Meriter

Elzvik, Eric, f. 20 aug. 1795 i Sörbo i Vika sn (Kopp.), d. 6 juni 1862 i Kaveltorp, Ljusnarsbergs sn (Kopp.). Föräldrar: hemmansägaren och bergsmannen Johan Andersson Elzvik och Brita Görsdotter. Gick i skola i Falun och Västerås; lantmätarex. 29 mars 1823; vice kommissionslantmätare 15 maj s. å.; anställd vid storskiftet i Dalarna 1823–36; kommissionslantmätare 24 maj 1833; avsked 29 maj 1844; brukspatron, ägde bl. a. Guldsmedshyttan 1843–62.

G. 11 sept. 1838 i Vika m. Margaretha Catharina Hedman, f. 21 nov. 1815, d. 5 febr. 1876 i Smedjebacken (Kopp.), dotter av hemmansägaren i Vika Gustav Hedman och Anna Bergström.

Biografi

E., som tillhörde en bergsmanssläkt i Dalarna (jfr ovan, s. 414), var en på sin tid i hela Bergslagen och långt utanför dess gränser bekant och beundrad malmletare. Hans första verksamhet blev emellertid lantmätarens; åren 1836–44 utförde E. dock inga lantmäteriförrättningar och anges 1837–44 som sjuklig. Runt kring Falun försiggick i hans ungdom storskiftet, och flera lantmätare voro bosatta å gårdar i hans hemsocken Vika. Såsom bosatt i Stora Kopparbergs nejder har han säkert redan som ung också haft insikter i praktisk bergskunnighet; även som lantmätare hade han tjänsteplikt att ägna. uppmärksamhet åt bergshanteringen. Redan 1822 finner man, att han begärt mutsedel på en kopparmalmsanledning vid Sågmyra i Bjursås socken, vilket beviljades, och han synes så ha förvärvat sin första rätt till andel i fyndighet. Under de närmaste åren därefter är han ofta antecknad i diarierna i bergmästare- och bergshauptmansarkiven i Falun, liksom efter hand i bergmästararkivet för Nora och Linde bergslager, i vilken sistnämnda stad han slutligen blev bosatt. Han blev en verklig massinmutare. Hans största intresse inriktades på de ädlare malmerna, koppar och silver. Sålunda bildade han tillsammans med 14 andra personer 1835 Sågmyre grufvebolag, som anlade en kopparhytta vid Sågens by i Bjursås. Brytningen ägde rum i tre gruvor. Resultatet blev emellertid ekonomiskt dåligt, enligt uppgift på grund av malmens ringa kopparhalt. Man gjorde 1846–49 försök att förändra driften till järnbruk, men detta kom aldrig i gång, och kopparverket såldes i slutet av 1849.

Sin första verkligt stora och rika malmupptäckt gjorde E. 1843, då han inköpt Guldsmedshyttan, nämligen Eriksbergsgruvan å Guldsmedshytte gruvfält, där provsmältningen visade betydande silverhalt i malmen. Intresset i Lindesbergstrakten blev stort, E. fick lätt medintressenter och 1844 anlades eget smältverk, Elzviks silfververk. E. anges 1847 vara ensam ägare till verket. Tekniska nyheter voro en oscillerande blåsmaskin av tackjärn samt en finérugn. E. anlade här även en stor karaktärsbyggnad med 20 rum, en musiksalong, tre fruktträdgårdar och en vacker park på åtta tunnland. Igångsättandet av driften leddes av landets dåtida förnämste ädelmetallspecialist, bergmästaren B. G. Bredberg (se denne). Det Elzvikska silververkets historia är lysande men kort. Under tiden 1844–56 framställdes 3 612,6 kg. silver och 2 031 ton bly. Den årliga silverproduktionen, som redan 1845 överskred 300 kg., var för tiden mycket betydande. Blyproduktionen medförde, att import till Sverige av denna vara upphörde och utbyttes mot export. Verksamheten orsakade i trakten en verklig »silverfeber», för vilken Bergskollegium varnade. Då E:s egentliga bolag stiftades, den 1 mars 1849, voro tillgångarna 330 000 rdr riksmynt. Sista året E. var kvar bland delägarna var namnet Guldsmedshytte silfververks bolag, vari E. ägde 6/96. Vid denna tid ville ett engelskt bolag inköpa hela Guldsmedshyttan för en hög köpeskilling, men E. sade nej under motivering att svenska gruvor icke skulle ägas av utlänningar.

