Meriter

Ericsson, Ollas Anders, f. 9 mars 1858 på Jonesgården i Ovanmyra by, Boda sn (Kopp.), d. 20 nov. 1929 på Ollasgården, Boda. Föräldrar: hemmansägaren Jones Eric Andersson och Anna Andersdotter. Jordbruksarbete på faderns gård, senare på eget hemman (Ollasgården); sockenskrivare i Boda på 1870-talet; ledamot av riksdagens andra kammare 1887 B–1911 samt av första kammaren 1912–21 (suppleant i statsutskottet 1891–1901, ledamot där 1920–21; led. av särskilda utskottet nr 1 1901 och 1919, av bevillningsutskottet 1902–19; led. av särskilda utskottet nr 2 1912 och särskilda utskottet nr 3 1914 B samt av konstitutionsutskottet 1919 B); kommunalt verksam från 1893; led. av kommunalfullmäktige i Boda; ordf. i Rättvik-Boda vägstyrelse 1894–1924; led. av styrelsen för Dalarnas nya brandstodsbolag 1894 (ordf. från 1923); led. av Kopparbergs läns landsting 1902–27; led. av direktionen för Mora lasarett; led. av rusdrycksmedelskommittén 1909, av nykter hetskommittén 1911, av nykterhetsundervisningskommittén 1914; statsrevisor 1920–21. RVO 1906; RNO 1915; KVO2kl 1920.

G. 22 juni 1879 i Boda sn m. Ollas Brita Carlsdotter, f. 8 mars 1861 på Ollasgården, d. 26 april 1944 i Werkmästergården, Rättvik, dotter av hemmansägaren Ollas Carl Carlsson och Lisbeth Andersdotter.

Biografi

E., vanligen känd som Ollas Anders E. (eller Ersson) i Ovanmyra, tillhörde en urgammal dalasläkt från Boda socken, där hans hem, Jonesgården, är beläget. Hans namn som ung var därför, enligt dalased, Jones Anders. Begåvad och vetgirig önskade han som yngling livligt att få studera, men fadern, Jones Eric, ansåg sig icke ha råd härtill. Emellertid var fadern socknens allt i allo, kommunalordförande, en gång även uppsatt som riksdagsmannakandidat men föll igenom. Genom faderns verksamhet närdes E:s egna offentliga intressen. Han gifte sig 21-årig med bonddottern Brita Carlsdotter från Ollasgården i samma socken, och fick med anledning därav övertaga denna gård, av vilken han fick sin senare gårdsbenämning, Ollas, en namnform under vilken han ofta gick längre fram också i riksdagen. Jonesgården gick till hans bror Jones Erik Ericsson, som dock mest var verksam som fotograf, men samtidigt ytterst mångkunnig, med talang för bl. a. fiolspelning och snickeri. Numera tillhör Jonesgården E:s son riksdagsmannen Jones Erik Andersson (f. 1881), känd också som skriftställare.

Ollasgården tillhörde Boda sockens större, omfattande omkr. 25 tunnland. E. var en arbetsmänniska med starka kroppskrafter, fordrande både mot sig själv och andra. Ganska njugg på beröm gav han ibland en kritik, om vilken hustrun, som var liten men seg och dugande, sade till barnen: »Tag det inte så lett, han menar inte alls så galet som det låter!» Ibland kom han själv med den oemotsägliga sanningen, att det var för hem och familj han strävade.

E. deltog tidigt i kommunal verksamhet, i det att han i 20-års-åldern blev Boda sockens siste sockenskrivare. Redan vid 29 års ålder invaldes han i andra kammaren, där han tog säte vid senare riksdagen 1887. Det blev det första av de 41 riksmöten han kom att bevista. Den ståtlige dalkarlen, alltid klädd i sin vackra sockendräkt med de röda tofsarna vid knäna (ett bruk, som sonen riksdagsmannen tagit i arv), blev ett markant inslag i den dåtida folkrepresentationen. Intressant är den syn på riksdagsverksamheten han som äldre inpräntade hos sin son, när denne började sin parlamentariska bana: »Prata inte i onödan. I detta hus ha många fler pratat ihjäl sig än tigit ihjäl sig». E. själv pratade inte ihjäl sig, men han var heller ingen tigare och blev i riksdagen gärna hörd och respekterad som talare.

