Meriter

3. Fabian von Fersen, bror till F. 2, f. 7 febr. 1626 i Reval, d. 30 juli 1677 i Malmö. Hovjunkare hos drottning Kristina 10 aug. 1640 (Sv. riksrådets prot., 8, s. 186); överstelöjtnant vid William Forbes' värvade infanterireg. 1647; överste för ett värvat infanterireg. 1654; generalmajor 3 dec. 1658; överkommendant i Stralsund 5 okt. 1659–1662; guvernör i Riga 16 dec. 1663; tillika överste för Åbo läns infanterireg. 18 mars 1664; chef för infanteriet i Östersjöprovinserna 31 maj 1666; generallöjtnant 28 aug. 1668; general 4 nov. 1674; friherre s.d.; krigsråd 10 april 1675; fältmarskalk 6 okt. s.å.; överbefälhavare i Skåne, Halland och Blekinge 17 okt. s.å.; generalguvernör där 23 juni 1676; riksråd 3 mars 1678 (efter sin död).

G. 13 maj 1657 i Krakow (likpred.) m. Sabina Elisabeth von Westerhagen i hennes andra gifte, levde ännu 1703, dotter av Heinrich Arnold von Westerhagen och Helene Eleonore von Witzleben, samt förut g. m. översten Christian von Breitlach och omg., efter F:s död, 19 sept. 1680 m. generalfältmarskalken greve Fabian von Wrangell (f. 1651, d. 1737).

Biografi

F., som var född i Reval, sändes enligt friherrebrevet och likpredikan efter studier i hemmet till Stockholm, där han, då helt ung, antogs till hovjunkare hos drottning Kristina. Med hennes tillstånd skall han som frivillig ha medföljt den svenska örlogsflottan på 1644 års krigståg och därefter 1645 ha begivit sig till den svenska armén i Böhmen, där han utnämnts till kapten vid fältmarskalken Lennart Torstenssons livregemente. År 1646 blev F. major vid general C. C. de Mortaignes infanteriregemente och året därpå överstelöjtnant vid samma regemente, nu under översten William Forbes. Efter krigets slut erhöll F. tillstånd att bege sig till Estland för att övervara sin faders begravning, och därefter företog han en två års studieresa till Nederländerna och Frankrike, innan han återvände till sitt i Stade förlagda regemente.

Inför det nya kriget med Polen åtog sig F. att själv värva ett infanteriregemente i Bremen, som redan vid mönstringen i dec. 1654 hade en styrka på över 700 man. Som överste för detta regemente följde han den svenska arméns förtrupper vid inmarschen i Polen sommaren 1655, deltog i träffningen vid Opoczno 6 sept. och blev därefter förlagd i garnison i Krakow. Han tog flitigt del i striderna mot de polska frikårerna, varvid hans regemente led stora förluster, men kvarstannade i Krakow till stadens kapitulation i augusti 1657. Efter uttåget ur Krakow fick han order att marschera till Pommern och därifrån vidare mot Holstein och Jylland. Den 23 oktober anlände han med tre infanteriregementen till det svenska högkvarteret vid Frederiksodde i sydöstra Jylland. Hans ankomst möjliggjorde ett anfall mot den starka danska fästningen, som lyckligt genomfördes redan dagen efteråt. Vid stormningen anförde F. en av brigaderna.

F. deltog i ismarschen över Bälten i febr. 1658 och blev därefter förlagd i garnison i Kronborg, där han förstärkte sitt regemente genom värvning av två kompanier danska soldater. Hösten 1658 kommenderades han med sitt regemente ombord på den svenska örlogsflottan. Under sjöslaget mot den holländska flottan i Öresund 29 oktober stupade många av hans soldater och själv blev han svårt sårad. Knappt tillfrisknad förde han som nyutnämnd generalmajor befälet över fem infanteribrigader vid stormningen mot Köpenhamn i febr. 1659. Han ledde därvid första kolonnens tät vid framryckningen mot Vesterport men måste retirera med oerhörda förluster.

Hösten 1659 anförtroddes åt F. överkommandot i det belägrade Stralsund. Han kvarstod till 1662, då han utverkade tillstånd att få besöka Reval. I jan. 1664 mottog han här förmyndarregeringens fullmakt som guvernör i Riga. Kort därefter utnämndes han till att samtidigt vara överste för det i staden förlagda Åbo läns infanteriregemente.

