Gustaf Hjalmar Eneström

Född:1852-09-05
Död:1923-06-10 – Östergötlands län, Östergötlands län

Statistiker, Matematiker, Bibliograf


Band 13 (1950), sida 538.

Meriter

Gustaf Hjalmar Eneström, f. 5 sept. 1852 i Nora, d. 10 juni 1923 i Stockholm (Hedv. El). Föräldrar: bruksägaren Jacob Philip Eneström och Anna Augusta Lundquist. Elev i Klara lägre elementarläroverk i Stockholm vt. 1861, i Stockholms gymnasium ht. 1866; mogenhetsex. där 17 maj 1870; student vid Uppsala univ. 15 sept. s. å.; fil. kand. där 13 dec. 1871; fil. hedersdoktor i Lund 27 sept. 1918; biträdde 1874–77 vid ordnandet av Uppsala observatoriums bibliotek; e. o. amanuens vid Uppsala universitetsbibliotek 1875, vid Kungl. biblioteket 1879; bibliotekarie hos Högsta domstolen 1901, hos Regeringsrätten 1909, hos Lagrådet 1910, hos Lagberedningen 1913 och Svea hovrätt 1919; verkställde på uppdrag av ecklesiastikministern historiska och statistiska utredningar; tjänstgjorde som sekr. i småskolelärare-pensioneringskommittén 1890–91; verkställde på offentligt uppdrag utredning om barnmorskekårens pensionering 1892–93; var läroverkskommitténs statistiker 1899–1902; avgav 1911 på begäran av preussiske ministern för kyrko- och undervisningsärenden utlåtande om utgivande av en allmän matematisk bibliografi; anlitades som matematisk-historisk expert; företog 1876 som Sederholms inrikes stipendiat en resa för matematisk-historiska och bibliografiska forskningar i de svenska landsortsbiblioteken; förelog 1885 samt under vart och ett av åren 1893–1905 och 1907–14 utländska resor till Tyskland, Schweiz och Italien, i uteslutande eller delvis vetenskapligt syfte, därav 1897 och 1904 för bevistande av internationella matematikerkongresser i Zürich och Heidelberg samt 1911–13 för undersökning av Leonard Eulers efterlämnade handskrifter. Ledamot av Reale Accademia di scienze, lettere ed arti i Padova 1886, av Real Academia de ciencias exactas, fisicas y naturales i Madrid 1894; hedersled, av Schweizerische Naturforschende Gesellschaft 1909. – Ogift.

Biografi

Gustaf E. räknades under slutet av 1800-talet och början av detta århundrade till de allra främsta forskarna inom den gren av den allmänna lärdomshistorien, som sysslar med det matematiska tänkandets utveckling. Därjämte verkade han som försäkringsmatematiker, dels genom ett antal utredningar i pensionsfrågor, dels genom teoretiska bidrag. Redan som nybliven kandidat publicerade han ett par betydande bidrag till matematikens historia, den ena behandlande det s. k. isoperimetriska problemet och striderna därom, det andra differenskalkylens historia. Huvuddelen av hans forskningar äro emellertid nedlagda i den tidskrift för studier i ämnet, Bibliotheca mathematica, som han grundade år 1887 och vilken i växlande former ägde bestånd i sammanlagt ej mindre än trettio år. Tidskriften var helt internationell, och de 14 sista årgångarna utgåvos på B. G. Teubners vetenskapliga förlag i Leipzig. För en skildring av E:s insats torde det vara nödvändigt att som bakgrund skissera matematikens allmänna läge vid den tid, då han framträdde. På den rena matematikens område dominerade Karl Weierstrass och Leopold Kronecker i Berlin. Aritmetiseringen av funktionsteorien och uppbyggandet av exakta grundvalar för den ansågs som dagens huvuduppgift inom den matematiska vetenskapen. Riemann hade 1866 avlidit, och 1876 överraskades den matematiska världen av första upplagan av hans skrifter, en liten volym fylld av epokgörande tankar, men otillgänglig för de flesta. I Frankrike verkade Hermite, Picard och Poincaré. Göttingenfakultetens första glansperiod med Gauss och Riemann var förbi, men dess andra storhetstid, under Kleins ledning, stod inför sin uppblomstring. I Sverige hade C. J. Malmsten, bekant för att här ha infört studiet av Cauchy's funktionsteori, övergivit Uppsala för politiken; han blev sedermera landshövding. Den matematiker, som kom att betyda mest för matematikens utveckling i Norden under följande tidsskede, var G. Mittag-Leffler. Lärjunge till Weierstrass, var han professor först i Helsingfors 1877–81 och därefter vid den nya Stockholms högskola. Han omgav sig snart med en växande skara av lärjungar. Med sina utlandsförbindelser och sin betydande enskilda förmögenhet fördunklade han alla, som ej väl passade in i hans egen ljuskrets. År 1883 lockade han till Stockholm en annan av Weierstrass' lärjungar, den charmfulla ryskan Sonja Kovalevskij. Vad beträffar E., som just 1879 flyttat till Stockholm, drogs han till en början in i den nya gruppen. Han åtog sig att redigera en matematisk bibliografi över nyutkomna arbeten såsom appendix till Mittag-Lefflers tidskrift Acta Mathematica, vilken 1882 startade under kungligt beskydd och med stöd av lärda sällskap och mäktiga gynnare. Detta var Bibliotheca mathematica i dess första rudimentära form.

