hovrättens tidigare dom; han yrkade på, att Paykull, som fört avog sköld mot konung och fosterland, skulle mista liv, ära och gods. Under rättegången gav F. prov på egenskaper, som han senare även ådagalade under processen mot Görtz: stor juridisk skicklighet och ett ganska bryskt och aggressivt uppträdande. Mot Paykulls rättegångsbiträde, häradshövding Andreas Forssell, uttalade han oförtäckt hotelser, och han motsatte sig, att Paykull beviljades en längre tids uppskov. Hovrätten sökte emellertid, ehuru förgäves, rädda Paykull; efter uttrycklig kunglig befallning nödgades den fälla dödsdomen.

Ett faktum, som ej beaktats av forskningen men som är av stort intresse med tanke på F: s senare politiska strävanden, är att han vid rättegången mot Paykull i statsteoretiskt hänseende särskilt anknyter till naturrätten. Paykulls påstående, att han ej vore Karl XII: s eller Sveriges undersåte, bemötte F. med en hänvisning till läran om samhälls- och härskarfördragen. Staternas fundament och sammanhållande band, sådana de »i förstone ex pacto convento och efter ett samhälligt överenskommande äro inrättade», består, hävdade F., »uti en orygglig och fast lag emellan den som har att bjuda och befalla och dem som skola hörsamhet och lydno bevisa, så att de senare, sedan de hava trätt uti en sådan societet, intet mera äro sig själva så rådande som tillförne.»

Paykull hade bl.a. med hänsyn till sin okunnighet i svensk lag åberopat Grotius och Pufendorf och framhållit, att dessa män varit i svensk tjänst och voro så ansedda för sin lärdom, att den svenska ungdomen undervisades i deras grundsatser. F. bestred emellertid bestämt, att dessa teoretiker gåvo stöd åt, att undersåten kunde visa otrohet och göra uppror mot sin konung. Det förhållandet, att Paykull icke avlagt trohetsed, saknade betydelse. Undersåtarna förpliktades till lydnad mot överheten både genom gudomlig, naturlig och positiv rätt.

Den lärdom och skicklighet, som F. ådagalade under rättegången mot Paykull, var uppenbar, och han gjorde också sedan en snabb karriär. Han blev 1711 sekreterare och 1713 assessor i Svea hovrätt. I en kommission, som var avsedd att tillsättas i februari 1711 för att granska övergrepp av ämbetsmännen mot allmogen, skulle han vara konungens ombudsman, men denna kommission synes ej ha trätt i funktion.

År 1714 blev F. medlem av lagkommissionen. Han yttrade sig där ganska flitigt och förvärvade ett betydande anseende. Då F. i oktober 1716 utnämndes till lagman i Värmland, fick han på Svea hovrätts begäran t.v. stanna i Stockholm, och lagkommissionen utverkade 1718, att han blev lagman i Strängnäs lagsaga, för att han skulle få tillfälle att deltaga i dess sammanträden. Bland lagkommissionens medlemmar återfinner man även andra, som skulle spela en roll i samband med omvälvningen efter Karl XII:s död: k. rådet Gustaf Cronhielm, högste ombudsman Anders Leijonstedt, förste ombudsman Gabriel Stierncrona och borgmästare Anders Hylteen (senare v. Hylteen).

Till de kretsar, inom vilka F. umgicks, hörde även den lärde Eric Benzelius d.y. och generalen, senare ambassadören Erik Sparre, vars sons affärer han skötte. När F. vid rättegången mot Görtz anklagade denne för att ha förtalat konungens undersåtar, nämnde han särskilt Sparre. F. stod också i förbindelse med generalguvernören i Göteborg C. G. Mörner. Då F. 1717 var ordförande i en kommission angående vissa anklagelser, som häradshövding Johan Pryss framställt mot Mörners svåger landshövdingen Clas Ekeblad (SBL, 12, s. 628), inlade Pryss därför jäv mot F. ehuru utan resultat. Särskilt betydelsefull blev F: s kontakt med bröderna Pehr och Conrad Ribbing; den sistnämnde hade varit assessor i Svea hovrätt under F:s advokatfiskalstid därstädes. Byråkratiska intressen och naturrättsligt färgade idéer voro påtagliga föreningsband: Liksom bröderna Ribbing var F. utpräglat konservativ och motståndare till den omdaning av förvaltningen, som vållade brytningen mellan det enväldiga kungadömet och byråkratien.

