Meriter

Enström, Axel Fredrik, f. 21 aug. 1875 i Stockholm (Jak.), d. 31 mars 1948 där på Röda korsets sjukhem. Föräldrar: instrumentmakaren Johan Fredrik Enström och Anna Christina Maria Wesström. Elev i Jakobs folkskola i Stockholm och i Kraftska skolan, som han lämnade 1887; förvärvsarbete; elev i Jakobs femklassiga läroverk, i Högre realläroverket och Stockholms realgymnasium; mogenhetsex. vid Nya elementarskolan 15 maj 1891; elev vid Tekniska högskolan s. å., avgångsex. från fackavd. för elektroteknik 1894; lärare i matematik, fysik och kemi vid Stockholms realgymnasium 1894–95; student vid Uppsala univ. 16 sept. 1895; fil. kand. där 15 sept. 1896; fil. licentiat 15 sept. 1902; fil. hedersdoktor i Uppsala 31 maj 1939; assistent och extra lärare i fysik och elektroteknik vid Tekniska högskolan 1896–1903; lärare vid Artilleri- och ingenjörshögskolan 1898–1908; föreståndare för Tekniska högskolans materialprovningsanstalts elektriska avdelning 1898–1916; lärare vid Sjökrigshögskolan 1900—08; redaktör för Teknisk tidskrifts avd. för mekanik och elektroteknik 1900–06; Överståthållarämbetets inspektör för elektriska anläggningar 1901–39; konsulterande elektroingenjör 1903 och delägare i Elektriska prövningsanstalten till 1916; extra föredragande hos Kommerskollegium i bergshanterings- och industriärenden 9 juni 1916; kommerseråds namn 24 jan. 1919; led. av och verkst. direktör med professors namn i Ingeniörsvetenskapsakade-mien 24 okt. 1919–1940 (tillika dess preses 1938–40). Led. av Sv. elektrotekniska kommittén från 1906 (dess ordf. från 1927), av elektriska kraftkommittén 1911–14, av Sveriges tekniskt-industriella skiljedomsinstitut 1914–40 (v. ordf. 1926–40), av Industrikommissionen 1916–18, av kommittén angående ny provningsanstalt 1917, av 1917 års landsbygdselektrifieringskommitté 1917–23, av styrelsen för Statens provningsanstalt 1918–45 (ordf. och inspektör 1939–45); ordf. i Järnvägsstyr:s elektrifieringssakkunniga 1919–20; led. av hantverkssakkunniga 1919–22; ordf. i 1920 års järnvägselektrifieringskommitté 1920–23, i 1920 års svagströmskommitté 1920–22, led. av styr. för Metallografiska institutet 1920–41, av styr. för Tekniska högskolan 1921–45; ordf. i Sveriges standardiseringskommission 1922–35; v. ordf. i direktionen för Sv. väginstitutet 1923–34; led. av Spetsbergssakkunniga 1925–26; ordf. i Sv. nationalkommittén för världskraftkonferenser 1926–41; led. av Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap 1928–40; av 1929 års försvarsutredning; sakkunnig för utredning av upprättande av ett institut för hög-spänningsforskning 1930, av 1931 års flygkommission, av 1933 års motorbränslekommitté; president i The international electrotechnical Commission 1930–35; ordf. i styr. för Jordbrukstekniska föreningen 1931–41, i 1934 års Chalmerskommitté; led. av kulturrådet 1935. Led. av styr. för a.-b. Nordiska armaturfabrikerna 1917–48, för Allmänna sv. elektriska a.-b. 1922–48, för Finspongs metallverks a.-b. 1922–42, för a.-b. Vaporackumulator 1923–26; ordf. i styr. för Sv. bryggareföreningen 1925–48, för a.-b. Elektrolux 1928–48, för Aga-Baltic Radio a.-b. 1931–33, för a.-b. Sv. aluminiumkompaniet 1934–48; ordf. i Försäkrings a.-b. Fenix-Heimdall 1937–48. RVO 1916; LFS 1920; KVO2kl s. å.; LVA 1922; KNO1kl 1927; LKrVA 1930; LLA 1933; KVO1kl 1936; LVS 1938; HedLIVA 1940; Iqml 12:e storl. 1942. Innehade utländska ordnar samt guldmedaljer och förtjänsttecken från ett flertal sv. och utländska sällskap och korporationer, var led. av utländska akademier.

