Meriter

Eskilson, Peter (Per), f. 28 sept. 1820 i Billeberga sn (Malm.), d. 29 jan. 1872 på Bermö, S:t Pers sn (Sth.). Föräldrar: åbon Eskil Pehrsson och Elna Esbjörnsdotter. Skollärare; antagen som artillerist vid Göta artilleriregemente 22 april 1842; andre konstapel där 28 nov. 1843, avsked 22 april 1845; bokhållare vid Göteborgs stads arbetsinrättning; konststudier i Stockholm från 1850; reste april 1856 till Düsseldorf; besökte Holland och England juni 1857; åter i Düsseldorf till hösten 1858; några år under 1860-talet fotograf i Stockholm; K. akademiens för de fria konsterna agreé 19 mars 1866; representerad på akademiens utställningar 1853, 1856, 1858, 1860, 1866, 1868, 1870 och 1873 samt på den interskandinaviska utställningen på Nationalmuseum 1866.

G. 29 sept. 1861 i östra Ryds sn (Sth.) m. Carolina Josephina Eklund, f. 14 jan. 1841 där, d. 19 maj 1909 i Stockholm (Gustav Vasa), dotter av arrendatorn Carl Magnus Eklund och Sara Maria Blomqvist.

Biografi

Om E:s ungdomsår äro uppgifterna fåtaliga och sinsemellan motstridiga. Utgången från ett fattigt skånskt lanthem skall han ha börjat som skollärare, tog sedan värvning vid Göta artilleriregemente och stannade efter avskedet ur militärtjänsten kvar i Göteborg som bokhållare vid stadens arbetsinrättning. Enligt traditionen i kamratkretsen, representerad av ett par anonyma minnestecknare i pressen, fick han sin första konstnärliga undervisning av en dansk pastellmålare Richter, bosatt i Uddevalla och verksam som kringresande porträttmålare på västkusten. Av ett brev från E. till göteborgsmålaren G. H. Brusewitz (se SBL, 6, s. 551) framgår, att E. under någon period i sin ungdom bedrivit studier för denne. År 1850 kom E. till Stockholm och uppges ha intagits i konstakademiens antikskola; hans namn saknas emellertid i elevmatrikeln. En möjlig förklaring är, att E. med hänsyn till sin jämförelsevis höga ålder ej inskrivits som ordinarie elev utan åtnjutit privat undervisning av någon av professorerna. Under denna sin första stockholmsperiod lär E. företrädesvis ha målat landskap, men inga prov på denna tidiga fas av hans konstnärskap äro kända.

Det synes rimligt att antaga, att E. liksom så många av hans jämnåriga – C. H. d'Unker, B. Nordenberg, K. Zoll, F. J. Fagerlin, J. W. Wallander m. fl. – mottagit för sin framtid bestämmande intryck av den interskandinaviska utställning, som hölls i konstakademien 1850. Det var särskilt norrmannen Adolph Tidemands i Düsseldorf målade norska bondelivsframställningar, som väckte den yngre generationens entusiasm och gav signalen till en omfattande svensk konstnärsutvandring till Düsseldorf under de närmast följande åren. Enligt en i litteraturen gängse uppgift ägde E:s utresa rum 1853. Årtalet är emellertid felaktigt; han anlände i själva verket till Düsseldorf först våren 1856 (koncept till brev till B. E. Dahlgren 13 april 1856, brev till G. H. Brusewitz 16 jan. 1858).