Under de elva år, som F. förestod det viktiga guvernementet i Riga, var han fränast sysselsatt med militära ärenden. Han följde med uppmärksamhet de ryska och polska truppförflyttningarna utanför gränserna och ömmade varmt för de illa underhållna garnisonstrupperna i staden. Vid ett tillfälle i jan. 1666 rapporterade han, att soldaterna gjort upplopp »i klostret framför mitt kvarter» och begärt att utfå sina resterande löner. Han förklarade, att krigsrätt skulle hållas över de ansvariga, men samtidigt uttalade han sin fulla förståelse för soldaternas förbittring. Trots alla ansträngningar lyckades han inte avhjälpa klagomålen, och hans försök att vid 1673 års lantdag övertala det livländska ridderskapet att påtaga sig nya militära prestationer hade inte heller någon effekt.

I nov. 1674 utnämndes F. till general och upphöjdes samtidigt jämte sin broder och sina båda kusiner i friherrligt stånd. Brodern Hans (se s. 663) blev t.f. guvernör i Riga i F:s ställe. Våren 1675 lämnade denne Riga för att som nyutnämnt krigsråd deltaga i Krigskollegii förhandlingar i Stockholm. Han blev tillsammans med Rutger von Ascheberg den unge Karl XI:s förtrogne rådgivare och ett språkrör för dennes önskemål i kollegiet. Under det spända läget sommaren 1675 användes F. av konungen i flera självständiga uppdrag och besiktigade bl.a. fästningarna och garnisonerna i södra Sverige. Efter hemkomsten samrådde han med konungen om vilka försvarsanstalter, som borde företagas i Skåne för att förhindra oroligheter bland bondebefolkningen.

Det skånska generalguvernementet hade varit indraget sedan 1670, men i okt. 1675 »vid dessa bullersamma krigstider» beslöt konungen att återupprätta den lokala myndigheten. F. utnämndes till fältmarskalk och anförtroddes generalkommandot över såväl militien som de civila tjänstemännen i Skåne, Halland och Blekinge. I juni 1676 erhöll han den hett eftersträvade titeln som generalguvernör (instr. tr. av M. Weibull i Samlingar utgifna för de skånska landskapens hist. o. arkeol. fören., 1, 1874, s. 41–58).

F. gjorde en viktig insats för att stärka försvaret i de skånska provinserna. Hans framställningar ledde emellertid inte till önskat resultat; Krigskollegium sökte vid ett tillfälle lugna hans iver med svaret: »såsom han själv suttit i Collegio och väl vet huru det är beskaffat, så må han icke förundra att därmed något långsamt tillgår.» I maj 1676 rekognoscerade han i sällskap med konungen och Erik Dahlbergh befästningarna längs västkusten, och efter den danska landstigningen i Skåne gjorde han stora ansträngningar för att befästa Malmö. Han försåg garnisonen med underhåll från landsbygden, rapporterade om danskarnas förehavanden och varnade för de dansktrogna prästerna, som han ville utbyta mot uppsvenskar. Med borgarna i Malmö stod han på god fot, indelade dem i rotar och fick dem att deltaga i försvaret. I maj 1677 insamlade han på utsatta mötesplatser trohetsförsäkringar av bönderna i södra Skåne.

I slutet av maj nämnda år återvände han till Malmö, där han vidtog de sista förstärkningsanstalterna före den väntade danska belägringen. Han organiserade försvaret, ordnade eldsläckningsväsendet och tog ed av officerarna. Den 10 juni öppnade danskarna löpgravar kring staden, men F. försvårade deras arbeten genom flera lyckade utfall. Vid huvudstormen natten mellan den 25 och 26 juni voro försvararna på sin vakt, och inte minst tack vare F:s skickliga ledning kastades det danska infanteriet tillbaka med väldiga förluster. Det lyckade försvaret av Malmö fick avgörande betydelse för krigets fortsatta förlopp i Skåne.