G. 14 sept. 1908 i Stockholm (Ad. Fr.) m. Anna Lovisa Rahm, f. 28 mars 1857 i Sundsvall, d. 28 juni 1930 på Ersta sjukhus i Stockholm, dotter av lärftkramhandlanden Johan Ulrik Rahm och Anna Brita Thunberg, samt förut g. (till 1907) m. grosshandlaren Nils Oscar Ydén.

Biografi

Under nära ett halvt sekel intog Axel E. en bemärkt ställning inom svensk ingenjörsvetenskap och teknik. De många befattningar och uppdrag på dessa områden, som han haft att uppehålla och genomföra, och framför allt skapandet på hans initiativ av Ingeniörsvetenskapsakademien vittna också härom.

E:s fader av stockholmsk hantverkarsläkt var delägare i en mindre pianofabrik, vilken emellertid gick omkull i 80-talets ekonomiska kris. Han hade därefter sin huvudsakliga inkomst genom att utföra den musikaliska slutjusteringen av instrumenten i fråga om ton, klang och touche vid ett flertal pianofabriker i Stockholm. De ekonomiska förhållandena i barndomshemmet nödvändiggjorde, att E. som skolgosse måste bidraga till sin utkomst och som den äldste i syskonkretsen i hög grad vara sina föräldrars stöd. Hans begåvning, utpräglade ansvarskänsla och energi togo sig redan i hans ungdom vackra uttryck.

När E. tolvårig lämnade Kraftska skolan med mycket goda betyg 1887, måste han ge sig ut i förvärvslivet. Ett par av lärarna i nämnda skola erbjödo dock den begåvade ynglingen fri undervisning, för att han skulle kunna vinna inträde i femte klass vid Jakobs läroverk. Redan efter tre års gymnasiestudier var E. 1891 färdig med sin studentexamen med som vanligt mycket goda betyg. Under sommarferierna skaffade han sig inkomster genom att ta informatorsplatser i olika familjer. Bland annat var han informator hos hovmarskalken Patrik Reuterswärd på Baggå bruk, där E. bland sina elever räknade sedermera generalmajoren L. Falkman och dennes bror, direktören, teknologie doktor O. Falkman. På hösten 1891 vann E. inträde i Tekniska högskolan, där han följde den mekaniska fackskolan, tills, då han var i tredje årskursen, en elektroteknisk underavdelning bildades. E. avlade 1894 sin ingenjörsexamen på denna linje. Endast tack vare ett vid sidan av studierna bedrivet förvärvsarbete som biträdande lärare vid Stockholms realgymnasium och genom att ge privatlektioner kunde ingenjörsstudierna fullföljas.

Sina första praktiska erfarenheter förvärvade E. under sommarferierna 1893 och 1894, då han praktiserade vid den av ingenjör Axel Estelle ledda Elektriska prövningsanstalten, i vilken E. senare inträdde som en av delägarna. Hans avsikt synes dock ha varit att helt ägna sig åt lärarbanan och att skaffa sig meriter för en professur i elektroteknik vid Tekniska högskolan. Han fortsatte nämligen sina studier till fil. kand.-examen i Uppsala 1895–96 och sedermera vid Stockholms högskola, där han 1898 under Svante Arrhenius' ledning utarbetade en avhandling »Om katodstrålars förmåga att urladda elektriskt laddade kroppar». Sin fil. lic.-examen med ämnena fysik och matematik avlade han emellertid i Uppsala först 1902. Under studieåren och fram till 1904 uppehöll E. en omfattande lärarverksamhet på olika håll. Någon tanke på att fullfölja studierna fram till doktorsgraden kunde E. ej hysa, särskilt efter faderns död 1902, då E. måste överta det ekonomiska ansvaret för familjen. Detta var också den närmaste anledningen till att han beslöt sig för att lämna lärarbanan och övergå till praktiskt ingenjörsarbete, som kunde ge ett rikligare levebröd. Han inbjöds 1903 att ingå som delägare i Elektriska prövningsanstalten Holmgren & Rossander, vilken hade en omfattande konsidtationsverksamhet på sitt program (elektriska starkströmsanläggningar, elektricitetsverk, spårvägar, kraftverk för vatten, ångkraft, diesel- och gasmotorer, gruvuppfordrings- och valsverkselektrifieringar, högspänningslinjer, distributionsnät, elektriska installationer m. m.). Denna nya verksamhet bildade en trettonårig epok i E :s liv. Bland de många uppdrag, som under denna tid genomfördes av anstalten, må nämnas planläggningen och övervakandet av kraftanläggningar för Grängesbergs gemensamma förvaltning, Fagersta bruk, Norrköpings elektricitetsverk och spårvägar, Holmens bruk, Skellefteå stad, m. fl. I flera av dessa uppdrag samarbetade E. med Vattenbyggnadsbyrån, vars båda innehavare, Johan Gustaf Richert och Sven Lübeck, kommo att betyda mycket för E. under hans framtida verksamhet.

