Meriter

2. Wilhelm Julius Coyet, den föregåendes son, f. 14 apr. 1647 i Stockholm, d. 27 apr. 1709 därstädes. Student i Uppsala juni 1654; företog en utrikes studieresa och blev därunder bl. a. student i Heidelberg 17 okt. 1661. Kanslijunkare 12 okt. 1666; åtföljde ambassaden till England och Holland 1666—67; master of arts i Oxford 17 apr. 1667; bevistade riksdagarna 1668—80, 1686 och 1689 samt var därunder bl. a. ledamot av adelns besvärsutskott 1689 och av riddarhusutskottet 1689; sekreterare i justitierevisionen 8 apr. 1673 (revers 11 apr. 1673); ledamot av kommissionen angående förfarandet vid trolldomsrannsakningarna i Norrland 16 juni 1675, av kommissorialrätten i Stockholm angående trolldomsväsendet 3 juni 1676—3 juli 1677 (ordförande 26 juni 1676—3 juli 1677), av kommissionen över ridderskapets och adelns i Ingermanland besvär rörande revisionen och reduktionen därstädes 30 jan. 1680—23 febr. 1681 samt av kommissorialrätten (konsistorium mixtum) i superintendenten J. H. Oldekops sak 25 apr. 1681 (jmfr K. brev 15 mars 1681)—10 febr. 1682; e. o. envoyé i Köpenhamn 31 maj 1682—juli 1684 (rappellerad 26 apr.); lagman i Skåne 10 sept. 1684 och tillika i Blekinge 4 juli. 1690; ledamot av kommissionen angående reduktionsverket i Pommern 8 mars 1692—1696 (jmfr K. brev 16 juli och 23 dec. 1693 samt 8 mars 1694); kansler i Pommern 7 nov. 1692; v. president i tribunalet i Wismar 17 juni 1693; deltog i taxation och undersökning av inkomsterna av de kungliga amten i Pommern och vid Wismar 1696—1705 (enligt uppdrag 29 jan. och 29 apr. 1696, 14 okt. 1697); ledamot av kommissionen för undersökning av myntväsendet i Pommern och generalguvernören Nils Bielkes förvaltning 31 mars 1698—4 nov. 1699; hovkansler 21 mars 1705; friherre 22 dec. 1706; ledamot av kommissionen över fältpredikanten Th. Crüger i Riga 8 apr. 1707—13 maj 1708; kommissarie vid alliansförhandlingar med Fredrik Wilhelm av Mecklenburg-Schwerin 24 juli 1707.

Gift 1) 5 okt. 1673 med Elsa Palmqvist, f. 5 dec. 1649, d. 7 juli 1679, dotter till kammarrådet Gustav Berg, adlad Palmqvist; 2) 28 okt. 1683 i Köpenhamn med Elisabet Gyllenstierna av Svaneholm, f. 9 dec. 1661, d. 4 febr. 1703, dotter till ryttmästaren Erik Hardenberg Gyldenstierne, naturaliserad Gyllenstierna av Svaneholm; 3) 29 juni 1704 på Klågerup med Anna Sofia Lindenov, f. 30 dec. 1657, d. 1716, dotter till Otto Lindenov till Borreby.

Biografi

Såsom ung kanslijunkare bevistade C. i sin fader P. J. Coyets följe ambassaden till England och Holland 1666—67 samt fredsmedlingen i Breda mellan England och Holland. Kort efteråt (1668) skall han av konung Karl II i England ha utnämnts till knight, en utmärkelse, vilken väl kommit honom till del mindre på grund av hans egna förtjänster än för att hedra minnet av hans fader, som avlidit under Bredakongressen. C:s först mera framträdande verksamhet inom Sverige stod i samband med de vidlyftiga rannsakningarna angående trolldomsväsendet, som ägde rum på 1670-talet. Så insattes han 1676 som medlem och snart som ordförande i en av de sista stora trolldomskommissionerna, nämligen den som hade att anställa rannsakning i Stockholm. C. utvecklade där en nitisk verksamhet och intog från början en synnerligen rigorös ståndpunkt, men under inflytande av komminister E. Noraeus' och i synnerhet Urban Hiärnes fördomsfria och vidsynta utredning och förklaring av de inför kommissionen föreliggande fallen drevs han småningom över till den mildare sidan och kom sålunda att medverka vid det kommissionsutlåtande, som ledde till trolldomsprocessernas upphörande i Sverige.

