Carl Christian Engström

Född:1827-06-19 – Västerviks församling, Kalmar län
Död:1916-04-22 – Skeppsholms församling, Stockholms län

Sjöofficer, Artilleritekniker


Band 13 (1950), sida 690.

Meriter

Carl Christian Engström, f. 19 juni 1827 i Västervik, d. 22 april 1916 i Stockholm (Skeppsh.). Föräldrar: sjökaptenen Anders Christian Engström och Brita Catarina Sundberg. Medföljde på svenskt fartyg i kofferdisjöfart till Medelhavet 1837—38; kadett vid Krigsakademien 10 maj 1842; sjöofficersex. och sek ondlöjtnant vid flottan 16 maj 1848; kontrollofficer vid Finspong 1853; vistelse vid rikets styckebruk 1855—56; premiärlöjtnant vid flottan 26 febr. 1857; närvarande vid målskjutningar i England, Frankrike och Norge 1857—58; vid kontrollen i Finspong 1860—62; led. av flottans artillerikommitté 1863, av svensk-norsk skjutkommitté 1863—64; kapten vid Skärgårdsartilleriet (vid flottans delning) 1 okt. 1866; åter vid flottan (vid sammanslagningen) 1873; adjutant hos konung Oscar II 19 mars 1875; kommendörkapten 14 maj s. å.; tygmästare i Karlskrona 1875—78; kommendörkapten av 1 gr. 30 nov. 1877; chef för underofficerspersonalen i Stockholm 1881—82; kommendör i flottan 19 dec. 1884; avsked med pension som kommendörkapten 26 juni 1885; överadjutant hos konung Oscar II 1885. LÖS 1859; LKrVA 1861; RDDO 1863; RNS:tOO 1864; RNO 1869; RSO 1875; HedLÖS 1887; KSOlkl 1889; OILsJmt 1897; OIISGbmt 1907; innehade även ändra utländska ordnar.

G. 17 mars 1863 i Köpenhamn (Vor Frelser) m. Fanny Jacobine Georgine Löwener, f. 14 maj 1841 i Köpenhamn, d. 4 okt. 1926 i Djursholm, dotter av järngjuteriägaren i Köpenhamn Daniel Frederik Löwener och Julie Sophie Frederikke Klinghammer.

Biografi

E. var en i flera avseenden märklig man, vars levnadsbana kom att betydligt avvika från de flesta dåtida sjöofficerares. Hans stora intresse för sjöartilleriet tyder på att han insåg, vad de flesta av hans samtida kamrater icke tycktes vilja förstå, nämligen att flottans huvudvapen var kanonerna och icke »seglen». E. arbetade särskilt på att modernisera sjöartilleriet för att kunna effektivt bekämpa de nya vapen, som utvecklingen förde med sig. E:s stora intresse var kanontillverkningen, och inom detta område gjorde han betydande och varaktiga insatser. Som kanonkonstruktör var han en föregångsman och såsom sådan internationellt känd och erkänd.

Sin utbildning till sjöss började E. som kadett på korvetterna Najaden och Jarramas åren 1845—47. Efter officersexamen gjorde han tjänst som kommenderad officer på fregatten Josephine, korvetterna Najaden och af Chapman, briggen af Wirsén och ångfartyget Gylfe, som under denna expedition förolyckades vid Gävle 1854. Under tiden för flottans delning 1866—73 tillhörde E. skärgårdsartilleriet och innehade divisionsbefäl över kanonslupar och kanon-jollar. Som fartygschef tjänstgjorde han på kanonbåtarna Svensksund, Högland, Alfhild, Aslög, Motala, 3:e kl. pansarbåtarna Garmer, Gerda, Ulf, Björn, Berserk och 1877 på fregatten Wanadis under minövningar å Karlskrona redd. E:s sista befäl till sjöss var som chef på korvetten Balder under långresan 1878—79 till Nordamerika och Västindien.

Redan som sekondlöjtnant sökte E. efter långresa 1849—50 en längre tjänstledighet, varunder han i tjugusju månader arbetade på Motala verkstads konstruktionskontor och 1853 blev kontrollofficer vid Finspong. Åren 1855—56 var E. tjänstledig och vistades vid rikets styckebruk för kanontillverkning; 1857—58 var han åter ledig, denna gång för att närvara vid målskjutningar i England, Frankrike och Norge. Efter en ny period vid kontrollen i Finspong skickades E. 1863 till Köpenhamn för att taga kännedom om viss materiel och om personalorganisation. S. å. blev han ledamot av flottans artillerikommitté och även av svensk-norsk skjutkommitté. Utnämnd till kommendörkapten tjänstgjorde E. 1875—78 som tygmästare i Karlskrona. Även 1882—84 ställdes han till Marinförvaltningens förfogande för planering av en skjutbana för kanon i Karlskrona. Skjutbanan blev hans livsverk.

