Meriter

Per Johan Dahlgren, f. 20 febr. 1858 i Stockholm. Föräldrar: hovjägaren Johan Adolf Dahlgren och Klara Agneta Winblad. Extra kadett vid flottan 1870; elev vid sjökrigsskolan 28 sept. 1871; underlöjtnant vid flottan 26 okt. 1877 (med tur från 9 okt.); placerad på Karlskrona station; elev vid gymnastiska centralinstitutet 1 aug. 1881—15 maj 1883; löjtnant i flottan 19 maj 1882; kapten vid flottan 22 mars 1889; placerad å Stockholms station 1 okt. 1893; adjutant i sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition 1 okt. 1893—hösten 1898; attaché vid K. M:ts beskickning i Washington maj—aug. 1898; kommendörkapten av andra graden 7 okt. 1898; chef för marinförvaltningens torpedavdelning 1 apr. 1900—9 nov. 1905 och maj—sept. 1906; kommendörkapten av första graden 30 dec. 1901 (med lön från 10 okt. 1902); kommendör vid flottan 30 sept. 1904; chef för sjökrigshögskolan 9 nov. 1.905 och för sjökarteverket 11 juni 1909; erhöll avsked med pension från och med 21 febr. 1921; upphörde att vara tjänstskyldig 20 febr. 1928. — Har tjänstgjort ombord flertalet år 1870—1911; instruktionsofficer i exercisskolan 1880—81; genomgick speciell minkurs 1885—86; tjänstgjorde ånyo å exercisskolan 1886—87; informationsofficer i underbefälsskolans styrmansklass 1887—90; flaggadjutant vid kusteskadrarna 1888, 1889 och 1897; redaktör för Tidskrift i sjöväsendet 1889—93; äldste officer vid sjöinstrument-och sjökarteförrådet i Karlskrona 1890—93; mätningsförrättare vid militärledsarhetena 1890 och ledare av desamma 1891—94; revisor i flottans pensionskassa 1892—1903 samt fullmäktig därstädes 1894, 1899, 1904 och 1909; tjänstgjorde i flottans stab för särskilt uppdrag 1898—99 samt därstädes och i marinförvaltningen 1899—1900; chef å Drott 1899; avdelningschef för torpedskoleavdelningen 1900, 1901 och 1902; chef å pansarbåten Vasa 1903 och 1904; divisionschef för andra pansarbåtsdivisionen 1905; eskaderchef för kusteskadern 1908 och mottog i denna egenskap å svenska flottans vägnar presidenten Falliéres och kejsar Vilhelm II; chef för skjutskoleeskadern 1911; förste kommissarie vid sjögränsutmärkning mot Norge sommaren 1911; deltog i underhandlingar i Köpenhamn angående sjömätning i Öresund 6—8 juli 1911; delegerad vid internationella sjöfartskonferensen i S: t Petersburg våren 1912 och vid internationella hydrografiska konferensen i London 1919; kommissarie vid utmärkande av sjögränsen mot Norge 26 juni—9 juli 1912; biträdde tredje försvarsberedningen enligt generalorder 11 febr. 1913; stationsbefälhavare i Stockholm inemot sex månader vid flottans mobilisering 1914. — Ledamot av reglementskommissionen 30 jan. 1894, kommittén angående försök med avståndssignaleringsmateriel

19 mars—11 maj 1898, sjökrigsmaterielkommissionen 14 juni— 9 nov. 1901, kommittén angående reglemente för flottans pensionskassa 3 nov. 1905—2 maj 1907 (ordförande) och kommittén angående förtidspensionering och reservstaten vid armén och marinen 20 nov. 1908—3 mars 1909 (ordförande från 21 febr. 1909) samt av 1902 års löneregleringskommitté från 19 maj 1911 för löneregleringen för den civila personalen vid sjökarteverket (bet. avgivet 14 dec. 1911). — LÖS 1887; RSO 1897; RDDO 1897; LKrVA 1899; KSO2kl 1906; KSO1kl 1912; KDDO1gr 1913; KNS:t001kl 1914; innehar dessutom utländska ordnar och är ledamot av utländskt sällskap.

Gift 4 jan. 1884 med Anna Blix, f. 10 mars 1864, d. 9 nov. 1930, dotter till kaptenen vid väg- och vattenbyggnadskåren Abraham Blix och Emma Beamish.