Några år senare (1682) erhöll C. ett viktigt diplomatiskt uppdrag, i det att han sändes till den danska huvudstaden såsom extra ordinarie envoyé. Det var under en ganska allvarlig och ömtålig situation, som C. gick att utföra detta uppdrag. Sverige hade just fullbordat en betydelsefull omsvängning i sin utrikespolitik: genom anslutningen till garantitraktaten i Haag (1681) hade man orienterat sig åt Holland och kejsaren men däremot avlägsnat sig från Frankrike, vilket ytterligare markerades genom det snäva mottagande, som kom det nya franska sändebudet Bazin till del vid hans ankomst till Stockholm på sommaren 1682. Å andra sidan hade Frankrike genom traktater (1682) definitivt vid sig bundit Danmark och Brandenburg. Förhållandet mellan Sverige och Danmark, som nyss förut artat sig till varaktig vänskap, hade därmed rätt allvarligt grumlats; därtill kom, att Danmark, stärkt genom förbundet med Frankrike, vid samma tid på nytt började gå bröstgänges till väga mot Holstein-Gottorp och därmed bragte en gammal tvistefråga till ny aktualitet. C:s uppgift skulle under dessa förhållanden vara att »penetrera consilierna» vid det danska hovet och att ha sin uppmärksamhet riktad på Danmarks nya allianser, som ur svensk synpunkt tedde sig misstänkta, men samtidigt söka betaga danskarna eventuella farhågor med anledning av Sveriges närmande till Holland. På grund av den rådande situationen sökte C. efter sin ankomst till Köpenhamn (aug. 1682) i främsta rummet anslutning hos den holländske ministern Moering och hos lüneburgaren Wackerbarth. Hans livliga umgänge med den sistnämnde väckte emellertid anstöt hos motsidans diplomater, i synnerhet fransmannen Martangis, och de måste för att undgå närgångna observationer emellanåt träffas i kyrkor och på avsides belägna platser. Ett av de första ärenden, C. fick att ombestyra, var framförandet av svenska regeringens klagomål över att ett svenskt örlogsskepp utsatts för kränkande behandling från dansk sida i Öresund; efter vidlyftiga förhandlingar gavs ett slags upprättelse. På hösten 1682 kom holsteinska frågan i förgrunden. C. uttalade förvåning och bekymmer över den danska aktionen, men storkanslern Ahlefeld förklarade det vara stridande mot »pakterna», att svenske kungen inblandade sig i Danmarks »domestique trätor» (C:s dagbok 29 sept. 1682). Vid ytterligare förfrågningar gavs honom undvikande svar, vilket C. tolkade så, att Danmark ville »allt dilatione uppehålla». En utförlig explikation mellan C. och Ahlefeld gav vid handen, att danskarna skyllde hela sin tvist med holsteinske hertigen på dennes vänskap med Sverige, vilken ständigt verkade uppeggande. I själva verket kunde C. konstatera en stigande svenskfientlig stämning i Danmark. Han klagade över att danska ministrar i andra länder intrigerade mot Sverige, och han rapporterade hem, att den danska flottan i hemlighet utrustades och att danskarna, ehuru förgäves, ansträngde sig att draga Lüneburg över på sin sida. C. kände sig övertygad om att ett fredsbrott från dansk sida var förestående. Danskarna hava fått för sig — skrev han till sin gode vän Erik Lindschöld (17 nov. 1682) — att »den svenske konungen undertryckt all frihet i Sverige, och promittera sig därav, att han av sina undersåtar skall hatad vara»; de anse därför tillfället gynnsamt att angripa Sverige och lova sig därav stora vinster: Sverige skall i sitt nödställda tillstånd »godvilligen och för vänskaps skull överdraga till Danmark hertigdömet Bremen, så ock i Skåne Hälsingborg, Landskrona och Malmö med hela sjökanten» (C. till svenska regeringen 22 juni 1684). Men C. tror, att deras högmod skall gå för fall. Han är nog djärv att hoppas på Norges erövring och utber sig på förhand ett »beneficium» där (till Lindschöld 17 nov. 1682). C:s sinnesstämning mot danskarna, vilken för övrigt ej så litet påminner om hans faders, gjorde det säkerligen för honom i längden mindre angenämt att vistas i deras kretsar. Redan 1683 sökte han genom en vän skaffa sig en hovtjänst, och det var helt visst med en känsla av lättnad, han i juli 1684 lämnade den danska huvudstaden.

