Gustaf Herman Eriksson

Född:1892-10-20 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län
Död:1949-02-18 – Saltsjöbadens församling, Stockholms län

Diplomat, Ämbetsman, Handelsminister


Band 14 (1953), sida 410.

Meriter

Eriksson, Gustaf Herman, f. 20 okt. 1892 i Uppsala (Domkyrkoförs.), f 18 febr. 1949 i Saltsjöbaden. Föräldrar: snickaren Erik Eriksson och Emma Kristina Quist. Elev vid Uppsala högre allm. läroverk 1902; studentex. där 30 maj 1911; student vid Uppsala univ. ht. s. å.; kanslist vid riksdagens första kammare 1913–16; stenograf där 1916–32; student vid Stockholms högskola ht. 1916; kansliex. där 28 maj 1919; e. o. tjänsteman i Kammarkollegium 1 aug. s. å.; extra arkivarie för jordregisterärenden där 1 febr. 1920–1 juli 1924; notarie hos kyrkomötet 1920—32; amanuens i Kammarkollegium 27 jan. 1922 (räknat från 1 jan.); biträdande sekreterare hos statens besparingskommitté 1 sept. 1923–30 juni 1925, sekreterare hos 1925 års besparingsutredning 25 juli 1925–26 juli 1926, hos 1926 års besparingssakkunniga 26 juli 1926–28 febr. 1929 och hos generaltulldirektören A. E. M. Ericsson i dennes egenskap av ekonomisakkunnig 1 mars 1929–31 jan. 1930; sekreterare i Kammarkollegium 26 sept. 1929 (tjänstledig från Kammarkollegium 3 sept. 1923–31 jan. 1930); förste kanslisekreterare i Finansdepartementet 3 juli 1930; kansliråd där 2 okt. 1931; statssekreterare där 7 okt. 1932; led. av sakkunniga för statsvetenskaplig ex. 1934, av Riksgäldskontorets organisationskommitté s. å.; generaldirektör och chef för Kommerskollegium 31 jan. 1936; ordf. i tull- och traktatkommittén s. å., i 1936 års lönekommitté och i nämnden för konjunkturinstitutet s. å.; konsultativt statsråd 1 sept. 1938–14 okt. 1939; statsråd och chef för Folkhushållningsdepartementet 15 okt. 1939–7 mars 1941; statsråd och chef för Handelsdepartementet 7 mars 1941–30 sept. 1944; verkställande direktör i a.-b. Vin- och spritcentralen 1944–45 (styrelseordf. 1935–44); envoyé i Washington 1 okt. 1945; ambassadör där 9 dec. 1947; Sveriges ständiga ombud hos Förenta nationerna 17 jan. 1947–25 aug. s. å.; ambassadör i Köpenhamn 26 aug. 1948.

G. 31 jan. 1918 i Stockholm (Kungsh.) m. Lydia Viktoria Westlund, f. 11 jan. 1891 i Glava sn (Värml.), dotter av hemmansägaren Johan Magnus Westlund och Anna-Stina Andersdotter.

Biografi

Herman E:s fader, som härstammade från en bondesläkt i norra Uppland, lämnade tidigt hemmet och flyttade till Uppsala, där han utbildade sig till möbelsnickare. Modern kom från en västmanländsk vallonsläkt.

E. väckte redan på skolstadiet uppmärksamhet genom sin begåvning och sina många bokliga och litterära intressen, och han avlade sin studentexamen med utmärkta betyg. Han var dock icke inriktad enbart på skolämnena. Belysande härför var hans,stora intresse för egyptologi; under gymnasietiden följde han nämligen egyptiska seminariets i Uppsala övningar och ansågs vid tiden för sin studentexamen ha inläst kursen för fil. kand.-examen i det svåra ämnet. Under sina första år vid universitetet följde E. undervisningen i flera ämnen; i engelska och framför allt i historia och statskunskap, som tidigt fängslade honom och som livet igenom skulle förbli hans stora intresse, varom för övrigt hans bibliotek vittnade. Han visade här prov på en vetenskaplig läggning och begåvning av osedvanligt stora mått, något som sedermera kom till synes, när han som högre ämbetsman hade att syssla med invecklade juridiska problem. Den huvudsakliga anledningen till att E. ej fortsatte de påbörjade akademiska studierna var otvivelaktigt, att hans ekonomiska omständigheter ej tilläto honom att välja universitetsbanan.

E. utbildade sig redan som gymnasist till stenograf (Melins system). Då han på ett tidigt stadium kände behovet av en särskild debattskrift, studerade han ingående både svenska och utländska stenografiska system (Gabelsberger, Arends, Stolze, Stolze-Schrey, Duployé, Pitman m. fl.) och utarbetade sin egen debattskrift av Melins system (originalstenogram av E. se O. Melin, Stenografiens historia, 2, 1929, s. 390). Sin stenografiska färdighet fick han snart i förvärvsarbete omsätta i praktiken, och sedan han temporärt avbrutit de akademiska studierna, inträdde han 1913 som kanslist i första kammarens kansli, där han snart blev stenograf (notarie). Utanför riksdagen var E. verksam som stenograf både hos Svenska läkaresällskapet och vid flera kyrkomöten. Under tjänstgöringen i riksdagens kansli fick E. sin första inblick i den civila statsförvaltningen. Den personliga kontakten där med medlemmar av de olika politiska partierna i riksdagen och med företrädare för den civila förvaltningen hade avgörande betydelse för hans levnadsbana.