I riksdagen invaldes E. såsom frihandelsvänlig men fördes med åren mer mot höger. Bonde till liv och själ slöt han sig till en början till Gamla lantmannapartiet, som byggde på den liberala traditionen och samverkade med städernas frihandlare. Vid partivalvningen 1895 var E. en av de landsbygdsrepresentanter, som föredrogo att gå partilösa, och sådan förblev han i tolv år. Redan till de preliminära förhandlingar, som på 1905 års urtima riksdags sista dag, den 18 oktober, ägde rum för att diskutera bildandet av högerorganisationen Nationella framstegspartiet, var E. kallad och ingick däri, när partiet tog form vid början av 1906 års riksdag. Partiet tillkom under ledning av Hans Andersson i Nöbbelöv och Alfred Petersson i Påboda, och E. var en tid ordförande i dess förtroenderåd men kände sig aldrig rätt hemma som högerman. Efter införandet av ny valkretsindelning och proportionella val föll E. igenom 1911 men invaldes av Kopparbergs läns landsting s. å. som ledamot i första kammaren, som representant för de moderata. E., som djupt sörjde Gamla lantmannapartiets upplösning och undergång, som var med att bilda riksdagens lantmannagrupp och som alltid hoppades på tillkomsten av en ny sammanslutning för böndernas intressen, hälsade med tillfredsställelse tillkomsten ay bondeförbundet och övergick dit vid de efter första kammarens upplösning 1918 anordnade nyvalen, då Hallands läns landstings bondeförbundsgrupp åter insatte honom i första kammaren, samtidigt som hans son invaldes i andra kammaren. Åren 1902–19 satt E. i bevillningsutskottet, tidvis även i andra utskott. I riksdagen kvarblev E. till 1921 – han var då ålderspresident – och i landstinget till 1927.

Den politiska linje, som E. personligen följde under hela sin riksdagsmannatid, är, oaktat hans olika medlemskap i skilda partier, både enhetlig och klar, vilket ej minst kommer till synes då man granskar serien av hans talrika motioner. Han intresserade sig främst för jordbruksfrågorna och var därtill varmt nykterhetsvänlig. I fråga om lantbrukarna ivrade E. främst för att värna de mindre jordbrukarna, minska deras bördor och förhindra, att bolagen finge för stor makt vare sig genom för stora jordförvärv eller genom för starkt inflytande, ibland envälde, på det kommunala fältet. Därför sökte han också redan 1889 inskrida beträffande valrättens utsträckning och föreslog, ehuru han ej ansåg tiden mogen för allmän rösträtt, nedsättning av den höga census. I en motion 1894 om ändring av kommunallagen för landet pekade han just på få- och enväldet samt ansåg, att ingen borde få utöva kommunal rösträtt för större antal röster än som motsvarade 720 av kommunens hela röstetal eller i något fall för högre röstetal än det, som sammanräknat tillkomme övriga röstägande.

E:s nykterhetsintresse uppstod icke minst genom en stark barndomsreaktion, då han medföljt en anhörig på stadsresa och bevittnat, att denne drack sig dödfull, så att pojken på återvägen fick ta hand både om honom och ekipaget. E. blev helnykterhetsman och, såsom då var vanligt i hans läger, även förbudsvän. Också här vittna många motioner om hans strävanden. Det var på grundval av en E:s motion 1891, som obligatorisk nykterhetsundervisning infördes i de svenska skolorna (k. cirkulär 4 nov. 1892).