Efter hemkomsten, från Köpenhamn återgick C, såsom lagman i Skåne och sedermera även i Blekinge, till den juridiska banan. På 1690-talet fick han pröva sina krafter i en mängd viktiga uppdrag i Sveriges tyska provinser. År 1682 blev han ledamot av reduktionskommissionen i Pommern och fick sitt hemvist därute som kansler i Pommern (1692) och kort därpå som vice president i Wismarska tribunalet (1693). Den pommerska reduktionskommissionens verksamhet tog först nu verklig fart. Trots betydande svårigheter, ej minst på grund av adelns motstånd, fortskred verket raskt. C. tog särskilt befattning med de gods, som Gustav Adolf överlämnat åt staden Stralsund och som med hänsyn till formen för överlåtelsen företedde vissa speciella svårigheter. Liksom kommissionen i sin helhet inhöstade han Karl XI: s livliga erkännande för vad som uträttats. Knappt var detta uppdrag slutfört, förrän C. erhöll ett nytt: år 1696 fick han jämte lantkommissarien A. Scharnhorst påbörja en noggrann undersökning och »taxation» av kronans inkomster från de kungliga amten i Pommern. Detta arbete, som snart utsträcktes även till de Wismarska amten, sysselsatte C. åtskilliga år, det måste på grund av bristande medel flera gånger avbrytas och var först 1705 helt avslutat. Parallellt härmed var C. engagerad såsom ordförande i den s. k. myntundersökningskommissionen, som trädde i verksamhet 1698 och vars undersökningar bl. a. svårt komprometterade generalguvernören Nils Bielke (se denne). Av de utförliga minnesanteckningar, C. fört över myntkommissionens arbete, framgår, att den med mycken energi och diskretion utfört sitt grannlaga värv, vilket var fullbordat före 1699 års slut.