E. fann också fortfarande tid för vetenskaplig forskning, vilket bl. a. accentuerades i hans tillsammans med Gunnar Dillner utförda undersökning över vissa stållegeringars magnetiska och elektriska egenskaper. Den av dem gemensamt författade avhandlingen »Researches on the magnetic and electric properties of various kinds of sheet steel and steel castings» belönades med Carnegiemedaljen 1905. Bland de många uppdrag av skilda slag, som anförtroddes E. under dessa år, märkes särskilt utredningen om stenkolsprisernas utveckling, som utfördes för »elektriska kommittén» och som skulle tjäna till ledning för värderingen av Sveriges vattenkraft. Det var nämligen under arbetet härmed, som E. observerade de cykliska variationerna såväl i stenkolspriserna som i Sauerbecks partiprisindex, en iakttagelse, som skulle komma att sätta sin prägel på E:s framtida verksamhet under mer än tre decennier (se nedan).

År 1916 blev E. extra föredragande i Kommerskollegium och chef för dess industribyrå. Han innehade platsen de tre sista åren av första världskriget, under vilken tid han samtidigt var ledamot av Industrikommissionen. Under fullgörande av dessa uppdrag hade han tillfälle iaktta den svenska industriens och det svenska folkhushållets beklämda läge beträffande bränsleförsörjningen. Han fann också, att denna fråga ovillkorligen var i behov av att mera omhuldas av teknikens män, och inordnade den som en av huvuduppgifterna i den ingenjörsakademi, som på hans initiativ vid denna tid var under tillblivelse.

Ingeniörsvetenskapsakademien (I. V. A.) konstituerades 24 oktober 1919, och E. förordnades som dess förste verkställande direktör. Akademiens ekonomiska grund skapades genom att industrien sammansköt ett belopp av 1 800 000 kr. Inom denna akademi fick E. ett arbetsfält, som väl motsvarade hans tekniska mångsidighet, energi och framsynthet. Många kommittéer och mera långtidsbetonade kommissioner hade E. till upphovsman och leddes även av honom personligen. Bland dessa må nämnas svetsningskommissionen, korrosionsnämnden, tryckkärlskommissionen samt ett flertal arbetsorgan inom det värme tekniska området.

Under de tvenne decennier, som E. ledde I. V. A., var han i mycket hög grad engagerad i det internationella kongressarbetet på det tekniska området. Som ett bevis på det stora förtroende han åtnjöt i dessa kretsar såväl hemma som utomlands kan anföras hans presidentskap i »The international electrotechnical Commission» åren 1930–35. Man har med skäl kallat E. för den svenska teknikens ambassadör nr 1. En fråga som livligt intresserade E. var de svenska ingenjörernas utbildning och ställning i samhället. Han förfäktade ofta, att en högtstående ingenjörsutbildning och dennas rätta utnyttjande voro viktiga faktorer i vårt lands kulturella och industriella framåtskridande. I flera föredrag och skrifter framförde han sådana synpunkter, och hans uppfattning i dessa frågor får också ses mot bakgrunden av hans förutnämnda initiativ till Ingeniörsvetenskapsakademien.

