Meriter

Ferling, Eric, f. enl. uppgift 1733, d. 20 dec. 1808 i Åbo. Hovmusikus (violinist i hovkapellet) 25 juni 1761; »konsertmästare» vid Musikaliska akademien jan. 1772; LMA 1773; konsertmästare vid hovkapellet 23 mars s. å.; »direktör av copiaturen» där 1787; kapellmästare vid och musikalisk ledare av Musikaliska sällskapet i Åbo 1790–1808. Violinist, dirigent, kompositör.

G. trol. omkr. 1761 i Stockholm (återfinnes ej i Stockholms vigselböcker) m. Catharina Christina Becker, f. 18 mars 1738 i Stockholm (Nik.), f 11 nov. 1800 i Åbo, dotter av handlanden och »kaffeskänken» Carl Axel Becker och Catharina Scharander.

Biografi

Om F:s födelseort och ursprung eller hans musikaliska utbildning vet man intet. I Stockholms mantalsregister för 1760 återfinnes han ej. När han i juni 1761 erhöll fullmakt som hovmusikus, hade han redan någon tid tjänstgjort vid hovkapellet och fått goda vitsord samt även konserterat i Göteborg (2 juni s.å.). F. framträdde 14 nov. s.å. för första gången i Stockholm som solist vid en violin-konsert, vilken under hovkapellmästaren F. Zellbell d.y. framfördes i stora riddarhussalen. Redan 1763 stod F. i brevväxling med musikernas gynnare och vän Patrick Alströmer och bad om dennes förord till director musices-tjänsten vid universitetet i Uppsala. Möjligen hade Alströmer förmedlat F:s konserter i Göteborg juni 1761 och jan. 1762. Nyåret 1764 fick Alströmer ett brev från F. med bön om ett treårigt lån på 6.000 dlr kmt mot säkerhet, en anhållan som f .ö. upprepades aug. 1773. Alströmers svar äro icke kända, men F. skulle hela sitt liv dras med dålig ekonomi. När Musikaliska akademien 1771 bildats med Alströmer som organisatör och director musices och dess musikundervisning skulle ordnas, fördelades denna på tre »divisioner», var och en med sin »virtuos» som lärare. F. blev sekreterare i »instrumentaldivisionen», under föreståndaren C. J. v. Quanten, men undervisningen pågick ej mer än något år på grund av brist på medel. År 1773 blev F. vald till ledamot. Han begärde 1781 understöd av akademien, vilket avslogs, men fick i dec. s.å. löfte att bli lärare, då läroverket åter kunde öppnas. I sin 1796 framlagda verksamhetsplan för akademien karakteriserar Pehr Frigel några av ledamöterna, däribland F.: »förträffelig konsertmästare, var för mycket sysselsatt vid kongl. hovet och opera-orkestern, för att kunna i någon solidare måtto befordra akademiens ändamål.»

Teaterns, hovkapellets och musiklivets sorgliga tillstånd vid 1770-talets ingång skildras av G. J. Ehrensvärd (jfr SBL, 12, s. 462) i en ämbetsberättelse (1777): »Konungens kapell bestod till mesta delen av gratialister och musikaliska invalider; de fleste voro sängliggande, somlige blinde, andre döve, åtskilliga lame och ofärdige. Man hade under de senaste åren nöjt sig, när de kunnat spela en symfoni, innan spektaklerna börjades, och ackompagnera rösterna i en liten obetydlig opera comique. Deras förnämsta syssla var att som store virtuoser spela till dans vid hovbaler, och dessemellan förtjäna sig födan med samma göromål på piqueniquer och lustbarheter ... Kammarmusikus Ferling var den förnämste och hade med uppmuntran kunnat bliva den skickligaste violinist vi i Sverige ägt; men fattigdomen tryckte honom, och gäldstugan var hans akademi». Ehrensvärds bild av hovkapellet förefaller att vara alltför mörk. En livlig konsertverksamhet främst av krafter från hovkapellet utvecklades i Stockholm redan på 1760-talet. F. deltog ofta som solist och i varje fall från 1765 även som dirigent. Lokalerna växlade: stora riddarhussalen, som var den mest frekventerade, södra stadshuset och sommartid orangeriet i Kungsträdgården (jfr Vretblads konsertförteckning). Programmens art anges i tidningarnas annonser ytterst knapphändigt: »Vokal- och instr.musik», »fransyska arior», »violinsolo» o.s.v. Under flera år ledde F. långfredagskonserterna i Riddarhuset med Pergolesis passionsmusik. Sommaren 1772 började F. med musikaftnar i orangeriet, och 1773 introducerade han där som den förste offentliga kammarmusikframföranden i Stockholm med »trior och kvartetter av de mest berömde mästare». F. återupptog dessa populära musikaftnar somrarna 1775 och 1781 och annonserade vintern 1776 om en abonnemangsserie på åtta kammarmusikkonserter, vilka skulle hållas i sekreta utskottets rum på riddarhuset. Hösten s.å. hade han givit en konsertserie som abonnemang i Göteborg. Det är troligen F: s förtjänst, att Romans Svenska mässan uppfördes våren 1780. Någon dirigent finnes då icke angiven, men den dirigerades i varje fall i okt. s.å. av F. Sommaren 1804 skänkte F. till Musikaliska akademien partituret till Romans Svenska mässan. Namnet Kraus upptogs av F. på programmet för första gången 1781. I mars 1787 gav F. konsert med verk av Kraus, Boccherini och Salieri. I allmänhet gavs varje säsong någon recettkonsert till F:s förmån. Han får som dirigent ett gott betyg i sin samtida J. F. Hallardts handskrivna musiklexikon: »en förträfflig anförare för en orkester». Denna omfattande konsertverksamhet utövades vid sidan av F:s tjänst vid hovkapellet. Gustav III:s 1773 invigda opera gav också svårare och arbetsammare uppgifter än de av Ehrensvärd ovan antydda: dansmusik vid hovbaler och utflykter.