Biografi

D. har haft talrika sjökommenderingar, med tiden på framskjutna befälsposter. Men hans huvudsakliga verksamhet faller dock inom andra grenar av sjöförsvaret än den praktiska tjänsten. Som ung officer genomgick han med goda vitsord gymnastiska centralinstitutet och s. k. speciell minkurs i Stockholm samt tjänstgjorde sedan i Karlskrona företrädesvis vid underofficersskolan samt vid sjöinstrument- och sjökarteförråden. I samband med sistnämnda tjänstgöring kommenderades han 1891 att studera kompassväsendet i Danmark, England och Tyskland samt uppehöll sig därunder särskilt vid Die deutsche seewarte i Hamburg. Efter att sedermera under fem år ha varit placerad som adjutant i sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition, sändes han 1898 efter krigsutbrottet mellan Förenta staterna och Spanien till det förstnämnda landet »för att iakttaga de krigiska förberedelserna och i den mån sådant kan ske följa krigshändelserna». Han medföljde general Shafters invasionsarmé från Tampa i Florida till Santiago de Cuba or-.h hade även erhållit medgivande att efter truppernas landsättande embarkera å blockadstyrkan utanför Havanna men nådde på grund av upprepade, delvis ganska farliga missöden ej bestämmelseorten. Därmed voro också utsikterna till fortsatt övervarande av sjömilitära operationer avskurna. Sina intryck och iakttagelser sammanfattade D. efter hemkomsten i en vidlyftig rapport, vilken genom sjöförsvarsdepartementets försorg i sammandrag befordrades till trycket (1899). Därjämte gjordes hans rön så gott som omedelbart fruktbärande, i det han kallades att inom marinstaben deltaga i utarbetandet av ny signalbok samt i reviderandet av taktiska föreskrifter för flottans fartyg.

Då år 1900 en särskild torpedavdelning inrättades inom marinförvaltningen, föll det på D: s lott att som den nya avdelningens förste chef organisera arbetet inom denna. Ett särskilt intresse ägnade han åt realiserandet av ett tidigare väckt förslag att få till stånd en inhemsk torpedtillverkning, men den viktiga frågan hann dock ej nu få sin lösning. Flottans torpeder inköptes vid denna tid i allmänhet i Fiume, som D. besökte på en tjänsteresa 1901. Följande år inhämtade han i Kristiania kännedom om därvarande anordningar vid fasta torpedbatterier. Som ledamot i 1901 års sjökrigs-materielkommission gjorde D. en betydande insats. Det var han, som genomdrev antagandet av den franska Plejadtypen som modellfartyg vid vårt fortsatta torpedbåtsbygge. Reservationsvis förordade han därjämte med instämmande av V. Dyrssen en typ för pansarbåt, vilken i själva verket var densamma, som sedermera förelades riksdagen och av denna godkändes (Oskar II). Majoriteten hade tillstyrkt en obetydligt modifierad Äran-typ, under det att en annan reservant, H. Wrangel, förordat en väsentligt starkare båt. En ny viktig uppgift tillföll D, då han, numera befordrad till kommendör, 1905 blev chef för sjökrigshögskolan. Under de fyra år, han innehade denna befattning, genomfördes en grundlig omorganisation av skolan i avsikt att tillgodogöra sig de erfarenheter, som vunnits, sedan institutionen 1898 inrättades.

Med D: s förflyttning till sjökarteverket 1909 som dess chef inleddes det betydelsefullaste skedet av hans offentliga verksamhet. Hans närmaste uppgift blev att söka rycka upp detta gamla verk ur den försoffning, vari det råkat genom slentrianmässig ledning och alltför otillräckliga anslag. Hans första åtgärd i sådant syfte blev att framlägga en organisationsplan, grundad på fast, fack-utbildad personal. Sedan detta förslag godkänts vid 1912 års riksdag, följde samma år en ny instruktion för verket. I den mån produktionsförmågan genom den nya organisationen steg, började D. enligt exempel från grannländerna söka tillhandahålla allmänheten kartor och hamnplaner i väsentligt större skala än de hittills hos oss utgivna. Denna strävan väckte dock ett visst motstånd hos flottans myndigheter med hänsyn till den militära sekretessen och gav upphov till ett motsatsförhållande, som ej fullständigt utjämnades under D:s återstående chefstid. Numera föreligger emellertid K. M: ts beslut om utgivandet av för allmänheten tillgängliga kartor över Svealands och Götalands kuster i skalan 1:50,000. Då tillgången ej medgivit att från flottan erhålla erforderligt mätningsbefäl, utbildade D. för ändamålet även civila, icke sjömansutbildade personer. Systemet, som visade sig ändamålsenligt, tillämpas alltjämt med fördel. På initiativ från Frankrike inleddes internationellt samarbete mellan olika länders sjökarteverk. Mot slutet av D: s chefstid överflyttades från lotsstyrelsen utgivningen av tidskriften Underrättelser för sjöfarande till sjökarteverket, och ungefär samtidigt fick detta vid nautisk-meteorologiska byråns indragning Övertaga de jordmagnetiska undersökningarna och kontrollen över vissa nautiska instrument. Den utvidgning, som verkets uppgifter sålunda undergingo, utgör otvivelaktigt ett vittnesbörd om dess efter omorganisationen stadgade anseende. D. ansåg det önskvärt, att såväl marinen som den civila sjöfarten steg för steg skulle kunna följa och eventuellt påverka sjökarteväsendets utveckling. I kommissionen för de allmänna kartarbetena, i vilken chefen för sjökarteverket har plats, väckte han därför förslag, att jämväl cheferna för marinstaben, kommerskollegium och lotsstyrelsen där skulle kunna taga säte vid behandlingen av sjökarteärenden, en reform, som också 1919 vann nådig stadfästelse. Ett par extraordinarie förrättningar av särskilt intresse utfördes under D: s tid av sjökarteverket. Ar 1919 sändes, med anledning av vissa planer på en direkt sjöfartsförbindelse med Sibirien, en officer medförande en motorbåt ombord å en handelsångare till Ob-flodens mynning för att göra iakttagelser om sjövägen dit. Och året därpå avfärdades på därom gjord framställning ett sjömätningsfartyg till Spetsbergen för regelrätt sjömätning av Bell Sound utanför Sveagruvan.

