Meriter

Eriksson, Axel Wilhelm, f. 24 aug. 1846 i Vänersborg, d. 30 maj 1901 i Ourupapa, Damaraland, Sydvästafrika. Föräldrar: slaktarmästaren Anders Eriksson och Sara Maria Andersdotter. Elev vid Vänersborgs högre allm. läroverk 1858–63; skogselev vid Mölnbacka i Värmland; utflyttade 1865 till Kapstaden och kvarblev i Sydafrika som affärsman, storviltjägare, upptäcktsresande och ornitolog; följde forskningsresanden C. J. Andersson på dennes sista forskningsfärd 1865–67; upprepade resor till Walfish Bay 1866–omkr. 1900; företog egna handelsexpeditioner, forskningsresor och jaktfärder (särskilt elefant- och strutsjakter); idkade tidvis även boskapsskötsel på farmen Marseilles (Transvaal), vilken han inköpt 1889 (försåld av familjen 1923); sammanbragte naturvetenskapliga, särskilt ornitologiska samlingar och donerade vid flera tillfällen sådana till svenska och andra museer.

G. sept. 1871 i Omaruru, Damaraland, m. Fanny Stewardson, f. i Sydafrika, d. 8 aug. 1924 i Omaruru, dotter av en engelsman i Sydafrika Mr. Stewardson.

Biografi

Axel E. kom efter skolstudier i Vänersborg och en tids skogspraktik i Värmland vid 19 års ålder 1865 till Kapstaden. Den bekante forskningsresanden Charles John Andersson (björnjägaren L. Lloyds son, se SBL, l,s. 705 ff.), vilken f. ö. också genomgått Vänersborgs läroverk, skulle nämnda år starta på den expedition, som blev hans sista. Hos honom anmälde sig frivilligt ynglingen E. och antogs som medhjälpare. Färden är skildrad dels av Andersson själv i hans postuma arbete »Notes of travel in South Africa», dels av den svenske sjökaptenen T. G. Een, som också medföljde. Andersson omtalar (s. 140), hur han i E., trots hans ungdom, fann en förträfflig medhjälpare, och framhåller denne särskilt som utmärkt skytt och skicklig fågelkonservator. Han avseglade 2 maj 1865 från Kapstaden och ankom den 9 till Walfish (Walvish) Bay samt fortsatte efter några dagar till Anderssons gamla kvarter Otjimbingwe i Damaraland (Hereroland). E. var dagligen sysselsatt med att skjuta och uppstoppa fåglar men höll på att få sätta livet till under en dylik jakt. Han anfölls och blev illa riven av en leopard och räddades endast genom sina hundars anfall på denne (Een, s. 49 f.). Meningen var att småningom gå in i Ovamboland, upp mot floden Kunene. Först delade expeditionen på sig, och i sept. 1866 reste Een, E. och några andra i väg, medan Andersson var kvar hos damarerna, som hade besvär med en rövaranförare vid namn Sammel. Een och E. slogo sig ned i ett Andersson tillhörigt hus i Ondonga' och fingo snart audiens hos ovambohövdingen Otjikongo, vars svarta slavinnor inburo och kredensade stora kalebasser med öl, varmed de vita undfägnades. I fem månader uppehöll man sig här. I början av 1867 var emellertid E. åter med Andersson, på väg upp mot Kunene, som först nåddes i juni. E. hade svårigheter med det prövande klimatet, fick ideliga feberanfall och var tidvis ganska svag. I slutet av månaden blev det Anderssons tur att svårt insjukna, och E. blev nu av nödtvång expeditionens ledare under återfärden; Een var vid denna tid på annat håll. Andersson kände döden nalkas, och E. läste på hans begäran i svenska psalmboken för honom. I början av juli dog Andersson. Vid månsken i den afrikanska natten vakade E. allena vid vännens lik, medan schakaler och hyenor tjöto runt omkring. Den vidskeplige hövdingen Najuma, hos vilken E. följande dag sökte få en grav upplåten, nekade härtill, och E. fick återvända och själv gräva graven. Han lyckades forsla Anderssons egendom tillbaka till Andonga. I mars 1868 mötte E. nu Een och medförde därvid också mängder av elfenben.

Deltagandet i den Anderssonska expeditionen blev E:s invigning till ett långt liv, ägnat åt Sydafrika. Han organiserade i början främst elefant- och strutsjakter, vann småningom förmögenhet och etablerade sig vid Walfish Bay. Härifrån utsände han stora jakt- och handelsexpeditioner till det fjärran inre av landet, upp mot Ngamisjön och Kunenefloden. E. kunde på en gång ha ända till sextio vagnar ute, var och en representerande ett värde av omkring 10 000 kr. Han fick anseende genom att alltid bemöta såväl vita som infödingar rättvist och frikostigt, och hans namn, Karuwapa (Det vita ansiktet), blev ett hedersnamn. Även till England gjorde E. affärsresor och glömde inte heller Sverige, som han i varje fall besökte i början av 1890-talet.