Det var således en betydande, mångsidigt musikaliskt skolad orkesterledare det nyinstiftade Musikaliska sällskapet i Åbo 1790 lyckades förvärva i F:s person. Från sista kvartalet s.å. uppbar han lön därifrån men kvarstod fortfarande formellt i hovkapellet och behöll sin lön där. Därutöver hade han även i Åbo rätt till inkomsterna från en eller två recettkonserter per år. Orsaken till F:s överflyttning till Åbo vid 57 års ålder kan, förutom den självständiga ställning han fick, möjligen vara just den ekonomiska frågan. Hans fasta inkomster blevo större, och han undkom besvärliga kreditorer. Den livliga konsertverksamheten och operaintresset i Stockholm hade också avtagit under 1780-talets slut.

Åbosällskapets orkester bestod helt av amatörer: akademiska lärare, studenter, jurister m.fl. Drivkraften i sällskapet var dess mångårige sekreterare professorn, senare ärkebiskopen Jacob Tengström, vilken yttrar sig om F. med den största aktning. Vid sidan av uppgiften att öva orkestern och leda den vid de offentliga framträdandena fungerade F. som sällskapets musiklärare. Uppgifterna om repertoaren äro sparsamma, men F. framträdde givetvis också i Åbo som solist i violinkonserter. Några egna kompositioner av F. från Åbo-tiden finnas bevarade i sällskapets bibliotek, men inga äro kända från hans Stockholms-tid. Vid Musikaliska sällskapets årsfest 1797 spelades efter det egentliga musikprogrammet upp till dans »vartill herr konsertmästaren komponerat en ny både menuett och kontradans». Primviolinstämman till en Concerto för violin finnes likaledes i behåll. »Som helhet är konserten rätt omfattande. Tonsättaren rör sig med mjuka och välklingande melodier, som ställa icke så ringa krav på den utförande konstnären» och vissa partier i menuettsatsen »erfordra verklig virtuositet» (Andersson, s. 90). I nov. 1808, då Åbo var besatt av ryska trupper, gavs till F: s förmån av det i upplösning stadda sällskapet »en så fullstämmig instrumentalkonsert, som omständigheterna för det närvarande medgiva». Syftet är att söka lätta de ekonomiska bekymren för »en gråhårsman, som i många framfarna år varit lycklig att äga sina medborgares odelade aktning och tillgivenhet» men nu är »i saknad av det nödvändigaste till livets bärgning». En månad senare dog F. Bouppteckningen visar, att tillgångarna ej räckte att betala skulderna. F:s verksamhet i Åbo sammanföll med den svenska tidens utgång. Hans konstnärliga gärning var en av de viktigaste faktorerna i den epok tidevarvet inledde i Finlands musikliv (Andersson, s. 93).

Författare

Birgitta Lager.

Arkivuppgifter

F:s i Musikaliska sällskapets i Åbo notbibliotek förvarade musikaliska produktion är förtecknad i Anderssons nedan anf. arbete s. 360. F:s 6 brev till P. Alströmer finnas i Alströmerska saml., Uppsala univ.-bibliotek.

Källor och litteratur

Källor: Nikolai förs:s i Stockholm födelseböcker 1738 och för 1760-talet, Stockholms mantalsregister 1760, 1770, 1780 och 1790, SSA. – Otto Andersson, Musikaliska sällskapet i Åbo 1790–1808 (Hfors 1940; Skrifter utg. av Sv. litt. sällsk. i Finland, 283); Ingmar Bengtsson, J. H. Roman och hans instrumentalmusik (1955); Wilh. Berg, Bidrag till musikens historia i Göteborg 1754–1892, 1 (1914), s. 9; F. A. Dahlgren, Anteckningar om Stockholms theatrar (1866); O. Morales & T. Norlind, Kungl. musikaliska akademien 1771–1921 (1921); T. Norlind, Allmänt musiklexikon, 1 (2:a uppl.; 1927); T. Norlind & E. Trobäck, Kungl. Hovkapellets historia 1526–1926 (1926); Sohlmans musiklexikon, 2 (1952); S. Walin, Kungl. sv. Musikaliska akademien. Förhistoria, första stadgar och instiftade (Uppsala univ:s årsskr. 1945:4); P. Vretblad, Konsertlivet i Stockholm under 1700-talet (1918).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Eric Ferling, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15263, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgitta Lager.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15263
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Eric Ferling, urn:sbl:15263, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgitta Lager.), hämtad 2024-04-16.