I en skrivelse till högste ordningsmannen Nicodemus Tessin d.y. den 16 aug. 1718 (Ericsbergs arkiv: Autografsaml.) förordade Pehr Ribbing F. som ordningsman i Skaraborgs län med hänvisning till, att denne vore född där och väl kände detta län. F. hade emellertid då redan hunnit utnämnas (den 29 juli) till ordningsman i Gripsholms län, vartill han föreslagits konungen av Görtz 5 juli. F. kommenterade i ett brev till Erik Sparre den nya utnämningen med orden, »att i dessa tider avskaffa alla oordningar och i stället införa och handhava goda ordningar är fuller snart sagt men svårare att verkställa och tillvägabringa. Det måste dock heta: ske Herrens vilja ...». Görtz var för sin del synnerligen nöjd med den effektivitet F. ådagalade vid fullgörandet av sin nya ämbetsuppgift. Enligt Görtz' egen utsago hade F. på några få dagar lyckats indriva ungefär 40.000 daler restantier, varav man på flera år kanske ej fått något alls. Utom med skatteuppbörden sysslade F. särskilt med kontroll av försäljningen och transporten av spannmål.

Ordningsmannaämbetet avskaffades i likhet med övriga förvaltningsnyheter efter Karl XII:s död. Omvälvningen hälsades av F. med tillfredsställelse. I ett brev till Sparre 9 dec. 1718 betecknar han Görtz' och upphandlingsdeputationens arrestering som »Guds verk»; han omnämner i förtroende drottningens avsägelse av suveräniteten och löfte att avgöra alla viktigare ärenden »med sitt råds råde och ständernas kommunikation».

De intima förbindelserna mellan F., Sparre och bröderna Ribbing belysas bl.a. av Sparres korrespondens i dec. 1718. Då på bedrivande av Arvid Horn och Tessin en särskild kommission tillsattes för alt rannsaka Görtz, var F. en av dem, vilka Horn nämnde som bisittare; som åklagare föreslog han advokatfiskalen Albin Müller. Pehr Ribbing, som utsetts till ordförande i kommissionen, genomdrev emellertid vid rådssammanträdet 22 dec, att Müller, som han fann »confus», ersattes med F.; enligt Ribbing fanns till ifrågavarande uppgift ingen oförskräcktare och skickligare än denne. I verkligheten blev också F. under rättegången Pehr Ribbings högra hand.

Den hätskhet, som F. visade mot Görtz under processen, är påfallande. Några belägg för personlig fiendskap mellan dem före rättegången finnas ej. Det har emellertid påpekats, att F. såsom ägare av ett par bruk i Närke (Aspa och Algrena hammare) haft känning av den görtzska regimens inskränkningar i bergshanteringens frihet. Framför allt får dock F:s uppträdande ses mot bakgrunden av den nu maktägande byråkratiens intensiva hat mot den störtade ministern. F. blev dess verktyg vid detta justitiemord. Nicodemus Tessin och Arvid Horn hade från början yrkat på en summarisk rättegång, och F. var endast alltför villig att härvid gå de makthavande till mötes. Görtz' upprepade anhållanden om att få åtnjuta »beneficia juris», ingiva skriftliga svaromål och anlita ett rättegångsbiträde avvisades kärvt såväl av Ribbing som F. – ett förfarande som ogillades t.o.m. av ett par av kommissionens ledamöter (Stierncrona, Brauner) och skarpt nagelfors av riksrådet Cronhielm.

Den av F. uppsatta anklagelseakten gick i huvudsak ut på följande: Görtz hade skadat Sveriges intressen redan innan han inträtt i Karl XII:s tjänst, hade alltid inför konungen förtalat hans ämbetsmän och undersåtar över huvud taget, hade föreslagit och verkställt en rad skadliga åtgärder och hade avrått konungen från att sluta fred. Liksom hela rättegången hade anklagelseakten en utpräglat politisk karaktär. I detta hänseende utgör den ett vältaligt vittnesbörd om F:s skicklighet. Det gällde att skydda både de genom samarbetet med Görtz komprometterade ämbetsmännen och den döde konungens minne och samtidigt rikta ett förintande slag mot holsteinarna. Därför lades hela ansvaret för de senaste årens impopulära åtgärder på Görtz. Uppgörelsen riktade sig emellertid icke blott mot den holsteinske ministern utan även mot enväldet i och för sig. Då F. beskyllde Görtz för att ha sökt beröva kollegierna och ämbetsmännen konungens förtroende och själv allena tillskansa sig detta, ger han uttryck åt den djupgående motsättning, som är av avgörande betydelse vid revolutionen 1718–19: motsatsen mellan absolutistisk ministerstyrelse och byråkratisk konstitutionalism.