På de tider, då dessa olika uppdrag gav möjlighet därtill, skötte C. sin vice presidentsyssla vid Wismarska tribunalet. Denna överdomstols befogenhet hade alltsedan dess öppnande 1653 varit föremål för stridiga meningar och föranlett åtskilliga kollisioner, men genom 1692 års s. k. visitationsrecess hade närmare bestämts, i vilka mål appellation till densamma finge äga rum. Därmed voro emellertid icke alla tvistigheter bragta ur världen. Den 8 febr. 1696 framlägger C. för konungen en kompetensstrid, som uppstått mellan tribunalet och generalkrigsrätten, i det att den senare vägrat låta under sig hörande personer infinna sig och avlägga vittnesmål inför tribunalet, även om det gällde civila mål; han framhåller, »huru svårligen E. K. M:ts jurisdiktions regale kränkes, därsom man vid tribunalet visar mindre myndighet vara än vid den kejserliga rikskammaren». Några år senare blåste det upp en annan, tydligen allvarligare strid. Från kungliga råden i Stockholm kom på nyåret 1701 befallning till guvernören i Wismar om notifikation från predikstolarna om segern vid Narva. Nu hade emellertid guvernören, utan att på minsta sätt meddela sig med tribunalet, befallt superintendenten att låta prästerskapet uppläsa ifrågavarande notifikation. Vidare hade han visat tendens att slå under sig uppsikten över ärenden, som angingo stadens politi och som genom stadens speciella privilegier voro underlagda tribunalet. I en inlaga till konungen (17 jan. 1701) beklagar sig C. över att tribunalet och även svenska kronan genom allt detta lider intrång i sin auktoritet och begär, att det måtte vidtagas mått och steg, varigenom guvernören hindras att utsträcka sin maktsfär längre än tillbörligt är. Personligen hade C. därjämte att beklaga sig över utebliven lön; i en inlaga till konungen (8 dec. 1701) utbeder han sig att få resa hem till sina gods i Skåne och där avvakta bättre tider. Ännu bittrare klagar han sin nöd för Karl Piper: han har det sämre ställt än sina underordnade i tribunalet, hans gods, som han icke på tio år varit i tillfälle att besöka, avkasta föga på grund av de årliga kontributionerna och rustningarna, och ute i Wismar trakasseras han av personer, som äro honom gramse på grund av hans deltagande i reduktionsarbetet. Någon förändring i hans löns utbetalning eller någon hemresa blev det emellertid icke utav; på hans ansökan resolverade konungen barskt, att han »lärer få vad andra vid närvarande medellösa tider på deras löner bliver reducerat», och att få »resa bort och sätta sig på sina gods, för det hans lön intet så just faller rundligt ut», kan honom omöjligen beviljas. Något år senare (1703) förnyar C. sin ansökan att få resa hem under motivering, att hans hustru är sjuklig och måste flytta över till Sverige för att få bättre luft — hon dog emellertid just vid samma tid.

Äntligen kom den efterlängtade befrielsen, i det att C. utnämndes till hovkansler (21 mars 1705) och efter avslutat värv vid taxationskommissionen anträdde hemresan till Sverige. Bland uppdrag, som anförtroddes C. efter hemkomsten, må nämnas medlemskap av en kommission, som hade att verkställa undersökning med anledning av klagomålen över predikanten i Riga Th. Crügers pietistiska läror (8 apr. 1707). Kommissionen, vilken utom C. bestod av fyra prästerliga ledamöter, intog en mild hållning gentemot den anklagade prästen och tillstyrkte i sin relation (13 maj 1708) endast varning. Även rådet gick på samma linje, men konungen anslog en skarpare ton och resolverade, icke blott att Crüger skulle avsättas utan också att kommissionen skulle uppkallas i rådet och få sig en ordentlig skrapa för »den sömnaktighet, varmed de detta verket hanterat» (K. M:t till rådet 11 aug. 1708). Detta var, såvitt känt är, C: s sista befattning med offentliga ärenden.

C. var ägare av åtskilliga gods och gårdar i Skåne: Ljungby i Västra Ljungby socken (vilket han instiftade till fideikommiss för sin ätt), Borrby i Borrby socken, Årup i Ivetofta socken, Klågerup i Hyby socken och Torsjö i Solberga socken. Under sin vistelse i Danmark 1684 drabbades han av reduktionen, i det att åtskilliga hemman under Ljungby fråntogos honom under åberopande, att de voro pantegods. C. klagade bittert häröver: »Skall det hållas för kriminellt att besitta påntegods», skrev han till K. M:t, »så borde man åtminstone bevisa, att dessa gods äro av den naturen»; de voro emellertid enligt hans påstående allodialt frälsegods.