Sin första avhandling om periodiciteten i de ekonomiska konjunkturerna publicerade E. i Teknisk tidskrift 1914 under titeln »Om periodiciteter i de ekonomiska lagarna och därmed sammanhängande fenomen». Ehuru avhandlingen möttes av en ganska hård kritik, särskilt från nationalekonomerna, eller kanske just därför, arbetade E. oförtrutet vidare på problemet och vidgade under trägna studier grundmaterialet för sina statistiska undersökningar. Under årens lopp gav också E. i ett flertal föredrag redogörelser för sina fortsatta forskningar, sista gången vid Värmländska bergsmannaföreningens sammanträde 26 april 1947. En fullständig redogörelse för E:s uppfattning av detta stora problem och över de slutsatser han ansåg sig kunna draga ur det av honom på matematisk väg bearbetade, mycket omfattande statistiska materialet kan i detta sammanhang icke ges. E:s hypoteser och prognoser mötte mycket stark kritik, åter främst från nationalekonomerna. Utmärkande för denna kritik är det uttryck en känd framstående nationalekonom en gång fällde under en diskussion efter ett av E:s föredrag: »En sådan vetenskap måste betecknas som mycket omoralisk.» Hur E. å sin sida uppfattade den nationalekonomiska vetenskapen framgår av hans i det följande återgivna uttalande: »En mängd konjunkturteorier ha sett dagen. Därvid ha två olika sidor av problemet kunnat belysas och en mängd detaljer i det ekonomiska skeendets komplicerade struktur klarläggas. Men under det att de olika forskarna sökt följa, var och en, en viss tråd i vävnaden och studera verkningarna av trådens töjning eller krympning, så har den nationalekonomiska vetenskapen ännu icke lyckats finna en enhetlig formel, som täcker formförändringarna i hela vävnaden som sådan. Det är tänkbart, att uppgiften är så väldig, att en adekvat lösning över huvud icke är möjlig att uppnå. Men i varje fall borde man kunna komma längre, när man lyckas frigöra sig från de båda begränsningar, som ligga i de två beståndsdelar, som bilda ordet nationalekonomi. De enskilda nationernas ekonomiska förhållanden äro i själva verket mera sammanflätade inbördes än vad man hittills ägnat uppmärksamhet åt, och detta förhållande blir med var dag som går allt mera markerat. I själva verket är utbildningen av en mondialekonomi i full gång och därmed en motsvarande vetenskap ofrånkomlig. På den vägen bör man så att säga få tag i varpen i vävnaden. Å andra sidan har som följd av den historiska utvecklingen begreppet ekonomi, som nyss sagts, kommit att få en alltför snäv begränsning, i det att därmed avses så gott som uteslutande penningesektorn, alltså de penningemässiga uttrycken för den försörjningsprocess, som pågår i världen och vilken i själva verket utgör den reala innebörden i det ekonomiska skeendet.» Under slutet av 1930-talet utkom ett av Harvard-professorn Schumpeter författat statistiskt arbete »Business Cycles», och i detta fann E. ett diagram, sammansatt av cyklar påvisade av de ryska statistikerna Kondratieff, Juglar och Kitchin, som visade sig vara identiskt lika hans eget av 1914, ett stöd för sina teorier som han ansåg vara bättre än något. Under det att E. under tidigare år av sin konjunkturforskning tillskrev en cykel på 11,2 år, d. v. s. Samma som den bekanta frekvensen i solfläckarnas variationer, en avgörande betydelse och därför djärvt nog antog, att konjunkturväxlingarna sammanhängde med detta naturfenomen, blev han på senare år alltmer övertygad om att denna cykel liksom andra frekvenser härrörde ur en viss statistisk lagbundenhet, som har sitt ursprung i vad han kallar »statistiska standardtal». — E. samlade under sina mångåriga studier i hithörande frågor ett rikt och omfattande litteraturmaterial, och det är att hoppas, att detta skall komma till nytta vid fortsatta forskningar på detta område. För närvarande förvaras det i Tekniska museets arkiv.

Axel E:s lugna och trygga väsen ingav redan vid det första sammanträffandet med honom en känsla av förtroende och tillit. Det låg tyngd och allvar i hans ord och övertygelse i hans tankar och uttalanden. Ibland kunde väl dessa få en alltför utpräglad tillspetsning men sårade aldrig i meningsutbytet med andra. E., som icke själv var musikaliskt utbildad, hyste dock ett brinnande intresse för och njöt av god musik som få. Framför allt älskade han den intima musik, som kunde utövas i hemmets stillhet. Där samlades också ofta kring hans maka, som var en skicklig violinist, en krets av musikutövande vänner för att tolka Beethovens, Haydns, Mozarts m. fl. odödliga verk. Anspråkslöst och flärdfritt framlevde E. sitt arbetsfyllda liv. Väl unnade han sig den välbehövliga semestervilan, än vid de italienska sjöarna, än i de norska fjällen, men helst drog han sig tillbaka till sitt tusculum vid Älgömaren i Saltsjöbaden, där många av hans tankar togo form. E. hörde till de lyckliga människor, som genom en klartänkt, för att icke säga filosofisk penetrering av världsgåtorna skaffat sig en fast grund för sin livssyn. Denna var väl ej direkt fotad på den gängse religionen som sådan, men den religiösa etiken var dock rättesnöret för hans livsuppfattning. Under de fyra sista åren av hans levnad var E:s hälsa ganska vacklande, och våren 1948 ändades hans verksamma liv.

