Meriter

Cöllen, Henrik von (van; även Cöhlen, Köllen), officer och byggmästare, var 1533 i slottsloven i Kalmar; ägde ett stenhus i Stockholm »östantill», som han försålde på 1530-talet; byggmästare å Gripsholm 1537—45, i Uppsala 1545—51; verksam i Mälardalen 1551—58 och i Finland från 1558. — Var antagligen gift.

Biografi

Liksom Joakim Bulgrin (se denne) var C. en byggnads- och befästningskunnig tysk militär, men han kom mera uteslutande än Bulgrin att ägna sig åt byggnadskonsten. Han dyker för oss först upp i Kalmar, där han 1533 namnes bland dem, som ha slottet i »befallning», och samtidigt räknas till »bysseskyttarna», dvs. artilleristerna. Då han var i »slottsloven», torde han innehaft någon befälsgrad. Året därpå får han jämte Jakob Smålänning Skulby med underlydande tre gårdar samt det hus i Kalmar, som Severin Bardskärare förut ägt. I ett brev till Peder Svenske av 19 sept. 1535 skriver konungen, att denne skall ha ett öga på tyskarna i staden och särskilt på C. om han vore trofast, eller om till äventyrs »the lubske hava någon hemlig undersättning med honom på vårt argeste». Observationen måtte ha utfallit till C:s fördel, ty i ett brev från 1536 hänvisas befallningsmannen Jöns Nilsson, som begärt en vallmästare, till C, »efter han utgivit sig för en byggmästare». Den 13 apr. samma år befalles Jöns Nilsson att påskynda C:s resa upp till Stockholm, dit konungen kallat honom för att rådslå angående ett tillärnat bygge. Kort därpå (6 maj 1536) omtalas han som bisittare i den rätt, som hade att döma i förräderimålet mot Anders Hansson Myntmästare och hans anhang.

Det »bygge», för vars skull C. kallats till huvudstaden, gällde möjligen Stockholms slott men kan också avse den vid denna tid planerade nya slottsbyggnaden på Gripsholm. Till denna lades grunden 1537, och till ledande byggmästare förordnades C. Gustav Vasas närmaste brev innehålla sedan underrättelser om avlöningsförmåner och förläningar liksom om arbetet på slottsbygget. År 1538 får C. inkomsten av det nedlagda dekanatet i Strängnäs och 1542 en tomt i samma stad, som tillfallit kronan efter den nyssnämnde myntmästaren Anders Hansson. Den 8 mars 1543 riktas ett bekymmerfullt brev till C. och andra i slottsloven på Gripsholm om förstärkning av slottet och dess förseende med förnödenheter. Det är i Dackeupprorets tider. »Gud förbjude», heter det, »the bryte sig genom thet Östergötland, som ett slätt land är.. Litet kunne vi göre them avbräck, ther uppe ther the store skoger äre, ther the have all theris tröst uppå och tryggle så länge, att the få bönderne med sig.» En vecka efteråt (17 mars) får C. ett bannbrev för det vid slottet uppsatta staketet, som endast hade två finger breda mellanrum mellan stockarna eller plankorna, så att man icke kunde se, vem som vankade utanför, eller skjuta skott därigenom. Detta förundrade körningen, eftersom »tu H. v. C. skall dog vara en gammel förfaren krigsman och byggmästere, och utan tvivel månge staketer sett, att tu förthenskull icke annorlunde haver förordnet thetta staket». Som ofta var dock konungens vrede övergående. Den 31 sept. får C. ett förläningsbrev på kronans årliga skatt, kungs-och biskopssakören och andra inkomster av Strängnäs stad. År 1544 var det slottsbygge, i vilket C. deltog, till större delen avslutat. Krönikorna omtala då en ståtlig invigningsfest, varvid drottningen skall ha inburit konfekten och konungen vinet. Festen räckte i fjorton dagar. Färdiga voro nu de senare s. k. Griptornet och Vasatornet och de norra och östra längorna, som bildade en vinkel med det lilla Vasatornet i spetsen men sedan var för sig voro brutna, så att skott från ett torn icke kunde träffa ett annat. Åt söder avslutades den rätt egendomliga vinkelbyggnaden i närheten av det senare Kyrktornet med en provisorisk gavelvägg. Årtalet 1543 i Drabantsalens tak (i övre våningen) säger oss, att även den från Gustav Vasas dagar stammande fasta dekorationen i slottsrummen tillhör C:s verksamhetsperiod. Åtskilliga rester av densamma finnas ännu. Av någon högre konstnärlig kvalitet har den icke varit. Rummen voro primitivt anordnade genom mellan yttermurarna slagna tvärmurar. Antalet var icke stort. Inventarier från perioden 1546—48 upptaga icke mer än fjorton boningsrum.