Sedan han i endast tre år utgivit detta appendix, årg. 1884–86, gjorde sig E. självständig och startade sin »Nouvelle serie» av Bibliotheca mathematica med årgången 1887. I de tre appendixårgångarna hade huvudsaken varit bibliografien; endast smärre historiska notiser hade kunnat beredas plats inom den mycket begränsade ramen. Utgivaren kunde nu bättre ge uttryck åt sina intentioner. Under 13 år lyckades han – säkert med uppbjudande av alla sina ekonomiska resurser och med tillämpning av sträng personlig sparsamhet – hålla tidskriftens nya serie vid liv. Redaktören trädde i förbindelse med forskare i olika länder, särskilt i Tyskland, Frankrike och Italien, där trots funktionsteoriens hegemoni intresse alltjämt fanns också för matematikens historia, och knöt många kollegiala vänskapsband. Utlandsresorna blevo så gott som årliga och kontakten med utländska vetenskapsmän allt livligare. Med årgången 1900 ändrade tidskriften för andra gången karaktär och övergick till Teubners förlag i Leipzig med sin »Dritte Reihe», varvid format och omfång betydligt förstorades. Detta skedde på utgivarens eget initiativ och med full förståelse för de större möjligheter till spridning, som det internationella förlaget kunde erbjuda. Förhållandet mellan kontrahenterna var det allra bästa. Av tredje serien utkommo de 14 volymerna 1900–13; utgivandet avbröts under första världskriget. Meningen var att återupptaga serien omedelbart efter krigets slut, men det blev aldrig av. Försök gjordes att intressera amerikanska donatorer; sent omsider lyckades man få garanti för en amerikansk publikation, men då fanns E. ej längre i livet.

Med otrolig energi utarbetade E. alltjämt artiklar i skilda ämnen för sin tidskrift och animerade andra forskare till insatser för klargörande av de dunkla punkterna i det matematiska tänkandets utveckling, vilken ej alltid varit så rätlinig och förnuftsenlig. E. blev känd som en mycket noggrann och mycket kritisk forskare. Särskilt väckte hans systematiska anmärkningar till Moritz Cantors standardverk om den äldre matematikens historia, ett stort uppseende. Enbart hans egna noter fylla 600 sidor av tredje serien av tidskriften och behandla 1 300 punkter. Samtidigt medarbetade E. i andra tidskrifter, i utgåvor av samlade verk och handböcker och i den senare, franska upplagan av den stora matematiska encyklopedien. Som historisk forskare var han särskilt intresserad för och kunnig i medeltidens matematik, både den arabiska och den rent europeiska (37 arbeten), 1500-talets författare (35 arbeten), infinitesimalkalkylens uppkomst och utveckling på 1600-talet (44 arbeten), Eulers verk och hans samtid (26 arbeten); men det finns insatser av E. på de flesta områden. De allmänna betraktelserna om nyttan av lärdomshistorisk forskning och av akademisk undervisning häri m. m. dylikt fyller en stor del av tidskriftens ledande artiklar (37 st.).