Även inom närbesläktade områden har D. på olika sätt varit verksam. Särskilt har han ägnat ett mångårigt intresserat arbete åt flottans pensionskassa och därmed sammanhängande frågor. Som ung officer fäste han uppmärksamheten vid sig som skriftställare i fackfrågor, vilket bl. a. förskaffade honom den ej alldeles vanliga utmärkelsen att redan i löjtnantsgraden kallas till ledamot av K. örlogsmannasällskapet (1887). Kort därefter utsågs han till redaktör för den av sällskapet utgivna Tidskrift i sjöväsendet, ett uppdrag, som han innehade i fem år (1889—93). År 1891 erhöll han sällskapets silvermedalj för svar på en prisfråga om behovet av en högskola vid flottan. Efter avskedstagandet 1921 har D. med sin lättflytande penna idkat ett uppmärksammat författarskap på det sjöfartshistoriska området, vilket röjer en ovanlig beläsenhet inom facket. Så har han bl. a. utarbetat en »Historik över svenska sjökarteväsendets utveckling till och med 1825», ett förtjänstfullt arbete, som vore värt att tryckas genom statsmakternas mellankomst. En kortare översikt: »Sveriges sjökarteväsen. En retrospektiv studie», som huvudsakligen berör sjökarteväsendets ställning inom statsförvaltningen, utkom 1925. I ett annat arbete, som ej i sin helhet blivit tryckt men styckevis publicerats i olika tidskrifter, har D. behandlat »Styrmanskonsten under antiken och medeltiden». Samma historiska intresse framträder även i uppsatsen om »Hällristningarnas skeppsbilder» (1928) och »Vikingatidens nordiska skeppstyper» (1930) m. fl. uppsatser.

Till sin natur i hög grad frihetsälskande och avgjord fiende till allt obehörigt tvång, även, och ej minst, på det militära området, kände sig D. redan tidigt i sin politiska åskådning dragen till det liberala lägret, där som bekant ytterst få av hans vapenbröder funnit hemortsrätt. Denna omständighet kan väl icke sägas ha utövat något direkt inflytande på hans fackliga verksamhet. Men i ett par fall, då sjömilitära frågor överförts på ett politiskt plan, har han kommit att stå i markerad opposition mot den åsikt, som omfattats av sjöofficerskårens flertal. Särskilt i F-båtsstriden kom ej så litet buller att uppstå kring hans namn. Domen i dessa meningsbrytningar tillhör givetvis framtiden. Själv förklarar D. sitt offentliga framträdande i här berörda frågor på följande sätt: »Med anledning av att det sagts om mig att jag 'motarbetat flottan' vill jag, ehuru jag anser det tämligen onödigt, betona, att mitt försvarsnit varit utan varje vank... Jag har känt mig i motsättning mot vissa uttryck för försvarsnit, som enligt mitt förmenande ej varit äkta, och har i andra fall haft skiljaktiga meningar rörande valet av medel. Motsättningar kunna grunda sig också på omtanke om något man vill skydda och stärka.» Antagandet av en väsentligt förstorad pansarbåtstyp med därav föranledda avsevärt förhöjda anskaffningskostnader måste enligt D: s mening förringa utsikterna till behövlig förstärkning av småvapnen — minor, torped- och undervattensbåtar.

Författare

G. Unger.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Generalrulla för flottans officerare, sjöförsvarets kommandoexpedition; självbiografiska anteckningar meddelade av D.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Per Johan Dahlgren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15814, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Unger.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15814
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Per Johan Dahlgren, urn:sbl:15814, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Unger.), hämtad 2024-04-19.