På senare år, då elefantstammen avtagit och Damarabefolkningen blev alltmer oregerlig, drog E. tvärsöver kontinentspetsen till Transvaal. Här hade han 1889 köpt betydande jordområden utefter Krokodilfloden och hade en boskapsfarm med väldiga hjordar. Reslusten låg honom dock i blodet, och han gav sig i väg på nytt. I Damaraland uppköpte han boskap och strutsfjädrar samt gjorde ett par resor upp till Angola och Mossamedes. En dylik färd, på vilken E. medhade bl. a. sin broder Reinhold E. samt Eberhard Rosenblad, är skildrad av den sistnämnde i »Äventyr i Sydvästafrika». E. hade härvid anställt ett trettiotal svarta tjänare, vilka tjänstgjorde som jägare och kreatursvaktare samt vid vagnarna. Ressällskapet blev emellertid snart dubbelt så stort, enär de svarta medhade »en hel mängd snattrande och babblande konkubiner», som visade sig totalt omöjliga att få i väg. Man drog upp till Kunenefloden, under lejonjakter och äventyr med leoparder, flodhästar och krokodiler. Under expeditionen fick E. bud, att en annan hans bror, Albert E., som också vistats i Afrika i många år, avlidit. Rosenblads berättelse ger många nöjsamma glimtar ur E:s afrikaliv, antingen denne dansar polka med en tjock boergumma eller retar gallfeber på boergubbarna genom föredrag om darwinismen och härstamning från aporna. Svårigheten med Rosenblads bok är skildringens totala brist på kronologi. Emellertid har man även en berättelse av möte med E. i Peter Möllers »Resa i Afrika». Under sin forskningsresa 1895–96 genom Angola, Ovambo och Damaraland mötte Möller E. och skildrar sammanträffandet. Med två vagnar, en myckenhet boskap och tre boerfamiljer i sitt beskydd hade E. slagit läger under akacieträd vid Kuneneflodens strand. Tillsammans gjorde Möller och E. »präktiga jakter», varvid Möller också undfägnades med talrika lejonhistorier.

Alldeles särskilt var E. intresserad av ornitologi. En dyrbar samling av fåglar och däggdjur skänkte han redan 1883 till sin hemstad Vänersborgs nygrundade museum jämte en kontant summa för samlingens underhåll (E. hembjöd först samlingen till läroverket, som dock ej såg sig i stånd ta emot den). E. ihågkom även Göteborgs naturhistoriska museum samt riksmuseet i Stockholm, liksom han till South African Museum i Kapstaden donerade värdefulla samlingar av fåglar och insekter. Hans fågelsamling i Vänersborg (över 2 000 nr) var på sin tid troligen den största, som existerade från Sydvästafrika, och den torde alltjämt vara en av de viktigaste från dessa trakter.

E. dog i Ourupapa i Damaraland och begrovs där. Rosenblad har givit en karakteristik av sin vän upptäcktsresanden och affärsmannen, storviltjägaren och donatorn som människa. Han framhåller hans »oböjliga viljekraft» och att han förstod att skaffa sig aktning både hos tyska och portugisiska myndigheter och hos infödingarna. E. var tillika »mannen med det goda hjärtat, han, som visade barmhärtighet även mot de armaste och aldrig begärde någon återtjänst».

Sina söner lät E. uppfostra i Sverige. Den ene av dem är kyrkoherden emeritus Andrew Albert E:son Waerneman (f. 1876 i Omaruru), Torbjörntorp. Dennes bror, Axel Francis Zeraava E. (f. 14 juni 1878 i Omaruru, Sydvästafrika, d. dec. 1924 i Warmbad), studerade i Vänersborg och vid Chalmers tekniska institut i Göteborg men reste 1897 ut till sin far. Axel E. junior hade genom konststudier i Düsseldorf och Berlin utbildat sig till konstnär och blev en i Sydvästafrika mycket bekant och uppskattad målare (särskilt djurmålare). Han deltog även i jaktexpeditioner och avled i Sydvästafrika.

Författare

Bengt Hildebrand.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Vänersborgs förs:s födelsebok 1846. – A. Åhlén, Förteckning över de kulturhistoriska samlingarna i Vänersborgs museum (1905), s. 3 f.; C. J. Andersson, Notes of travel in South Africa, ed. by L. Lloyd (London 1875); T. Bergman, Hågkomster (1943), s. 173; T. G. Een, Minnen från en flerårig vistelse i sydvestra Afrika (1872) ; E. Frölich, Svenskminne i Afrikanrskog (Stockholms-Tidningen 7 jan. 1951); Hvar 8 Dag 1901, s. 679; P. Möller, Resa i Afrika genom Angola, Ovampo och Damaraland (1899), s. 80–84; E. Rosenblad, Äventyr i Sydvästafrika, utg. av E. Sylvander (1924); N. I. Svensson, Hur museet kom till (Vänersborgs museums skriftserie, 1, 1949); J. P. R. Wallis, Lyckan min motståndare. Carl Joban Andersson, lundastudent och negerkung. övers, från engelskan och kommenterad av B. Hanström (1938). – Meddel. av kyrkoherden A. Wserneman, Högvallsled, Torbjörntorp, från Utlandssvenska arkivet hos herr O. R. Landelius, Gråbo, av professor Gerhard Lindblom samt fil. kand. B. Löw. – En art., som icke varit tillgänglig, finns om E. i den engelska tidskriften South Africa 5 maj 1894.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel Wilhelm Eriksson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15425, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15425
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel Wilhelm Eriksson, urn:sbl:15425, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-19.