E:s anseende var vid sekelskiftet internationellt oomstritt. Personligen är han emellertid föga känd i Sverige. Den generation av matematiker, som nu verkar här, känner honom knappast till namnet. Torfligheten i vår vetskap kan endast förklaras av hans nästan abnorma anspråkslöshet och förakt för världens ära och ryktbarhet. Man har förmodat, att den ringa uppskattningen i hemlandet skulle ha berott på hans egen avvisande och kritiska inställning till kollegerna, och detta är väl i någon mån riktigt. Förmodligen hade han svårt att trivas i glansen kring den egentliga matematikens företrädare, där hans egen disciplin – efter vad han själv konstaterat i ett uttalande från tidigare år – ansågs långtifrån förtjänstfull utan tvärtom förkastlig. Förmodligen hade han hoppats, att Mittag-Leffler, bibliofil som han själv, skulle visa förståelse för forskning i matematikens historia. Men vid sidan av intresset för den weierstrasska funktionsteoriens utveckling – programmet för Acta Mathematica – fanns hos denne ingenting till övers för den lärdomshistoriska aspekten. Besvikelsen häröver kan ha gjort E. skygg för kollegerna inom landet. Några avundsamma eller nedsättande yttranden av honom finner man dock aldrig, bortsett från hans måhända nästan överdrivna krav på absolut noggrannhet i historiska omdömen och citat, en stränghet av rent saklig natur. Omutligt hängiven sin forskning, men tolerant och tillbakadragen ifråga om sin egen person, lät han sina känslor helt träda tillbaka för det verk han gjort till sitt. Där gick han orubbligt och envist sin bana framåt – mot en odödlighet utan glans eller pompa. Endast en yttring av besvikelse kan noteras: han bestämde om sitt biblioteks rika skatter, att de aldrig finge sammanblandas med det Mittag-Lefflerska institutets. »Bibliotheca Enestroem» tillhör därför Stockholms högskola. Där finnas även bevarade betydande samlingar av uppteckningar om äldre litteratur, E:s vidlyftiga brevväxling med utländska kolleger, o. s. v.

Som företrädare för den lärdomshistoriska synen på den matematiska tankens utveckling genom tiderna var E. före sin tid. Han lät icke sitt mod nedslås av brist på förståelse från kollegerna inom landet utan ägnade hela sitt liv åt en forskning, som icke inbragte honom erkännande, än mindre inkomster för hans livsuppehälle, men om vars nytta för den allmänna kulturuppfattningen han för sin del var djupt övertygad. Han fick nöja sig med den inre tillfredsställelsen över ett väl förrättat värv, och hans internationella ryktbarhet torde ha givit honom förvissningen härom. Det svenska kultursamhället har knappast någon del i hans verk, men detta gör det blott ännu mer beundransvärt. E. hör förvisso till de svenska stormännen inom sin vetenskap.

Författare

K.-G. Hagstroem.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se bibliografi i Förteckning öfver skrifter af G. Ene-ström 1875–1894, Sthm 1894, Inbjudning till fil. doktorspromotion vid Lunds univ. 250-årsfest... 1018, Lund 1918, s. XXVI—XXXIII, och Till femtioårsminnet av mogenhetsexamen vid Stockholms gymnasium den 17–19 maj 1870, Sthm 1920, s. 7–13, med följande tillägg: Svea hovrätts bibliotek och dess omdaning 1919–1920. Sthm 1920. 4 s. (Undert.; Medföljer [ss. bil.] Sv. juristtidning 1920, H. 4.). – Remarque sur un théoréme relatif aux racines de l'équation ou tous les coefficientes re sont réels

et positifs (The Töhoku mathematical journal, Sendai, Japan, 1920, Vol. 18, Nos. 1, 2. (3) s.). – Sur l'auteur d'un traité »De motu» auquel Bradwardin a fait allusion en 1328 (Archivio di storia della scienza, Borna 1921, Vol. 2, n. 2—3, s. 133—136; undert.).

Källor och litteratur

Källor: Inbjudning till filosofie doktorspromotion i Lund 27 sept. 1018 (1018); Till femtioårsminnet av mogenhetsexamen vid Stockholms gymnasium den 17–19 maj 1870 (1920). – G. Adde, Gustaf Eneström (Nord. tidskr f. bok-och bibl.-väsen, 1923); K.-G. Hagstroem, Gustaf Eneström, lärdomshistoriker och försäkringsmatematiker 1852 till 1923. Ett svenskt forskaröde i vår egen tid (Nord. försäkringstidskrift 1950); W. Lorey, Gustav Eneström in memoriam (Isis, S: 2, Bruxelles 1926, nr 20); A.B. Obejero, Gustavo Eneström (Gaceta de matemftticas, Madrid 1906. s. 49–52.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Hjalmar Eneström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16112, Svenskt biografiskt lexikon (art av K.-G. Hagstroem.), hämtad 2018-12-10.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16112
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Hjalmar Eneström, urn:sbl:16112, Svenskt biografiskt lexikon (art av K.-G. Hagstroem.), hämtad 2018-12-10.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se