Vid sidan av sin anställning i riksdagens kansli och tjänstgöring i kristidsförvaltningen under första världskriget bedrev E. juridiska studier vid Stockholms högskola. Hösten 1917 var han anställd vid Utrikesdepartementets B-avdelning vid den svenska beskickningen i Moskva.

Efter avläggandet av kansliexamen inträdde E. 1919 i Kammarkollegium och erhöll följande år en befattning som extra arkivarie där. Då finansminister Thorsson 1923 tillsatte den första stora besparingskommittén för att rensa den civila statsförvaltningen efter krigsårens ansvällning, inleddes en lång period av hårt och i många avseenden otacksamt arbete för E., som först tillhörde kommittén såsom biträdande sekreterare och sedermera ensam övertog sekreterarskapet. Under detta och senare kommittéuppdrag förvärvade E. sin stora administrativa kunnighet och ingående kännedom om hela den svenska statsförvaltningen. Bland E:s övriga viktiga kommittéuppdrag bör nämnas ordförandeskapet i 1936 års lönekommitté, där E. genomdrev pensionsrätt för extraordinarie befattningshavare i statens tjänst och en sänkning av pensionsåldern för statstjänstemän i allmänhet från 67 till 65 år.

År 1930 övergick E. från Kammarkollegium till Finansdepartementet, där han sökte och erhöll en befattning som förste kanslisekreterare. Redan året därpå utnämndes E. till kansliråd, och 1932 utsågs han till statssekreterare i Finansdepartementet. De kommande fyra åren blevo i ännu högre grad än de föregående en det hårda arbetets tid. Den alltid betungande posten som statssekreterare i Finansdepartementet var under dessa år särskilt arbetsfylld, då många och omfattande reformer stodo på dagordningen. I och med att E. sattes in på dessa mer kvalificerade uppgifter kommo naturligtvis också hans begåvning och skicklighet i starkare relief. Hans formella talang var obestridd, och han visade stora insikter i juridikens praktiska tillämpning. Framför allt var han saklig och logisk, kom snabbt till problemens kärna och lät ofta övertyga sig av en rimlig argumentering.

År 1936 utnämndes E. till generaldirektör och chef för Kommerskollegium. Han blev då självskriven ordförande i tull- och traktatkommittén, och var även ordförande i nämnden för konjunkturinstitutet. Likaså var han ordförande i kommittén för Sveriges deltagande i världsutställningen i New York 1939. År 1938 kunde han också på ort och ställe ta del av förberedelserna för denna utställning, då han som delegat tillhörde den av dåvarande kronprinsen ledda resan till U. S. A. för firande av 300-årsminnet av de första svenskarnas landstigning i Delaware och i samband därmed även besökte New York.

Den 1 sept. 1938 ingick E. i Per Albin Hanssons ministär som konsultativt statsråd. Efter krigsutbrottet hösten 1939 blev honom anförtrodd uppgiften att organisera ett nytt departement för frågor rörande folkhushållningen, vars förste chef E. blev. Detta var E:s kanske största och för vårt land vid denna tidpunkt betydelsefullaste insats. Ty, såsom hans efterträdare på folkhushållningsminister-posten uttryckt sig om dess organisation, »så ändamålsenlig och för krislägets krav väl avpassad var den, att det hela sedermera kunde synas självklart». Hans stora personkännedom gjorde också, att det nya departementet kunde starta med en skicklig bemanning. Sedan han under ett och ett halvt år lett detta departement under dess första prövosamma tid, övertog han posten som chef för Handelsdepartementet. Både som handelsminister och tidigare som folkhushållningsminister fick E. tillfälle att visa sin utomordentliga skicklighet som förhandlare. Någon har även kallat honom »förhandlarnas förhandlare». År 1940 tog han bl. a. personlig del i de förhandlingar, som ledde-till det första handelsavtalet med Sovjetunionen. Efter avspärrningen västerut våren 1940 deltog han i förhandlingarna med de krigförande, som ledde till den för Sveriges försörjning så viktiga överenskommelsen om den s. k. lejdbåtstrafiken m. m. I sitt umgänge med de olika stormakternas diplomatiska representanter visade han stor takt och skicklighet och gjorde sig uppskattad i alla läger. Bland den svenska finansvärldens främsta företrädare åtnjöt han stor respekt och fick bland dem många personliga vänner.