I samma konstitutionalistiska kretsar, varifrån kommissionen över Görtz väsentligen rekryterades, förbereddes den nya författningen. Enligt uppgift av en av de medverkande, Adam Schütz-Fredenstierna, var F. en av de ämbetsmän, som jämte några biskopar och officerare granskade författningsprojektet före riksdagssammankomsten i jan. 1719. Utgångspunkten var den fördragsrättsliga uppfattningen; att F. anslöt sig till denna, kan ju icke synas överraskande med tanke på hans tidigare dokumenterade intresse för naturrätten.

Under riksdagen 1719 spelade F., som bl.a. tillhörde sekreta utskottet, vid vissa tillfällen en ganska framträdande roll. Han stödde i viss mån Conrad Ribbing vid dennes strävanden att ernå en revision av reduktionen och hävdade gentemot Stierncrona, att det som genom orätta föreställningar beslutats av konungen borde rättas. Den från »Dela Gardiska archivet» härstammande uppgiften, att Pehr Ribbing och F. uppsatt en instruktion för sekreta utskottet 1719, är helt ogrundad. Instruktionen uppsattes först 1723; Ribbing var då död, och F. var ej medlem av deputationen angående instruktionen.

Socialt sett tillhörde F., som adlats 1718, den ungadliga lågbyråkratien, och han delade dess djupa misstro mot rådets maktsträvanden. Mot planerna på en ständernas intercession till förmån för Arvid Horn, som störtats under riksdagen 1719, ställde han sig avgjort kallsinnig, och han angrep riksråden för att de ej avgivit sina påminnelser den 28 april, då drottningen i rådet lät uppläsa en lista över ett flertal utnämningar och befordringar.

Det hessiska sändebudet E. H. Diemar karakteriserar 1720 F. som en klok och intrigant man, vilken i grunden förstod rikets angelägenheter och gjort det stora tjänster, men, tillägger han, »Gud nåde den som i justitiesaker råkar ut för denne mans knytnävar». F. vore icke besticklig; han hade vägrat att mottaga guld, »ett sällsynt exempel i detta land». Men om F. icke tog emot mutor av Diemar, var han mindre okänslig för lockelser från annat håll. Av den franske ministern Campredons räkenskaper framgår, att denne givit F., »en mycket skicklig och ansedd domare», 2.000 daler, för att han skulle stödja arvprins Fredriks tronbestigning 1720. Åtskilliga svenskar i framskjuten ställning erhöllo dylika gratifikationer; den som kom på F:s lott tillhörde de större.

Då Campredon, som berömmer F: s oförskräckthet och vältalighet, tillskriver sig äran av att ha vunnit F. för konungens intressen, är detta likväl en överdrift. F:s ställningstagande bottnade här tvivelsutan i djupare motiv. För den ungadliga byråkrati, som F. representerade, har fruktan för ett rådsvälde spelat en viktig roll; en stark kungamakt betraktades som en lämplig motvikt. I likhet med några av de ledande inom lågbyråkratien – Stierncrona, revisionssekreteraren Ehrencrona och lagman O. R. Strömfelt – har han undertecknat ett till borgarståndet i mars 1720 inlämnat memorial, vars tendens är gynnsam för Fredrik och påtagligt rådsfientlig. Det förefaller, som om F:s politiska ideal närmast varit den blandade statsformen enligt hävdvunnen konstitulionalistisk tradition. Regeringsformen, vilken han betraktade som »ett sacrosanctum i det ringaste», vore enligt hans mening ett band mellan konung, råd och ständer, och för dess ändring krävdes ej endast ständernas utan även övriga parters samtycke.

