David Enskog

Född:1884-04-22 – Västra Ämterviks församling, Värmlands län
Död:1947-06-01 – Stockholms stad, Stockholms län (på S:t Eriks Sjukhus)

Fysiker, Matematiker


Band 13 (1950), sida 765.

Meriter

Enskog, David, f. 22 april 1884 i Västra Ämtervik (Värml.), d. 1 juni 1947 på S:t Eriks sjukhus, Stockholm. Föräldrar: predikanten, hemmansägaren Nils Olsson och Karolina Jonasdotter. Elev vid Karlstads h. allm. läroverk 1900; mogenhetsex. där 8 juni 1903; student vid Uppsala univ. s. å.; fil. kand. där 31 jan. 1907; fil. lic. 15 sept. 1911; disp. pro gradu 14 april 1917; fil. dr 31 maj s. å.; vik. adjunkt i Karlstad 1 sept.–19 okt. 1907, vid Nya elementarläroverket i Stockholm 1911–12; genomgick provar vid Norra realläroverket i Stockholm 1912–13; e. o. lektor i Skövde h. allm. läroverk ht 1913; lektor i matematik och fysik i Gävle 26 april 1918; studieresa som Letterstedtsk stipendiat till Göttingen och München 1922–23; lektor vid Högre latinläroverket å Norrmalm 13 sept. 1929; professor i matematik och mekanik vid Tekniska högskolan i Stockholm 12 dec. 1930; censor vid studentexamen från 1931; lärare i matematik och mekanik vid Sjökrigshögskolan 1933–39; led. av Sv. nationalkommittén för fysik 1940. RNO 1939; LIVA 1941; LVS 1945; LVA 1947. Erhöll Thaléns pris 1923, Wallmarks belöning 1928 och Svante Arrheniusmedaljen i guld 1946.

G. 27 dec. 1913 i Karlstad m. Anna Aurora Jönsson, f. 12 jan. 1886 i Fryksände sn (Värml.), dotter av lantbrukaren Johan Jönsson och Karin Petersson.

Biografi

E. var son till en lantbrukare, som var en mycket uppskattad predikant i Värmland. Efter folkskola och tre år vid Karlstads läroverk tog E. studenten på reallinjen med höga betyg. I Uppsala studerade han både på djupet och bredden och hade i sin kandidatexamen ämnena: matematik, mekanik, astronomi, kemi och filosofi, sedermera kompletterade med fysik och geografi. Året efter doktorsdisputationen 1917 blev E. lektor i matematik och fysik i Gävle. Efter en kort tid som lektor vid Norrmalms latinläroverk utnämndes han 1930 till professor i matematik och mekanik vid Tekniska högskolan i Stockholm.

E:s första större vetenskapliga upptäckt var den termiska diffusionen (1912). Om två gaser äro blandade i ett kärl och en del av kärlet hålles kallare än det övriga kärlet, så anrikas den ena gasen i den kallare och den andra gasen i den varmare delen av kärlet. Detta teoretiska resultat uppnåddes något senare och oberoende av E:s forskningar av S. Chapman i England och bekräftades experimentellt av Dootson 1916. Fenomenet har sedan utnyttjats i en av de industriellt användbara metoderna att skilja sådana gaser åt, som äro svåra att separera med kemiska metoder, såsom t. ex. isotoper.

En huvudlinje i E:s vetenskapliga arbeten rör den inre friktionen, värmeledningen och diffusionen i gaser och vätskor. I början på 1900-talet hade man äntligen funnit avgörande bevis för att gaser och vätskor bestå av sinsemellan fria och snabbt rörliga smådelar, molekylerna. Med hjälp av denna kunskap borde man kunna räkna ut den inre friktionen, värmeledning samt diffusion, jämföra med experiment och på detta sätt få upplysning om de krafter, som verka mellan molekylerna i de ögonblick, då de sammanstöta. Matematiskt formulerat blev detta problem på 1860-, 70- och 80-talen av J. C. Maxwell i Cambridge och L. Boltzmann, som verkade vid olika österrikiska och tyska högskolor. Man ställde upp en integrodifferentialekvation men lyckades lösa denna blott med rätt overkliga antaganden om stötkrafterna. Mycket framstående forskare arbetade med problemet att finna den allmänna lösningen till denna ekvation, men det var först S. Chapman och E. som samtidigt och oberoende av varandra men med olika metoder funno en fysikaliskt tillfredsställande lösning. Deras resultat stämma överens. Metoden var i båda fallen en successiv approximation. Därmed hade E. löst gasteorins problem. Men samtida bedömare hade svårt att slutgiltigt avgöra värdet av hans serieutvecklingar, ty han hade lika litet som sina föregångare bevisat seriernas konvergens. Man fick nöja sig med att konstatera, att mödosamt genomräknade speciella problem stämde väl med mätningsresultat, till dess Burnett 1939 genomförde konvergensbevisen. Själv vände sig E. i stället mot vätskornas och de sammanpressade gasernas problem och visade, alt hans metod gav förklaringen till att den inre friktionen minskar med stigande temperatur i vätskor, medan det är tvärtom i förtunnade gaser. Chapman fann E:s metod överlägsen och har lagt den till grund för sin sammanfattande bok (1939; se Källor), som han tillägnade E.

Vidare utbildade E. sin metod i matematisk riktning till att lösa I. Fredholms integralekvation. Enligt Fredholms egen metod erhåller man lösningen i form av kvoten av två oändliga determinanter. Så möjliggöres matematisk bevisföring, men mera sällan erhåller man på detta sätt en praktiskt användbar lösning av dessa ekvationer. Bortsett från ett förfarande av Schmidt har E. angivit den första allmänna metoden att erhålla praktiskt användbara resultat, och han har visat, hur den allmänna teorin för dessa integralekvationer kan erhållas även ur detta lösningsförfarande.

Till den samtida kvantmekaniken gav E. intressanta bidrag, men denna gren av vetenskapen kom att hastigt utveckla sig i annan riktning. E. har även förbättrat G. G. Stokes' formel för ljudets absorption i gaser och vätskor.

Som lärare och examinator var E. grundlig. Inom sin vetenskap intresserade han sig främst för det teoretiska men ej i samma grad för det experimentella arbetet. E. var en gedigen och anspråkslös personlighet, tystlåten och försynt till sin läggning. – Brev från E. finnas i Vetenskapsakademiens bibliotek.

Författare

Hilding Faxén.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: se List of publications of the staff of the Royal institute of technology, Stockholm (Kgl. Tekniska högskolans handl. 1, 1947. s. 64–65).

Källor och litteratur

Källor: Västra Ämterviks förs :s födelsebok 1884; Fryksände förs :s födelsebok 1886; Bromma förs:s i Stockholm dödbok 1947. – S. Chapman & G. Cowling, The mathematical theory of nonuniform gases (Cambridge'1939) m kort historik s. 380–388; K. Kärre & N. Svartholm, D. E. (Kosmos. Fysiska uppsatser utg. av Sv. fysikersamf., 26, 1948) ; Lärarmatrikeln 1922 (tr. 1923) och 1934 – Personlig bekantskap.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
David Enskog, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16208, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hilding Faxén.), hämtad 2020-04-07.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16208
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
David Enskog, urn:sbl:16208, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hilding Faxén.), hämtad 2020-04-07.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se