Från E:s düsseldorfska period äro åtskilliga konstverk kända, som sammanställda med breven till hans mecenat, grosshandlare B. E. Dahlgren i Göteborg, ge en relativt fyllig uppfattning om hans studiegång. Han målade först för den ett par år yngre Bengt Nordenberg, den ledande svenske företrädaren för Tidemands högstämda bondegenre, men fick redan sommaren 1856 förmånen av den norske mästarens personliga handledning. I »En gammal kopparflickare» dominera uppenbarligen reminiscenser av C. A. Dahlströms (se SBL, 9, s. 774) anspråkslösa arbetsbilder i holländskt manér, som E. måste antas ha gjort bekantskap med under stockholmstiden. Helt till den tidemand-nordenbergska riktningen hör däremot »Sprattelgubben» (1856, hos direktör N. M. Åmell, Stockholm). Under E.s första düsseldorfår tillkommo också några endast genom hans brevuttalanden kända målningar med motiv från Dalarna, under detta och följande decennium det svenska folklivsmåleriets favoriserade miljö. E. har emellertid också tagit vissa intryck av Carl d'Unkers (se SBL, 11, s. 539) konst, i varje fall av hans från den tyska stadsbefolkningens liv hämtade motivkrets. Målningar av E. som »En pantlåneanstalt» och »Wartesaal 1:ster Classe» (omnämnda av E. i brev resp. 1856 och 1858, nuvarande förvaringsorter okända) falla utanför den sedvanliga düsseldorfska allmogeidyllens område och hänvisa redan genom benämningarna till d'Unker som förebild.

Våren 1857 kom E. i visserligen ytlig kontakt med samtida fransk konst genom en utställning i Düsseldorf av bl. a. Thomas Couture, som redan tidigare förmedlat impulser av fransk kolorism till den nordiska kolonien i Düsseldorf genom sin svenske elev August Jernberg. På försommaren s. å. företog E. en konstresa till Holland och England. Hans brev från denna resa ge genom sina utförligt motiverade omdömen om gammal och ny konst också värdefulla bidrag till bedömandet av hans egen konstnärspersonlighet. I Amsterdam fördjupade han sig särskilt i Gerrit Dous bilder med deras »nätta och fina» utpensling av idylliskt borgerliga motiv. I England, där E. framför allt besökte en stor internationell konstutställning i Manchester, fängslades han av skotten David Wilkies »sköna mästerverk», och intryck från t. ex. dennes »Village festival» ha knappast varit utan betydelse för uppläggningen av E:s stora dukar med motiv från friluftsfester i bellmansmiljö under 1860-talet. Det ligger också nära till hands att antaga ett samband mellan verk av E. som t. ex. den starkt anekdotiska rättviksinteriören »Lillen matas» (1863, i konsthandeln 1940) och Thomas Websters sentimentala barnskildringar, som E. också beundrade på manchesterutställningen.

E:s återstående tid i Düsseldorf präglas av en viss frisk experimentlusta. Han målar bl. a. »en figurbild i solsken» – tydligen ett stycke verkligt friluftsmåleri, ty E. klagar över »modellen, vilken i den starka solhettan icke kan uthålla mer än några minuter i sänder» – och han försöker sig i den redan nämnda »Wartesaal 1:ster Classe» på en stor figurscen, »belyst av gassken».

Efter sin återkomst till Sverige i november 1858 slog E. sig ned i Stockholm, där han till en början tycks ha utvecklat en ganska rik produktion. På akademiens utställning 1860 representerades han sålunda av tre arbeten, däribland den året dessförinnan målade »Skolscen» (H. M. Konungen), värdefull som kulturbild ur en för konstnären själv välbekant miljö. Starkt influerat av Tidemands och Gudes berömda gemensamhetsarbete »Brudefserden i Hardanger» är »Sommarlandskap med båt» (1860, Malmö museum), med motiv från kyrk-båtsfärderna på Siljan.

