Meriter

Cronhawen, Paul, före adlandet Unbehawen, f. 23 aug. 1687 i Karlskrona, d. 30 jan. 1746 därstädes. Föräldrar: vinskänken och borgaren Jakob Unbehawen och Margareta Henriksdotter Bülow. Båtsman i kofferditjänst mars 1701; tjänade på engelska och franska kapare och blev därunder bl. a. konstapel på engelska kaparen Queen Anne dec. 1707; e. o. konstapel vid svenska amiralitetet 6 sept. 1709; konstapel 10 febr. 1710; underlöjtnant 14 apr. 1710; överlöjtnant 19 apr. 1711 (med konfirmation 22 dec. 1712); e. o. kapten 1 sept. 1713; amiralitetskapten 21 juni 1715; kommendör 6 aug. 1715; ledamot av amiralitetskommissionen i Karlskrona 16 okt. 1721—23 juni 1722; adlad 4 aug. 1727; erhöll kommendörs lön 28 sept. 1736; schoutbynacht 24 juli 1741.

Gift 1) med Charlotta Granskog, dotter till borgaren Love Granskog i Ronneby; 2) med Anna Kratz, d. 1741 (begraven 25 maj), dotter till borgaren Ernst Kratz i Karlskrona och änka efter källarskrivaren därstädes Lars Wasser.

Biografi

Paul Unbehawen, som C. hette före adlandet, tjänade i sin ungdom till sjöss på kofferdiskepp och kapare. Under 1700-talets första oroliga decennium tumlade han därvid flitigt om i strider med algierska sjörövare, kapare och örlogsmän samt förvärvade synnerligen framstående sjömannaegenskaper, vilka kommo väl till pass, då han 1709 efter Danmarks återinträde i stora nordiska kriget tog anställning vid svenska flottan. Årligen var han nu till sjöss och hade efter en rask befordran nått överlöjtnants grad, då han 1712 fick medfölja en av kommendör Mikael Henck ledd undsättningsexpedition till Stralsund. Under de täta strider, som nu utkämpades, blev han en gång sårad. Tack vare denna expedition var U. redan i grund förtrogen med de pommerska farvattnen, då han tre år senare, nu befordrad till amiralitetskapten, fick i uppdrag att försvara dem under slutstriden om Stralsund. Det var här, U. lade grunden till sitt anseende som oförskräckt och handlingskraftig befälhavare. Redan på försommaren hade Henck, som även nu förde befälet över sjöstridskrafterna, delat sin styrka i två avdelningar. Den ena av dessa, som kommenderades av Teodor Christophers (Ankarcrona; se denne), fick intaga ställning å Binnenwasser mellan Rügen och fastlandet, den andra skulle under U:s befäl i samverkan med de svenska trupperna tillförsäkra dessa rörelsefrihet å Stettinerhaff. Mot sig hade U. (i väster) den danska Rügen-eskadern. Till en början kämpade han framgångsrikt med denna om herraväldet över farvattnen innanför Usedom. Men då en del av den fientliga eskadern genom Swinemünde trängde in i Stettinerhaff och österifrån hotade honom i ryggen, måste han efter skarpa strider vika. Understödd av garnisonen i Peenemünde bröt han (1 aug.) trots starkt motstånd av danskarna igenom västerut och förenade sig med Christophers vid Ruden. Här fortsattes försvaret med stor uthållighet mot den påträngande, vida överlägsna danska styrkan. Men då de fientliga trupperna till sist lyckades gå över till Rügen, blev den svenska ställningen så kringskuren, att intet annat återstod än att söka en hedersam reträtt. Den 10 nov. tog U. hela Rudens garnison ombord på sin av sex fregatter och lika många mindre fartyg bestående eskader och avseglade genom västra loppet till Simrishamn, dit expeditionen efter en tämligen äventyrlig färd anlände en vecka senare. Sedan trupperna landsatts, fortsatte U. till Karlskrona. Någon ytterligare anmärkningsvärd insats fick U. ej tillfälle att göra under detta krig. Efter att redan 1715 ha befordrats till kommendör, erhöll han 1727 adelskap med namnet Cronhawen. Hans tjänstgöring var i början av frihetstiden i regel förlagd till Karlskrona. Ett undantag utgjorde åren 1730—31, då han, efter avslutandet av freden med Algier, sändes att konvojera de skepp, som överförde fredspresenterna till sjörövarstaten, från vilken han återvände med en frigiven slav, två lejon, tre hyenor och en vild katt, dejens gengåva. Förmodligen skulle C. fått sluta sitt liv i den grad, han 1715 uppnått, men också med krigaräran från Karl XII:s dagar oförminskad, om ej det olyckliga kriget med Ryssland 1741—43 mellankommit.