Under tiden hade E. konstruerat och fått tillverkad en 24 cm:s bakladdningskanon och ett minimiembrasyrlavettage, vilka 1857—62 med stor framgång provskötos i Frankrike och England. Bakladd-ningsmekanismen och tätningsanordningen voro utomordentligt väl konstruerade, därtill starka och oömma. I ett åminnelsetal över E. heter det: »Säkerligen var orsaken till att systemet ej antogs i Frankrike, att uppfinnaren ej var fransman, liksom hans egenskap av svensk antagligen hindrade systemets införande här hemma.» Provskjutning skedde i en 9 tums kanon vid Finspong 1866. Under skjutförsök i Frankrike 1857 utfördes bl. a. snabbeldsserier för att utröna eldhastigheten. Med en 24 cm:s kanon nådde man den för dåvarande förhållanden aktningsvärda eldhastigheten av 20 skott på 9 minuter, d. v. s. ett skott på 26—27 sek. Den lavett som användes vid provskjutningen i Frankrike företedde flera nya av E. uppfunna konstruktionsdetaljer. Den viktigaste var den s. k. luftbromsen för rekylens upphävande. Under sista delen av eldrörets tillbordsgång verkade även ovannämnda broms till att minska hastigheten och förebygga stöt. Att ifrågavarande broms — principiellt konstruerad, som de numera allmänt använda vätskebromsarna — icke väckte berättigad uppmärksamhet berodde sannolikt på att vid denna tid en kraftigare rekylbroms ej fordrades. När sedan vätskerekylbromsen kom i bruk, gjorde engelsmännen anspråk på prioriteten, men fransmännen opponerade sig och hänvisade till den svenske löjtnantens konstruktion. Den fram- och återgående rörelsen hos det ställhult av järn, varmed kanonens elevationsändring utfördes, åstadkom E. medelst en dubbelskruv, praktiskt taget av samma konstruktion som den numera ej i bruk varande 25 mm:s kulsprutans höjdriktningsskruv.

Beträffande de svårlösta problemen angående eldrörens räffling, och styrmedel för deras projektiler var E. även en föregångsman. Medan andra försökte med styrknappar eller t. o. m. vingar av projektilernas eget material, insåg E., att knappmaterialet borde vara mjukare än kanon- och projektilmaterialet. Han valde härtill trä (vitbok). För att kompensera för knapparnas slitning gjorde han räfflorna smalare och grundare mot mynningen. Sannolikt var E. den förste konstruktören av progressiva räfflor. I örlogsmannasällskapets årsberättelse 1859 uppges, att E:s rafflade kanon hade fyra räfflor, vilka voro en linje bredare och en halv linje djupare vid kammaren än vid mynningen.

E:s kanon- och lavettkonstruktioner gjorde honom så känd, att när konung Karl XV behövde en konstruktör för en »granatskjutande bataljonskanon», avsedd att bli en modern efterföljare till Gustav II Adolfs berömda läderkanoner, rekommenderades E. Uppgiften löstes väl, men uppslaget fullföljdes ej på grund av konungens sjukdom och död. Ers »Carl XV:s kärrebyssa» torde med full rätt kunna göra anspråk på att vara urtypen för den moderna snabbskjutande fältkanonen med enhetspatron och stillastående lavett liksom även för den moderna infanterikanonen. Den torde även anses som urtypen för det moderna snabbskjutande, med enhetspatroner utrustade, fartygsartilleriet. Omkring 1870 kunde man blott framställa heldragna gevärspatronhylsor av metall men inte grövre hylsor. E. löste frågan på ett genialt sätt. Han tillverkade nämligen hylsans bakre, tätande del av pressad metall samt resten av papp och tältduk. Dessa patronhylsor kunde även användas i flera skott.

Införandet i flottan av räfflade kanoner med större skottvidd än vid de äldre slätborrade pjäserna framtvingade behovet av en skjutbana för kanon, som tillät skjutningar upptill 8—10 000 m. Redan på 1860-talet hade E. fått i uppdrag att tillsammans med representanter för armén undersöka möjligheten av en gemensam skjutbana men utan resultat. Vad som lämpade sig för armén passade inte för flottan och tvärtom. Trots motstånd och utomståendes tvivel på utförbarheten av ett av E. uppgjort skjutbaneförslag med invinkling av nedslag på vattnet genomförde han arbetet under åren 1875—83.