Snart nog såg sig emellertid E. nödsakad att tills vidare överge konstnärsbanan. Skälen härtill torde främst ha varit av ekonomisk art, men E:s självkritiska läggning samt en häftig schism med två av det stockholmska konstlivets ledande män, F. W. Scholander och Johan Boklund, ha bidragit till beslutet. Han blev nu fotograf, bosatte sig på Tjärhovsgatan på Söder och turnerade på somrarna i norrlandsstäderna. Denna verksamhet tycks ha varit så framgångsrik, att E. inom få år vann oberoende och därmed möjlighet att återvända till konsten. På den stora skandinaviska utställning, som hölls i samband med Nationalmusei invigning 1866, deltog E. med »Aftonunderhållning i Dalarna», men tiden började nu rida ifrån düsseldorfskolans nordiska folklivsskildring, och tavlan föranledde en »vänlig varning» från Lorentz Dietrichson »att icke överföra tyska intryck och tyska modeller, överhuvud det tyska manéret i idyllframställningar på fosterländska ämnen». Mera lycka gjorde E:s andra utställningstavla, »Toast» (ett exemplar i Nordiska museet, en variant med titeln »Utanför Gröna Lund» i konsthandeln 1948). En utvidgad version härav är E:s mest kända arbete, »Kägelspelet hos Faggens. Scen ur Fredmans 55:te epistel» (1868, Nationalmuseum). Till samma motivkrets hör »Movitz målare» (utställd på konstakademien 1866, en version hos konsul E. A. Borg, Ystad). E:s bellmansmåleri, som på 60-talet åtnjöt en icke ringa popularitet har av eftervärlden skattats synnerligen lågt, och hans torrt akademiska figurkompositioner, insatta i stereotypa hus- och trädkulisser, vilka återvända nästan oförändrade på tavla efter tavla, äro utan tvivel föga kongeniala med skaldens verk. Ser man dem i belysning av det animerade meningsutbyte, som just med anledning av 1866 års utställning utspann sig mellan Lorentz Dietrichson och Carl Rupert Nyblom angående det berättigade i att överföra motiv från diktkonsten – speciellt bellmansdikten – till bildkonsten, bevara de dock ett visst intresse som tidsdokument.

E. flyttade 1871 till Bermö nära Sigtuna, men avled efter en kort sjukdom redan nästa år. Bellmansskildringarna jämte små genrebilder som den koloristiskt finstämda »Interiör med figurer» (1871, K. akademien för de fria konsterna) tyckas i stort sett representera hans slutstadium som konstnär. En odaterad målning, föreställande ett mellansvenskt sommarlandskap med lekande ungdom (i konsthandeln) , som på stilistiska grunder måste tillskrivas hans sista period, antyder dock, att E. – annars en sällsynt typisk företrädare för den tysk-norsk-svenska düsseldorfskolans smakriktning – möjligen var på väg att närma sig det just framspirande friluftsmåleriets uppfattningssätt. – Om brev från E. se Källor.

Författare

Lars Tynell.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Generalmönsterrullor för Göta artilleri, KrA; mantalsuppgifter för B. 1859–71, dödlista norr, Stockholm, 1909, bouppteckning för E:s hustru 1909, SSA; östra Ryds förs :s födelsebok 1841, Landsarkivet i Uppsala; Billeberga förs:s födelsebok 1820, Landsarkivet i Lund; K. akademiens för de fria konsterna protokoll för 1866; koncept till brev från E till B. E. Dahlgren, K. akademien för de fria konsterna; brev från E. till G. H. Brusewitz, Göteborgs stadsbibliotek. – S. Alfons, B. Lindwall & R. Josephson, Svensk konstkrönika under 100 år (1944); L. Dietrichson, Den skandinaviska konstexpositionen i Stockholm 1866 (Ny illustr. tidn. 1866), s. 22S; dens., Adolph Tidemand, 2 (1879); E. Fischer, Skånska målningar i skånska museer efter 1800 (Skånes konstförenings publ. nr 13, 1947); G. Göthe, Nationalmusei tafvelsamling, Afd. 2 (1897); E. Hultmark, K. akademiens för de fria konsterna utställningar 1794–1887 (1935); J. Jaeger, Illustrerad katalog öfver fotografier efter konstverk (u. å.); V. Loos, Friluftsmåleriets genombrott i svensk konst 1860–1885 (1945); G. Nordensvan, Svensk konst och svenska konstnärer i nittonde århundradet, Ny uppl., 1–2 (1925–28); C. R. Nyblom, Den svenska konsten på den skandinaviska utställningen i Stockholm 1866 (Sv. litteratur-tidskr. 1866), s. 344, 347; G. M. Silfverstolpe, Bellmans diktvärld i bildkonsten (Bellmansstudier utg. av Bellmanssällsk., [1], 1924); O. Siren, Beskrifvande förteckning öfver Stockholms högskolas tafvelsamling (1912). – Nekrologer i Dagens Nyheter, Post- och Inrikes Tidningar, Stockholms Dagblad och Ny Illustrerad Tidning.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Peter Eskilson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15480, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars Tynell.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15480
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Peter Eskilson, urn:sbl:15480, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars Tynell.), hämtad 2024-04-19.