Författare

S. Nauckhoff.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: se bibliografi i Teknisk tidskrift, Årg. 65, 1935, Allm. avd., s. 318—319. Dessutom följande tillägg: Näringspolitiska problem såsom följd, av världshandelns omgestaltning (Industriförb. meddel., 1933, nr 4, s. 177–186). – Om motorbränsle (Sv. bryggarefören. månadsblad, Årg. 48, 1933, nr 10, s. 299–311). – De tekniska framstegen i det historiska sammanhanget (Industritidningen Norden, Årg. 62, 1934, nr 14, s. 113–116, 118–119). – Hur Sverige blev ett industriland (C. & Julia Svedelius, Bygd och folk, 3, 1934, s. 262–271). – Framstegslinien (Nordisk Tidsskrift for teknisk ökonomi, Aarg. 1, 1935, nr 1, s. 5–11). – The human element in the industrial rise of Sweden (The Anglo-Swedish review, 1935, oct, s. 366—368). — The longer trade cycles. Sthm 1935. 24 s. 4:o (VA Handl., Bd 14, 1935, nr 4). – Vattenkraften i industriens tjänst: (Sv. vattenkraftfören. publ. 283 (1935:11), s. 75–91). – Den industriella produktionens instabilitet (Nordisk Tidsskrift for teknisk ökonomi, Aarg. 2, 1936,. nr 3, s. 118–124). – The share of Swedish engineering brains in developing exports (Swedish export, Vol. 21, 1937, nr 3, s. 23–26). – Svensk exportindustri såsom funktion av uppfinningar och vetenskap (Svensk export, Årg. 43, 1937, s. 78–80). – Emanuel Swedenborg (Teknisk tidskr., årsmötes- o. jubileumsnummer, 1938, s. 3–5). – Ingeniörernas insats i den svenska folkförsörjningen sedan sekelskiftet (Med folket för fosterlandet, D. 2, 1938, s. 350–353). – Sveriges andra storhetstid (Hyllningsskrift till Bertil Almgren på 60-årsdagen den 26 dec. 1938, s. 3–8). — Den teknisk-vetenskapliga forskningens utveckling jämte överblick över de senaste tjugu åren (Industritidningen Norden, Årg. 67, 1939, nr 44, s. 357–362). – Sjöfart (Hugo Hammar 1864 */3 1939. Jubileumsskrift, 1939, s. 121–125). – Något om den tekniskt-vetenskapliga utvecklingen (Industritidningen Norden, Årg. 68, 1940, h. 44, s. 345–348). – »Nöden — uppfinningarnas moder» (Sunt förnuft, Årg. 20, 1940, julnummer, s. 326–328). – Skogen som råvarukälla i fred och i krig (Sv. skogsvårdsfören. tidskr., Årg. 38, 1940, s. 153–163). – Oscar Kjellbergs livsgärning (Industritidningen Norden, Årg. 69, 1941, nr 45, s. 461–464). – Svensk industri under mellankrigsperioden (Sunt förnuft, Årg. 22, 1942, nr 10, s. 313–316). – Det lilla landets dilemma (Tekn. tidskr., Årg. 74, 1944, s. 1349–1350). – Inkomstfördelningens problem. (Sunt förnuft, Årg. 25, 1945, nr 5, s. 153–154). – (Bibliografien utgör endast ett urval).

Källor och litteratur

Källor: Katarina förs:s i Stockholm dödbok 1930, Hedv. Eleonora förs:s i Stockholm dödbok 1948. – Sv. teknologföreningen 1861–1936, red. av G. Indebetou & E. Hylander, 1 (1937); nekrologer i Teknisk tidskr. 1948 (av S. Nauckhoff), i Ingeniören 1948, nr 20, i Det Kongelige norske videhskabers selskabs förhandlingar, bd 21, nr 18. – Personlig bekantskap, meddel. av fröken Gerda Österberg, Stockholm.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel Fredrik Enström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16209, Svenskt biografiskt lexikon (art av S. Nauckhoff.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16209
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel Fredrik Enström, urn:sbl:16209, Svenskt biografiskt lexikon (art av S. Nauckhoff.), hämtad 2024-04-23.