Ett betydelsefullt brev till C. av 7 maj 1545 betygar, att dennes värv på Gripsholm nu var i det närmaste fullbordat. Så snart han fått arbetet därstädes i gång, skulle han bege sig till Uppsala. Konungen hade beslutat restaurera och bebygga »gamble gården» (=den forna ärkebiskopsborgen), »vore thet icke mere än ett hus eller tu till vårt eget behov». Från Gripsholm skulle C. medtaga en god och förståndig murmästare, så att arbetet desto fortare bleve färdigt. Samtidigt avgick brev till fogden i Uppsala, att han kraftigt skulle understödja C. i hans byggningsarbete samt förhandla med allmogen om dagsverken. Från början hade konungen tänkt sig att göra den gamla ärkebiskopsborgen till en centralfästning inom en befästad stad, vid vilken Uppsalaån skulle bilda en ny och mäktig vallgrav. Byggmästaren »mäster Påvel» (=Paul Schütz) hade härför uppgjort en ritning. Emellertid måste dessa planer betydligt begränsas. Man inskränkte sig till en omdaning av »det gamble slottet», som var beläget, där universitetsparken nu sträcker sig, och inom en fyrkantig ringmur av gråsten innehöll ett par tegelstenshus och en påbörjad byggnad (»den gamla muren, som otäckt varit»). Även ett par torn funnos. C:s första uppgift blev att föra allt det begynta till slut, bl. a. att fullborda en för kanonbestyckning avsedd, tydligen förut påbörjad rundel av den under Gustav Vasa vanliga typen. Därjämte måste givetvis de äldre byggnaderna renoveras. Med iver tog man itu med dessa, arbeten. Bevarade räkenskaper berätta i detaljer om deras fortgång. Men plötsligt avbrytes verksamheten. Intresset koncentreras i stället, på en slottsbyggnad på den höga sandåsen söder om staden. Strategiska skäl torde därvid ha varit avgörande.

På sandåsens eller »bergets» norra kant fanns redan en mindre befästning, men nu, under loppet av 1548, planeras en byggnad tvärs över åsens södra del. Där lägges också grunden till en kraftig rundel (sydvästtornet) med en framför varande spetsigt, utdragen bastion. Det vill förefalla, som om konungen under det sistnämnda arbetet börjat tvivla på C:s skicklighet och fattat ett missnöje mot honom, som även långt senare skulle göra sig påmint. Dessförinnan hade den kungliga nåden alltid lyst. Så fick C. 8 apr. 1546 öppet brev på en gård med stenhus, trädgård och täppa, som förut legat under dekanatet i Strängnäs. Och ännu på våren 1548' gav konungen honom uppdraget att öva tillsyn även på byggnadsarbetena vid Örbyhus. Men hans nit tyckes i längden ej ha svarat, mot hans stränge herres fordringar. Till Strängnäs synes han ha rest mer än konungen ansåg gagneligt, ty i sept. 1547 erhöll han befallning att oförtövat återvända till Uppsala, och i ett brev till Botvid Larsson (Anckar) i Stockholm av 6 aug. 1548 heter det:: »H. v. C. är mäkte långsam... och griper ingen ände för honom,, att man kunde komme att läggie fundamentet under tornet. Så befrukte vi ock, att han icke heller rätt förstår sig, huru thet fundamentet läggias skall, med mindre där vore någon annen trogen karl hos, som ock kunde hjälpe att råda med i saken.» Om Olof Murmästare på någon tid kunde umbäras vid slottet i Stockholm, så skulle han sändas till Uppsala. Antingen 1550 eller 1551 förordnas så den förut omtalade Mäster Påvel till arbetsledare därstädes. Från apr. 1551 finnas ett par brev till Nils Munck, det ena med befallning att påskynda Påvels resa till K. M:t med den schamplun (ritning), han gjort hade till slottsbyggningen, det andra, att Hans Gardenär (trädgårdsmästaren) skulle få det trähus, C. bebodde nedanför berget. Denne hade alltså fått lämna det nya viktiga slottsbygget.