Även vid riksdagarna efter 1719 tillhörde F. förgrundsfigurerna. Han var medlem av sekreta utskottet och en deputation angående den holsteinske hertigens ställning 1720 och av ett flertal deputationer 1723 och 1726–27, bl.a. ekonomi- och kommersedeputationen vid sistnämnda riksdag. För Cronhielm visade han tydlig sympati, och han arbetade för dennes återinträde i Kommerskollegiet. De byråkratiska klassintressena spelade även för F. en betydelsefull roll; han motsatte sig krigsbefälets löneanspråk och tillhörde det utskott, som uppsatte adelns förbindelseskrift 1723 mot borgarståndets krav på rätt till civila tjänster. På elektorernas rådsförslag 1727 uppsattes F. som sextonde namn.

År 1722 ingick den 57-årige F. äktenskap med Catharina Tham, dotter till rådmannen i Göteborg, järnexportören Volrath Tham. Giftermålet var ur ekonomisk synpunkt utomordentligt fördelaktigt för F. Bland dem, som 1715 beskattades för de högsta förmögenheterna i Göteborg, intog Catharina Tham den tredje platsen (74.320 daler smt) – endast Stierncrona och hennes bror Sebastian Tham innehade ett försteg. Hon hade tidigare varit gift med Göteborgsköpmannen Jacob Radhe och tullöverinspektören Hieronymus Gripenstedt. Av F:s korrespondens med Eric Benzelius framgår, att styvsönerna Jacob och Johan Gripenstedt vållat honom bekymmer genom sina »fast ringa framsteg uti det som kallas studier». Giftermålet gjorde F. befryndad även med Stierncrona, med vilken han f.ö. företer flera beröringspunkter. Båda hade som frihetsvänner gjort en viktig insats 1719; bägge representerade den nyadlade byråkratien, genom giftermålsförbindelser lierad med den rika bourgeoisien – en kombination som skulle bliva av stor betydelse i framtiden.

F. blev 1723 Stierncronas efterträdare som justitiekansler, ett ämbete som han skötte med samma nit och energi som sina övriga uppdrag. Han fann emellertid åliggandena rätt betungande; i ett brev till Benzelius ett par veckor efter avskedet 1728 uttryckte han sin tillfredsställelse över att ha blivit fri från sin »mångåriga träl-dom». I samband med avskedet erhöll F. friherrevärdighet.

Som justitiekansler var F. en av medlemmarna i den 1724 tillsatta kungliga politi- och brandkommissionen för Stockholm. Han företrädde härvid i vissa hänseenden en mot Nic. Tessin, som framlagt det grundläggande projektet, kritisk ståndpunkt. F: s viktigaste uppgift under hans tid som justitiekansler var uppdraget att vara åklagare mot riksrådet Mauritz Vellingk 1726–27. Den taktik, som F. här följde, var väsentligen densamma som beträffande Görtz. Vellingk gjordes liksom Görtz till syndabock, medan Fredrik I i görligaste mån skyddades, som ju också skett i fråga om den döde konungen 1719. Då Vellingk sökte göra gällande, att F. beskyllt konung Fredrik för att ha handlat mot sin försäkran, protesterade F. eftertryckligt och sökte bevisa konungens oskuld. Han underströk även Fredriks »osmak och vämjelse» beträffande enväldet, vars fall han betecknade som en av de största förändringarna i Sveriges regeringssätt genom tiderna. Anklagelseakten har en starkt konstitutionalistisk prägel. Vellingk beskylldes för brott mot regeringsformen och rådseden. Han hade stämplat i syfte att upphäva regeringsformen, hade icke rått till det, som vore nyttigt för riket, hade brutit mot sin tystnadsplikt och inför konungen ensam föredragit ärenden, som bort behandlas i rådet. Vellingk tillvitades även att ha mottagit en rysk pension och särskilt att ha till Preussen sökt bortpanta Wolgast, som vore rikets besittning. Domen blev fällande, men Vellingk benådades av ständerna till livet och erhöll endast fängelsestraff.

Hänsynslös och stridbar ådrog sig F. under sin bana åtskilliga fiender. Med anledning av hans uppträdande 1709 som åklagare mot handelsmannen i Stockholm Anders Grubb spriddes i huvudstaden av några köpmän och bryggare en skrift, vari F. fann »faseliga beskyllningar» riktade mot sig. Tvisten återupptogs 1716 med skarpa replikskiften. Under riksdagen 1726–27 var F. i hetsig fejd med landshövdingen E. J. Creutz beträffande sina åtgärder vid understödsfördelningarna i Norrköping (SBL, 9, s. 133). Sekreta deputationen måste slutligen på adelns begäran ingripa och bilägga tvisten. I en på 1730-talet tillkommen holsteinsk partiskrift, den s.k. Gyllenborgska relationen, klandrades F. skarpt för sitt uppträdande mot Görtz.