Författare

G. Jacobson.

Arkivuppgifter

C. förfogade över en. ledig penna och har författat ett mycket stort antal bevarade officiella brev, inlagor, dagböcker och kommissionsutlåtanden; av hans privatbrev är däremot endast en mindre del i behåll. Skrivelser från C. finnas i Nordinska samlingen i Uppsala universitetsbibliotek samt i olika serier i riksarkivet: biographica, danica, hollandica, pommeranica, wismariensia, kommissionsarkiv, Bielkesamlingen och Gabriel Turesson Oxenstiernas papper. Brev till C. anträffas i Kassmanska samlingen i riksarkivet.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Hof-cancellerens friherre Wilhelm Julii Coyets berättelse om Coyetska ätten, införd i des relation om Liungby gård, des horn och pipa: författad och med egen underskrift bekräftad år 1692. m:ss. (A. A. von Stiernman, Matrikel öfwer Swea rikes ridderskap och adel, 2, 1755, Bih., s. 54—55). — 'Relation om Ljungby gårds horn och pipa.' [Utkom första gången i tryck i dansk övers., Köpenh. 1774, under titeln: Efterretninger om Troldhornet og Troldpipen samt Biergpuslinger, Trolde og Skiftinger paa Liungbyegaard i Skaane (40 s.; anon.), översattes därifrån åter till svenska och utkom följande år i Sthm under titel: Berättelser, om troll-hornet och troll-pipan, samt bergsrån, troll och alfwar, på Ljungby gård i Skåne (32 s., 1 pl.; anon.); har sedan som folkskrift utkommit i ett flertal upplagor, dels anon., dels under C: s namn, och under olika titlar, såsom: Några underrättelser om trollhornet och pipan, som förwaras på Ljungby gård i Skåne... (Nyköping 1800, Kristianstad 1812 m. fl.), Relation om Ljungby gård, dess horn och pipa (Karlskrona 1813, Kalmar 1815 m. fl. [omtr. av Karlskronauppl. Malmö 1924]), En kort berättelse om Ljungby gårds troll-horn och pipa (Lund 1836 m. fl.) &c. Efter en av C. F. Coyet 1705 verkställd avskrift av C:s orig.-relation utg. av A. Bolmstedt, Kristianstad 1925, 16: o 29 s.]

Handskrifter: Diarium Hafniense 1682—1684 (Danica, RA; avskr., rättad av Gustaf Benzelstierna, i Engestr. saml., KB). — Minnesanteckningar ang. förloppet av pommerska myntkommissionens arbete m. m. (Pommeranica, vol. 358, RA). — Relation om Ljungby gårds horn och pipa (avskrifter i ett flertal handskr.-samlingar).

Källor och litteratur

Källor: I texten nämnda brev och handlingar samt C:s friherrebrev 1706, RA; kommissorialrättens i Stockholm berättelse om trolldomsväsendet därstädes år 1677 och de föregående åren (1770); Handl. rör. Sveriges historia, utg. af A. Fryxell, 2 (1836); Hist. handl., 3—4 (1863—64); Hist. samlingar, utg. af C. Adlersparre, 5 (1822). — G. Björlin, Fordomdags, 1 (1895); F. F. Carlson, Sveriges historia under kon. af pfalziska huset, 4—5 (1875—79); L. Dalgren, Sverige och Pommern 1792—1806 (1914); C. V.Jaco- bowsky, Sv. studenter i Oxford ca. 1620—1670 (Personhist. tidskr., 1927); E. Linderholm, De stora trolldomsprocessernas upplösning i Sverige (Hist. tidskr., 1913); O. Malmström, Nils Bielke såsom generalguvernör i Pommern (1896); O. Palme, Bazins beskickning till Sverige (Hist. tidskr., 1910); J. A. Reh-binder, Beskrifning öfver sv. riks-cantzlerer, riks-cantzliråd, hof- och justitie-cantzlerer (1786); C. F. I. Wahrenberg, Quod a rege Carolo XI ad ducem Gottorpiensem restituendum 1679—1689 sint acta (1847); M. Wehrmann, Geschichte von Pommern, 2 (1906).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Wilhelm Julius Coyet, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15640, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15640
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Wilhelm Julius Coyet, urn:sbl:15640, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-19.