Följande år finna vi C. på en anspråkslösare byggnadsplats, Kägleholm i Närke. Under 1550-talet är han sedan tydligen sysselsatt här och där på kungsgårdarna kring Mälaren. Den 9 dec. 1555 får han två läster av tionden i Villåttinge härad i Södermanland. Följande år möta vi honom i flera brev från utvald konung Erik i ett nytt värv, nämligen som styresman på Strängnäs kungsgård. Den 21 jan. 1556 får han befallning att vederkännas (indraga) en avelsgård, som den då avsatte biskop Botvid innehaft, och sedan följa föreskrifterna om dess förvaltning och utrustning tätt (flera brev 10 febr. och 10 mars). C:s verksamhet har emellertid ej varit inskränkt till avelsgården. Vid denna tid pågå byggnadsarbeten bl. a. på förborgen i Gripsholm, och det är ej osannolikt, att den gamla slottsbyggmästaren kan ha anlitats därvid. Säkert är, att han 1555—56 reparerat taket. Den 9 maj 1556 skrev Erik vidare till C., att konungen helst ville ha »målverk» mellan panelen och taket i kungsgemaket, och 8 juli samma år heter det, att pengar och fisk skulle sändas till arbetsfolkets betalning; begärda murmästare och målare kunde däremot icke undvaras i Stockholm.