Då beslutet om krigsförklaringen fattats i juli 1741, befordrades C. till schoutbynacht och sändes med förstärkningar till viceamiralen Tomas von Rajalin, som kommenderade huvudflottan i Finska viken. I mitten av sept. nådde han sin bestämmelseort men möttes där av ett fruktansvärt tillstånd. Skeppssjukan förlamade flottans rörelser, Rajalin hade kort förut avlidit, och dennes närmaste man, schoutbynachten Aron Sjöstierna, som övertagit befälet, såg sig i början av okt. tvungen att segla hem med de fyra största fartygen, lämnande befälet på krigsskådeplatsen åt C. Kort därpå uppfordrades denne av överbefälhavaren, generalen Charles Emil Lewenhaupt, som med armén ämnade företaga ett anfall på Viborg, att förlägga flottan vid Björkö för att avskära inloppet till Viborgska viken. Trots besättningarnas usla tillstånd var C. ej obenägen att efterkomma ordern. Men då han författningsenligt hänsköt avgörandet till allmänt krigsråd, segrade som vanligt försiktighetens förespråkare med stor pluralitet. C. måste därför för flottans del anföra förfall. Att detta avböjande svar i högkvarteret utsattes för det starkaste klander, var ju endast naturligt. Ej heller eftervärlden kan värja sig för intrycket, att det nog ej varit alldeles ogörligt att efterkomma befallningen. Under rådande förhållanden fanns emellertid ingen anledning att längre kvarhålla flottan. I slutet av okt. seglade den hem utan att ha sett skymten av eller än mindre lossat skott mot någon fiende.

Våren 1742 gick det på grund av de alltjämt härjande farsoterna ytterst långsamt med flottans klargöring. På Lewenhaupts enträgna begäran sändes därför C. i förväg från Karlskrona med en mindre eskader om fyra skepp. Hans order ålade honom att under avvaktan på huvudflottans ankomst kryssa mellan Helsingfors och estländska vallen. Vid framkomsten möttes han av en befallning från Lewenhaupt att vid Mustasaari utanför Fredrikshamn förena sig med den del av galärflottan, som övervintrat där. Hänvisande till sin instruktion undandrog sig C. att efterkomma även denna order och uteblev även i fortsättningen, ehuru Lewenhaupt förnyade sin befallning och regeringen, som han underrättat om sitt handlingssätt, fann det rättast, att han följde överbefälhavarens anvisningar. Generalens avsikt att med de förenade flottornas tillhjälp avskära ryssarna tillträdet till Viborgska viken kunde alltså icke genomföras, vilket utan tvivel i hög grad underlättade tillförseln till ryska hären. Då huvudflottan i början av juni ankom till krigsskådeplatsen under Sjöstiernas befäl, övertogs ledningen av samtliga sjöstridskrafter av denne. Något självständigt befäl tillföll ej vidare C. i Finska viken. Men däremot sändes han i början av sept. efter kapitulationen i Helsingfors, i vilken flottan ej var inbegripen, att med fyra skepp och två fregatter kryssa i farvattnet mellan Dagö och Bomholm. Hans uppgift var att hindra en rysk eskader, som utrustats i Arkangelsk, att framtränga till Finska viken. Expeditionen, som varade till mitten av dec, blev med hänsyn till årstiden mycket påfrestande, men något ryskt fartyg fann ej rådligt att visa sig i Östersjön.

I samband med aktionen mot Lewenhaupt och hans olycksbroder H. M. von Buddenbrock under vintern 1742—43 blev även C:s förhållande under kriget föremål för en ingående granskning. Lewenhaupt hade nämligen bl. a. till sin ursäkt anfört amiralernas underlåtenhet att lyda order, som enligt hans åsikt högst skadligt återverkat på krigsrörelsema till lands. Resultatet blev, att Sjöstierna och befälhavaren för galäreskadern, schoutbynachten Abr. Falkengréen, alldeles frikändes, under det att C. ansågs ha felat »icke av ont uppsåt och argan list utan dels av försummelse, dels mindre eftertänka». Sin förseelse fick han sona med förlusten av ett halvt års lön. Att C:s indisciplinära förhållande verkligen varit högst klandervärt, låter sig ej förneka. Men hans förseelse måste rättvisligen ses mot den allmänna uppluckring av krigardygderna, främst lydnaden mot förman, som var ett av frihetstidens mest typiska kännetecken. Eftervärldens dom över den gamle karolinen blir då mera förstående och samtidigt mindre hård.

Författare

G. Unger.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Biographica, flottans meritförteckn., ansökan om adelskap med utförlig meritförteckn., dat. 27 apr. 1720, allt i RA; meritförteckn., flottans arkiv. — C. A. Gyllengranat, Sveriges sjökrigshistoria i sammandrag (1840); J. H. Kreüger, Sveriges förhållanden till Barbareskstaterna i Afrika (1856); A. Lewenhaupt, Karl XII:s officerare, 1 (1920); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia 1718—1772, 3 (1897); G. Unger, Illustr. sv. sjökrigshistoria (1923).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Paul Cronhawen, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15674, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Unger.), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15674
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Paul Cronhawen, urn:sbl:15674, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Unger.), hämtad 2024-04-26.