Men E. hade även andra intressen än de tekniska. Sålunda var han den förste, som föreslog platsen för Stockholmsutställningen 1897, och han uppgjorde t. o. m. fullständiga ritningsförslag. E. sysselsatte sig även med problemet om den lämpligaste järnvägsinfarten till Stockholm. Han förfäktade sina idéer såväl genom föredrag som i Teknisk Tidskrift. Hans största insats efter avskedstagandet var dock utarbetandet av ett förslag till en kanal för stora oceangående fartyg tvärsigenom Sverige, den s. k. »Svea kanal». Förslaget trycktes i tvenne delar, vilka utkommo 1908—09 med åtföljande ritningar utförda av E. efter fyllda åttio år. Av honom utarbetade förslag till fyllning och tömning av slussarna synas samtidigt eller senare ha använts vid Panamakanalens slussar.

Även i politiska frågor var E. intresserad. Särskilt ondgjorde han sig över unionskäbblet på 1890-talet. Sina idéer i unionsfrågan framlade han under pseudonymen »Pang» i en egendomlig bok med titeln »Sagan om Skandias fjortonhuggare», som utkom 1901. Många ansågo boken vara ett pekoral, men var man bevandrad i flottans terminologi och studerade boken närmare, framgick, att man här hade att göra med ett slags nyckelroman, i vilken författaren gick till rätta med norrmännen.

Författare

L. Stackell.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om kommendör Engströms mistsignalkanoner (Tekn. tidskr., Årg. 27, 1807, Allm. afd., s. 311—313, 353—356). — Förslag till anordnande af »svängningsbana» i Carlskrona skärgård för uttagande af fartygs svängnings-egenskaper enligt ny metod (Tidskr. i sjöväsendet, Årg. 63, 1000, s. 103—114). — Sagan om Skandias fjortonhuggare. Af Pang. Sthm 1901. (1), XV, (1), 242, (1) s. (Pseud.) — Årsberättelse i bestyckning och beväpning år 1901, hållen inför Kongl. örlogsmannasällskapet den 4 dec. 1901 (Tidskr. i sjöväsendet, Årg. 65, 1902, s. 34— 53, 81—95). — Om Stockholms infartsvägar till lands och sjöss (Tekn. tidskr., Årg. 34, 1904, Allm. afd., s. 153—15S; även sep.) — Huru bäst tillvarataga våra l:sta klass kanonbåtar? (Tidskr. i sjöväsendet, Årg. 69, 1908, s. 535—545). — Frågan om Västra stambanans inledande till Stockholm med särskild hänsyn till sjötrafiken (Tekn. tidskr., Årg. 37, 1907, Afd. Väg- o. vattenbyggnadskonst, s. 97—103, 2 pl.-bl. (v.)). — Förslag till en Svea kanal. [1—]2. Sthm 1908—10. 4:o 2 pl.-bl., 49, (6) s.; 108 s., 22 pl.-bl. (därav 20 vikta). — Årsberättelse i bestyckning och beväpning för år 1907 (Tidskr. i sjöväsendet, Årg. 71, 1908, s. 20— 35). — Historiska notiser om Karlskrona skjutbnna (ibid., Årg. 79, 1916, s. 489— 494).

Källor och litteratur

Källor: Skeppsholms förs:s i Stockholm dödbok 1910. — Generalrulla för flottans officerare, Marinstaben ; B :s tryckta skrifter. — L. von Horn, Officerare och civile tjenstemän kommenderade ombord å örlogsfartyg från Carlskrona station åren 1825—18S5 (1SS6) ; dens., Biografiska anteckningar, 3:2 (1931); Den Engströniska kanonen (Illustrerad tidn. 1857) ; Svenska teknologföreningen 1861—1936, red. av G. Indebetou & B. Hylander, 1—2 (1937) ; nekrolog i Tidskr. i siöväsendet 1916. — Meddel. av disponenten Arne Engström, Stockholm.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Christian Engström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16172, Svenskt biografiskt lexikon (art av L. Stackell.), hämtad 2017-05-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16172
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Christian Engström, urn:sbl:16172, Svenskt biografiskt lexikon (art av L. Stackell.), hämtad 2017-05-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se