E. bearbetade även Kaveltorps gruvfält i Ljusnarsbergs sn (Ör.) med dess på blandgodsmalmer grundade smält- och reningsverk nära Nya Kopparbergs gamla koppargruvor. Han inmutade i detta fält 1849 ett gammalt gruvhål, Haraldsgruvan, och sedan ytterligare några malmanledningar i samma fält, Kaveltorp. E:s upptäckt här ansågs vittna om nästan övernaturlig förmåga att »se genom jorden». Anläggningen var emellertid starkt penningkrävande, och först 1857 fick E. i grosshandlaren Fredrik Theodor Hylin i Stockholm en förmögen delägare. Året därpå ingick även grosshandlaren Alexander Keiller i Göteborg i företaget. Som chef anställdes 1859 metallurgen titulärprofessor J. O. Carlberg (se bd 7, s. 337); han blev även delägare 1861. E., som ansåg, att det mesta var utvunnet ur Guldsmedshytteverken, avhände sig 1858 hela bruket och flyttade till Lindesberg 1862. Upptäckten av Kaveltorp, där E. vid sin död ägde icke mindre än 14 gruvor, var emellertid den största och viktigaste insats E. gjort inom bergshanteringen. Intill 1941 års slut beräknas här ha brutits 1 059 000 ton. Enligt en annan beräkning skulle ur malmen ha utvunnits 4 256 ton koppar, 33 635 ton bly, 55 613 ton zink samt därutöver silver och guld. E :s malmletargärning var således högst betydande. Hans malmletningsmetod var för tiden mycket rationell och fri från alla fantasier. Hans skicklighet med gruvkompass var enastående. Särskilt förlade han sina malmletningar till ljusa sommarnätter. E. tillämpade sålunda praktiskt den långt senare upptäckta regeln, att gruvkompassen slår tillförlitligare på natten än i dagsljuset

Eric E. var en energiskt arbetsam man, god och ömsint människa. Till det yttre var han stor och kraftfull. Hans optimism bar honom över många missräkningar. Med tiden förmögen förde E. och hans representativa maka ett stort hus på Guldsmedshytte herrgård; man åt med bestick av silver från hyttan. Mycken musik idkades – E. var själv lidelsefull musiker och spelade gärna fiol. Han var givmild i privatlivet och gjorde även flera donationer. Sina sista år bodde han i Lindesberg, där han ägde eget hus, numera Lindesbergs museum.

Författare

Bengt Hildebrand.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Porla källa af mätt år 1830, af en brunsgäst. Sthm 1S31. 1 bl. (Anon.) [Enl. H. Linnström, Sv. boklexikon åren 1830–65, 2, s. 235.]

Källor och litteratur

Källor: Födelsebok för Vika förs. 1795 och vigselbok 1838, Landsarkivet Uppsala; dödbok för Lindesberg 1862; Generallantmäterikontorets tjänstebok fö alla i orterna tjänstgörande lantmätare 1836–49, Lantmäteristyrelsens arkiv. – Aftonbladet 12, 13 och 21 juni 1862; D. Blomberg, Bergsmän och borgare (1936) V. Ekstrand, Svenska landtmätare 1628–1900 (1896–1903); K. Hult, Ljusnars bergs krönika, 2:a uppl. (1918); O. Sahlin, Brukspatron Erik Elzvik och han malmupptäckter (Med hammare och fackla, 12, 1942); F. R. Tegengren m. fl Sveriges ädlare malmer och bergverk (1924). – Meddel. av fd. kamrer E. Elzvil och arkitekten D. Blomherg.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Eric Elzvik, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16051, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16051
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Eric Elzvik, urn:sbl:16051, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-18.