I allt var E., som hade bondens utpräglat ekonomiska sinne, sparsamhets vän. Han motionerade 1888 om sänkning av ämbets- och tjänstemannalöner, med motivering att sedan löneregleringen 1874, då ökning av lönerna beviljats, hade prisfall inträffat. Han var försvarsvän men även här kritisk mot allt, som icke direkt hade värde för verklig krigsberedskap, t. ex. militärmusiken. Efter sin motion 1904 angående omorganisation av arméns musikpersonal råkade E. ut för ironien hos Albert Engström, som då gjorde en av sina sedvanliga riksdagsgubbar med kommentar på hexameter i Strix. Själv var E. eljest icke blott musikalisk, utan redan som ung en ypperlig sångare; i hemortens sångförening sjöng han tenor.

Många motioner av E. avsågo även att bidraga till förbättringar i hembygden, bl. a. i kommunikationshänseende. Jämsides med E:s ideella nykterhetsiver gick hans djupa, personliga religiositet. Han slöt sig till P. P. Waldenströms riktning och var nära vän med denne. I Waldenströms stockholmshem, Kammakargatan 8, umgingos E. och hans familj flitigt. I riksdagen slöt sig E. icke sällan till Waldenströms mening, gick med honom i yrkandet att avslå statsanslaget till operan 1887, stred som han för yttrande- och församlingsfrihet samt mot förslaget 1889 om en »munkorgslag» mot socialdemokraterna. Då Waldenström 1890 yrkade på vidgad politisk rösträtt, stödde E. honom.

Under riksdagarna sköttes E:s hemman, Ollasgården, av den duktiga hustrun med ganska ringa hjälp; dräng hade man icke. E., som själv ej fått studera, erbjöd sin son att bekosta studier för honom, vilket sonen skildrat på ett sätt, som starkt karakteriserar Ollas Anders E.: »Du ska veta, att bondens lott är tung, kom det långsamt och med ödesdigert eftertryck på varje ord.» Själv var E. ett utmärkt klart huvud, en förträfflig talare och uttryckte sig även ytterst väl i skrift, med en vacker handstil. Det enda, som oroade honom, var kommateringen, och den överlät han i deras »gemensamma usla lya i Gamla stan» åt den studerande sonen. E. förde ett spartanskt levnadssätt och ägnade alla krafter åt arbetet. I hemmet var han den givna medelpunkten. För barnen, när de voro små, läste han högt H. C. Andersens sagor, där icke minst »Flickan som trampade på brödet» gjorde ett starkt intryck. I arbetet ute och särskilt i skogen sjöng han än glada, än djupt vemodiga sånger och visor.

På sin 70-årsdag 1928 donerade E. 10 000 kr. till Boda kommun för skattetryckets lindrande. – Falu länstidning skrev vid E:s bortgång, att han haft både vänner och motståndare, men att alla ansågo, att han kämpat för vad han ansåg vara rätt och riktigt. Ser man honom i den spegelbild, som t. ex. riksdagsmotionerna klart ge, ligga hans begränsningar i öppen dag. Samtidigt imponeras man av hans redan i det yttre särpräglade personlighet, av allvaret och styrkan i hans karaktär och åskådning, av de starkt ideella och nyktert realistiska synpunkterna och yrkandena, även om de senare ibland gingo till tydlig överdrift. En bondehövding utan tadel var Ollas Anders E. i Ovanmyra – det är intrycket både på samtid och eftervärld.

Författare

Bengt Hildebrand.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Anföranden och motioner i andra kammaren.

Källor och litteratur

Födelsebok 1861 och vigselbok 1879 för Boda förs, Rättviks förs:s dödbok 1944 – Riksdagstrycket. – Jones Erik Andersson, Ollas (Min far, [1], red. av E. Malmberg, 1948); A. Engström, Riksdagsgubbar (1906), s. 118 f; Anna Sörensen, Det sv. folkundervisningsväsendet 1860—1900 (Sv. folkskolans bist, 3, 1942) R. Tomson, En politisk vilde i 25 riksdagar. P. P. Waldenström i Sveriges riksdag 1885-1905 (1942); A. Wåhlstrand, 1905 års ministärkriser (1941). – Nekrolog i Falu länstidning 21 nov. 1929 och Falukuriren samma dag. – Meddel. av riksdagsman Jones Erik Andersson. '

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ollas Anders Ericsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15381, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15381
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ollas Anders Ericsson, urn:sbl:15381, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-23.