Sina sista år tillbringade F. på Grävsnäs' gods i Alingsåstrakten. Han och hans hustru hade köpt egendomen av greve Axel Sparre. De tidigare omnämnda bruken Aspa och Algrena hammare, som F. övertagit på grund av inteckningsrätt, såldes av honom 1732 till hovrättsrådet L. Ehrenstam (SBL, 12, s. 351). Enligt Eric Benzelius, som 1729 gästade Grävsnäs, bodde F. där som en prins. Han avled av ett slaganfall 1733. Slottet nedbrann året efter F:s död men återuppbyggdes redan samma år av hans änka. Genom ett mellan makarna upprättat testamente hade egendomen gjorts till ett fideikommiss inom ätten Gripenstedt. Jacob Gripenstedt blev emellertid genom ett senare testamente av F:s änka fråntagen rätten till fideikommisset på grund av sina separatistiska åsikter; det tillföll i stället den yngre brodern Johan Gripenstedt. Catharina Tham gynnade eljest herrnhutismen; hennes huspräst Peter Arfvidsson hade påverkats av Zinzendorfs skrifter och hade i flera år på Grävsnäs en utpräglat herrnhutisk förkunnelse. Catharina Tham var en i flera hänseenden rikt utrustad kvinna, energisk och kraftfull. Hon avled på Grävsnäs 1746.

F:s insats i vår historia är framför allt den politiske juristens. Genom sin juridiska kunnighet, dialektiska skicklighet och hänsynslösa skrupelfrihet var han som klippt och skuren till denna uppgift. Hans opportunism är påtaglig. Lika fördomsfritt tjänade han det enväldiga kungadömet vid rättegången mot Paykull som han var den segrande byråkratiens hantlangare vid processen mot Görtz. Han var en typisk representant för denna byråkrati, som efter Karl XII:s död störtade enväldet och grep den politiska makten i Sverige.

Författare

Lennart Thanner.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

F:s brev till Eric Benzelius d.y. finnas i Linköpings stiftsbibliotek (fotostatkopior i G 19:5–11, Uppsala univ.-bibliotek). Eljest finnas bevarade strödda brev från F. till Erik Sparre (Bergshammarsamlingen, Riksarkivet; Autografsamlingen, Ericsbergs arkiv;. F 166, Uppsala univ.-bibliotek) och M. J. De la Gardie (De la Gardieska saml., Lunds univ.-bibliotek) samt enstaka brev till Nicodemus Tessin d.y. och C. G. Tessin (Autografsamlingen, Ericsbergs arkiv), Johan Upmark-Rosenadier (Ep. R. 3, K. biblioteket), Christ-ofer Leijoncrona (Anglica, RA), J. F. Preis (Hollandica, RA) och Nils Posse (Possesaml., vol. 3, RA). Protokoll och handlingar från de ovannämnda rättegångarna återfinnas i Riksarkivet: mot Paykull i Svea hovrätts arkiv (Liber causarum, vol. 157, pars 8, 1706), mot Görtz i Görtzska samlingen och mot Vellingk i Riksdagskommissioners arkiv. Ämbetsskrivelser av F. finnas bland kollegiernas och Svea hovrätts skrivelser till K. M:t och i Justitiekanslerämbetets arkiv och Svea hovrätts arkiv, Riksarkivet, samt i Uppsala univ.-bibliotek (Westin 814; huvudsakligen skrivelser till Svea hovrätt). En förteckning över handlingar i Grävsnäs' arkiv är tryckt i Västergötlands fornminnesförenings tidskrift, 3 (1912), s. 46 f.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Beneficia juris. Upsalis [1690] (Diss., praes.: C. Lundius). (8), 66 (2) s. '