Snart sker dock en betydelsefull förändring i C:s verksamhet. Den 4 juni 1558 tillstadde Gustav Vasa hertig Johan att bruka honom som sin byggmästare. Hans kända öden och arbeten falla därpå inom den finska landsdelens gränser, dels inom hertigdömet (=Åbo län och Satakunta), dels utanför. På Åbo slott deltog han i de byggnads- och reparationsarbeten, hertigen där lät utföra ända till sitt fängslande 1563. I febr. 1559 sändes han till Nyen för befästningsarbeten. Det gällde en skans på en holme i Neva (=Nyen) mittemot det av ryssarna besatta Nöteborg. Nyenskans omtalas senare ofta i hertig Johans brev. Samtidigt uppenbarar sig C. också i Gustav Vasas skrivelser. Den 14 juni 1559 får Viborg hjälp med dagsverken till vissa befästningsarbeten. Men då borgarna därjämte anhållit att C. måtte komma till Viborg och undervisa dem om samma byggning, svarar konungen, att han ej kunde veta, om denne något synnerligen förstode att uträtta, då han vore fast ålderstigen och till äventyrs föga visste, vad skick och sätt på denna tid med byggning vore tjänligt, i synnerhet huru man skulle befästa slott och städer för väldig makt och de svåra skytt, nu brukades. En borgare vid namn Ambrosius hade fått konungens eget betänkande i frågan. Ett något senare brev, till befallningsmannen på Nyslott (Olofsborg) Gustav Fincke av 10 aug. samma år, röjer liknande tvivel. C. hade varit där samt befallt nedbrytandet av några hus men senare ej återvänt. Fincke klagade därför hos konungen. Denne säger sig nu ha befallt byggmästaren dit, »ändock vi väl tanke, att han intet synnerligit förstånd haver till någen god byggning». Fincke borde skriva till Reval och Lifland efter några goda murmästare, som förstodo att bedriva och förestå dylikt arbete. Huru det gick med det senare, är osäkert, men utan tvivel har C. måst återvända och varit Fincke behjälplig med uppförandet av en ny kanonrundel, det s. k. Tjocka tornet, som tillkom 1560—65. Då icke mindre än aderton bysse- eller skottbänkar därvid järnbeslogos, har det varit starkt befästat, och namnet tyder ju på grova murar. Nu är det borta, förstört, som det uppges, genom en krutexplosion 1788. En väldig bastion, kallad Dick efter tornet, upptager dess plats. C. har även arbetat vid Tavastehus, dit han redan i dec. 1558 beordrats av hertig Johan och där han följande år hade en byggnad för händer. I brev till Jöns Brun därstädes i sept. detta år uttalar sig konungen lika ringaktande som förut. Icke kunde denna byggning (ett torn?) ha något gott skick, efter förbemälde C. inget synnerligt sätt hade att bygga, så att det bleve något skickligt och ansenligt. Det vore bäst låta bestå med byggandet, tills man finge en bättre byggmästare. I ett brev till Jöns Brun 22 jan. 1560 återklinga samma toner. »Thet tu berörer um then H. v. C, så kunne vi väl tanke, att han skall föge förstånd have till att uppsättie then mur igen, som han uti somers lät nedbryte.» Man finge beflita sig att skaffa någon annan, »som uppå murning och slottsbefästninger någet bättre förstånd haver än then Henrik». Denna konung Gustavs konsekventa misstro verkar icke alldeles övertygande. Efter konungens död anlitas C. allt fortfarande liksom dessförinnan. År 1569 lades vid förborgens sydöstra hörn på Åbo slott grunden till den stora nya rundel, som ännu existerar och utgör ett av slottets märkligaste byggnadsminnen. I sitt arbete »Ur Åbo slotts byggnadshistoria» (1901) uppgiver J. Ahrenberg, att C., ehuru nu en man å över sextio års ålder, skulle ha kallats att biträda vid detta bygge. Uppgiften kan ej verifieras i konungens tryckta byggnadsbrev eller i de av Ahrenberg avtryckta slottsräkenskaperna men förefaller därför ej osannolik. Rundlar voro synbarligen C: s specialitet, och han har tydligen bidragit till deras införande i Sverige. De byggdes under vår Vasatid på två sätt, nämligen dels som låga, postejartade anläggningar i utanverks- eller förborgshörn, dels som högre, från själva borgbyggnaden utspringande hörntorn. Den i Åbo tillhörde det förra slaget och uppfördes till en höjd av 13 alnar i tre icke övervälvda våningar men mätte i tvärsnitt ej mindre än 40 alnar och hade cirka 10 alnar tjocka murar. Taket var och är fortfarande ett runt tälttak utan lanternin. Om C., innan han eventuellt grep sig an med detta arbete, varit över till Sverige, är icke bekant. — Det har antagits, att en i hertig Karls tjänst anställd Klaus von Cöllen, adlad 1571, skulle vara C:s son.

Författare

A. Hahr.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Uppsala slotts byggnadsräkenskaper 1545—1560, kammararkivet. — Kon. Gustaf I:s registratur, 8—29 (1883—1916) Kon. Johan III: s byggnads- och befästningsföretag. Bref ur riks-registraturet, medd. af V. Granlund, 1—2 (Hist. bibliotek, 1—2, 1875—76). — J. Ahrehberg, Ur Åbo slotts byggnadshistoria (1901); J. R. Aspelin, Olofsborg. Berättelse om slottsbyggnaderna (1886); A. Hahr, Studier i Johan III: s renässans, 1 (1907); dens,, Vasatidens borgar (1917); dens., Uppsala forna ärkebiskopsborg" (1929); L. W:son Munthe, Kungl. fortifikationens historia, 6:1 (1916); G. Nordensvan, Gripsholm och dess konstskatter (1903); G. V. Sylvander, Kalmar slotts och stads historia, 1 (1864); G. Upmark [d. ä.], Sv. byggnadskonst .1530— 1760 (1910); F. U. Wrangel, Stockholmiana, 3 (1904).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Henrik Cöllen, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15756, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Hahr.), hämtad 2024-04-30.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15756
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Henrik Cöllen, von, urn:sbl:15756, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Hahr.), hämtad 2024-04-30.