Meriter

Ericsson, Johannes (Johan) Edvard, f. 23 juli 1836 i Göteborg (Garnisonsförsaml.), d. 5 juli 1871 i Stockholm (Hedv. El.). Föräldrar: sjöartilleristen och tobaksarbetaren Johannes Ericsson Storm och Inga Svensdotter. Elev vid Akademien för de fria konsterna i Stockholm 30 aug. 1856–1860 och 1862–63; erhöll den Ribbingska medaljen 1857, lovord och 60 rdr för modellerade studier och Meyerska medaljen för en modellerad grupp 1858; utmärkt beröm och 100 rdr för prisämnet i skulptur och Meyerska medaljen för studier i högre antik- och modellskolan 1859; andra eller kanslersmedaljen 1860 och k. medaljen 1862, båda gångerna för prisämnet i skulptur; erhöll ett understöd av 1 500 rdr av allmänna medel för att »vid någon utländsk medaljörskola vinna teknisk kunskap och färdighet i medaljgravyr» genom k. brev 25 maj 1860; innehade Akademiens för de fria konsterna Ribbingska stipendium, 300 rdr om året, 30 okt. 1861–1 april 1864; uppbar under fem år ett statligt resestipendium å 2 000 rdr om året (k. brev 18 dec. 1863, 22 sept. 1866 och 13 dec. 1867); erhöll medaljörsarvode, 450 rdr om året, å Akademiens för de fria konsterna stat 1869 (k. brev 18 juni); vik. professor för J. P. Molin i modellstudium vid Akademien för de fria konsterna under delar av läroåret 1869–70. LFrKA 29 maj 1869.

G. 9 juli 1870 i Stockholm (Kungsh.) m. Rosalie Sofia Kihlgren, f. 2 mars 1834 i Stockholm, d. 21 dec. 1914 där (Kungsh.), dotter av betjänten Anders Kihlgren och Anna Sofia Takt.

Biografi

E. kom från ett fattigt hem. Vid tolv års ålder fick han börja i faderns yrke, som tobaksarbetare, och fortsatte därmed i åtta år. E. begagnade samtidigt teckningslektionerna på söndagarna i Göteborgs slöjdskola och fick även privat handledning av artisten G. H. Brusewitz. Denne förmådde några förmögna borgare i staden att sammanskjuta ett belopp, som gav E. möjlighet att studera vid Akademien för de fria konsterna i Stockholm. Där blev han snart en av de vid de årliga prisbedömningarna mest uppmärksammade eleverna. Hans lärare voro främst bildhuggarna C. G. Qvarnström och J. P. Molin. Under deras ledning och under uppmuntran av akademisekreteraren P. A. Nyström kommo hans studier snart att inriktas på medaljgravyren. Akademien var nämligen angelägen att tillföra denna konstart, som en längre tid fört ett tynande liv i Sverige, nya adepter. I E. fann man en begåvning med särskilda förutsättningar för denna bana. Akademien utverkade så åt honom ett statsanslag, för att han under ett år skulle få idka studier hos medaljgravören H. Conradsen i Köpenhamn samt vid därvarande konstakademi, där J. A. Jerichau blev hans lärare. E. gjorde denna tid raska framsteg och mottog därunder sina första officiella uppdrag som medaljgravör, Karl XV:s kröningsmedalj (i samarbete med Qvarnström) och Musikaliska akademiens medalj över dess preses E. G. von Rosén.

Återkommen till Stockholm återupptog E. sina studier vid akademien, närmast för att vinna kompetens för ett statligt resestipendium. Detta lyckades honom; för behandlingen av 1862 års prisämne erövrade han i tävlan med bl. a. John Börjeson k. medaljen, följd året därpå av stipendiet. Han begav sig nu till Paris. Inom den franska medaljgravyren var E. A. Oudiné ännu den tongivande, hans nyantika, strängt skulpturala stil den härskande. Men ur hans skola hade just då utgått några unga män, som skulle komma att skänka den franska medaljkonsten en ny glanstid med namn sådana som Ponscarme, Chaplain och Tasset. E. fick en arbetsplats på den sistnämndes ateljé och inhämtade här de nya tekniska framstegen inom konstarten, och samtidigt blev han elev hos Oudiné. Under de tre år, han uppehöll sig i Paris, blev han hemmastadd i dess gravörkretsar och vann sina franska kollegers erkännande, officiellt fastslaget genom en första klassens medalj på Salongen vid världsutställningen 1867. Bland de medaljer han utförde i Paris voro prismedaljen vid 1866 års utställning i Stockholm (i samarbete med Molin), utställningsbestyrelsens hyllningsmedalj till prins Oscar Fredrik och Akademiens för de fria konsterna medalj över Karl XV. Vid sidan av dessa arbeten fullbordade han där också några statyetter »Slav som bryter sina band» och »Tiggarpojke».

Efter parisåren förlade E. sina studier till München. Från denna tid spåras i hans arbeten, vid sidan av den nyklassiska linjen, starka intryck av den götisk-romantiska rörelse, som på 1860-talet genomströmmade nordisk konst och som tog sig uttryck dels i valet av motiv ur den fornnordiska mytologien och hjältesagan, dels i försöken att inom konstindustrien vinna hemort för en gammalnordisk formgivning. Av denna anda och stil präglas några av E:s arbeten från hans sista år, en grupp »Brage och Saga» och en »skål av brons, framställande de fornnordiska gudarne» (båda i Nationalmuseum) samt två silverkandelabrar (bröllopsgåva till prinsessan Lovisa).

Efter några månader i Italien återvände E. 1869 till Stockholm, där han blev varmt välkomnad. Fr. v. Dardel annoterade i sin dagbok, att man hoppades mycket av honom för konsten. Han blev omedelbart invald i Akademien för de fria konsterna och innehavare av statens medaljörsarvode med skyldighet att utbilda elever. Allt tydde på, att han hade en plats att fylla i hemlandets konst. Men den tid, som återstod honom att verka och infria de rika löftena, var kort tillmätt. Sjukdom bröt hans krafter, och vid 35 års ålder slutade han sina dagar.

Liksom E:s samtida av honom främst väntade en förnyelse av den svenska medaljkonsten, så ligger ock för eftervärlden tyngdpunkten i hans kortvariga verksamhet på detta område. Sin betydelse har hans insats i denna konstart främst genom att den hävdade och skärpte de konstnärliga kraven på dess utövare.

Författare

Erik Lindberg.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Kungsholms förs:s i Stockholm vigselbok 1870 och dödbok 1914; Hedvig Eleonora förs:s i Stockholm dödbok 1871. – Akademiens för de fria konsterna protokoll, handlingar och brevsamling.– F. von Dardel, Minnen, 3 (1912); E. Lindberg, Johan Edvard Ericsson skulptör och medaljgravör (Nord. numism. årsskr. 1942); dens., Ett par återfunna arbeten av Johan Edvard Ericsson (ibid. 1946); dens., Mera om medaljgravören Johan Edvard Ericsson (ibid. 1950).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johannes (Johan) Edvard Ericsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15372, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Lindberg.), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15372
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johannes (Johan) Edvard Ericsson, urn:sbl:15372, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Lindberg.), hämtad 2024-04-26.