Källor och litteratur

Källor (utom de ovan nämnda): Riksregistr., Rådsprot., Lagkommissionen 1686–1736: prot. och handl., Biographica, Juridica: vol. 22 (Handl. ang. ordningsväsendet), Sköldebrevssaml.: Ansökningar om adelskap, Sköldebrev och adelsvapen, Frihetstidens utskottshandl. 1719–27, Görtzska saml.: Görtz' koncept, allt i RA; F 221 (Campredon, Négociations pour la paix du Nord, vol. 2), s. 200, UB; Kasseler Akten: vol. 22, Diemar, Gnädigst verlangte portraits, Staats-archiv, Marburg. – Borgarståndets riksdagsprotokoll från frihetstidens början, 1 (1945); Bref, upplysande svenska historien (Hist. tidskr., 6, 1886), s. 253 f., 258 f.; Rrefwäxling imellan ärke-biskop Eric Benzelius den yngre och dess broder, censor librorum Gustaf Benzelstierna, utg. af J. H. Liden (1791); Dela Gardiska archivet, utg. af P. Wieselgren, 14 (1841), s. 18 ff.; 16 (1842), s. 13; A. Fredenstierna, Memorialer angående finance-vverket och lagarnes wärkställighet (1769), s. 22; Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686–1736, utg. af W. Sjögren, 3 (1901); Handlingar rörande Sveriges historia under åren 1713–1720, utg. af C. G. Malmström (1854), s. 76; Handlingar ur ... L. v. Engeströms bibliotek, utg. af P. A. Wallmark, 2 (1813), s. 28 ff.; Historiska märkwärdigheter, [utg. av S. Loenbom] 1 (1768), s. 46; 2 (1770), s. 155 ff.; Riksdagen i Stockholm år 1719. Med ett bihang ..., [utg. av P. G. Cederschjöld] 1–2 (1825—26); Samlingar till Göteborgs historia, utg. af W. Berg, 3 (1890); Svenska riksdagsakter, 2:1 (1909); Sveriges ridderskaps och adels riksdagsprotokoll fr.o.m. år 1719: 1–6, 1719–1731 (1875–81); Tessin och Tessiniana [utg. av F. W. von Ehren-heim] (1819), s. 253 ff. – H. Almquist, Göteborgs historia, 2 (1935); W. Bergstrand, Separatistiska oroligheter i Skara stift under Petrus Schyllbergs episko-pat (1902), s. 165; S. Carlsson, Ståndssamhälle och ståndspersoner 1700–1865 (1949); E. Ekegård, Studier i svensk handelspolitik under den tidigare frihetstiden (1924), s. 435; A. Fryxell, Berättelser ur svenska historien, 29, 31, 33 (1859–64); O. Gasslander, J. A. Gripenstedt (1949); N. Jacobsson, Den svenska herrn-hulismens uppkomst (1908), s. 212; R. Kjellén, Riksrättsinstitutets utbildning i Sveriges historia (1895), s. 164 ff., 170 ff.; S. Leijonhufvud, Erik Sparre och Stina Lillie (1911); H. Levin, Religionstvång och religionsfrihet i Sverige 1686— 1782 (1896), s. 73; G. Lindeberg, Det partipolitiska maktspelet kring den görtzka kommissionens tillsättande (Gottfrid Carlsson 18. 12. 1952, tr. 1952), s. 277 ff.; Hj. Lindeberg, Görtz (1925); E. Linderholm, Sven Rosén och hans insats i frihetstidens radikala pietism (1911), s. 354 ff.; C. G. Malmström, Sveriges politiska historia från konung Karl XII: s död till statshvälfningen 1772, 2: a omarb. uppl., 1 (1893), s. 92 f., 2 (1895), s. 26 f.; Munksjö bruks minnen (1953), s. 758 ff.; H. Pleijel, Karolinsk kyrkofromhet, pietism och herrnhutism 1680—1772 (Sv. kyrkans hist., 5, 1935); O. Sjögren, Otto Arnold Paykull (Hist. tidskr., 1, 1881); Sv. slott och herresäten vid 1900-talets början, Ny följd, 4 (1923); O. Sörndal, Den svenska länsstyrelsen (1937), s. 74; L. Thanner, Revolutionen i Sverige efter Karl XII: s död (1953); V. Vasenlus, Separatisten Jacob Gripenstedt (1891), s. 34 ff.; N. Wester, Kungliga politi- och brandkommissionen (1946); F. Ödberg, Om Gräfsnäs slott och dess minnen (Västergötlands fornminnesförenings tidskr., 3, 1912), s. 36 ff.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Thomas Fehman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15191, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lennart Thanner.), hämtad 2019-09-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15191
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Thomas Fehman, urn:sbl:15191, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lennart Thanner.), hämtad 2019-09-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se