E. lämnade ministären hösten 1944 för att övertaga posten som verkställande direktör i a.-b. Vin- och spritcentralen, vars styrelseordförande han varit sedan 1935. Det var på hans egen uttryckliga önskan, som han utnämndes till denna post, då han under hela sin tidigare karriär alltid varit placerad på hårt krävande uppgifter och nu kände behov av en lugnare placering. Det var därför med mycket stor tvekan han redan året därefter accepterade posten som Sveriges minister i Washington, även om denna nya uppgift kunde synas lockande. Det framkom då i pressen rykten om att statsminister Per Albin Hansson var den som framför allt verkat för E:s utnämning,, närmast med den avsikten att låta E. gå igenom några diplomatiska läroår för att sedan rycka in som utrikesminister vid en eventuell ombildning av den socialdemokratiska ministären. Omständigheterna gjorde emellertid, att dessa planer, om de någonsin förefunnits, aldrig skulle förverkligas.

E. visade sig emellertid utomordentligt väl lämpad för sin nya post. Här kom återigen hans stora organisatoriska förmåga och förhandlingsskicklighet väl till pass, då i och med krigets slut en ny era inbrutit, som ställde nya och stora krav på Sveriges representation i U. S. A. År 1947 blev han ambassadör. E. var samtidigt Sveriges representant hos Förenta nationerna och fungerade långa tider som ensam svensk delegat vid förhandlingarna. Hans sedermera inträffade sjukdom och den åtföljande långa konvalescenstiden gjorde, att svenska regeringen utnämnde honom till den mindre krävande posten som svensk ambassadör i Köpenhamn 1948. .Denna befattning kom han dock aldrig att tillträda.

I det ovanstående har försök gjorts att antyda arten av Herman E:s personlighet, sådan den tedde sig i ljuset av hans karriär. I arbetet var effektiviteten hans hallstämpel. En av E:s kolleger (Gjöres) har uttryckt sig härom på följande sätt: E. »var realistisk och kritisk. Oklarhet, svävande omdömen, imprecisa uppgifter, även när de framfördes med yttre tvärsäkerhet, allt sådant hade han en märklig förmåga att genomskåda. Han tog ingenting utan vidare för kontant. Om han presenterades ett förslag, sågade han först ordentligt sönder det i småbitar, innan han eventuellt beslöt sig för att, helt eller delvis, passa ihop bitarna till något, som han ansåg sig kunna ta ansvaret för. Han glömde aldrig att varje sak har två sidor, han visste, att den oftast har flera än så.» Det bör också betonas, att E. inte kan karakteriseras som partipolitiker. Hans socialdemokratiska åskådning fanns där redan från ungdomsåren, men hans insats i det offentliga livet låg helt och hållet på ämbetsmannabanan.

Att det politiska livet inte lockade honom, sammanhänger måhända också med att han trivdes bäst i en vänlig atmosfär. »Hur mycket ekonomiska, handelspolitiska eller administrativa frågor än upptogo honom, fann han alltid tid att odla sitt intresse för litteratur och konst, musik och teater. Därom talade han föga, men kände man honom närmare förstod man, att denne till synes helt utåtriktademan, fången i nuets uppgifter och pressad av dess hets, fann vila och förnyelse i umgänget med dikt och konst» (Gjöres).

Författare

Hemming Sten J:r.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Le rnonvement sténographique en Suéde (La vérité sténographique, Année 8, 1925, s. 221–223; tills. m. A. Lundman). – övningsbrev för kontorsstenografer, utg. av Melinska stenografförbundet. Sthm 1925. 64 s. (Tills. m. A. Lundman). – Betänkande med utredning och förslag angående inrättande av en statsvetenskaplig examen, avgivet av inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga den 1 mars 1935. Sthm 1935. 80 s. ('SOTJ 1935:11; undert. föret, såsom kommittéledamot.) – 1936 års lönekommitté. Betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente. Sthm 1937. 614 s. (SOTJ 1937 : 48; undert. föret, såsom ordf.) – Our foreign trade (Sweden, a wartime survey, Sthm 1942, s. 93—100). – The Nobel prizes (The Scientific monthly,. 1948, May, s. 363—376; även sep.).

Källor och litteratur

Källor: Finansdepartementets tjänstematrikel, ansökningshandlingar: meritförteckning 17 juni 1930, Finansdepartementets arkiv – A Gjöres Herman Eriksson, född 20/10 1892, död 18/2 1949 (Dödsruna. No 173, Sancte Örjens. Gille); O. Nyman, Svensk parlamentarism 1932–1936 (1947); G Wiekman Herman Eriksson, Sveriges ambassadör i U. S. A. (Utlandssvenskarna, nr 5, Årg 10, 1948). – Meddelanden från Utrikesdepartementet samt av presidenten N. Quensel, överbibliotekarien Ruben Eriksson och fru Lydia Eriksson Stock-

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Herman Eriksson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15432, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hemming Sten J:r.), hämtad 2021-02-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15432
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Herman Eriksson, urn:sbl:15432, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hemming Sten J:r.), hämtad 2021-02-26.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se