F. utnämndes i juni till överbefälhavare för den armé, som höll på att uppsättas i östersjöprovinserna och Karelen för att undsätta de svenska trupperna i Pommern, men hann aldrig bege sig åstad. Under belägringen av Malmö sårades han nämligen i huvudet. En operation företogs, varvid övre delen av kraniet borttogs, men F. överlevde endast en kort tid och dog i juli. Den borttagna biten av huvudskålen, fastsatt på en bronspjäs, gjordes till fideikommiss och innehas f.n. av greve Nils Fersen Gyldenstolpe. För sina förtjänster hedrades F. av konungen 3 mars 1678 på sin »döde mull med riksråds titel, dignitet och värde», under vilken värdighet hans änka skulle låta begrava honom »eftersom vi ock honom detta äreställe ärnat hade» (Riksregistr.). Hans begravning var också mycket ståtlig, och kostnaderna uppgingo till över 7.000 rdr (jfr F. v. Versen, 1, s. 340, och 2, nr 158).

F. betecknades 1671 som »icke allenast en tapper soldat utan ock en förståndig, rådig, studerad och språkkunnig man, som kan nyttjas i vad kommission som helst och som gjort kronan uppriktiga tjänster». Han var inte bara en handlingskraftig och rakryggad officer utan också en human och skicklig styresman i den lokala förvaltningen, som vann sina under lydandes förtroende genom sina ansträngningar att skaffa dem hjälp och rättvisa. Liksom de flesta av förmyndartidens officerare hade han stora lönefordringar på kronan. I febr. 1676 erhöll han det skånska godset Skabersjö som friherrskap under namnet Cronendahl (jfr släktart. ovan s. 647); godset förhärjades s.å. av danskarna. Gatan Fersens väg i Malmö är uppkallad efter F. – F:s papper finnas i Stavsundssaml., Riksarkivet. Talrika brev och skrivelser från Fabian v. F. förvaras i Riksarkivet bl.a. i serien Livonica, II, vol. 117 (till K. M:t 1664–74), Generalguvernörens över Skåne, Halland och Blekinge skrivelser till K. M:t (1675–77), M. G. De la Gardies samling (1664–73, 48 st.), Bengt Horns saml. (1662–73, 35 st.), Skoklostersaml. (C. G. Wrangel 1647–74, 47 st., och till Per Brahe 1663–73). F:s testamente av 16 april 1673 är tryckt i v. Versen, 2, nr 149.

Författare

Alf Åberg.

Källor och litteratur

Källor: Ovan nämnda brev och handlingar; Riksregistr., Biographica, Skrivelser till Karl X Gustaf 1657 och 1659, RA; Rullor, Krigskollegii prot. 1675–76, K. brev till Krigskollegium 1676, Biographica, KrA. – Samlingar utg. för de skånska landskapens hist. o. arkeol. fören., 1, 1874, s. 41–58; Sv. riksrådets protokoll, 8. 1640, 1641 (1898). – S. P. Bexell, Hallands historia och beskrivning, 1 (ny uppl. 1925); G. Björlin, Kriget mot Danmark 1675–1679 (1885); Y. Bogren, Den kyrkliga försvenskningen av Skånelandskapen och Bohuslän (1937); J. L. Carlbom, Karl X Gustav från Weichseln till Bält 1657. Tåget över Bält och freden i Roskilde 1658 (1910); F. F. Carlson, Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset, 2 (1856); A. Cronholm, Skånes historia, 2 (1851); K. Fabricius, Skaanes Övergång fra Danmark til Sverige, 3 (1952); J. Helvig, Ehrengedächtniss des... Herrn Fabian von Fersen... (1678); L. W. Munthe, Kungl. Fortifikationens historia, 3:1 (1908); J. Rosén, Skånska privilegie- och reduktionsfrågor 1658–1686 (1944); B. Steckzén, Krigskollegii historia, 1 (1930); A. Stille, Fälttågen i Skåne 1676–1679 (Hist. tidskr., 21, 1901), s. 54 f.; F. v. Versen, Geschichte des Geschlechts v. Versen und v. Fersen, 1–2 (1885–1909); M. Weibull, Bidrag till skånska krigets historia 1676–1679 (Skånska saml., 4: 2, 1897); N. Wimarson, Sveriges krig i Tyskland 1675–1679, 2–3 (1906–12); A. Åberg, Indelningen av rytteriet i Skåne 1658—1700 (1947). — Meddel. av kabinettskammarherren fil. dr greve Nils Gyldenstolpe.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fabian Fersen, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15289, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alf Åberg.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15289
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fabian Fersen, von, urn:sbl:15289, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alf Åberg.), hämtad 2024-04-19.